Ännu en Googleträff om våld

När ska personer som kommenterar tryckta åsikter i media lära sig att det sällan är skribenterna som sätter rubrikerna? Pär Ström har återigen hakat upp sig på en rubrik. Denna gång lyder den: ”Våga tala om våldet mot kvinnor”. Hur kan Elin Grelsson ställa sig bakom ett sådant budskap när vi enligt Ström redan talar mycket om det våld kvinnor drabbas av?

Om Ström menar att vi pratar tillräckligt mycket om det våld kvinnor faller offer för framgår inte av hans blogginlägg, men att han anser att vi gör det ”väldigt mycket” framgår med all tydlighet. Hur kommer det sig att vi gör det? Jo, enligt Ströms logik pratar vi mycket om det våld som drabbar kvinnor eftersom att vi pratar mindre om det som drabbar män. En alternativ bedömning av huruvida vi pratar mycket eller lite om (relations)våld är att vi varken pratar mycket om det våld som kvinnor faller offer för eller det våld som förekommer inom nära relationer.

Säg att vi kan slå fast att vi pratar mycket om våld, räcker det? Om man inte är särskilt resultatorienterad kanske man kan känna sig tillfreds med ”tillräckligt” många träffar om våld på Google, annars kanske man inte tar ordet ”mycket” i munnen så länge våld är en realitet för många människor.

Vi pratar alltså mer om det våld som drabbar kvinnor än det våld som drabbar män, enligt Ström. Inom relationer är det också min bedömning. Gällande våld i utomhusmiljöer är min uppfattningen att vi pratar mer om våld (av män) mot män och det är inte särskilt underligt heller då män i högre grad riskerar att bli utsatta för våld i sådana miljöer. Att vi pratar mer om det våld kvinnor drabbas av, och att vi gör det mycket, bevisar Ström genom att nämna hur många träffar Google får fram om man söker på ”våld mot kvinnor” respektive ”våld mot män”. Den förstnämnda sökkombinationen ger fler träffar.

Får jag våga mig på en gissning så förknippar nog flertalet våld med män och ser inte något behov av att förtydliga att det rör sig om män i sammanhang där man inte understryker att det rör sig om manliga våldsutövare eller brottsoffer. Mannen är normen och förhåller det sig annorlunda är man mer benägen att nämna (kvinnans) kön. Med andra ord är ”våld” många gånger synonymt med ”våld mot män”. Sopar man verkligen det våld män drabbas av under mattan om man när man pratar om våld inte nämner att alla inblandade var män eftersom att man undermedvetet tycker att det säger sig självt? Vill man att mannen ska tydliggöras när man rätt och slätt pratar om våld, och där det är underförstått att man avser män, får man vara beredd på att också få den manliga förövaren på köpet, vilket flera av de som kommenterar Ströms blogg skulle kunna se som ett uttryck för att skildra män som inte bara sannolika brottsoffer utan också sannolika gärningsmän.

”Våld mot kvinnor” ger sju gånger så många träffar som ”våld mot män”. Är det då sju gånger så många texter om hur förfärligt allt våld som drabbar kvinnor är? Knappast! En stor del av dem handlar om att vi pratar för mycket om våld mot kvinnor, att problemet överdrivs och om att vi istället för att prata om våld mot kvinnor borde prata om våld mot människor eller våld inom relationer. Pär Ström och andra som antar sig veta hur feminister vill tala om våld borde veta att man knappast efterfrågar ett samtal med premissen att vi pratar för mycket om det. Det intressanta borde vara i vilket sammanhang man pratar om våld. Hur många gånger ordet ”våld” förekommer är inte särskilt relevant om det förekommer i texter som vill göra gällande att kvinnor eller män borde lära sig att ta mer av den varan. Då pratar man förvisso om våld, men utifrån en helt annan utgångspunkt än den de som uttrycker att vi borde mer om våld vill ska ligga till grund för ett samtal om våld.

Johanna Sjödin och Johanna Sjödin

Sydsvenskan skriver om konstnären Johanna Sjödin och undertecknad. Det konstateras att jag hamnar överst på Google om man söker på vårt namn. Totalt finns det omkring tio stycken ”Johanna Sjödin” i Sverige om jag inte missminner mig. Ytterligare ett gäng finns om man också räknar de som har Johanna som andranamn och ett annat namn som förnamn.

Google-kamp kallas det tydligen när namnar tävlar om att hamna överst på Google, men jag har aldrig aktivt deltagit i någon sådan kamp. När jag började blogga i november 2006 hade jag ingen aning om hur många som skulle komma att läsa min blogg. Jag minns inte om jag tänkte på att mitt namn skulle kunna hamna överst på Google. Det gjorde det hur som helst.

Jag har vetat att det finns en konstnär som heter Johanna Sjödin, men jag har inte tänkt på vad alla Johanna Sjödin hittar när de googlar sitt namn. Det är klart att jag tänkt tanken att det inte kan vara enkelt att googla sitt namn om man heter Svensson i efternamn, men jag har sällan reflekterat över hur bekvämt det är att inte behöva sortera bort länkar som inte handlar om mig när jag söker efter texter relaterade till saker jag skrivit om. Inte förrän nu.

Mina namnar får nog stå ut med att hitta mina sexualpolitiska blogginlägg när de googlar Johanna Sjödin så länge folk söker sig till sex.