8 anledningar att dejta en singelpappa

En dejtingsajt ger dig 8 anledningar att dejta en singelpappa:

1. Det uppenbara – han gillar barn. Han är bra med barn.

Jag vet inte hur många föräldrar jag följer som tycker om sina egna barn, men har svårt för andras barn. Jag har inte sett något som tyder på att föräldrar tycker om andras barn mer än vad icke-föräldrar gör.

2. Han kan förmodligen visa sina mjuka egenskaper. Om han har en dotter, kan du ge dig på att han har spenderat en eller flera eftermiddagar med att få sina naglar målade.

Jag är för målade naglar. Tråkigt om han inte skulle ha målat sina naglar tillsammans med en son. Om en mans erfarenhet av ha målat sina barns naglar har något att tillföra andra relationer låter jag vara osagt.

3. Han har tålamod. Det är en del av att vara förälder.

Han kanske har tålamod vad gäller föräldraskapet, men i övrigt då? Personligen brukar jag ha mer tålamod med saker jag själv har ”ställt till med” än sådant andra ställer till med. Är det annorlunda för föräldrar som grupp? Har de tålamod när pendeltåget står stilla, när de ska lämna och hämta barnen på förskolan (nu ska ni tänka på alla föräldrar som kör för fort utanför förskolor och utsätter barn för trafiksäkerhetsrisker), eller när de befinner sig i telefonkö och ”du behåller din plats i kön”?

4. En singelpappa är händig. Han löser allt från att skruva ihop studsmattor, laga leksaker och sno ihop en pannkakstårta.

Det är bra om personer är skickliga när det gäller praktiska sysslor, men det är inget som kommer med föräldraskapet. Det finns pappor som propsar på att få laga saker som har gått sönder, men där det stjälper mer än det hjälper. Dejta någon som har ett arbete med praktiska arbetsuppgifter, en snickare till exempel, men utgå inte från att han vill ta med sina arbetsuppgifter hem eller ägna sommaren åt att visa sig från sin händiga sida.

5. Han är osjälvisk. Det finns alltid någon eller några som går före.

Ja, barnet? Räkna med att barnet går före dig om det inte är vuxet.

6. En singelpappa har humor, är lekfull och lättsam.

Återigen, föräldrar är individer.

7. Killar med barn har ofta landat i livet och är seriösa i sitt sökande efter en ny partner.

Till skillnad från jämnåriga utan barn? Min erfarenhet är att äldre personer med eller utan barn har mer realistiska förväntningar på vad livet har att erbjuda, antagligen för att de lärt sig den hårda vägen. De har blivit besvikna både en och två gånger.

8. Du kanske kommer finna mer än en person att förälska dig i…

Ett alternativ är förstås att träffa fler personer man tycker om vare sig de är pappor, barnfria eller ”fristående” barn som inte är knutna till någon förälder man har en relation till.

Hur var det i skolan i dag?

”Hur var det i skolan i dag?” är den uttjatade motsvarigheten till polisens ”Hur var det här då?”. En del föräldrar beklagar sig över att deras barn inte vill besvara deras obligatoriska föräldrafrågor, men jag har all förståelse för om barn inte svarar mer än de behöver på den sortens frågor. Jag ser det rentav som någonting positivt. En motståndshandling i det tysta.

Jag känner igen mig i att vilja byta ämne när man får den där sortens frågor som man får hela tiden, frågor som anses höra till. Jag vet inte vem som kom på att bra föräldrar ställer fantasilösa frågor som ”Hur var det i skolan i dag?” men det var säkert någon förälder utan koll. Det är inget bra sätt att visa att man bryr sig. Kan du åtminstone omformulera frågan eller ställa en mer konkret fråga någon gång ibland? Vad har du lärt dig i dag? Vad var sämst? Vad var bäst? Kanske kan du berätta någonting om din egen vardag istället för att besvära andra med dina uttjatade frågor. Vill du vara riktigt vågad kan du prova att låta maten tysta mun.

Jag hoppas att det inte är samma föräldrar som beklagar sig över att deras barn ger fåordiga svar när de ställer frågor som duckar barns frågor om hur barn blir till eller som postar uppdateringar på sociala medier om att lärare måste sluta ställa frågor som ”Hur var sommarlovet?” och ”Vad gjorde du på sommarlovet?” vid terminsstart (det finns lärare som inte ställer den sortens frågor). I annat fall hoppas jag att alla barn där ute bemöter sina föräldrars dumma frågor med svar som ”För att du ska ha något att fråga” eller ”Det får du veta när du blir äldre”.

Varannan vecka-sexlivet

Om jag känner igen det så kallade ”varannan vecka”-sexlivet. Inte för att jag är en frånskild förälder som har barnen varannan vecka utan för att jag ibland har sex med varannan vecka-föräldrar. Det finns fördelar och nackdelar med det utifrån mitt utomstående-perspektiv. Det kan vara tråkigt om man vill träffa någon med jämnare mellanrum, men det är ingenting mot hur tråkigt jag föreställer mig att det är att bara ha sex varannan vecka. Samtidigt går det inte att bortse från att en del frånskilda föräldrar har mer sex som frånskilda än vad de hade innan separationen. Utifrån deras perspektiv kan det vara en uppgradering att bara ha sex varannan vecka. Utifrån mitt barnfria perspektiv är föräldraskap aldrig en uppgradering för sexlivet, men det är någonting man kan beakta innan man bestämmer sig för att bli förälder. Har man väl skaffat barn får man laga efter läge.

En nackdel med varannan vecka-sexlivet kan vara om man som frånskild förälder vill ha sex varje vecka men av någon anledning har etablerat att man bara har sex veckan man inte har barnen. För mig som utomstående är det svårt att förstå varför personer som uppskattar sex bestämmer sig för att vissa veckor ska vara sexlösa. Krånglar de inte till det för sig själva?

En annan fråga varannan vecka-föräldrar kan ställas inför är hur man presenterar nya personer för barnen om man fått för sig att personer man har sex med kräver en särskild presentation. Vet barnen ens om att ni har sex? Spelar det någon roll? Det gäller inte bara barn. Över huvud taget ställer monogaminormen till det när personer ska presentera nya personer. Hur kan man presentera personer man har sex med utan att vara ihop med? Som vänner förslagsvis. Då måste man godta att man ha sex med vänner, kanske någon tänker. Ja, varför inte? Fler borde göra det, inte bara för att undantaget ”vänner utan förmåner”  är trevligare än ”vänner med förmåner” utan också av rent praktiska skäl. Varför krångla till det för sig själv?

Medan jag skriver detta är jag tacksam för att jag inte behöver sätta mig in i hur man får sexlivet att gå ihop som förälder oavsett om man har barnen på heltid eller deltid annat än indirekt i egenskap av person som har erfarenhet av sex med frånskilda föräldrar. Som jag skrev inledningsvis kan det vara tråkigt att bara kunna träffa någon varannan vecka, men det ännu tråkigare alternativet hade varit att inte träffa personerna alls.

Som ickemonogam kan jag ta del av det positiva andras varannan vecka-sexliv har att erbjuda. Deras sexlösa veckor är inte mina sexlösa veckor. Jag vet vilka veckor det är möjligt att träffa de frånskilda varannan vecka-föräldrarna, jag har någonting att se fram emot och de andra veckorna kan jag ägna åt andra personer. Utmärkt för oss som uppskattar att planera in sex för att få sexlivspusslet att gå ihop.

 

Alla andra får

Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?

Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?

Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?

”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.

Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.

Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.

Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”

Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är  mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.

Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.

Alla andra barn får då borde jag också få

Något barnfria personer bidragit till är att en del fått fundera över varför personer skaffar barn. När barnfria personer ifrågasätts blir det tydligt att en del som har skaffat barn inte har funderat över varför de har gjort det.

Behöver man fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att inte göra det? Ja och nej. Om vi begär att personer som inte skaffar barn ska ha tänkt igenom det borde man kunna begära det av de som skaffar barn också. Det är faktiskt de som genomgår en förändring, vi andra fortsätter som vi alltid har gjort. Utan barn.

Att inte skaffa barn kan vara ett beslut, men det är inte ett handlande på det sätt att skaffa barn är. Bara för att personer som bryter mot en norm antas ha funderat över det, innebär väl inte det att de som lever i enlighet med den skulle sakna skäl bortom ”alla andra skaffar barn”?

Mer intressant är om man kan få personer att fundera på varför de vill skaffa barn. När personer väl skaffat barn skapar det utrymme för efterhandskonstruktioner. Det går inte att förstå varför personer skaffar barn om man inte har egna barn är en av de vanligaste efterhandskonstruktionerna. Den används inte sällan för att få andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.

Att inte ha barn är något alla kan relatera till. Förälder är inte något du är, förälder är något du blir. Att inte skaffa barn ger inte samma utrymme för efterhandskonstruktioner. Givetvis kan barnfria ange andra skäl än de egentliga skälen till att de inte skaffat barn. I den mån det går att tala om skäl utan att alla nyanser går förlorade.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad. Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet. Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet. (Ointresserad av att skaffa barn)

Det finns ingenting negativt i att beslut är rationella och väl genomtänkta, tänker jag. Jag är inte den som frågar personer varför de skaffade barn. Fundera på saken för din egen skull. Det gäller inte minst de som kräver barnfria på en förklaring. Om inte annat för att undvika ett scenario där man får motfrågor man inte kan besvara för att man aldrig sett någon anledning att fundera på saken tidigare. ”Ja, varför skaffade jag barn?”

I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet vad du fått kan du fiffigt nog också motivera det. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.

Feminist av att få barn

Krävs det en dotter för män att bli feminister? Män som blivit feminister av att få en dotter och berättat om sina feministiska uppvaknanden har fått både positiva och negativa reaktioner. Positiva reaktioner från föräldrar som känner igen sig, men också från personer som gärna ser att fler män engagerar sig för jämställdhet. Negativa reaktioner från antifeminister, men kanske framförallt från feminister.

Feminister som undrat varför de inte blivit feminister tidigare. Feminister som ifrågasatt all den positiva uppmärksamhet de ändå fått. Feminister som påtalat att dessa män återigen upptagit en tänkbar kvinnas utrymme, knappast feministiskt.

Varför krävde det feministiska uppvaknandet en dotter? Varför räckte inte andra kvinnor som stått dem nära? Jag föreställer mig att en del av det beror på att de betraktar sin dotter som ett oskrivet blad. En person som de undermedvetet kan projicera hur gruppen män behandlar gruppen kvinnor på. För någonstans har de en föreställning om hur män är mot kvinnor och den är inte till kvinnors fördel.

Jag vet inte hur uppriktiga dessa män är. Om det är andra mäns förehavanden som ligger till grund för deras föreställningar om män som grupp eller om de vet med sig att de själva behandlat kvinnor illa. Tankeexperiment: Skulle du vilja att din dotter träffade någon som behandlar kvinnor på det sätt du gör, någon med din kvinnosyn?

Papporna har kontroll över hur de behandlar andra kvinnor, men de har ingen kontroll över hur andra män kommer att behandla deras dotter. De har visserligen ingen kontroll över hur män behandlar andra kvinnor som stått dem nära heller, men för sina barn har man ett annat juridiskt och moraliskt ansvar än för en mor eller en syster.

Män kan av förklarliga skäl inte relatera till kvinnoförtrycket på det sätt (inte alla) kvinnor kan. Och det är nog ingen som förväntar sig det heller. Att de kan behöva relatera till det genom någon annan, en kvinna, får man ha viss förståelse för.

Personer som adopterat, men tidigare inte haft någon förståelse för den rasism adopterade personer utsätts för, kan få någon slags uppvaknande av att erfara hur deras barn blir bemötta. För en del krävs ett barn med annan funktionsförmåga för att de ska läsa på om funkofobi och kräva lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Jag har ingen aning om föräldrarna till dessa barn framställs som skrytsamma för att de skriver om sina nyvunna erfarenheter och insikter.

De flesta av oss känner eller har känt äldre personer. Undermedvetet har vi någon föreställning om hur det är att vara äldre, hur det är att bli bemött som äldre. Vi har säkert hört äldre säga att det var bättre förr. Det ger oss inget uppvaknande. Det får oss inte att skriva texter om bättre villkor för äldre trots att de flesta av oss kommer att vara äldre en dag. Yngre skulle kunna engagera sig i ”äldrefrågor” medan de har inflytande. Medan personer fortfarande lyssnar på dem och tar dem på allvar. Men så är icke fallet. Uppvaknandet kommer först på ålderns höst i den mån vi själva drabbas av synen på äldre. Då riskerar man istället att ses som någon som bara talar i egen sak. Borde inte en äldre släkting ha räckt?

När vi frågar oss om inte andra kvinnor borde ha räckt för den man som blivit feminist av att få en dotter låter vi det vara underförstått att det hade räckt för en kvinna. Är det verkligen så? Det finns massor av kvinnor som blivit feminister av att få en dotter eller ett barn över huvud taget.

Man kan fråga sig varför män inte tycks bli feminister av att få en son. För att det inte skulle ge dem lika mycket kredd? En vän och jag skämtade en gång om att man istället för att fråga om det blev en dotter eller en son skulle fråga om det blev ett offer eller en förövare. Män med döttrar verkar ha mer sympati för sina döttrar såsom offer än vad män med söner verkar ha för andras döttrar såsom offer. Annars hade de lika gärna kunnat få ett feministiskt uppvaknande av att få en son.

Könsroller är som regler mer uppenbara för personer som spenderar tid med barn, har vägarna förbi barnavdelningar av olika slag och översköljs med reklam som inte alls riktar sig till barn. Föräldraskapet torde få vem som helst att bli mer medveten om hur könsroller fungerar i praktiken. Det sker dessutom under en spännande period i livet. Inte konstigt att en del börjar brinna för feministiska frågor. Att de skriver på listor för kläder för barn, mammabloggar och pappapoddar under föräldraledigheten.

Varför krävdes det barn för en del kvinnor att bli feminister? Borde det inte ha räckt att de är kvinnor? Att de haft systrar, mammor och kvinnliga klasskamrater? Kan man kräva mer insikt av kvinnor för att de är kvinnor? Jag vet inte. Jag vet bara att närstående kvinnor inte ens räckt för att kvinnor ska komma ut som feminister, skriva feministiska statusuppdateringar ocg blogginlägg. Ibland har det krävts barn. Så väl för män som för kvinnor.

Döttrar påminner oss om kvinnoförtryck som är att vänta om vi inte gör något. Det går att förhålla sig till det på ett teoretiskt plan på ett helt annat sätt än närstående kvinnors livsöden. När föräldrar talar om sina feministiska uppvaknanden utifrån sina barn behöver ingens pappa indirekt utmålas som skyldig.

Mannen som blev lurad på sina könsceller

Hur föräldraskap uppstår juridiskt är en sak. Hur det går till sexuellt en annan. Jag läste familjerätt nyligen. Då stod inte helt oväntat det juridiska föräldraskapet i centrum för undervisningen. Det finns i de flesta fall en koppling mellan det juridiska och det biologiska föräldraskapet. De juridiska föräldrarna har som regel haft samlag med varandra vilket resulterat i en befruktning.

Ibland har det framställts som att en man kan bli förälder på två sätt. Antingen för att han vill bli förälder eller för att någon kvinna har gjort honom till det mot hans vilja. Hur går det till, ska ni tänka nu. Min föreläsare i familjerätt kommenterade att ingen hade ställt frågor om män som blivit föräldrar mot sin vilja med orden: ”Det brukar alltid vara någon som tycker synd om män som blivit lurade på sina könsceller.” Det brukade vara manliga studenter, tillade hon.

Under ett seminarium om vårdnadstvister delade föreläsaren ut en dom. I domen stod bland annat: ”Vårdnaden om barn har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra.”

Läste om meningen flera gånger och påmindes om dem som tyckt synd om de som blivit lurade på sin sperma. Personer som menar att det är orimligt om de tvingas betala underhållsbidrag till den andra föräldern. De har därför föreslagit att fäder borde kunna avsäga sig sitt föräldraskap under vissa förutsättningar. Att betala underhåll till den andra föräldern, vanligtvis vårdnadshavaren, är nämligen den enda skyldighet en förälder som inte varaktigt bor med sitt barn har.

Underhållsskyldighet har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra. Trots detta har de som tyckt synd om dem som ejakulerar i andras underliv utan en tanke på att bli föräldrar ofta påstått att underhållsbidraget är orättvist och främst slår mot män.

Orättvisan kan handla om att en kvinna inte förvarnade om att hon inte använde hormonella preventivmedel. Om att den gravida inte gjorde abort trots att hon var väl medveten om att spermagivaren inte ville ha barnet. Bortse från att en del inte märker att de är gravida förrän det är försent att genomgå en laglig abort i Sverige.

Sexnormer lurar personer på deras könsceller. Många anser fortfarande att det inte är riktigt sex om inte kuken omsluts av en fitta. Det riktiga sexet det vaginala samlaget ska helst resultera i att sperma och ägg möts. Inte undra på att en del blir oplanerat gravida om riktigt sex närmast förutsätter en risk för befruktning.

Om sexnormerna vore annorlunda och tog en större hänsyn till att det går att ha sex på olika sätt skulle färre personer luras på sina könsceller och färre skulle bli oplanerat gravida. Frågan är varför sexnormerna inte anpassas efter denna verklighet där personer inte alls vill medverka till oplanerade graviditeter* när de har sex, men ändå ha sex som räknas. Trots att det oftast inte finns någon utomstående närvarande när personer har sex finns normerna för hur sex borde vara inom oss. Det kan räcka att de påverkat en av de sexuellt inblandade för att de ska få genomslag. Om människor kunde lägga dem åt sidan i sociala och sexuella sammanhang och istället ägna sig åt varandra vore mycket vunnet.

Innan vi kommit så långt med jämställdheten finns det några enkla sätt att undvika underhållsskyldighet. Undvik att ejakulera i personer vid vaginala samlag. Om du inte klarar av det får du undvika sådana samlag. Alternativen är ”oriktigt” sex som inte riskerar att göra någon gravid eller inget sex om det inte går för sig.

*Lagstiftningen om assisterad befruktning laborerar med begrepp som spermagivare och spermadonator. Spermagivare kan även vara användbart när man talar om så kallade oplanerade graviditeter.

Föräldrar sluta bete er som svartsjuka partners

Tonårsföräldrar får höra att en god förälder håller koll på sina barns förehavanden och vem vill inte vara en sådan? Sällan är det någon som ifrågasätter om föräldrar verkligen ska det. Hålla koll förutsätter här en intressekonflikt. Någon vill ha koll på något som inte är avsett för dennes ögon eller öron. Varför ska föräldrar kontrollera sina tonåringar på ett sätt som de aldrig skulle kontrollera andra personer eller acceptera om det drabbade dem själva? Har det sedan länge betraktats som en självklar del i föräldrauppdraget att lägga näsan i blöt eller är det bara en självklarhet för medelklassen som är rädd för sin egen skugga?

Föräldrarna ska veta vilka deras tonåringar har sociala relationer till, och gärna ockå ha tillgång till deras och/eller deras föräldrars telefonnummer. De ska ringa flera gånger under kvällen om tonåringen är på fest. De ska ha koll på var de uppehåller sig om dagarna när de inte är i skolan eller i föräldrahemmet och vad de gör då. De ska veta vilka sidor de besöker på nätet och vad de skriver på sociala medier. Vilken information har föräldrar inte rätt till dessa dar?

Medan kontrollerande föräldrar motiverar varandra och byter erfarenheter tänker jag på dem som drabbas av det. Föräldrar kan vittna om hur bra det har varit för dem att hålla koll. De känner sig mindre oroliga och att det är bra för deras välbefinnande. Sällan förs det någon diskussion om det moraliska i att hålla koll på någon för att må bättre själv eller hur det påverkar den kontrollerades välbefinnande.

Man väljer inte sina föräldrar, men däremot väljer man att skaffa barn och en chans, eller risk beroende på hur man ser det, är att barnen inte växer upp individer utan integritet som gör som de blir tillsagda.

Det angår inte dig, var mitt standarsvar när någon av mina föräldrar ställde frågor jag inte ville besvara. Det rörde sig i stort sett alltid om frågor om mig eller andra personer. Frågor om allmänna saker hade jag inga principiella problem med att besvara.

Jag frågade inte om lov om jag ville göra något som bara angick mig. Genom att fråga om lov legitimerar man en ordning där andra tycker att de har rätt att ha sista ordet om vad man vill göra med sitt liv. Jag behöver inte ert godkännande tänkte jag och lät bli att fråga om lov trots att jag visste att många av mina jämnåriga gjorde det även när det gällde saker som inte på något sätt krävde deras föräldrars delaktighet. Jag förstod inte vad mina jämnåriga höll på med.

Dela bara med dig av information du vill dela med dig av och du väljer själv vilka personer som ska få ta del av den. Dina föräldrar kommer antagligen att fortsätta att ställa frågor frågor som du inte alltid vill besvara oavsett om du besvarar dem eller inte, och visst har de rätt att ställa frågor, men du har ingen skyldighet att svara.

Det kan ha ett pris att lägga sig i, men det tänker man antagligen inte på när man gör det vare sig om man snokar på sina tonåringar eller läser en partners privata meddelanden. Plötsligt kanske du sitter där utan att få veta någonting om ditt vuxna barns liv för att du rollspelade som förhörsledare när det var yngre.

Prova att svara ”Det angår inte dig” nästa gång någon ställer en fråga du inte vill svara på och se vad som händer. Många gånger svarar man på frågor utan att tänka, men sluta med det. Tänk och öppna inga dörrar i onödan. Problemet med att ge människor information om ens privatliv är att de riskerar att vänja sig vid att få tillgång till den och på sikt till och med tycka att de har rätt till den, vilket drabbat en del föräldrar. Låt de påträngande människorna försvara sig själva istället för att låta dem försätta dig i en situation där du förväntas försvara din rätt till ett privatliv.

Dina föräldrar må ha satt dig till världen och visst är det roligt att finnas till, men de äger inte dig.

Kör över föräldrarna som vill kontrollera sina döttrars sexliv

Visste ni att det finns föräldrar som motsätter sig att sina döttrar vaccineras mot livmoderhalscancer för att de tror att det kan bidra till att de får ett mer aktivt sexliv?

”Dahlström et al. (2009) […] undersökte svenska föräldrars uppfattningar och attityder om HPV vaccinet samt deras villighet att vaccinera sina barn om vaccinet var gratis eller ej. Av de 14 000 föräldrar som svarade var 76 % villiga att vaccinera sitt barn om vaccinet var gratis och 63 % kunde tänka sig vaccinera barnet även om det kostade pengar” (s. 11 ur en kvantitativ undersökning om unga kvinnors inställning till hur de kan förebygga livmoderhalscancer)

Hur många som svarade nej för att de inte vill uppmuntra en tidigarelagd sexdebut (vaccinet bör tas innan sexdebuten nämligen framkommer inte, men att den del gjorde det håller jag för sannolikt.

Källa: Attitudes to HPV vaccination among parents of children aged 12-15 years—A population-based survey in Sweden

Att någonting som kan uppmuntra unga att ha sex per automatik är fel har blivit en allt vanligare inställning. Jag tror inte att vaccinet har den effekt som vissa föräldrar befarar, men till skillnad från dem skulle jag inte betrakta det som någonting negativt om det visade sig att jag hade fel. Jag tänker inte lugna några föräldrar med att deras döttrars sexliv inte lär påverkas av vaccin mot cancer. Det är inte en legitim önskan att ens barn ska ha ett fattigt sexliv, den ska inte heller behandlas som en sådan. I min bok är det oacceptabelt att försöka kontrollera sina döttrars (och söners) sexualitet.

Colin Hart, från Christian Institute charity, uttrycker vad saken handlar om alldeles utmärkt: ”It’s basically a sex jab, encouraging the view that girls can be sexually available. It is a disease that you can only get through being sexually promiscuous. The thing we should be doing is trying to stop kids being sexually active.”

När jag var yngre ville man som svensk inte förknippas med amerikansk sexualmoral. Man ansåg att det var självklart att alla skulle ha rätt till information om sexuellt överförbara könssjukdomar och hur man skyddar sig. Man förstod inte hur de som ville förhindra kunskapsspridningen tänkte och skakade på huvudet åt de konservativa i väst. P-pillergenerationens kvinnor lär inte ha tänkt att de uppmuntrade sina döttrar att ha sex när de ordnade p-piller åt dem. Tyvärr är det inte lika många som skakar på huvudet längre. Det är gissningsvis mycket svårare att göra det med någon trovärdighet när det mer eller mindre normaliserats att det är okej att ha problem med att ens barn har ett sexliv.

Föräldrar som kan offra sina döttrars hälsa i tron att det går att reglera kåta tonåringars sexdebut från köksbordet är ett utmärkt för att minderårigas rättigheter måste stärkas. Det är väl bara en tidsfråga innan alla kvinnor oavsett var de bor kommer att erbjudas vaccin mot livmoderhalscancer. Den dagen är det viktigt att alla oavsett vilka föräldrar de har kan vaccinera sig. Från och med februari kommer kvinnor födda 1993 och 1994, anslutna till Stockholms läns landsting, kunna vaccinera sig kostnadsfritt. ”Information till flickor och deras föräldrar om hur vaccinationen går till och var man kan vaccinera sig kommer i slutet av januari 2012” skriver Vårdguiden i en kort notis. Om man även kommer vaccinera de 18- och 19-åringar som sexdebuterat (majoriteten) nämns inte, men det antar jag. Senare väntas man vaccinera personer födda mellan 1995 och 1999. Det är ett steg i rätt riktning.

Att neka unga kvinnor vaccin mot cancer för att de råkade få föräldrar med en förfärlig sexualmoral vore att understödja ett riktigt dåligt föräldraskap sa ingen någonsin.

Alla föräldrar är bra sexualupplysare

Skolan bör ”åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur.”, men skolan bör lämna värderingar kring sexualiteten i fred då det inte finns någon ”konsensusnorm kring sexualitet” i dagens Sverige. Den sexuella värdegrund som ”medier och debattörer tycks vara överens om” kan man misstänka ”saknar folklig förankring”. Detta enligt en osignerad ledare i Corren som är en replik på jämställdhetsminister Nyamko Sabunis debattinlägg om sexualundervisning i skolan på DN Debatt.

”Debattelitens sexuella värdegrund slår fast att allt är naturligt, all sex är bra sex. Det har varit viktigt historiskt, i kampen för kvinnors och sexuella minoriteters frigörelse, att markera att det inte är onaturligt med kvinnlig sexdrift eller homosexuella relationer. Men efter de segrarna har ”allt är naturligt”-rörelsen rusat vidare, så att högstadieelever i dag kan uppleva att de hetsas till att ha mycket och avancerat sex tidigt.”

Enligt ledaren finns ingen anledning att tala om ”avancerade sexuella tekniker” då pornografin förmedlar sådana. Det finns undertoner av att den okända ledarskribenten inte är helt bekväm med den ordningen, men att ha illusioner om att pornografin ska minska i omfattning eller genomgå en omvälvande personlighetsförändring vore att hoppas på väl mycket. Det heter inte sällan att man inte ska låta sitt sexliv influeras av pornografin, men om man kan använda den som en förevändning för att inte behöva prata om sex går det uppenbarligen alldeles utmärkt att hänvisa till pornografin som ett sexualundervisande redskap. Mycket intressant.

Okända ledarskribent, berätta gärna vad i pornografin som är så avancerat. Att hålla ut? Att ha sex som motsvarar flera svenssonsamlag tidsmässigt? Att ha sex som inte nödvändigtvis avslutas med ejakulation i kvinnans underliv? Att ha avbrutet samlag? Att sikta rätt när man ska ejakulera i någons ansikte?

Jag kan förstår att det kräver viss koncentration att ha sex på det sätt som man har i pornografi. Man bör anpassa sin kropp och sin hållning efter att de finns kameror i rummet om man vill att de ska snappa upp könsdelar och andra trevliga detaljer, något som personer som inte har sex framför en kamera behöver tänka på. Det kan vara avancerat för de ovana, men det är nog inte kameravänliga ställningar man kopierar från pornografin annat än om man själv vill dokumentera sitt sexliv någon gång ibland, vilket jag verkligen kan rekommendera. På samma sätt som det är roligt att ha semesterbilder är det roligt att ha sexbilder att titta tillbaka på. Passa gärna på när du är ung och din kropp är i toppskick

När du redogjort för hur man har avancerat sex får du gärna berätta vad som tyder på att unga känner sig pressade att ha mycket av den varan och det tidigt. Sist jag kollade var den genomsnittliga sexdebutåldern 16 år och det är inte tidigt.

Ledarskribentens svar på att skolan inte ska förmedla sexuella värderingar som kan sakna folklig förankring är att överlåta det uppdraget till föräldrarna. Ska vi skicka föräldrarna på en folklighetsfolkbildningskurs eller är det inte så viktigt att de är folkliga tillskillnad från medierna och den så kallade ”debatteliten”?

Om föräldrarna vore den enda värderingskällan skulle det antagligen förmedlas en del värderingar i stil med: ”homosexualitet är en synd”, ”det finns bara ett preventivmedel värt namnet och det är p-piller”, ”man ska bara ligga med personer man älskar”, ”har man inte sex behöver man inte oroa sig för könssjukdomar”, ”onani är ett tecken på dålig självkontroll”, ”knullar man med minst två män i veckan så är man en hora”. Folkligt eller ej så är det knappast den packning unga behöver i sitt bagage när de ska utforska sin sexualitet tillsammans med andra.

Folkligt i all ära, men det viktiga är att mamma och pappa gillar hur man har sex (och de gillar inte avancerade sexuella tekniker?): ”De flesta föräldrar hoppas nog att deras söner och döttrar – oavsett om de är homo- eller heterosexuella – ska göra sina första sexuella erfarenheter när de är mogna för det, i ett intimt sammanhang med någon de älskar.”. Eftersom att de flesta vill ha sina föräldrar i sina sovrum när de ligger så är det viktigt att respektera deras – tills motsatsen bevisats – mononormativa ideal.

”Sexualiteten är för viktig, och för intimt privat, för att göras till ett socialt ingenjörsprojekt.” avslutas ledaren med. Jag håller med att sexualiteten är viktig, men hur privat den ska vara är upp till var och en. Att någon som påstår att denne inte vill se ett ”socialt ingenjörsprojekt” är villig att lämna något så viktigt i händerna på föräldrapar (normpoliser) vars värderingar och förmåga att sexualundervisa är okända övergår mitt förstånd.

Om ni vill uppröras kring någonting annat kan ni läsa om bröststympning i Kamerun och begrunda om föräldrar alltid vet bäst.