Ingen frihet utan kontraster

Förundras över personer som kommit till insikt med att man är mer fri som varannan vecka-förälder än varje vecka-förälder eller som ogift efter ett långvarigt ojämställt äktenskap. Det är lite som när män (eller kvinnor för den delen) får döttrar och blir feminister. Det är sådant man kan läsa sig till, tänker jag.

Jag förstår att det måste vara bekvämt för personer som arbetar i kostym att ta av sig kostymen efter en lång arbetsdag och byta ut om till mjukisbyxor. Jag behöver inte prova på de vanorna för att förstå det. Att jag inte direkt kan relatera till hur bekvämt det är för kostymnissarna är en annan sak.

Vilken omväg människor tar för att komma till insikt, men de som gjort det har något att jämföra med. Det är väl alldeles utmärkt om personer kan inspirera andra till att leva friare liv. På samma sätt som det i och för sig är utmärkt om män som får döttrar blir feminister.

”De stora vinnarna är separerade föräldrar som har barnen lika mycket. Att leva så minskar tidspressen markant. Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn.” kan man till exempel läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009.

Det är klart att man har mer tid över till sig själv om man inte har barn på heltid. Det är klart att föräldrar vars barn flyttat hemifrån får mer tid till annat än föräldraskapet.

”[D]et är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen” skriver Rebecka Edgren Aldén om varannan vecka-livet på Skriet från kärnfamiljen. ”Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet.”

”I antologin ”Happy, happy” står glädjen efter en skilsmässa i centrum. Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet. […] Det är enbart kvinnor som medverkar i ”Happy, happy”. Och kanske är det framför allt kvinnor som behöver skolas in i den nya känslo­lag som ropar ”hurra!” när någon skiljer sig. Inte för att kvinnor skulle vara trögare i sina hjärtan än män, men för att belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör – ställa det egna jaget i centrum, ett beteende som rimmar illa med traditionell kvinnlighet.” Så skriver Nina Björk om antologin Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Sanna Lundell om samma antologi: ”Enligt de två redaktörerna Sveland och Wennstam saknades det glädje­fulla perspektivet på skilsmässan i bokfloran. De ville berätta om det nya härliga livet av själsligt undergörande ensamhet, egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en åter­vunnen jämställdhet. Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt. Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.”

En stor del av de som definierar sig som ickemonogama eller poly har någon gång levt monogamt. Jag föreställer mig att det kommer bli vanligare i framtiden med personer som lever icke-monogamt utan att ha provat på monogami på samma sätt som det blivit vanligare med homosexuella som endast levt och haft sex med personer av samma kön.

Jag har aldrig levt monogamt. Min icke-monogami är ingen reaktion på monogamin. Jag förstår att det inte är för mig att någon annan har synpunkter på vad jag gör med min kropp utan att ha provat på monogami. Jag skulle förstås kunna leva monogamt ett tag för kontrasternas skull och sedan återgå till att leva icke-monogamt igen. Det är bara det att jag är lite för ointresserad av kontraster och aha-upplevelser. Jag är happy unhappy. Jag tänker inte gå omkring i obekväma kläder sex dagar av sju för att uppskatta mjukisbyxor på söndagarna.