Porrfilter fungerar, men inte som politiker tror!

Är någon förvånad över att filter som ska stoppa sidor med visst innehåll, pornografi till exempel, också stoppar sådant som inte var avsett? Filtrering är en enkel metod för att komma åt visst innehåll. Istället för att manuellt kontrollera innehållet på sajter kan en välja ut särskilt innehåll, ord exempelvis, som ska stoppas.

Om du vill stoppa sidor som innehåller analsex eller ”analsexprogaganda” och därför hindrar åtkomsten till sidor som innehåller ordet ”analsex” kommer också analsexnegativt innehåll att stoppas. De som är emot ”analsexpropaganda” eller ”homosexprogaganda” kan antagligen leva med det, en del saker anses så förkastliga bland vissa att de är beredda att beivra dem om det så drabbar sådant som inte direkt berörs. Men det stoppar inte. Filtreringen kommer med största sannolikhet också att känna igen ”lämpligt” innehåll som ”olämpligt”.

Storbritanniens filter som skulle hindra barns tillgång till pornografi bland annat för att den ger en orealistisk bild av hur sex går till (eller åtminstone av hur Claire Perry knullar får man förmoda) har fått kritik för att det också stoppar åtkomsten till exempelvis välgörenhetsorganisationers sidor och grupper som arbetar för homosexuella personers rättigheter.

För politiker är det förstås ett nederlag om de filter man sjösatt stoppar mer än vad som var avsett av annat än vad som var avsett, men om filter i sig är ett bra verktyg för att hindra människors tillgång till information och om den alls ska regleras borde vara huvudfrågan. Mitt huvudsakliga problem med filter är inte att de inte fungerar för det gör de. Filter fungerar som filter fungerar, men inte nödvändigtvis som politiker vill, tror och hoppas att de ska fungera. Jag skulle inte vara positiv till filter som var inställda på att hindra oss åtkomst till pornografi om de åstadkom just det.

Att politiker lagstiftar om att förhindra människor åtkomst till ett särskilt innehåll utifrån vad de för stunden har kommit överens om är olämpligt är ett allvarligt och oproportionerligt ingrepp i människors liv även om det som avses anses förkastligt. I Ryssland kan det röra sig om ”förkastlig” så kallad homopropaganda, någon annanstans om regimkritik. Vad som anses förkastligt varierar övertid, men normaliseringen av ingrepp i människors frihet består.

För övrigt har 2013 års nyordslista kommit ut och jag vill ha bjudkaffe.

Föräldrar sluta bete er som svartsjuka partners

Tonårsföräldrar får höra att en god förälder håller koll på sina barns förehavanden och vem vill inte vara en sådan? Sällan är det någon som ifrågasätter om föräldrar verkligen ska det. Hålla koll förutsätter här en intressekonflikt. Någon vill ha koll på något som inte är avsett för dennes ögon eller öron. Varför ska föräldrar kontrollera sina tonåringar på ett sätt som de aldrig skulle kontrollera andra personer eller acceptera om det drabbade dem själva? Har det sedan länge betraktats som en självklar del i föräldrauppdraget att lägga näsan i blöt eller är det bara en självklarhet för medelklassen som är rädd för sin egen skugga?

Föräldrarna ska veta vilka deras tonåringar har sociala relationer till, och gärna ockå ha tillgång till deras och/eller deras föräldrars telefonnummer. De ska ringa flera gånger under kvällen om tonåringen är på fest. De ska ha koll på var de uppehåller sig om dagarna när de inte är i skolan eller i föräldrahemmet och vad de gör då. De ska veta vilka sidor de besöker på nätet och vad de skriver på sociala medier. Vilken information har föräldrar inte rätt till dessa dar?

Medan kontrollerande föräldrar motiverar varandra och byter erfarenheter tänker jag på dem som drabbas av det. Föräldrar kan vittna om hur bra det har varit för dem att hålla koll. De känner sig mindre oroliga och att det är bra för deras välbefinnande. Sällan förs det någon diskussion om det moraliska i att hålla koll på någon för att må bättre själv eller hur det påverkar den kontrollerades välbefinnande.

Man väljer inte sina föräldrar, men däremot väljer man att skaffa barn och en chans, eller risk beroende på hur man ser det, är att barnen inte växer upp individer utan integritet som gör som de blir tillsagda.

Det angår inte dig, var mitt standarsvar när någon av mina föräldrar ställde frågor jag inte ville besvara. Det rörde sig i stort sett alltid om frågor om mig eller andra personer. Frågor om allmänna saker hade jag inga principiella problem med att besvara.

Jag frågade inte om lov om jag ville göra något som bara angick mig. Genom att fråga om lov legitimerar man en ordning där andra tycker att de har rätt att ha sista ordet om vad man vill göra med sitt liv. Jag behöver inte ert godkännande tänkte jag och lät bli att fråga om lov trots att jag visste att många av mina jämnåriga gjorde det även när det gällde saker som inte på något sätt krävde deras föräldrars delaktighet. Jag förstod inte vad mina jämnåriga höll på med.

Dela bara med dig av information du vill dela med dig av och du väljer själv vilka personer som ska få ta del av den. Dina föräldrar kommer antagligen att fortsätta att ställa frågor frågor som du inte alltid vill besvara oavsett om du besvarar dem eller inte, och visst har de rätt att ställa frågor, men du har ingen skyldighet att svara.

Det kan ha ett pris att lägga sig i, men det tänker man antagligen inte på när man gör det vare sig om man snokar på sina tonåringar eller läser en partners privata meddelanden. Plötsligt kanske du sitter där utan att få veta någonting om ditt vuxna barns liv för att du rollspelade som förhörsledare när det var yngre.

Prova att svara ”Det angår inte dig” nästa gång någon ställer en fråga du inte vill svara på och se vad som händer. Många gånger svarar man på frågor utan att tänka, men sluta med det. Tänk och öppna inga dörrar i onödan. Problemet med att ge människor information om ens privatliv är att de riskerar att vänja sig vid att få tillgång till den och på sikt till och med tycka att de har rätt till den, vilket drabbat en del föräldrar. Låt de påträngande människorna försvara sig själva istället för att låta dem försätta dig i en situation där du förväntas försvara din rätt till ett privatliv.

Dina föräldrar må ha satt dig till världen och visst är det roligt att finnas till, men de äger inte dig.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.