Barbiefittor

Från början förstod jag inte att det ens fanns ett ideal för fittan, säger en Johanna. Den här Johanna har någonstans förstått att det nog finns ett ideal, men inte riktigt vad det går ut på. Det ska sägas att jag inte aktivt letat upp det. Det är klart att jag hört en del prata om att en trång fitta är att föredra framför en slapp fitta, men det är rätt svårt att veta hur trång man är. Jämfört med vad? Det är betydligt enklare att ta fram ett måttband och mäta en kuk. Jag har uppfattat att det finns en diskussion om hur fittor luktar, men jag har inte klart för mig hur idealfittan luktar. Finns det ens en ideallukt? Det finns deodorant för underlivet, intimdeo, men jag skulle inte satsa pengar på att produkten slagit eller att personer föredrar fittor som luktar deo.

Då jag har dålig koll på hur den ideala fittan ser ut är det intressant att läsa att det ”parallellt med dagens fittkonst och mensaktivism frodas ett annat vaginaideal: den släta, tajta, nästintill obefintliga barbievulvan.”

Det är svårt att skriva en sån här text utan att en del av er kommer att börja fundera på hur era underliv ser ut, fundera på om er fitta överensstämmer med idealet. Jag vet inte hur det är för andra, men jag har rätt dålig koll på ideal överlag. Det skulle rent teoretiskt kunna vara negativt för mig att ta del av idealet, men av någon anledning bryr jag mig för lite.

Det är intressant om det finns ett ideal som man knappt märker av. En del skulle säga att det är utmärkande för ett ideal eller en norm, att att det är något man utgår från, men utan att man är medveten om det. Jag är medveten om smalhetsidealet och ser det överallt, men det skulle inte förvåna mig om personer som är eller har varit tjocka är mer medvetna om det än smala överlag. Det är svårare att vara medveten om ett fittideal om man sällan tar del av fittor, föreställer jag mig. Jag hör sällan personer prata om fittan som den mest intressanta, sexuellt tilltalande kroppsdelen , om hur fittan bör se ut. Jag hör betydligt fler prata om bakdelar och bröst.

Det finns tydligen blygdläppsplastik, slidförsnävning, klitorislyft och fettsugning av venusberg. Det finns personer som vill ha så kallade barbiefittor, som förminskar eller avlägsnar blygdläppar och personer som tajtar till sina underliv, men hur vanligt är det? Att någonting förekommer är inte så intressant som omfattningen. Hur förhåller sig fittpersoner till sina underliv? Jag vet inte. Skulle de flesta känna igen sin fitta om de såg den på bild? Hur många måste lägga sig under kniven för att vi ska kunna tala om ett ideal? Behöver några över huvud taget göra det?

Jag har svårt att se att ett fittideal skulle kunna bli lika påtagligt som smalhetsidealet i och med att det ligger i sakens natur att fittan är mer dold. Kläder döljer fittan. Vi kan inte välja partner på stan utifrån hur deras könsorgan ser ut på det sätt vi kan välja personer på grundval av hur långa deras kroppar är. Kläderna måste av först. Samtidigt som det faktum att fittan inte syns försvårar för ett fittideal att slå innebär osynligheten att personer kan sitta hemma och få för sig att det skulle vara något fel på deras fittor, att de inte ser ut som fittor gör mest. En del av att synliggöra fittan är att synliggöra fittan i plural, mångfalden av fittor. Jag är övertygad om att det går att visa upp fittor och kroppar utan att befästa ideal för även om de flesta inte tar del av fittor på det sätt de kan ta del av kroppar i övrigt utan att behöva klä av dem är det någonstans möjligt att snappa upp hur fittor bör vara och se ut, hur andras fittor ser ut. Det är något vi kan förhålla oss till oavsett om det ligger någonting i det eller inte.

Kroppen är asymmetrisk. En del kukar är sneda.  Det sägs att de flesta sneda kukar vänsterkukar. Om resten av kroppen är asymmetrisk borde det även gälla fittan, tänker jag, men det är en sak att intellektuellt förstå att kroppen är asymmetrisk och en annan att acceptera asymmetrin. Behovet av att påtala att kroppar ser olika ut blir aldrig inaktuellt så länge personer förhåller sig till hur den egna kroppen ser ut i relation till andras kroppar. Så länge det växer upp nya generationer som inser att kuken är sned eller att det ena bröstet är olikt det andra i tron att det är något fel på deras kroppar.

Fittperson och kukperson

Den uppmärksamma läsaren har säkert lagt märke till att jag sedan en tid tillbaka använder orden ”fittperson” och ”kukperson” emellanåt när jag talar om erfarenheter eller exempelvis sexuella praktiker som enbart rör personer med fitta eller kuk. Några har undrat varför jag inte skriver kvinna eller man i tron att det är synonymer. Jag hade förstått invändningen om orden hade varit synonyma, men det är de inte.

De som använder ett mer inkluderande språk måste förstå att det inte är tillgängligt för alla. Att alla inte förstår att det syftar till att inkludera fler, bortom tvåkönsmodellen där mannen och kvinnan är varandras motsatser till könsorgan och könsroll. Ett inkluderande språkbruk riskerar annars att exkludera personer som inte följer det politiska samtalet.

Det går att ha en fitta utan att vara kvinna. Det går att ha en kuk utan att identifiera sig som varken kvinna eller man. Detta borde språket återspegla, en del av oss låter det ske genom att använda ord som kukperson och fittperson. Gäller det abort kan man istället tala om personer med livmödrar då det går att födas med fitta men utan livmoder, även om det är ovanligt.

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägg från en person om mitt användande av orden. Personen undrade om jag kunde skriva någonting om dem. Som personen skriver kan det vara bra att ”kunna prata om villkor och upplevelser för folk med specifika könsorgan utan att automatiskt koppla ihop det med könsidentitet”. Men, undrar personen, kan det inte få motsatt effekt om man skriver kukperson istället för person med kuk exempelvis?

”Jag är transperson, född med fitta, och för mig känns det olustigt att identifiera mig med ordet ‘fittperson’. Det är liksom det sista jag är. ‘person som har en fitta’ är jag ju däremot, det är ett anatomiskt faktum. Jag talar bara för mig själv här, och undrar mest om du har tänkt något på det?”

När jag för första gången hörde orden kukperson och fittperson under en RFSU-kongress i Uppsala för flera år sedan var min omedelbara reaktion – tänk om personer inte vill identifiera sig med sina könsorgan? Då hade jag inte förstått syftet med orden. Det gör att jag har en viss förståelse för personer som inte förstår syftet med dem i dag trots att det gått flera år sedan dess. Det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är nya ord för en del. Andra har inte kommit i kontakt med dem ännu.

Jag har tänkte på att en del varken vill identifiera sig med sitt kön eller sitt könsorgan. Jag har en kvinnlig könsidentitet, men jag vill inte bli könad i sammanhang där det inte är relevant. Ännu mindre vill jag bli felkönad. Det är inte min avsikt att reducera personer till sina könsorgan. Fittperson bör inte användas slentrianmässigt. Skriver jag om en kvinnlig författare är det inte relevant att nämna hennes könsorgan om jag inte ska referera till något hon skrivit om det förstås. Allt beror på sammanhanget.

Det är som sagt relativt nyligen som jag började använda orden kukperson och fittperson och jag gör det inte konsekvent. Det beror på sammanhanget. Jag kan uttrycka mig mer fritt på min blogg än på universitetet. I mina äldre blogginlägg är det fullt av ”kvinna” och ”man” både när det är relevant och när det inte är det.

Jag har tänkt på att det finns personer som inte vill identifieras med sitt könsorgan, tänkt på att kukperson och fittperson inte är några ultimata ord i den mån sådana finns. Samtidigt har en del problem med orden ”fitta” och ”kuk” i sig, men de bryr jag mig inte om. Jag tänker på personer som tycker att fittcupcakes är för mycket och liknande. Jag kommer inte anpassa mig efter de personer som menar att kuk, fitta och knulla är ”fula” ord när jag bloggar. Jag delar helt enkelt inte den uppfattningen.

Som personen kommenterade är det visserligen enklare att skriva ”kukperson” istället för ”person med kuk”. Jag håller med om det, men att någonting är enkelt är ett ganska svagt argument. Att kukperson ger ett bättre språkligt flyt är ett bättre argument.

Det finns andra ord också. Jag tänker framförallt på fittbärare och kukbärare. Det låter som att man går omkring och bär på sitt könsorgan. Jag har ingenting emot om andra använder orden, men för mig är de ungefär lika främmande som fittinnehavare, fittägare, fittkvinna eller kukkvinna.

Jag ser fram emot nya ord för att beskriva personer med livmödrars erfarenheter och är säker på att de kommer, men i nuläget ser jag inget bättre alternativ än att använda ”fittperson” eller ”person med fitta”. Rätta mig gärna om jag har fel.

Mått att hänga upp sig på en grogrund för kroppskomplex

En positiv sak med att fittor inte är lika mycket i fokus [som kukar] är väl att kvinnor inte har lika mycket komplex för sina könsorgan som en del män har, skrev jag i ett blogginlägg om att vi borde fokusera mer på fittor. Av helt andra skäl än att kvinnor borde ha komplex för sina könsorgan förstås. Några har skrivit till mig att kvinnor visst har komplex för sina underliv. Visst har en del kvinnor det, men inte alls i den utsträckning en del män har komplex för sina könsorgan. Jag menar också, som jag skrivit tidigare, att det inte beror på att kvinnor är så tillfreds med sina underliv som man hade kunnat hoppas på utan att det snarare beror på att vi inte alltid har koll på hur våra egna eller andras fittor ser ut i oupphetsat respektive upphetsat tillstånd, att vi saknar referenser, och därtill ett utbrett ointresse för fittor. Jag tror också att det kan hänga samman med att kvinnor tillskrivs erogena zoner, medan män tillskrivs en erogen zon, vilket bilden nedan tydligt illustrerar. Med den synen kan det tyckas naturligt att fittan inte får så mycket fokus ens i sexuella sammanhang.

EROGENA ZONER HOHOHHOHittade bilden hos Suhinina

Jag vill verkligen inte påstå att komplex är objektiva, att det finns de som är förskaffade så att de borde ha komplex, men ibland kan man få det intrycket. Attraktiv respektive oattraktiv framställs titt som tätt som någonting objektivt. ”Han är för snygg för henne”, ”hon förtjänar någon snyggare” har man hört en del gånger. För snygg enligt vem? Snygg på vilka grunder?

Ibland kopplas felaktigt det som anses ”objektivt” attraktivt till objektiva mått som BMI, kilo och centimeter. Mått som man för all del kan ha utan att anses objektivt attraktiv, vilket kanske kommer som en chock för personer som tror att om de bara bantar ner sig kommer de att anses attraktiva. Jag vet inte hur många som haft ”fel” mått, men ändå uppfattats som mer attraktiva med dem än efter att de bantat ner sig till ”rätt” mått. Människor är mer måttblinda än vad vi tror. Måtten må vara objektiva, men om någon som går igång som bara den på kvinnor som är 165 centimeter och misstar mina 163 centimeter för det förra går det alldeles utmärkt att gå igång på mig. Samma med BMI och vikt, vi kan ha en bild av hur män som väger 80 kilo eller har ett BMI på 25 ser ut, men den behöver inte stämma alls. Den nedlagda bloggen Kroppsbilder illustrerade detta väl.

Det är enklare att ha komplex för saker som går att mäta och mäts. Mått kan användas mer eller mindre varsamt. Mått kan också understryka att man är ”rätt” (åtminstone för stunden) i något avseende. Unga män skriver till sexualupplysare och sexualrådgivare och frågar om deras kukar är normala och uppger ett mått i centimeter. Att sådana frågor fortfarande ställs förvånar mig då en enkel sökning borde kunna besvara ens funderingar, det är trots allt frekvent ställda frågor vi pratar om. Man kan invända att de unga männen inte är ute efter ett faktamässigt svar så mycket som ett erkännade om än av en för dem okänd person. Du är okej.

Det förekommer att unga kvinnor skriver till sexualupplysare och sexualrådgivare att de har olika stora yttre eller inre blygdläppar, men det är inte alls lika vanligt, och de har till skillnad från män inget mått att hänga upp sig på (olikhet i storlek och asymmetri kan förvisso ses som ett slags mått). Hur stora är blygläppar? Hur grova är blygdläppar i centimeter? Kan ingen ta fram ett skjutmått och bifoga svar nedan? Vad kvinnor får göra är att försöka beskriva hur deras fittor ser ut, medan 17 cm kuk faktiskt inte säger så mycket om hur själva kuken ser ut. Det ska väl nämnas att män kan ha komplex för andra saker än storlek när det kommer till kuken, hur böjd den är till exempel.

Det är enkelt att hänga upp sig på BMI, kilo, storlek och centimeter och också enklare att ha komplex för kroppsdelar som (kan) redovisas i sådana mått. Kvinnor som har storlek 42 i skor vet att de har större fötter än vad som är normalt för en kvinna, medan man inte redovisat någon ”normal” yttre blygdläpp varken med hjälp av mått eller beskrivning. ”Det normala är att underliv ser olika ut” är väl det närmaste beskrivning man kommer. Bara för att något inte redovisas i mått kan man förstås ha komplex för det även om det inte är lika vanligt. Saker som som inte anses höra kvinnokroppen till trots att de allra flesta kvinnor (och män) har det eller får det, hår på vissa ställen och hudbristningar till exempel.

Bröst kan vara olika stora, en del menar att det är vanligare än inte, och det är ingenting man nödvändigtvis behöver ta fram måttbandet för att konstatera. Det ena kanske man kan göra det så kallade ”penntricket” med? Sådan storleksskillnad kan vara enkel att blotta med bara ögat och vi har dessutom andra bröst att jämföra med. Bröst är mer i fokus, bröst har vi sett, medan man knappast sneglar på någon annans inre blygdläppar i omklädningsrummet. Den som vill bli varse hur fittor ser ut kring öppningen eller inuti får bekanta sig med dem (rekommenderas), vända sig till sexuella skildringar eller varför inte både och?

I Amelia om orgasmer

Amelia ville att jag skulle dela med mig av några orgasmråd då jag är en orgasmerande person. Ibland kallar jag mina orgasmer kort och gott för orgasmer, men när jag vill förtydliga att det är ejakulationer kallar jag dem fontänorgasmer. När man pratar om kvinnors orgasmer generellt brukar man mena de utan ejakulationer. Jag har ingen aning om hur många procent av alla kvinnor som någon gång upplevt en fontänorgasm, men man man hör sällan om dem.

Nyligen läste jag följande om kvinnor och orgasmer: ”För de flesta behövs ett par år av regelbunden onani innan de får sin första orgasm”. Jag har inte onanerat regelbundet och jag behövde inte ligga i flera år innan jag fick min första orgasm, den fick jag redan första året som sexuellt aktiv. Återigen påmindes jag om hur sällan jag känner igen mig när man skriver om kvinnors orgasmer. Jag tyckte att onani var trevligt första gången jag provade det och har ett vagt minne av att det gick för mig då, men därefter har jag de relativt få gånger jag onanerat givit upp efter tio till femton minuter av ren tristess. Ligger jag däremot bredvid någon och tar på mig själv och har en vibrator i mitt underliv kan jag på kort tid ordna en eller flera orgasmer, vilket talar för att det nog främst är psykologiskt. Det stämmer bra överens med hur jag är i övrigt i sexuella sammanhang. Tvärtemot vad en del tror för att jag gillar stora kukar så är det mycket viktigare för mig att sex fungerar på det psykologiska planet än det fysiska. Det kan verka oklart och det är det också. Till stor del är min inställning avgörande, men för att jag ska ha en positiv sådan krävs att jag ligger med någon som vill att jag ska ha det trevligt.

Jag använder bäckenbottenmuskulaturen när jag har sex, det är nog det som gör att jag har fontänorgasmer. Ni kanske minns artiklarna om att högklackat kunde vara bra för sexlivet? Det sägs att de på något sätt stimulerar bäckenbottenmuskulaturen när man går i dem.

Med personer som jag matchar bra med sexuellt (vanligtvis personer med stor kuk) kan jag likt en man säga till mig själv ”nu ska jag komma” och ordna det. Jag spänner alltid mina muskler på ett särskilt sätt när jag har fontänorgasmer. Det kan vara svårt att beskriva i text, men när jag började utforska mina muskler där nere tänkte jag att jag skulle dra klitoris mot analöppningen. (Det finns andra övningar också.) Med tiden behövde jag inte tänka så konkret, det gav sig självt att använda musklerna under sex. Knipkulor är bra om man vill träna upp sina muskler, men jag kan där jag sitter nu spänna dem utan kulor i underlivet. Det gäller att hitta dem bara, gör man inte det efter flera försök är det en indikation på att man verkligen behöver leta fram dem. Det är fördelaktigt att utforska sin underlivsmuskulatur tidigt annars kan det vara svårare att upptäcka och kontrollera den senare i livet. Personer som aldrig tränat brukar ha svårt att spänna sina armar, men när man tränat några gånger brukar man upptäcka hur man ska göra. Detsamma gäller underlivet. Armarna använder vi mycket mer i vår vardag och det är enklare att ramla över hur man spänner muskulaturen i dem. Fittmusklerna måste man aktivt tänka på att man ska använda om man inte håller på med till exempel marklyft. Det ska tydligen vara bra för när man lyfter så spänner man i stort sett hela kroppen inklusive underlivet. Muskler försvagas av att inte användas, fittans trånghet handlar i mångt och mycket om muskelkontroll, så glöm alla dina idéer om att man blir slapp av att använda sitt underliv. Jag skulle inte bli förvånad om det är precis tvärtom, att man blir trängre av att ha vaginala samlag och att fittmusklerna fungerar som vilka andra muskler som helst.

Som jag nämner för Amelia är tid avgörande för mig. När man har sex och hur länge. Ibland kan jag ordna orgasm på två minuter, och jag kan tycka att det är försvarligt då jag kan fortsätta efter det, men de flesta oavsett kön brukar kunna hålla med om att en orgasm efter trettio minuter ger mer än en efter tre. Har man sex på kvällen när man helst av allt vill sova är det som uppgjort för att det ska bli den sortens sex som man bara vill få överstökat.

Jag håller hårt om kåta personer som kan hålla ut och vill att jag ska ha orgasm. En del personer som arbetar med sex har menat att det optimala vore om alla ordnade sin egen orgasm och inte förväntade sig att någon annan skulle vara delaktig i att den ska äga rum, ungefär. Att ordna sin egen orgasm och anstränga sig för att underlätta för någon att annan att nå orgasm står dock inte i något motsatsförhållande.

Resultatet av en ordning där man bara bryr sig om sin egen orgasm är att män fortsätter ha orgasm mer eller mindre varje gång och att merparten av kvinnor blir utan. Det finns en viktig sak som jag tror är kärnan med uttalandet, nämligen att var och en ordnar sin orgasm, att man inte kan ge någon en orgasm om denne inte är mottaglig för det. Du kan förvänta dig att bli serverad en orgasm utan vidare, du bör anstränga dig i den riktningen. En del tror att de ger andra orgasmer och det är klart att det kan vara trevligt att intala sig själv att män som kommer efter två minuter gör det för att man är så oemotståndlig, men gissningsvis har det andra orsaker. Jag tror inte att någon man ordnar min orgasm, men män kan både möjliggöra och omöjliggöra för mig att ha orgasm. Det är inte så att jag låter bli att ge mäns orgasmer en trevlig inramning för att jag misstänker att de kan ordna orgasm på egen hand.

Försöker du att inte göra det trevligt för mig kommer det vara svårt för mig att ha orgasm, jag kommer nog rentutav inte se poängen med att ha det. Det är inte alltid så enkelt som att bara ordna sin egen orgasm som en del har framställt det.