Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Exempel som utmanar snarare än befäster normer

När den uppskattade föreläsaren säger att det kan anses som misshandel att raka av en kvinna håret och du är den enda rakade kvinnan i föreläsningssalen. Vad föreläsaren sa var i sak korrekt, men det kan också anses som misshandel att raka av en person som inte är en kvinna håret. Varför inte bara säga att det kan anses som misshandel att raka av en person håret? För att det är enklare att relatera till det som misshandel om den drabbade är en kvinna, antar jag. Vad är en kvinna utan sitt hår ens?

Rubriceringen misshandel får nog de allra flesta att tänka på smärta snarare än tillfogad kroppsskada och sjukdom. Intuitivt tänker nog många att det är olagligt att ”tillfoga” någon hiv eller att klippa någon (vuxen) som inte samtyckt till det, men de flesta har nog inte rubriceringen klar för sig.

I lagkommentarerna till bestämmelsen kan man läsa ”Exempelvis att raka håret av en person (särskilt av en kvinna) kan bedömas som en kroppsskada.”. Jag vet inte varifrån ”särskilt av en kvinna” kommer. Om det är författarens egen tolkning eller om det refererar till bestämmelsens förarbeten. En annan sak jag funderat på är om det är vanligt att hota med att avslöja någons otrohet. Det har flera gånger tagit som exempel i kurslitteraturen. Kanske är det vanligt, jag har ingen aning, men det är också ett fattbart exempel. Det går att relatera till att den som hotas med att få sin otrohet avslöjad faktiskt känner sig hotad.

Ett annat exempel som inte är hämtat från juristprogrammet gäller särskrivningar. Att tala om för människor att det är fel att skriva ett sammansatt ord som två eller flera ord räcker inte, det måste ges exempel. Så långt är jag med. Men vissa exempel är tvivelaktiga. Mörk hårig kvinna till exempel.

Särskrivningar som bara gör något obegripligt är inte populära att ta som exempel. Fel meddelande till exempel. Det måste vara uppenbart att det är en särskrivning. (Ibland undrar jag om inte personer språkpolisar om just särskrivningar för att de förmår upptäcka dem.) Vad är då mer uppenbart än mörk hårig kvinna? Ingen skulle komma på tanken att skriva så om en kvinna, eller? Här är det inte särskrivningen som vi förväntas dra på munnen åt, utan tanken på en kvinna som är mörk och hårig. Hur skulle det se ut?

Jag är helt och hållet för exempel, men de får gärna utmana normer istället för att enbart befästa dem. Att det kan vara enklare för personer att relatera till en kvinna som fått sitt hår borttaget som ett misshandelsoffer innebär inte att man måste använda en kvinna i sitt exempel. Eller nämna offrets kön. Beroende på vad syftet är givetvis.

Vill man förmedla att människor har rätt till sina kroppar, juridiskt eller moraliskt, kan det vara mer värdefullt med exempel där den rätten är ett faktum, men ett ifrågasatt eller tidigare oreflekterat sådant.

Bingo för rakade kvinnor

BCW0VhzCAAE5wnF

Jag gjorde ett bingo med frågor, kommentarer och reaktioner jag fått för att jag är rakad. Jag tog medvetet med enbart negativt eller neutralt laddade frågor, kommentarer och reaktioner. En del är vanliga, andra mindre vanliga.

Berätta gärna om jag missat någon reaktion. Det ska sägas att jag får massor av positiva reaktioner för att jag är rakad också, men hur roligt hade det blivit om jag hade tagit med dem?

Det hänger på håret!

Kroppshår är manligt, kroppshår är därmed inte kvinnligt. Mannen och kvinnan är varandras motsatser. Mannen berörs inte sin kroppsbehåring, den är lika given för honom som att ha en näsa. Näsan avlägsnar man inte i första taget.

Kvinnan påverkas negativt sin kroppsbehåring. Man kan verkligen fråga sig hur biologin resonerade när den planterade hårsäckar över kvinnors kroppar då håret ändå ska avlägsnas när det trängt genom huden. Biologin såg åtminstone till att håret stör kvinnan för att öka chanserna för att hon avlägsnar det.

Håriga kvinnor upplever obehag. De tycker inte om att vidröra sin orakade hud, de säger att de producerar mer svett när de är orakade och att de därav luktar illa, håret kliar och är alltjämt ett hinder i deras tillvaro.

Kvinnor menar att de rakar sig själva för att de inte vill lukta illa, ha obehaglig hud och känna sig äckliga. Enligt dem har verkligen inte att göra med någon könsroll som vill ha det till att håriga kvinnor luktar illa, har obehaglig hud och är äckliga.

Somliga feministers evighetsproblem är att de alltid söker svar i den manliga och kvinnliga könsrollen när de upptäcker att män och kvinnor är olika. De ignorerar den biologi som de knappt vill höra talas om.

Det är ett obestritt faktum att håriga kvinnor är obehagliga och kvinnorna själva bedyrar att det inte beror på någon ”könsroll”. Som feminist borde man kanske acceptera att håriga kvinnor är obehagliga och gå vidare?

Då avlägsnande av kroppsbehåring är någonting en kraftig majoritet av kvinnor ägnar sig åt är det knappast ett utslag av individens (kvinnans) önskan. Att alla kvinnor råkar vilja raka bort håret oberoende av varandra förefaller inte rimligt. Det måste finnas en biologisk förklaring. Den som vet hur allting hänger ihop får gärna berätta det för mig. Jag är hur som helst helt övertygad om att den biologiska driften skulle få de flesta kvinnor att avlägsna håret även om de vore fria från yttre påverkan.

Vän av ordning kanske undrar varför kvinnor inte rakade sig i någon stor utsträckning för trettio år sedan. Var de inte obehagliga och luktade de inte illa då? Det är en väl motiverad fråga, men jag vägrar tro att de många kvinnor som inte rakade sig då var något annat än obehagliga. De hade väl helt enkelt inget omdöme på den tiden. Att kvinnor plötsligt skulle gå från att vara fräscha till att bli ofräscha när det hänger på håret det köper jag bara inte.

Det har alltid funnits personer som brutit mot vad biologin föreskriver. Biologin ville aldrig att unga kvinnor skulle låta bli att göra toalettbesök under skoltid, men vad kan biologin göra när kvinnorna lärt sig att hålla sig tills de kommit hem?

Normbrott synliggör normen och öppnar upp för samtal

En nykterist fick frågan ”Varför är du nykterist?” och gick i taket. Jag kunde dra mig till minnes alla de gånger jag blivit trött för att någon frågat varför jag rakat av mig håret. Jag har tänkt på det och landat i att jag har all förståelse för att personer undrar, för i ärlighetens namn undrar jag detsamma när jag ser en rakad kvinna. Jag vill veta om det fanns ideologiska, praktiska eller rent estetiska skäl att göra sig av med håret.

Jag var inte alls ovetande om att personer i min omgivning skulle undra. För många var jag mitt hår. Jag minns när vi skulle skriva positiva saker om varandra i grundskolan och många kommenterade mitt långa tjocka hårsvall i positiva ordalag. Jag kände mig inte som en hel människa.

Jag hade aldrig kunnat ana hur många frågorna skulle vara eller hur många barn som skulle missta mig för att vara en man. Att fulla människor skulle komma fram och fråga om de fick känna på mitt huvud. Jag visste inte omfattning av hur ”skadade” vi är av könsstereotypa föreställningar om kvinnor och män.

Jag tittade mycket när jag kom till Stockholm som barn. Två kvinnor som hånglade på en offentlig plats lyckades påkalla mig uppmärksamhet och det var svårt att inte titta, och varför skulle jag inte titta, hade inte det bara varit att jämställa dem med funktionshindrade som jag alltid fick höra av vuxna att man inte skulle titta på. De kunde bli ledsna sa vuxna, men blev de inte mer ledsna av att inte bli sedda eller rättare sagt ignorerade?

Det är nog få rakad kvinnor som inte känner till normen och inte hade kunnat föreställa sig att frånvaron av långt hår skulle framkalla blandade reaktioner. Första veckorna tyckte mamma att det var svårt att skilja på mig och min bror.

Medvetandet om att jag borde ha vetat gör att jag inte kan säga så mycket om reaktionerna. Jag blir inte ledsen när barn tror att jag är en man eller pekar och frågar sina föräldrar om jag är en kille eller tjej. Jag känner mig snarare ganska stolt. För barn som aldrig får ”annorlunda intryck” av sin omgivning i unga år senareläggs den process det faktiskt är att inse att alla kvinnor och män inte är stöpta i samma form. När föräldrarna inte lyckas förmedla att det finns avvikare från de normer de hela tiden bidrar till att legitimera är det bra att Stockholms flator finns, och är det inte ganska bra att du får frågan om varför du inte dricker? Det ger dig en naturlig öppning att problematisera Sveriges alkoholpolitik och svenskarnas alkoholkonsumtion om du så önskar.

Få unga kvinnor att må dåligt

Jag minns högstadiet, vi hade en skolsköterska som jag med tiden tappade allt förtroende för, i slutändan var hennes vänlighet av underordnad betydelse. En väldigt smal kompis till mig berättade för mig att skolsköterskan hade insisterat på att få prata med henne om hennes hälsa. Min kompis gick med på att träffas och prata för att få slut på skolsköterskans fördomar gällande hennes vikt, hon ville ge henne en sportslig chans att ändra uppfattning genom att vara trevlig och dela med sig av sin egen syn på saken. Mötet slutade med fler möten, hon ville inte gå på dessa men gick ändå dit för att hon hade så svårt att säga nej. Det hela slutade med att hon var tvungen att gå dit för att väga sig samt blev hon uppmanad att ”äta ordentligt”. Enligt min kompis egen utsago hade hon förklarat för skolsköterskan att hon åt mat men att skolsköterskan vägrade höra på och hade insisterat på att hon hade problem. Jag har för vana att förhålla mig opartisk till det jag inte vet någonting om, men när jag tänker på hur skolsköterskan behandlade mig så blir det mycket svårt att tro att min kompis talade osanning när vi gick i högstadiet. Så mycket av hennes erfarenheter av skolsköterskan stämde väl överens med mina egna.

Om min dåvarande kompis hade någon ätstörning får vi nog aldrig veta, jag lyssnade intresserat på vad hon hade att säga och tyckte att det måste vara upp till henne själv om hon ville prata med någon eller inte. Man kunde inte tvinga någon var min inställning. Jag anser än idag att det blir ohållbart att tala om för folk hur de ska må och försöka tvinga dem att prata ut om sina problem. Om min kompis mådde dåligt eller hade någon ätstörning kan jag som sagt inte svara på, men en sak är jag övertygad om – skolsköterskans beteende förbättrade inte hennes situation på något vis. Min kompis ville knappt gå ut på skolgården under rasterna av rädsla att bli konfronterad med sitt ”hälsotillstånd”.

Skolsköterskan var även på mig under delar av årskurs 8 och 9, för henne var det helt givet att jag mådde dåligt. Att jag såg annorlunda ut bidrog till hennes misstankar även om hon inte sa det rätt ut. Jag ville markera något för min omgivning, det sa hon dock rätt ut. Hon har rätt i sak, jag ville (och vill fortfarande) markera något och jag tänker på min framtoning, men jag ville aldrig hinta något i den riktningen. Jag finner det är otroligt tilltalande att tiden då det var poppis att se dryg ut äntligen är över. För min skolsköterska var en ”markering” per automatik destruktivt. Varför skulle inte långt blont hår och dyra märkeskläder på samma sätt kunna var en markering?

Skolsköterskan frågade flera gånger hur jag mådde, hon kunde ställa frågan flera gånger under samma möte och jag svarade varje gång ”jag mår bra”. Jaja, ”men hur mår du EGENTLIGEN?” Försökte förklara att hon gjorde mig stressad och att hon snarare fick mig att må dåligt, men dessa känslor, var inte hon medskyldig till menade hon. Hon brydde sig nämligen. Jag är trött på alla de människor som försvarar sitt eget beteende med att de är kära eller att de bryr sig. Jaha, det är väl ”bara” ännu ett skäl att bete sig bra och behandla människor med respekt?

Att jag hade rakat bort mitt hår var en sak som många anmärkte på. En kvinnas hår betyder ju så otroligt mycket att det helt enkelt måste vara något fel på den kvinna som väljer att raka bort det. Man bör nästan överväga cancer då det är en så himla skruvad företeelse. Jag vet inte hur många anpassade kvinnor som känt på mitt hår och blivit überfascinerade, jag har mest bara tyckt att det har varit tragiskt. För mig är det ingen stor grej även om folk brukar ha svårt att tro mig när jag säger det. De flesta kvinnor har å ena sidan tyckt att det har väldigt positivt men att det själva skulle 1. inte skulle passa i det eller 2. våga. Är inte det rätt lustigt egentligen? Vi vågar inte hoppa från tredje våningen, vi skulle kunna dö och så finns det människor som inte vågar raka av sig håret. Jag finner det rätt komiskt, nog om det. Att Britney Spears ansågs vara psykiskt sjuk för ett tag sedan och därför rakade av sig håret gjorde väl inte saken bättre. Var det inte givet innan så bekräftade Brittan hur det egentligen ligger till. Jag läste inte artiklarna så noga men jag tyckte att media illustrerade den anpassade snittkvinnans besatthet för hennes hår ganska bra när historien med Spears blev förstasidesnyhet. Förutom mitt utseende går jag heller inte runt och ler hela tiden. Den som inte ler hela tiden måste ju ha psykiska problem, det har jag läst i ”En Ding Ding Värld”.