Tänk om någon hade ont i fittan

Om män hade fött barn hade förlossningsvården sett annorlunda ut. Om män hade så ont i sina könsorgan att de inte kunde bära tajta jeans eller ha samlag hade det blivit ramaskri. De insinuanta påståendena om att det minsann hade sett annorlunda ut om sådant som främst drabbar kvinnor istället hade drabbat män kan inte ha undgått någon.

Att ställa kvinnor som grupp mot män som grupp ger för all del klick, men till vilken nytta? Risken är att du hamnar i en meningslös diskussion där någon bemöter en anekdot med en annan.

Vill du att vulvasmärtor ska få en högre prioritet i vården och höja kunskapen om hur det är att leva med fittont? Konstatera att personer med vulvasmärtor inte är någon prioriterad patientgrupp, att besvären inte tas på det allvar de förtjänar. Prata om hur vulvasmärtor kan påverka den drabbades livskvalitet negativt.

Vill du helst av allt hamna i en diskussion om kvinnor eller män har det värst kan du för all del roa dig med att byta ut ”kvinna” mot ”man” och se vad som händer.

Det måste gå att prata om att det är ett problem i sig att fittpersoner får dålig vård. Hade kukpersoner fått dålig vård hade det inte varit bättre.

Den som inte övertygad får stå ut med:

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen. Tänk om prostatacancer vore en kvinnosjukdom. Män är överrepresenterade bland de som begår självmord. Tänk om kvinnor svarade för 70 procent av alla självmord, då hade vi minsann sett rikstäckande kampanjer för suicidprevention. Män dör oftare på jobbet, tänk om det var kvinnor som gick till jobbet och dog.

 

Mått att hänga upp sig på en grogrund för kroppskomplex

En positiv sak med att fittor inte är lika mycket i fokus [som kukar] är väl att kvinnor inte har lika mycket komplex för sina könsorgan som en del män har, skrev jag i ett blogginlägg om att vi borde fokusera mer på fittor. Av helt andra skäl än att kvinnor borde ha komplex för sina könsorgan förstås. Några har skrivit till mig att kvinnor visst har komplex för sina underliv. Visst har en del kvinnor det, men inte alls i den utsträckning en del män har komplex för sina könsorgan. Jag menar också, som jag skrivit tidigare, att det inte beror på att kvinnor är så tillfreds med sina underliv som man hade kunnat hoppas på utan att det snarare beror på att vi inte alltid har koll på hur våra egna eller andras fittor ser ut i oupphetsat respektive upphetsat tillstånd, att vi saknar referenser, och därtill ett utbrett ointresse för fittor. Jag tror också att det kan hänga samman med att kvinnor tillskrivs erogena zoner, medan män tillskrivs en erogen zon, vilket bilden nedan tydligt illustrerar. Med den synen kan det tyckas naturligt att fittan inte får så mycket fokus ens i sexuella sammanhang.

EROGENA ZONER HOHOHHOHittade bilden hos Suhinina

Jag vill verkligen inte påstå att komplex är objektiva, att det finns de som är förskaffade så att de borde ha komplex, men ibland kan man få det intrycket. Attraktiv respektive oattraktiv framställs titt som tätt som någonting objektivt. ”Han är för snygg för henne”, ”hon förtjänar någon snyggare” har man hört en del gånger. För snygg enligt vem? Snygg på vilka grunder?

Ibland kopplas felaktigt det som anses ”objektivt” attraktivt till objektiva mått som BMI, kilo och centimeter. Mått som man för all del kan ha utan att anses objektivt attraktiv, vilket kanske kommer som en chock för personer som tror att om de bara bantar ner sig kommer de att anses attraktiva. Jag vet inte hur många som haft ”fel” mått, men ändå uppfattats som mer attraktiva med dem än efter att de bantat ner sig till ”rätt” mått. Människor är mer måttblinda än vad vi tror. Måtten må vara objektiva, men om någon som går igång som bara den på kvinnor som är 165 centimeter och misstar mina 163 centimeter för det förra går det alldeles utmärkt att gå igång på mig. Samma med BMI och vikt, vi kan ha en bild av hur män som väger 80 kilo eller har ett BMI på 25 ser ut, men den behöver inte stämma alls. Den nedlagda bloggen Kroppsbilder illustrerade detta väl.

Det är enklare att ha komplex för saker som går att mäta och mäts. Mått kan användas mer eller mindre varsamt. Mått kan också understryka att man är ”rätt” (åtminstone för stunden) i något avseende. Unga män skriver till sexualupplysare och sexualrådgivare och frågar om deras kukar är normala och uppger ett mått i centimeter. Att sådana frågor fortfarande ställs förvånar mig då en enkel sökning borde kunna besvara ens funderingar, det är trots allt frekvent ställda frågor vi pratar om. Man kan invända att de unga männen inte är ute efter ett faktamässigt svar så mycket som ett erkännade om än av en för dem okänd person. Du är okej.

Det förekommer att unga kvinnor skriver till sexualupplysare och sexualrådgivare att de har olika stora yttre eller inre blygdläppar, men det är inte alls lika vanligt, och de har till skillnad från män inget mått att hänga upp sig på (olikhet i storlek och asymmetri kan förvisso ses som ett slags mått). Hur stora är blygläppar? Hur grova är blygdläppar i centimeter? Kan ingen ta fram ett skjutmått och bifoga svar nedan? Vad kvinnor får göra är att försöka beskriva hur deras fittor ser ut, medan 17 cm kuk faktiskt inte säger så mycket om hur själva kuken ser ut. Det ska väl nämnas att män kan ha komplex för andra saker än storlek när det kommer till kuken, hur böjd den är till exempel.

Det är enkelt att hänga upp sig på BMI, kilo, storlek och centimeter och också enklare att ha komplex för kroppsdelar som (kan) redovisas i sådana mått. Kvinnor som har storlek 42 i skor vet att de har större fötter än vad som är normalt för en kvinna, medan man inte redovisat någon ”normal” yttre blygdläpp varken med hjälp av mått eller beskrivning. ”Det normala är att underliv ser olika ut” är väl det närmaste beskrivning man kommer. Bara för att något inte redovisas i mått kan man förstås ha komplex för det även om det inte är lika vanligt. Saker som som inte anses höra kvinnokroppen till trots att de allra flesta kvinnor (och män) har det eller får det, hår på vissa ställen och hudbristningar till exempel.

Bröst kan vara olika stora, en del menar att det är vanligare än inte, och det är ingenting man nödvändigtvis behöver ta fram måttbandet för att konstatera. Det ena kanske man kan göra det så kallade ”penntricket” med? Sådan storleksskillnad kan vara enkel att blotta med bara ögat och vi har dessutom andra bröst att jämföra med. Bröst är mer i fokus, bröst har vi sett, medan man knappast sneglar på någon annans inre blygdläppar i omklädningsrummet. Den som vill bli varse hur fittor ser ut kring öppningen eller inuti får bekanta sig med dem (rekommenderas), vända sig till sexuella skildringar eller varför inte både och?