Låt lesbiska dela ägg!

En gång per termin anordnas diskrimineringendagen på Stockholms universitet. Temadagen har funnits sedan år 2010 och var ursprungligen ett initiativ av de dåvarande juriststudenterna Louise Dane och Lina Elwing.

Förra veckan föreläste juristen Kerstin Burman på diskrimineringsdagen. Föreläsningen handlade om hur HBTQ-personer exkluderas i lagstiftningen och rättstillämpningen. De flesta exemplen var hämtade från familjerätten som fortfarande är så väl heteronormativ som cisnormativ.

Burman gjorde mig uppmärksam på att en person som genomgått en IVF-behandling och fött barn inte kan ge bort de sparade frysta äggen till sin partner om paret vill ha ett syskon och dela på ansvaret för att bära och föda barn.

Detta är ingenting nytt. ”Fortfarande har ensamstående i Sverige inte laglig rätt till inseminering. Bara ena parten i en lesbisk parrelation har rätt till inseminering. Villkoren för IVF, provrörsbefruktning, skiljer sig mellan de olika landstingen både för heterosexuella par och lesbiska par. Ett huvudbudskap från oss liberaler är att samhället inte ska värdera en familjeform som bättre än någon annan. Det är inte föräldrarnas antal eller kön som avgör barnets uppväxt.” skrev Maria Lilja, Liberala kvinnor Västernorrland, i en debattartikel år 2011.

Anledningen till detta är kravet på att det måste finnas en genetisk koppling: ”Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget, skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.”

Det går förstås att ta bort det kravet. Det krävs ingen genetisk koppling vid adoption och att kräva det rimmar illa med att familjer kan se ut på många olika sätt. Blodsband är inte allt.

Om två personer lever med varandra och båda har förutsättningar för att bära och föda barn borde det underlättas. Om delat ansvar för reproduktionen kan skapa förutsättningar för mer jämlika relationer är det förstås alldeles utmärkt.

Eller som RFSL uttrycker det: ”Detta är en särskild form av surrogatmödraskap, då surrogatmamman som är biologisk förälder till barnet, inte lämnar ifrån sig barnet utan i stället delar det sociala och juridiska föräldraskapet med den genetiska föräldern.”

Om lagstiftaren är för en genetisk koppling borde hen väl uppmuntra en genetisk koppling mellan syskon och låta dem härröra från en persons ägg även inom ramen för en lesbisk relation?

Ickemonogami den sista garderoben

Heteronormativitet är att utgå från att personer är heterosexuella. Mononormativitet är att utgå från att personer är monogama. Heteronormativa personer har som regel enklare att hantera att någon vill leva med en person av samma kön än vad de har att hantera att en heterosexuell person lever med flera. Mononormen är helt enkelt starkare än heteronormen i Sverige.

Väl medvetna om att alla vi möter inte är monogama är det ändå vanligt att vi utgår från att den som har en etablerad relation och blir påkommen med att ha haft sex med någon annan varit otrogen. Att två personer inte öppet har deklarerat att de har en ickemonogam relation innebär inte att de per automatik har en monogam sådan. Medan homosexuella och bisexuella kommer ut har en del ickemonogama inte en tanke på att komma ut. Någon uttryckte att ickemonogami är den ”sista garderoben” och nog ligger det något i det.

Vi förväntas inte vara öppna med flersamhet på det sätt man vi förväntas vara öppna med eventuell bisexualitet eller homosexualitet, det kan förstås förändras i takt med att vi pratar mer om flersamhet och det blir vanligare, men en förklaring är att det generellt är enklare att vara flersam i det dolda. Den som tar hem en partner av samma kön vill som regel att sina familjemedlemmar ska förstå att det är en partner och inte någon som hen har en ickesexuell relation till. Att komma ut som ickemonogami är inte alls något självklart och det grundar sig säkert delvis i att det förknippas mer med sex med flera än relationer med flera och sex ska vi helst inte tala om. BDSM-aktivitet är på samma sätt heller ingenting vi förväntas vara öppna med även om allt fler är det av politiska och praktiska skäl.

Det finns ingen självklar praktisk funktion med att vara öppen med sin ickemonogami. Det ska väl vara om man har barn, de vet och de kan tänkas prata om att sina föräldrar lever med flera. Man skulle kunna tänka sig att det vore praktiskt att vara öppen med sin ickemonogami om man inte har någon etablerad relation och har tröttnat på frågor om man inte har träffat någon, men riktigt så enkelt är det inte att skaka av sig de som lägger näsan i blöt.

En ring på ett finger är en ring på ett finger. Dra inga långtgående slutsatser av det. Alla vill inte vara öppna med att de inte är monogama, och en del av dem kommer att få höra att deras partner varit otrogen. Hur hanterar man det om man vill vara ickemonogam i hemlighet? Går man med på att personen ”varit otrogen” eller lägger man korten på bordet? Media drar sig för att skriva om kändisar som har relationer av personer av samma kön om de inte själva kommit ut, väl medvetna om att de bara kan spekulera i deras sexuella läggning, men också av pressetiska skäl. Tänk om man också kunde sluta utgå från att kända personer som har synts med andra personer än sin etablerade partner varit otrogna.

Jag är öppen med min ickemonogami av flera skäl, men det finns så många negativa föreställningar om att leva flersamt att jag förstår de som inte är det. Ickemonogama förväntas redogöra för sina relationer och intyga att deras kärlek är på riktigt trots att deras sexuella frihet inte är begränsad till en person. Det är inget konstigt att en del inte har någon energi till det eller ens en önskan om att andra ska förstå. Det går att ha sexuella och romantiska relationer med flera ändå.