Makten över befruktningen

Makt över reproduktionen är det något som kvinnor till skillnad från män har? Om ja, blir den kvinna och man som lever i en monogam relation ”reproduktivt” jämställda i och med kvinnans menopaus eller övergår den reproduktiva makten till mannen som kan reproducera sig med andra, fertila, kvinnor i och med det?

Jag läste om en ofrivilligt barnlös kvinna i övre medelåldern som ville ha barn, men levde med en man som inte ville ha barn. Det tog slut av något skäl som inte rörde detta. Mannen blev tillsammans med en ny yngre partner som han ganska snart skaffade barn med. Att partnern var betydligt yngre, men också att han skaffade barn med henne såg den lämnade kvinnan som oförlåtligt. Som om man måste vilja ha barn med den man lever med för stunden bara för att partnern vill det. Kanske ville han inte såra henne och gav uttryck för att han inte ville ha barn, snarare än inte ha barn med henne, eller så ångrade han sig helt enkelt, något som vi som inte vill ha barn ständigt får höra att vi lär göra. Kvinnan visste att mannen inte ville ha barn och kunde ha lämnat honom självmant om barn var så viktigt för henne. Det är förstås inte säkert att hon hade hittat någon att skaffa barn med, kanske en risk hon kalkylerade med, men försöka går alltid, och risken är – som hon fick erfara – att man blir lämnad i alla fall. Mot denna bakgrund menade hon att kvinnor inte ska gå med på att ha relationer med män som inte vill ha barn. De kan komma att lämnas för någon annan som deras partner skaffar barn med och själv bli utan barn. Kvinnan ifråga kände knappast att hon hade någon reproduktiv makt i den mån man ska tillskriva den egna upplevelsen av maktinnehav någon betydelse. Hon upplevde snarare att män har den reproduktiva makten eftersom att deras befruktningsförmågan (här förutsätt sperma med förmåga att befrukta kvinnans ägg) följer dem till graven. Må så vara, men samtidigt ska vi komma ihåg att det är fler kvinnor än män som blir föräldrar, och i en del fall rör det sig om ofrivillig barnlöshet.

Kvinnor kan låta bli att ha reproducerande sex om de inte vill ha barn, men det kan män också. Kvinnor som vill ha barn kan låta bli att använda preventivmedel, vara öppna med det eller inte, och ha vaginala samlag med män som inte nödvändigtvis vill ha barn. Motsvarande möjlighet finns för män, men de förblir öppna med det i sådana fall givet att kondom inte är osynliga hormoner.

Både kvinnan och mannen kan förstås ha steriliserat sig, i Sverige får man sterilisera sig när man fyllt 25 år, men då jag inbillar mig att personer förknippar makt över reproduktionen med valmöjligheter, och inte irreversibla ingrepp som förhindrar att kunna befrukta eller att kunna bli befrukad, så hör inte det riktigt dit, eller?

Det blir inga barn gjorda bara för att en part inte skyddar sig, omständigheterna måste vara rätt, att kvinnan har ägglossning, att mannens sperma har någon spermakvalitet att tala om etc.,, men inte heller det räcker, mannen måste förstås också ejakulera i kvinnans underliv. Jag vet några män som menat att kvinnor också har ”makt” över mäns utlösning genom att de kan sitta ovanpå och stimulera mannens kön tills det går för honom utan att han kan förhindra det. En man tog en sådan riktig händelse som exempel på kvinnors potentiella maktövertag. I exemplet skyddade sig inte paret och mannen ville verkligen inte ha barn, något som kvinnan var medveten om. Kvinnan ville däremot ha barn och blev gravid, men huruvida det avsiktigt ”från hennes sida” förtäljde inte historien.

Det vanligaste argumentet för att kvinnor har makt över reproduktionen är att det är den gravida, kvinnan, som har sista ordet om huruvida fostret ska aborteras bort eller inte, men har hon verkligen det? I en del länder har kvinnor påtryckningar hemifrån att abortera bort flickfoster. Man talar om att det saknas miljontals ofödda av ”fel” kön. Menar man bara att makt över reproduktionen handlar om foster i kvinnors kroppar kan kvinnor på sätt och vis sägas ha mer makt över det i länder där abort är tillåtet och säkra aborter tillgängliga. Kvinnor kan också ha kontroll över reproduktionen, upptäcka att de är gravida innan deras partner och göra abort i hemlighet.

Makt över reproduktionen i den mening att den som är gravid får ta beslut om fostret ska aborteras bort eller inte är viktig, men jag tänker inte på detta om makt och det har säkert att göra med att jag kan bli gravid. Att jag inte känner av att jag skulle ha makt på detta område innebär förstås inte att jag har det, men om jag hade varit man hade jag kanske känt ett maktundertag om någon tog bort ett barn som vi hade kommit överens om att skaffa, för att senare ångra sig, utan att det hade varit frågan om ett reellt sådant.

Män och kvinnor är olika, har vi fått höra en miljon gånger, och det ska alltid dras upp i sammanhang där det är irrelevant. Att kvinnor kan bära barn till exempel, det anses tydligen relevant när jag som kvinna inte vill raka min armhålor, eller vill raka mitt huvud. Eftersom att kvinnor och män är olika när det kommer till reproduktionen ska jag som kvinna låta bli att ”efterlikna” män på andra områden som inte rör av biologin givna olikheter mellan könen. Till exempel ska kvinnor bada med överdel då män badar utan, trots att bad med bara överkroppar väl är ett utmärkt tillfälle att belysa att män och kvinnor är olika. Åtminstone kroppsligt. Skillnader mellan individer ska vi inte tala om.

När det gäller reproduktion, där kvinnor och män är olika, och det kan anses mer relevant än huruvuda kvinnor ska sminka sig eller inte är det istället feminister som pekar på detta, men man säger det inte med samma antiintellektuella tonläge. Kvinnor och män är olika, det är kvinnor som kan bli gravida och därför ska könen behandlas olika. Det går inte att lösa på något annat rimligt sätt. Någon måste besluta om fostret. Att prata om gemensamma beslut är bara rökridåer.

Kvinnor och män är olika på detta område och kommer nog alltid att se det andra könets möjligheter eller begränsningar, beroende på hur man ser det, som avundsvärda. Man vill ha det man inte kan få. Inga kvinnor är väl så inne på barn som de som inte kan få några naturligt? Jag kan avundas män för att de har makt över befruktningen, och en del av dem avundas säkert kvinnor för att de kan bära barn. Jag avundas inte män fullt ut förstås. Att jag som inte vill ha barn inte kan göras ansvarig för någon annans (oönskade) graviditet och att mina utlösningar kan få vara blott utlösningar ser jag som någonting positivt.

Strävan efter vad som kommit att kallas lika utfall ifrågasätts när det rör sig om sociala skillnader mellan könen, och det är ganska en rimlig hållning, men ännu mer angeläget är det att ifrågasätta lika utfall när det är en omöjlighet av biologiska skäl. Intressant nog är olika utfall aldrig så ifrågasatt som när det gäller kvinnors och mäns av biologin givna olikheter och att de ifrågasätts av personer som annars hänvisar till biologin om kvinnor närmar sig sociala ”manliga” utrymmen och de har problem med det. Det pågående Europamästerskapet i fotboll är ett aktuellt exempel.

ur eftertraktade det andra könets egenskaper än må vara, och hur mycket vi än förknippar frånvaron av dem med maktundertag, borde åtminstone de som annars höjer könens olikheter till skyarna ta fasta på att så verkligen är fallet vad gäller deras favoritexempel, reproduktionen, men också befruktningen som vi borde prata mer om. Makten över befruktningen.