Temadagar som inte finns

I förrgår var det ofrivilligt barnlösas dag och i går mors dag. Jag ägnar inte 28 eller 29 maj åt att konstatera att det inte finns någon dag för frivilligt barnlösa och begär heller inte att någon annan instiftar en sådan.

Jag tror inte på att kapa andras dagar för att beklaga mig över dagar som inte finns. Det är bara kränkta män som använder andras dagar åt att lyfta dagar som inte finns. (Bortse från att det redan finns en mansdag)

Jag har inte ens funderat på om det borde finnas en dag för barnfria förrän nu, men till skillnad från många andra uppskattar jag temadagar. Ju mindre allvarligt menade desto bättre. Veganpizzans dag den 29 januari till exempel.

Jag vill inte vara förälder men förstår att många andra vill det. Jag har absolut inget emot att det finns en dag för ofrivilligt barnlösa, det är bara positivt när personer lyfter sina frågor på olika sätt.

Som barnfri vill jag inte få min barnfrihet ifrågasatt av vare sig föräldrar eller ofrivilligt barnlösa. Vi behöver inte förstå varandra utan bara visa varandra grundläggande respekt. Där brister en del föräldrar, ofrivilligt barnlösa och barnfria. Fler föräldrar i och med att de är fler men också för att det finns en norm som säger att vi ska (försöka) skaffa barn.

Ingen frihet utan kontraster

Förundras över personer som kommit till insikt med att man är mer fri som varannan vecka-förälder än varje vecka-förälder eller som ogift efter ett långvarigt ojämställt äktenskap. Det är lite som när män (eller kvinnor för den delen) får döttrar och blir feminister. Det är sådant man kan läsa sig till, tänker jag.

Jag förstår att det måste vara bekvämt för personer som arbetar i kostym att ta av sig kostymen efter en lång arbetsdag och byta ut om till mjukisbyxor. Jag behöver inte prova på de vanorna för att förstå det. Att jag inte direkt kan relatera till hur bekvämt det är för kostymnissarna är en annan sak.

Vilken omväg människor tar för att komma till insikt, men de som gjort det har något att jämföra med. Det är väl alldeles utmärkt om personer kan inspirera andra till att leva friare liv. På samma sätt som det i och för sig är utmärkt om män som får döttrar blir feminister.

”De stora vinnarna är separerade föräldrar som har barnen lika mycket. Att leva så minskar tidspressen markant. Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn.” kan man till exempel läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009.

Det är klart att man har mer tid över till sig själv om man inte har barn på heltid. Det är klart att föräldrar vars barn flyttat hemifrån får mer tid till annat än föräldraskapet.

”[D]et är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen” skriver Rebecka Edgren Aldén om varannan vecka-livet på Skriet från kärnfamiljen. ”Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet.”

”I antologin ”Happy, happy” står glädjen efter en skilsmässa i centrum. Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet. […] Det är enbart kvinnor som medverkar i ”Happy, happy”. Och kanske är det framför allt kvinnor som behöver skolas in i den nya känslo­lag som ropar ”hurra!” när någon skiljer sig. Inte för att kvinnor skulle vara trögare i sina hjärtan än män, men för att belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör – ställa det egna jaget i centrum, ett beteende som rimmar illa med traditionell kvinnlighet.” Så skriver Nina Björk om antologin Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Sanna Lundell om samma antologi: ”Enligt de två redaktörerna Sveland och Wennstam saknades det glädje­fulla perspektivet på skilsmässan i bokfloran. De ville berätta om det nya härliga livet av själsligt undergörande ensamhet, egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en åter­vunnen jämställdhet. Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt. Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.”

En stor del av de som definierar sig som ickemonogama eller poly har någon gång levt monogamt. Jag föreställer mig att det kommer bli vanligare i framtiden med personer som lever icke-monogamt utan att ha provat på monogami på samma sätt som det blivit vanligare med homosexuella som endast levt och haft sex med personer av samma kön.

Jag har aldrig levt monogamt. Min icke-monogami är ingen reaktion på monogamin. Jag förstår att det inte är för mig att någon annan har synpunkter på vad jag gör med min kropp utan att ha provat på monogami. Jag skulle förstås kunna leva monogamt ett tag för kontrasternas skull och sedan återgå till att leva icke-monogamt igen. Det är bara det att jag är lite för ointresserad av kontraster och aha-upplevelser. Jag är happy unhappy. Jag tänker inte gå omkring i obekväma kläder sex dagar av sju för att uppskatta mjukisbyxor på söndagarna.

Alla andra barn får då borde jag också få

Något barnfria personer bidragit till är att en del fått fundera över varför personer skaffar barn. När barnfria personer ifrågasätts blir det tydligt att en del som har skaffat barn inte har funderat över varför de har gjort det.

Behöver man fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att inte göra det? Ja och nej. Om vi begär att personer som inte skaffar barn ska ha tänkt igenom det borde man kunna begära det av de som skaffar barn också. Det är faktiskt de som genomgår en förändring, vi andra fortsätter som vi alltid har gjort. Utan barn.

Att inte skaffa barn kan vara ett beslut, men det är inte ett handlande på det sätt att skaffa barn är. Bara för att personer som bryter mot en norm antas ha funderat över det, innebär väl inte det att de som lever i enlighet med den skulle sakna skäl bortom ”alla andra skaffar barn”?

Mer intressant är om man kan få personer att fundera på varför de vill skaffa barn. När personer väl skaffat barn skapar det utrymme för efterhandskonstruktioner. Det går inte att förstå varför personer skaffar barn om man inte har egna barn är en av de vanligaste efterhandskonstruktionerna. Den används inte sällan för att få andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.

Att inte ha barn är något alla kan relatera till. Förälder är inte något du är, förälder är något du blir. Att inte skaffa barn ger inte samma utrymme för efterhandskonstruktioner. Givetvis kan barnfria ange andra skäl än de egentliga skälen till att de inte skaffat barn. I den mån det går att tala om skäl utan att alla nyanser går förlorade.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad. Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet. Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet. (Ointresserad av att skaffa barn)

Det finns ingenting negativt i att beslut är rationella och väl genomtänkta, tänker jag. Jag är inte den som frågar personer varför de skaffade barn. Fundera på saken för din egen skull. Det gäller inte minst de som kräver barnfria på en förklaring. Om inte annat för att undvika ett scenario där man får motfrågor man inte kan besvara för att man aldrig sett någon anledning att fundera på saken tidigare. ”Ja, varför skaffade jag barn?”

I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet vad du fått kan du fiffigt nog också motivera det. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.

Symboler för ojämställdhet

Riksdagen beslutat nyligen att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning och insemination. Ett välkommet beslut för de som vill ha barn, men som antingen inte har någon att skaffa barn med eller inte vill dela sitt föräldraskap med någon. Donerade könsceller räcker om man inte komma på någon att skaffa barn med. För egen del faller det på att jag inte vill ha barn, varken med mig själv eller någon annan.

Elin Lundgren har beskrivit föräldraskapet som ett ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. Tidigare såg jag allvarligare på att binda mig till någon annan juridiskt genom äktenskap än icke-juridiskt genom att skaffa barn. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att juridiken kommer med något slags allvarlighetens skimmer över sig. Föräldraskapet innebär visserligen också en juridisk bindning, men den bindningen avser barnet. Det blir en bindning till barnet genom medföräldern.

Hur jag ser på och förhåller mig till äktenskapet har förändrats sedan jag började studera.  Jag betaktar numer äktenskapet som någonting rent juridiskt, som ett avtal mellan två personer. Att jag främst läst om makars situation efter dom eller död (äktenskapsskillnad) och googlat skilsmässostatistik med jämna mellanrum bidrar säkert.

Jag såg tidigare äktenskapet som en symbol för ojämställdhet trots att personers skäl att ingå äktenskap i dag ofta är rent känslomässiga, trots att sambor som gifter sig rimligen inte anammar mindre jämställda vanor för den sakens skull. Det främsta skälet till att jag börjat ifrågasätta äktenskapets symbolvärde för ojämställdheten är de makar som ändå lever relativt jämställt, men också de som levde relativt jämställt innan de skaffade barn.  Det verkar inte spela någon roll om föräldrar har som ambition att leva jämställt, gemensamma barn brukar komma ivägen för dem. För att inte tala om alla föräldrar som separerar när barnen är små.

Att föräldraskap inte är mer förknippat med ojämställdhet beror nog på att delar av ojämställdheten går att motivera med att man åtminstone har ett barn som man älskar över allt annat. Sedan vet jag inte hur enkelt det är att erkänna för sig själv att man förmedlar ojämställda värderingar till sina barn. Det handlar inte bara om arbetsgivare som inte vill anställa gravida, föräldraledighet, vård av sjukt barn, deltidsarbete och så kallade kvinnolöner. Det handlar om vad föräldraskapet gör med oss som människor och hur det kan begränsa våra livsutrymmen. Hur föräldraskapet riskerar att cementera könsroller som förmedlas vidare till barnen.

Jag påverkades  absolut av talet om äktenskapet som en ”ojämställd institution”. Därför är det intressant att någon talar föräldraskapet som ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. I dag när knappt någon talar om sex innan äktenskapet eller utomäktenskapliga barn borde det vara enklare än någonsin att se att sambandet mellan föräldraskap och ojämställdhet.

Teoretisk ånger berättigar sexpress

”Tänk om du ångrar dig.” Jag kan inte minnas att jag har berättat att jag inte vill ha barn utan att få det svaret. Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Har du aldrig velat ha barn eller är det något som vuxit fram? Barnfria personer kan komma på flera tänkbara reaktioner om någon berättar att denne inte vill ha barn, men det verkar inte vara normen.

”Tänk om du ångrar dig.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Att ångra saker är en del av livet. Om en person ångrar sig ångrar den sig. I den mån det är ett bekymmer är det den personens bekymmer. Var är engagemanget för människors ånger i andra sammanhang? Varför är det just kring beslutet att inte skaffa barn folks oro för att vi ska ångra oss manifesteras?

”Kan en på allvar ångra sina barn? Frågan är så tabu att den knappt går att ställa.” Så inleds ett reportage i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar.

Ottar har träffat tvåbarnsföräldern Pia som ibland ångrar att hon skaffade barn. Pia heter egentligen något annat. Medan några av oss finner det positivt att vi kan prata om denna ånger finns det andra som oroar sig för risken att öppna en dörr som inte borde öppnas. De oroar sig för vad det skulle kunna leda till på sikt om det skulle bli mer accepterat att ångra sina barn.

Det är knappast särskilt konstruktivt att ångra att man skaffade barn. Har man skaffat barn har man skaffat barn. Just därför är det viktigt att personer tillåts stanna upp och känna efter om de vill ha barn.

Fundera på om du vill ha på ditt samvete att ett barn blir till som en följd av att du sa till någon att den kommer att ångra sig annars. Varför skulle någon skaffa barn på grund av det kanske du tänker, men varför ens säga något sådant till någon om du inte tror att det påverkar personen ifråga?

Jag vill inte ha på mitt samvete vilket val någon gjorde kring att få barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra om den vill ha barn. Tänk om en person som skaffar barn för att inte ångra sig istället ångrar att den skaffade barn? Att frågan sällan ställs från det hållet beror på att vi utgår ifrån att föräldrar inte kan ångra sina barn. Även den som känner sig osäker inledningsvis kommer vilja vara förälder när barnet väl finns. Det ligger säkert något i det. De som ångrar att de skaffade barn ångrar inte att människan finns.

”Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.” (OTTAR)

De som har skaffat barn kan däremot fråga sig själva om de hade gjort det om det hade varit möjligt att backa bandet. Det är en hypotetisk diskussion, men det är den som föranleds av ”tänk om du ångrar dig” också. Den ångern är lika hypotetisk, men anses ändå så pass viktig att man bör ta det förmodade säkra (att man inte ångrar att man skaffade barn) framför det osäkra (att man nog kommer att ångra sig om man inte skaffar barn).

”Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm. Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.” (OTTAR)

Det måste gå att prata om att man hade gjort ett annat val i dag om det hade varit möjligt utan att det blir personligt. Jag tror att det går. Är det inte allvarligare om någon ångrar att den blev förälder än om någon ångrar att den inte blev det? Den barnlösas ånger drabbar bara hen själv, förälderns ånger riskerar att gå ut över barnet. Trots detta får personer, framförallt kvinnor, höra att de kommer att ångra sig om de inte skaffar barn. Detta samtidigt som få saker är så tabubelagda som att ångra att man skaffade barn. Hur går det ihop? Man utgår som sagt från att föräldraskapet, särskilt moderskapet, inte går att ångra.

Innan du försöker förmå någon annan att skaffa barn med dig eller någon annan bör du fundera på om du vill bidra till att någon som är osäker vad på den vill tar ett beslut som den senare kan ångra. Om du ömmar för andras ånger vill säga.

Sexliv som är oförenliga med föräldraskap

En nackdel med att ha barn är att det påverkar sexlivet negativt. Jag har skrivit om det några gånger. De flesta har inte påstått något annat, men några har – utan att gå in på några detaljer – framhållit att deras föräldraskap inte haft någon sådan påverkan på deras sexliv.

Har den som inte vet vad den väljer något val? Jag tror på informerade val. Om föräldraskap tenderar att påverka sexlivet negativt bör ingen skaffa barn i tron att det inte alls gör det. Om p-piller sänker sexlusten bör den som börjar använda dem vara införstådd med det. Det är eftersträvansvärt att personer vet vad de ger sig in på i den mån det är möjligt.

Personer som är väl medvetna om att sexlivet inte kommer att vara vad det en gång var under småbarnsåren kan för all del bli besvikna, men antagligen inte lika besvikna som de som trodde att de gick att fortsätta ha sex ”som vanligt”. Bara för att man är medveten om att föräldraskap påverkar sexlivet innebär inte det nödvändigtvis att man kan föreställa sig vidden av det. Och då ska vi inte tala om föräldraskap som är kantade av ”komplikationer”.

Nu har jag ingen aning om hur många som tror något annat än att föräldraskapet påverkar sexlivet negativt eller hur många som ens tänker i de banorna innan de skaffar barn. Att jag har tänkt på detta beror på att jag är en person som tycker om sex och därför tänker mycket på sex, men också på att jag haft sex med personer som har barn. Det har påverkat deras sexliv (och mitt och andras sexliv med dem) vad andra än påstår. Och det har inte varit en positiv påverkan.

Det är klart att föräldraskapet inte påverkar sexlivet negativt om man inte hade ett aktivt sexliv innan, men jag utgår från personer som har ett aktivt sexliv och vill fortsätta ha det. Med negativ påverkan menar jag inte att föräldraskap sätter käppar i hjulen för ett fortsatt sexliv. Jag menar bara det jag skriver, att föräldraskapet som regel har en negativ påverkan på sexlivet.

De som talat om för mig att man kan ha sex som vanligt efter att man blivit förälder har uppenbarligen ingen aning om hur mitt sexliv ser ut. Om barn inte påverkar ditt sexliv negativt vill jag inte ha ditt sexliv. 

Jag är inte en person som har 8 minuter långa vaginala samlag innan jag går och lägger mig. Hade mitt sexliv sett ut så hade det kanske inte påverkats så negativt av föräldraansvar. Jag menar, jag skulle inte gråta mig till sömns om jag gick miste om det. Men till och med om mitt sexliv vore så andefattigt tror jag att det skulle påverkas negativt om jag hade barn. Jag skulle säkert vara tröttare under de där 8 minuterna.

Jag vill kunna ha sex när jag känner för det oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag vill kunna ha sex på alla ytor i min bostad. Jag vill kunna ha sex med olika personer hos olika personer. Jag vill kunna ha sex utan att ta hänsyn till andra personer i min bostad. Jag vill kunna ha sex ostört. Jag vill kunna låta när jag har sex. Jag vill inte bli störd av att någon som plötsligt vaknar och kräver min uppmärksamhet. Jag vill kunna ha sex utan att stänga dörren om mig, men om jag stänger dörren om mig vill jag kunna göra det utan att någon ryker i dörrhandtaget och undrar ”Vad gör ni därinne?”. Jag vill kunna ha sex länge. Jag vill inte vara för trött för att över huvud taget ha sex. Jag vill hellre vara trött för att jag haft massor av bra sex.

Det sexliv som inte skulle påverkas negativt av föräldraskap är jag fullkomligt ointresserad av att ha. Det sexliv jag vill ha går helt enkelt inte att kombinera med barn.

happy-international-childfree-day-1e80c

Ointresserad av att skaffa barn

I olika grupper om barnfrihet kan man finna barnfrias personliga berättelser, men också diskussioner om hur man kan bemöta personer som ifrågasätter valet att inte skaffa barn. Jag har lagt märke till att en del försöker legitimera sin barnfrihet genom att berätta om hur äventyrliga de är. Det är säkert en konsekvens av att barnfria enkelt hamnar i en position där de förväntas försvara sig, men det är också symptomatiskt för hur normer påverkar de som bryter mot dem. Det är enkelt att som normbrytande börja försvara sig på normsamhällets villkor. Det leder bland annat till att det finns barnfria personer som anser att just de, till skillnad från andra, har en anledning att inte skaffa barn.

Det finns säkert barnfria som är äventyrliga, men jag är inte en av dem. Var och varannan förälder är säkert mer äventyrlig. Jag är inte barnfri för att jag vill resa runt i världen och göra storslagna saker. Jag är en rakt igenom tråkig person som gillar att ha sex, dricka kaffe på caféer, ta selfies, dricka vin i parker, äta mat, baka bröd, styrketräna, läsa facklitteratur, lyssna på P1, skriva, cykla, nakenbada och ta promenader.

Om utgångspunkten är att man skaffar barn måste man ha ett godtagbart skäl för att avstå. Min utgångspunkt är snarare: En del skaffar barn. Det blir problematiskt om man måste ha en anledning att inte skaffa barn. Det är lite som med sex. Det är okej att inte ha sex, du måste inte ha en godtagbar anledning. Att det inte alltid respekteras är en annan historia.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad.

Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet.

Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Det är inte sovmorgnar som får mig att inte vilja ha barn. Jag är en morgonmänniska som självmant skulle kunna ställa väckarklockan på 05 varje morgon. Jag vill ändå inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet.

Barnfria personer får ofta frågor om varför de inte vill ha barn. De barnfria förväntas ha särskilda skäl som får vågskålen att tippa. Förklarar du att du är ointresserad kan du räkna med att få följdfrågan ”Varför?”. Jag skulle kunna nämna skäl, men jag ser ingen anledning att göra det då jag inte söker efter förståelse. Jag vill bara att barnfria personer ska behandlas någorlunda anständigt.

Att lista skäl för och mot att skaffa barn (eller något annat för den delen) fyller kanske någon funktion om man är osäker på hur man ska göra.  I mitt fall vore det oärligt då mitt ointresse som jag inte förmår intellektualisera är själva grunden. Att lista skäl mot att skaffa barn vore enbart en efterhandskonstruktion.

Personer som känner sig manade får förstås förklara varför de inte vill skaffa barn. Jag får försöka finna mig i att jag inte kan förklara det. Att man inte måste förstå allting. Det räcker att bara inte skaffa barn.

Faderskapspresumtion som inte provocerar ogifta monogama

Om en gift kvinna föder barn anses hennes äkta hälft vara förälder till barnet förutsatt att denna är en man. I föräldrabalken finns en moderskapspresumtion för den som föder och en faderskapspresumtion för den man som är gift med den som föder. Någon faderskapspresumtion för den man som har ett samboförhållande med modern finns inte.

Riksdagen behandlade för några dagar sedan en enskild motion av riksdagsledamoten Rickard Nordin (C). Motionen föreslog att personer som ”sammanbor under äktenskapsliknande former ska ha samma föräldraskapspresumtion som de som har gift sig”. Riksdagen beslutade att ”Regeringen bör undersöka de nuvarande reglerna för att fastställa faderskap för barn till ogifta och se om det behövs förändringar.”

Faderskapspresumtionen är i dag formulerad: ”Är vid barns födelse modern gift med en man, ska denne anses som barnets far”. Om det för faderskapspresumtion skulle räcka att modern var sambo med en man, skulle det påverka kvinnors och mäns benägenhet att ingå äktenskap med varandra? Det återstår att se, men det finns äktenskap som helt eller delvis har ingåtts på grund av den lagstadgade faderskapspresumtionen som enbart gäller gifta män.

I dagens samhälle där allt fler väljer att inte gifta sig utan leva under äktenskapsliknande förhållanden som sambor måste lagstiftningen också följa med, skriver Rickard Nordin (C) i sin motion. Jag delar Nordins uppfattning. Det är önskvärt om lagstiftningen – i den utsträckning det är möjligt – är anpassad efter hur människor lever. Därför är det beklagligt att Nordin tycks sakna förståelse för hur en del personer, gifta eller ogifta, lever.

Nordin skriver i sin motion ”Det är provocerande att staten förutsätter att människor som sammanbor har sexuella kontakter utanför sitt förhållande på ett sätt som gifta personer enligt staten inte har.” På vilket förutsätter staten det?

En del av att lagstiftningen ser ut som den har att göra med att äktenskap till skillnad från samboförhållanden registreras. En annan är sex- och samlevnadsnormer som helt eller delvis har luckrats upp. För att bara ta ett exempel: Barn som tidigare hade definierats som ”utomäktenskapliga” definieras i dag som barn.

I ett pressmeddelande från Centerpartiet med rubriken ”Nu förenklas fastställande av föräldraskap för ogifta par” uttalar sig Nordin såhär om föräldrabalkens faderskapspresumtion: ”Att lagstiftningen insinuerar att ogifta kvinnor i förhållanden är otrogna mer är helt absurt. Det finns inga belägg för och är kränkande mot både män och kvinnor som lever tillsammans”.

Rickard Nordin vill inte att lagstiftningen ska insinuera att ogifta kvinnor som lever under äktenskapsliknande förhållanden skulle vara mer otrogna än andra, men insinuerar gärna att ogifta i förhållanden som har sex med flera är otrogna. Det vet Nordin ingenting om.

Jag skulle säga att det är vanligare att normer förändrar lagstiftningen än att lagstiftningen förändrar normer. Inte sällan luckras de lagstadgade normerna upp på ett sätt som lagstiftaren inte hade kunnat föreställa sig när de skrevs ned. En norm att utmana är monogaminormen. Det kan komma att provocera en del monogama personer, men det må vara hänt.

Ofrivilligt infertila som inte vill ha barn

Finns det personer som är infertila och inte vill ha barn? Jag tänker inte på personer som har valt sin infertilitet utan på personer som är infertila av andra orsaker. De som är infertila utan att ha valt det vill nästan alltid ha barn verkar det som. De talar om en framtid med barn eller, om de är till åren komna, om barnen de aldrig fick.

Det finns personer som är infertila utan att veta om det och en del av dem vill inte ha barn. Hade det varit annorlunda om de hade varit medvetna om sin infertilitet? Jag har inte hört talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn. Jag har ingen aning om hur omgivningen skulle reagera om en ofrivilligt infertil person gick ut med att hen inte ville ha barn. Skulle det anses okej att personen trots sin infertilitet inte ville ha barn? Att alla inte kan få barn är känt, men utgångspunkten är åtminstone att alla vill ha barn.

I den mån det finns personer som är ofrivilligt infertila och inte vill ha barn vill de kanske inte tala om det i jämförelse med personer som låtit sterilisera sig eller personer som tror sig vara fertila.

När vi talar om personer som inte vill ha barn är utgångspunkten att de är fertila. En del som inte vill ha barn är som sagt infertila utan att veta om det. Jag har ingen aning om hur många de är, men det finns. När vi talar om personer som är infertila är utgångspunkten att de vill ha barn. Jag saknar andra perspektiv. Jag vill läsa om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn även om jag inser att personer hellre vill läsa om personer som vill ha barn. De är betydligt fler om inte annat.

Jag lyssnade på Vetandets värld i P1 om unga canceröverlevare om sex och fertilitet för någon dag sedan. I programmet talade de om och med unga som genomgått en eller flera cancerbehandlingar som barn. De fick ingen eller bristfällig information om hur behandlingen kunde komma att påverka deras fertilitet och sexualitet.

Personer har rätt att få information om hur olika behandlingar kan komma att påverka dem. Inte minst för att de ska kunna ta ställning till om de vill genomgå dem eller inte. Viss påverkan anses mer allvarlig än annan. Det anses särskilt allvarligt om personer inte får information om att en viss behandling kan påverka deras möjligheter att få barn. Det anses till exempel inte lika allvarligt om de inte får information om hur viss vård kan påverka deras sexualitet i största allmänhet.

Att vi inte hör talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn beror givetvis också på att de inte har försökt skaffa barn. Min utgångspunkt när jag skriver att jag inte vill ha barn är att jag är fertil. Om jag är infertil vill jag antagligen inte veta om det då personer tenderar att vilja ha det de inte kan få. Jag tilltalas av tanken på att välja bort föräldraskapet. Personer som är ofrivilligt infertila och är medvetna om det har inte gjort något val.

Att personer vill ha det de inte kan få är också en förklaring till att jag inte vill sterilisera mig. Jag vill inte riskera att det blir en ”hang up” för mig eller någon jag har en relation med. Jag läste för några år sedan om ett par som inte vill ha barn. Båda steriliserade sig för att ingen skulle riskera att bli lämnad på grund av sin infertilitet. Jag kan förstå resonemanget, men jag vill inte att någon ska vara med mig för att hen ändå inte kan skaffa biologiska barn med någon annan på grund av att hen är infertil.

Mannen som blev lurad på sina könsceller

Hur föräldraskap uppstår juridiskt är en sak. Hur det går till sexuellt en annan. Jag läste familjerätt nyligen. Då stod inte helt oväntat det juridiska föräldraskapet i centrum för undervisningen. Det finns i de flesta fall en koppling mellan det juridiska och det biologiska föräldraskapet. De juridiska föräldrarna har som regel haft samlag med varandra vilket resulterat i en befruktning.

Ibland har det framställts som att en man kan bli förälder på två sätt. Antingen för att han vill bli förälder eller för att någon kvinna har gjort honom till det mot hans vilja. Hur går det till, ska ni tänka nu. Min föreläsare i familjerätt kommenterade att ingen hade ställt frågor om män som blivit föräldrar mot sin vilja med orden: ”Det brukar alltid vara någon som tycker synd om män som blivit lurade på sina könsceller.” Det brukade vara manliga studenter, tillade hon.

Under ett seminarium om vårdnadstvister delade föreläsaren ut en dom. I domen stod bland annat: ”Vårdnaden om barn har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra.”

Läste om meningen flera gånger och påmindes om dem som tyckt synd om de som blivit lurade på sin sperma. Personer som menar att det är orimligt om de tvingas betala underhållsbidrag till den andra föräldern. De har därför föreslagit att fäder borde kunna avsäga sig sitt föräldraskap under vissa förutsättningar. Att betala underhåll till den andra föräldern, vanligtvis vårdnadshavaren, är nämligen den enda skyldighet en förälder som inte varaktigt bor med sitt barn har.

Underhållsskyldighet har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra. Trots detta har de som tyckt synd om dem som ejakulerar i andras underliv utan en tanke på att bli föräldrar ofta påstått att underhållsbidraget är orättvist och främst slår mot män.

Orättvisan kan handla om att en kvinna inte förvarnade om att hon inte använde hormonella preventivmedel. Om att den gravida inte gjorde abort trots att hon var väl medveten om att spermagivaren inte ville ha barnet. Bortse från att en del inte märker att de är gravida förrän det är försent att genomgå en laglig abort i Sverige.

Sexnormer lurar personer på deras könsceller. Många anser fortfarande att det inte är riktigt sex om inte kuken omsluts av en fitta. Det riktiga sexet det vaginala samlaget ska helst resultera i att sperma och ägg möts. Inte undra på att en del blir oplanerat gravida om riktigt sex närmast förutsätter en risk för befruktning.

Om sexnormerna vore annorlunda och tog en större hänsyn till att det går att ha sex på olika sätt skulle färre personer luras på sina könsceller och färre skulle bli oplanerat gravida. Frågan är varför sexnormerna inte anpassas efter denna verklighet där personer inte alls vill medverka till oplanerade graviditeter* när de har sex, men ändå ha sex som räknas. Trots att det oftast inte finns någon utomstående närvarande när personer har sex finns normerna för hur sex borde vara inom oss. Det kan räcka att de påverkat en av de sexuellt inblandade för att de ska få genomslag. Om människor kunde lägga dem åt sidan i sociala och sexuella sammanhang och istället ägna sig åt varandra vore mycket vunnet.

Innan vi kommit så långt med jämställdheten finns det några enkla sätt att undvika underhållsskyldighet. Undvik att ejakulera i personer vid vaginala samlag. Om du inte klarar av det får du undvika sådana samlag. Alternativen är ”oriktigt” sex som inte riskerar att göra någon gravid eller inget sex om det inte går för sig.

*Lagstiftningen om assisterad befruktning laborerar med begrepp som spermagivare och spermadonator. Spermagivare kan även vara användbart när man talar om så kallade oplanerade graviditeter.