Fristående skolor med konfessionell inriktning och föräldrars fria skolval

Varför vill inte liberalerna följa internationella konventioner? Det frågar sig en insändarskribent i Sundsvalls Tidning med anledning av att flera företrädare för Liberalerna vill förhindra fler “religiösa friskolor” (DN Debatt).

Insändarskribenten menar att ”Föräldrar har rätt att välja vilken sorts undervisning deras barn ska få.” Tydligen har föräldrar en sådan rätt enligt den lättlästa versionen av förklaringen.

Huvudregeln är att utbildningen och undervisningen ska vara icke-konfessionell (frånvaro av religiösa inslag). Däremot kan fristående skolor få tillstånd att bedriva utbildning med konfessionell inriktning av Skolinspektionen. Det är den tillståndsgivningen Jan Björklund vill sätta stopp för. Men även med ett sådant tillstånd måste själva undervisningen när läraren förklarar hur det ligger till vara icke-konfessionell. Deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Utbildning är ett bredare begrepp än undervisning. Utbildning omfattar till exempel vad som sker på raster, under skolutflykter och vad som händer på ett internat medan undervisning tar sikte på det lärarledda, tänk vanliga lektioner.

“De allra flesta av de religiösa friskolor som finns i dag är kristna. Enligt utbildningsdepartementet finns 54 kristna friskolor, elva muslimska och en judisk.”

Att undervisningen ska vara icke-konfessionell innebär inget hinder för skolor att besöka kyrkor, moskéer och synagogor och andra religiösa lokaler eller att ta emot företrädare för religiösa samfund som en del av religionsundervisningen. Sådana besök kan utgöra ett inslag i undervisningen men tanken är inte att de ska ersätta den lärarledda religionsundervisningen.

I FN:s allmänna förklaring kan man också läsa att ”[r]ätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Det förutsätter förstås att det finns något att välja mellan. (Där jag växte upp fanns en skola för låg- och mellanstadiet, Söråkers skola, och en annan för högstadiet, Ala skola. I Timrå kommun fanns en gymnasieskola, Timrå Gymnasium.)

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundar inte någon rätt att studera vid en skola med konfessionell inriktning. Däremot måste det finnas skolor av något slag då var och en har rätt till utbildning och det är kommunernas ansvar. Det fria skolvalet innebär dock en valfrihet där det finns flera skolor att välja mellan men det har mer med dåvarande skolminister Beatrice Ask att göra än några internationella konventioner.

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (andra artikeln i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995)

Frågan om varför vissa partiföreträdare tycks strunta i internationella konventioner är motiverad. Jan Björklund är medveten om andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen och har tidigare betonat att Sverige måste följa sina åtaganden. Frågan är vad  som har hänt sedan dess och vad Jan Björklund är ute efter.

janbjorklund

Äkta liberal™

Expressens ledarsida påminner mig om de liberala lackmustesten från förrförra mellanvalsperioden.

”Vi har fått en grund och vulgär debatt om vem som är en äkta liberal och inte. Få utomstående har några synpunkter på hur en riktig socialist ska låta eller vad en äkta konservativ får tycka. Men när det kommer till just liberalerna – både med stort och litet l – är engagemanget gränslöst. Otaliga artiklar skrivs på temat att X eller Y minsann är en oäkting i den liberala familjen.” skriver Anna Dahlberg.

Perioden då vad liberaler tyckte i ett fåtal sakfrågor blev avgörande för om de var ”äkta” eller inte. Frågor som sex mot ersättning och avkriminalisering av droger för eget bruk. Då var och varannan självutnämnd liberal (det är trots allt ingen skyddad titel) delade sina liberala Political Compass-resultat på bloggar och sociala medier. Jag minns liberaler som försökte övertyga andra om att någon inte var liberal, men också de som var mer liberala än alla andra. Så liberala att något politiskt parti inte var litet nog åt dem.

political_chart-svgJag förstår om klubben för inbördes beundran intresserar sig för vem som är liberal på riktigt men för de allra flesta torde det te sig ganska märkligt. Alldeles som om det fanns någon konsensus bland gemene man om att liberalism är grejen, vilket de heller inte menade i och med all energi de ägnade åt den kompakta frånvaron av äkta liberaler, det fåtal som klarade deras hemmasnickrade liberala lackmustest.

Därmed inte sagt att inte Birgitta Ohlsson med flera har en poäng när de menar att namnbytet till Liberalerna förpliktigar. Annars blir det bara idéprogramsliberalism av alltihopa. Ett parti byter rimligen inte namn till liberalerna i bestämd form om det inte har någon som helst ambition om att bedriva en liberal politik kan man tycka, men namnbytet kan också förstås som ett sätt för partiet att passera som liberalt eller i vart fall mer liberalt än andra. Partiet hette i och för sig Folkpartiet liberalerna tidigare även om man sa (och fortfarande säger) Folkpartiet.

fp

Debatten om vad som är liberalt är inte ny. Kanske är det nya att utomstående icke-liberaler lägger sig i och till skillnad från tidigare vill snäva in vad det innebär att vara liberal. Tidigare har liberal och inte minst nyliberal slarvigt använts om personer som tycker annorlunda. Kanske också som i det aktuella fallet att utomstående till både ideologi och parti försöker frammana folkpartistens inre liberala kompass i sin kritik av partiet.

EPSON MFP image

Rösta bort övervakningsivrarna!

Varför är det så tyst om övervakning och personlig integritet i svensk debatt? Marie Demkers svar på frågan är att de politiska partierna inte vill politisera frågan om avlyssning. En annan bidragande orsak enligt Demker är att det inte finns någon lagstiftning som står på spel att mobilisera medborgare kring som det fanns 2008 när det inte alls var lika tyst och riksdagen röstade igenom FRA-lagen.

Frågan kommer inte att hamna på deras agenda om vi inte mobiliserar oss för som Demker skriver har de flesta partier varit ”delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt” och det är de väl medvetna om. Kritiska artiklar och texter måste delas och människor måste ut på gator och torg och demonstrera.

Det måste gå att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning av vanliga medborgare. Jag tänker göra det jag kan och uppmana de jag känner att inte rösta på något parti som är för övervakning av vanliga medborgare eller agerar stödparti åt något sådant. Jag tror att det är det enda som kanske kan få de ansvariga partierna att tänka om. Valresultatet måste få tala sitt tydliga språk. Efter valet kan de får göra sina valresultatsanalyser bäst de vill och komma fram till att de tappade väljare för att de inte tog värdet av den personliga integriteten på allvar.

De ansvariga partierna kommer inte att ta upp den här frågan om väljarna inte kräver det. Väljare är nämligen vad vi är för dem. Riksdagspartierna vill inte prata om FRA och riskera att ge medieutrymme åt partiet som tycker annorlunda i denna fråga. Piratpartiet. Vad de gör är att de går ut i media berättar att de har förtroende för FRA, att de utgår från att myndigheten inte bryter mot lagen. Lagen i sig vill de inte prata om. Och det fungerar. Det fungerade också inför riksdagsvalet 2010 då ett antal partier gick ut med interna riktlinjer om att inte prata om Piratpartiets frågor.

Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att enbart agera om något ”talar för” att FRA går utanför sina redan alldeles för vidsträckta befogenheter. Då det inte ligger i de folkvaldas intresse att försäkra sig om att vanliga medborgare inte blir övervakade måste vi som berörs vara tydliga med att det i vart fall ligger i vårt.