Omtänksamma människor som oroar sig för att du kommer att ångra dina normbrott

För några år sedan nämnde jag i förbigående att jag inte ville gifta mig. En person i mitt sällskap undrade hur jag kunde veta det och ville ha det till att det var en fråga om min ålder. Hade jag bara varit äldre hade jag förstått att äktenskapet också var för mig. Jag blev ganska tagen för jag hade aldrig fått en sådan reaktion innan vad gäller äktenskap och har dessbättre inte fått det sedan dess. De allra flesta verkar vara medvetna om att alla inte vill gifta sig. Alla som lever under äktenskapsliknande förhållanden utan att ingå äktenskap är en indikation på det om inte annat.

Personens reaktion påminner om en vanligare reaktion, nämligen om hur en del reagerar om någon inte vill ha barn. ”Hur kan du veta det?” eller ”Tänk om du ångrar dig?” är vanliga reaktioner om du frågar personer som har erfarenhet av att prata om att de inte vill ha barn.

Det tillhör nog ovanligheterna att barnfria träffar på personer som reagerar med att visa intresse och vill veta mer om hur de resonerar kring barn och föräldraskap. Sådana saker får de prata med varandra om. Vanligare är nog att barnfria förväntas försvara sig mot andras förutfattade meningar om personer som inte vill ha barn. Det kan för all del vara intressant på något plan, om inte annat som argumentationsövning. Om allt går vägen kommer de du samtalade om barnnormen med ihåg vad ni talade om längre fram och tänker att det kanske inte var dumt det som sades om att man också kan använda sin valfrihet till att välja bort det som anses höra livet till.

Personer som antingen har eller vill ha barn har en benäghenhet att ta det personligt om någon annan inte vill ha barn. Väljer du bort något andra har valt är det som att säga att de har valt fel. Bara för en självupptagen person borde det vara en rimlig slutsats.

Jag har ingen aning om personer som bemöter andra på detta vis har för vana att göra det när de blir lika tagna av något som jag blev när en person ifrågasatte att jag inte ville gifta mig eller om det är barnnormen som aktiverar dem, men det går inte att komma ifrån att det är ett otrevligt sätt att bemöta medmänniskor på.

Personer kommer uttrycka oväntade saker och då är det bra att ha funderat på hur man ska hantera det när det händer. Om du är övertygad om att barn är meningen med livet och du möter någon som indirekt talar om för dig att det inte finns någon mening med dennes liv förstår jag om du reagerar, men ta ett steg tillbaka. Barn är inte meningen med allas liv även om det råkar vara meningen med ditt. Oavsett om du köper det eller inte går det alldeles utmärkt att andas några gånger när någon säger någonting oväntat och svara någonting mer genomtänkt som inte riskerar att kränka personen. Om det inte också är meningen med ditt liv att göra personer som har en annan mening med sitt obekväma det vill säga.

Jag är knappast ensam om att ha fått den här sortens reaktioner när jag nämnt att jag inte vill vara förälder. Jag argumenterar inte emot längre. Antingen säger jag ingenting eller så upprepar jag bara att jag inte vill ha barn eller vara förälder. Det finns ingenting att försvara. Det finns inget krav på att ha någon meningen med sitt liv, eller på att man måste dela den med det stora flertalet i den mån man har formulerat någon för sig själv.

Om personer ångrar eller rättare sagt ändrar sig får de väl göra det och skaffa barn, tänker jag. Om de ångrar att de inte skaffade barn, läste en annan utbildning eller vad det kan vara frågan om när det är försent att göra någonting åt, vilket att ångra sig också kan antyda, må det vara hänt. Att riskera att ångra saker är en del av livet. Det är inte omedelbara kränkande reaktioner något vaccin emot. Om någon ändrar eller ångrar sig får väl den som känner sig manad klämma ur sig ”Vad var det jag sa” om det gör hen lyckligare.

Föräldrars åsikter om surrogatmödraskap

Funderade på vad jag har svårt för när surrogatmödraskap diskuteras och kom fram till att jag kanske borde börja i den andra änden. Vad har jag inte svårt för när surrogatmödraskap diskuteras? Om frågan diskuteras ser jag det som något positivt, men frågan har hittills präglats av personer som har bestämt sig för vad de tycker och i stort sett menar att det inte finns någonting att diskutera.

Diskussionen handlar inte om surrogatmödraskap i sig utan om det ska fortsätta vara förbjudet eller inte. Inom RFSU som jag är medlem i råder delade meningar om surrogatmödraskap. Förhoppningsvis finns det mer utrymme för en förutsättningslös diskussion där än på debattsidorna.

Två saker som jag har svårt för handlar om föräldrars åsikter om surrogatmödraskap och föräldraskap. Det lyfts inte sällan fram att ”en graviditet är bland det farligaste en fertil kvinna kan utsätta sig för”. Därför kan det ”aldrig vara acceptabelt att betala någon för att gå igenom dessa risker”. Det är ofta personer som genomgått en graviditet och kanske kommer att genomgå fler som påpekar detta. Hade det inte varit mer trovärdigt om personer som avstod en graviditet på grund av riskerna lyfte fram detta argument? Annars verkar det mest som att det visserligen är det farligaste, men bara om man gör det åt någon annan för de allra flesta kvinnor skaffar barn.

Det skulle aldrig falla mig in att be någon annan att bära och föda ett barn åt mig. Och nej, det handlar inte främst om att jag inte vill ha barn. Vill någon bära och föda barn borde det vara på den personens initiativ, tänker jag, men det finns personer som skaffar barn främst för att deras partner vill ha barn. Det har påståtts att kvinnor är mer pådrivande än män att skaffa barn inom heterorelationer. Jag har ingen aning om det stämmer, men det vore orimligt om den som inte skulle bära och föda barnet i sådana fall vore den pådrivande. Därmed inte sagt att det någonsin är rimligt att försöka övertala någon att skaffa barn med eller åt en.

Den andra saken jag har svårt för är föräldrar som argumenterar mot surrogatmödraskap med att barn och föräldraskap inte är någon mänsklig rättighet. Argumentet kanske går hem hos andra föräldrar, men det kan knappast syfta till att övertyga personer som inte har barn. Det är en annan sak som präglar diskussionen om surrogatmödraskap. Att de som deltar verkar vara mer intresserade av att nå ut till sina egna än personer som kan komma att överväga surrogatmödraskap. Om du talar om för personer som inte kan få barn att det inte är någon mänsklig rättighet framstår du enbart som osympatisk. Men du kanske brukar tala om för kvinnor som beklagar sig över att de aldrig får orgasm vid sex med andra att det inte är någon mänsklig rättighet heller, vad vet jag.

Föräldrar sluta bete er som svartsjuka partners

Tonårsföräldrar får höra att en god förälder håller koll på sina barns förehavanden och vem vill inte vara en sådan? Sällan är det någon som ifrågasätter om föräldrar verkligen ska det. Hålla koll förutsätter här en intressekonflikt. Någon vill ha koll på något som inte är avsett för dennes ögon eller öron. Varför ska föräldrar kontrollera sina tonåringar på ett sätt som de aldrig skulle kontrollera andra personer eller acceptera om det drabbade dem själva? Har det sedan länge betraktats som en självklar del i föräldrauppdraget att lägga näsan i blöt eller är det bara en självklarhet för medelklassen som är rädd för sin egen skugga?

Föräldrarna ska veta vilka deras tonåringar har sociala relationer till, och gärna ockå ha tillgång till deras och/eller deras föräldrars telefonnummer. De ska ringa flera gånger under kvällen om tonåringen är på fest. De ska ha koll på var de uppehåller sig om dagarna när de inte är i skolan eller i föräldrahemmet och vad de gör då. De ska veta vilka sidor de besöker på nätet och vad de skriver på sociala medier. Vilken information har föräldrar inte rätt till dessa dar?

Medan kontrollerande föräldrar motiverar varandra och byter erfarenheter tänker jag på dem som drabbas av det. Föräldrar kan vittna om hur bra det har varit för dem att hålla koll. De känner sig mindre oroliga och att det är bra för deras välbefinnande. Sällan förs det någon diskussion om det moraliska i att hålla koll på någon för att må bättre själv eller hur det påverkar den kontrollerades välbefinnande.

Man väljer inte sina föräldrar, men däremot väljer man att skaffa barn och en chans, eller risk beroende på hur man ser det, är att barnen inte växer upp individer utan integritet som gör som de blir tillsagda.

Det angår inte dig, var mitt standarsvar när någon av mina föräldrar ställde frågor jag inte ville besvara. Det rörde sig i stort sett alltid om frågor om mig eller andra personer. Frågor om allmänna saker hade jag inga principiella problem med att besvara.

Jag frågade inte om lov om jag ville göra något som bara angick mig. Genom att fråga om lov legitimerar man en ordning där andra tycker att de har rätt att ha sista ordet om vad man vill göra med sitt liv. Jag behöver inte ert godkännande tänkte jag och lät bli att fråga om lov trots att jag visste att många av mina jämnåriga gjorde det även när det gällde saker som inte på något sätt krävde deras föräldrars delaktighet. Jag förstod inte vad mina jämnåriga höll på med.

Dela bara med dig av information du vill dela med dig av och du väljer själv vilka personer som ska få ta del av den. Dina föräldrar kommer antagligen att fortsätta att ställa frågor frågor som du inte alltid vill besvara oavsett om du besvarar dem eller inte, och visst har de rätt att ställa frågor, men du har ingen skyldighet att svara.

Det kan ha ett pris att lägga sig i, men det tänker man antagligen inte på när man gör det vare sig om man snokar på sina tonåringar eller läser en partners privata meddelanden. Plötsligt kanske du sitter där utan att få veta någonting om ditt vuxna barns liv för att du rollspelade som förhörsledare när det var yngre.

Prova att svara ”Det angår inte dig” nästa gång någon ställer en fråga du inte vill svara på och se vad som händer. Många gånger svarar man på frågor utan att tänka, men sluta med det. Tänk och öppna inga dörrar i onödan. Problemet med att ge människor information om ens privatliv är att de riskerar att vänja sig vid att få tillgång till den och på sikt till och med tycka att de har rätt till den, vilket drabbat en del föräldrar. Låt de påträngande människorna försvara sig själva istället för att låta dem försätta dig i en situation där du förväntas försvara din rätt till ett privatliv.

Dina föräldrar må ha satt dig till världen och visst är det roligt att finnas till, men de äger inte dig.

Sociala medier är mitt preventivmedel!

Pelle Filipsson kom ut med en bok om ofrivilligt föräldraskap för några år sedan, Den vackraste gåvan, och många tänkte säkert att en mor aldrig skulle skriva en bok om att hon inte kunde älska sitt barn, vilket Filipsson faktiskt gjorde. Corienne Maier, även hon förälder, skriver i boken No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn att hon hade låtit bli att skaffa barn om hon hade vetat om vad som väntade. Daily Mail publicerade nyligen en artikel om Isabella Dutton, förälder till i dag vuxna barn, som ångrar att hon skaffade två barn med sin partner som ursprungligen ville ha fyra. Dutton gick med på att skaffa barn mot sin vilja. Hur tänker en person som går med på någonting sådant, eller den som försöker övertala sin partner att skaffa barn med henom, kan man undra, men det finns ingen anledning att fråga i efterhand. När barn väl är satta till världen får man finna sig vid det.

Vi som inte har barn får låta bli att upprepa andras misstag. Låta bli att skaffa barn med personer vi inte vill ha barn med och låta bli att försöka övertala andra att bli förälder till ett gemensamt barn. Det är enkelt att se till att det inte blir några barn om man inte vill ha några.

När min mens var sen för första gången någonsin, det var inte alls länge sedan, tänkte jag på det eventuellt levande inom mig som en parasit. ”Like parasites, they took from me and didn’t give back’” som Duttom uttrycker det om sina existerande barn. Jag skyddar mig och visste innerst inne att jag inte hade något skäl att oroa mig för graviditet, men jag blev ändå orolig. Vi har fri abort i detta land, men jag vill för allt i världen inte bli gravid eller göra abort. Jag hade förstås gjort det om något hade parasiterat på min kropp, men det hade ofrånkomligen varit ett personligt nederlag. Jag som förespråkar att ”knulla runt” ansvarsfullt ska inte bli gravid.

Det jag kan uppskatta med alla föräldrar som twittrar, bloggar och statusuppdaterar om positiva och negativa saker med att vara förälder är att de ger oss som inte är föräldrar en inblick i hur det kan vara att ha barn. Det går förstås inte att förstå fullt ut utan att ha egna, men det är eftersträvansvärt att val är medvetna, att man vet vad man väljer, inte minst när det gäller så stora beslut som det att skaffa barn.

Gå inte med på att bli förälder mot din vilja, skydda dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,