Feminist av att få barn

Krävs det en dotter för män att bli feminister? Män som blivit feminister av att få en dotter och berättat om sina feministiska uppvaknanden har fått både positiva och negativa reaktioner. Positiva reaktioner från föräldrar som känner igen sig, men också från personer som gärna ser att fler män engagerar sig för jämställdhet. Negativa reaktioner från antifeminister, men kanske framförallt från feminister.

Feminister som undrat varför de inte blivit feminister tidigare. Feminister som ifrågasatt all den positiva uppmärksamhet de ändå fått. Feminister som påtalat att dessa män återigen upptagit en tänkbar kvinnas utrymme, knappast feministiskt.

Varför krävde det feministiska uppvaknandet en dotter? Varför räckte inte andra kvinnor som stått dem nära? Jag föreställer mig att en del av det beror på att de betraktar sin dotter som ett oskrivet blad. En person som de undermedvetet kan projicera hur gruppen män behandlar gruppen kvinnor på. För någonstans har de en föreställning om hur män är mot kvinnor och den är inte till kvinnors fördel.

Jag vet inte hur uppriktiga dessa män är. Om det är andra mäns förehavanden som ligger till grund för deras föreställningar om män som grupp eller om de vet med sig att de själva behandlat kvinnor illa. Tankeexperiment: Skulle du vilja att din dotter träffade någon som behandlar kvinnor på det sätt du gör, någon med din kvinnosyn?

Papporna har kontroll över hur de behandlar andra kvinnor, men de har ingen kontroll över hur andra män kommer att behandla deras dotter. De har visserligen ingen kontroll över hur män behandlar andra kvinnor som stått dem nära heller, men för sina barn har man ett annat juridiskt och moraliskt ansvar än för en mor eller en syster.

Män kan av förklarliga skäl inte relatera till kvinnoförtrycket på det sätt (inte alla) kvinnor kan. Och det är nog ingen som förväntar sig det heller. Att de kan behöva relatera till det genom någon annan, en kvinna, får man ha viss förståelse för.

Personer som adopterat, men tidigare inte haft någon förståelse för den rasism adopterade personer utsätts för, kan få någon slags uppvaknande av att erfara hur deras barn blir bemötta. För en del krävs ett barn med annan funktionsförmåga för att de ska läsa på om funkofobi och kräva lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Jag har ingen aning om föräldrarna till dessa barn framställs som skrytsamma för att de skriver om sina nyvunna erfarenheter och insikter.

De flesta av oss känner eller har känt äldre personer. Undermedvetet har vi någon föreställning om hur det är att vara äldre, hur det är att bli bemött som äldre. Vi har säkert hört äldre säga att det var bättre förr. Det ger oss inget uppvaknande. Det får oss inte att skriva texter om bättre villkor för äldre trots att de flesta av oss kommer att vara äldre en dag. Yngre skulle kunna engagera sig i ”äldrefrågor” medan de har inflytande. Medan personer fortfarande lyssnar på dem och tar dem på allvar. Men så är icke fallet. Uppvaknandet kommer först på ålderns höst i den mån vi själva drabbas av synen på äldre. Då riskerar man istället att ses som någon som bara talar i egen sak. Borde inte en äldre släkting ha räckt?

När vi frågar oss om inte andra kvinnor borde ha räckt för den man som blivit feminist av att få en dotter låter vi det vara underförstått att det hade räckt för en kvinna. Är det verkligen så? Det finns massor av kvinnor som blivit feminister av att få en dotter eller ett barn över huvud taget.

Man kan fråga sig varför män inte tycks bli feminister av att få en son. För att det inte skulle ge dem lika mycket kredd? En vän och jag skämtade en gång om att man istället för att fråga om det blev en dotter eller en son skulle fråga om det blev ett offer eller en förövare. Män med döttrar verkar ha mer sympati för sina döttrar såsom offer än vad män med söner verkar ha för andras döttrar såsom offer. Annars hade de lika gärna kunnat få ett feministiskt uppvaknande av att få en son.

Könsroller är som regler mer uppenbara för personer som spenderar tid med barn, har vägarna förbi barnavdelningar av olika slag och översköljs med reklam som inte alls riktar sig till barn. Föräldraskapet torde få vem som helst att bli mer medveten om hur könsroller fungerar i praktiken. Det sker dessutom under en spännande period i livet. Inte konstigt att en del börjar brinna för feministiska frågor. Att de skriver på listor för kläder för barn, mammabloggar och pappapoddar under föräldraledigheten.

Varför krävdes det barn för en del kvinnor att bli feminister? Borde det inte ha räckt att de är kvinnor? Att de haft systrar, mammor och kvinnliga klasskamrater? Kan man kräva mer insikt av kvinnor för att de är kvinnor? Jag vet inte. Jag vet bara att närstående kvinnor inte ens räckt för att kvinnor ska komma ut som feminister, skriva feministiska statusuppdateringar ocg blogginlägg. Ibland har det krävts barn. Så väl för män som för kvinnor.

Döttrar påminner oss om kvinnoförtryck som är att vänta om vi inte gör något. Det går att förhålla sig till det på ett teoretiskt plan på ett helt annat sätt än närstående kvinnors livsöden. När föräldrar talar om sina feministiska uppvaknanden utifrån sina barn behöver ingens pappa indirekt utmålas som skyldig.

Idéprogramsfeminism

Ska organisationen skriva in feminismen i idéprogrammet var en fråga som diskuterades på ett medlemsmöte nyligen. Jag närvarade inte, men det har varit på förslag tidigare. Då röstade jag emot av den enkla anledningen att jag inte kan se att det skulle tillföra något att skriva in feminismen i idéprogrammet. Jag tror varken att det skulle leda till att fler feminister engagerar sig i organisationen eller att medlemmar skulle lämna den eller låta bli att förnya sitt medlemskap. De som röstat emot har inte gjort det för att de är antifeminister utan snarare för att de inte sett värdet av att skriva in olika ismer i idéprogrammet. Ismer som kan betyda olika saker för olika personer.

Samtidigt. Organisationen är feministisk i någon mening och det skulle inte förvåna mig om de flesta medlemmar identifierar sig som feminister. Det vore ingen stor sak att skriva in det i idéprogrammet. Det skulle sannolikt inte förändra organisationen. I en annan organisation hade jag kanske sett en fara med att det skulle leda till mindre feminism i praktiken. Jag tänker främst på uttalat feministiska politiska partier inom vilka feminismen och de jämställdhetspolitiska förslagen lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det var mer feministiska innan de ”antog” feminismen, men det spelar egentligen ingen roll, organisationer som gjort det borde åtminstone vara feministiska i praktiken, vad nu det innebär.

Att jag som själv kallar mig feminist är tveksam till att skriva in feminismen har nog till stor del att göra med att jag har svårt för personer som kräver att organisationer ska skriva under på exempelvis liberalismens eller socialismens grunder för att det överensstämmer med just deras politiska åskådning. Jag kan sällan se vad det tillför bortom att en del kan säga att de är med i en uttalat liberal eller socialistisk organisation.

Om man ska skriva in en ism eller inte beror helt på sammanhanget skulle jag säga. I ett liberalt parti kan det vara helt rimligt att skriva in liberalismen i partiprogrammet, men kanske inte i en miljöorganisation som vill samla klimataktivister i första hand, bara för att ta ett påhittat exempel.

Läs också RFSU-bloggen.

Det hänger på håret!

Kroppshår är manligt, kroppshår är därmed inte kvinnligt. Mannen och kvinnan är varandras motsatser. Mannen berörs inte sin kroppsbehåring, den är lika given för honom som att ha en näsa. Näsan avlägsnar man inte i första taget.

Kvinnan påverkas negativt sin kroppsbehåring. Man kan verkligen fråga sig hur biologin resonerade när den planterade hårsäckar över kvinnors kroppar då håret ändå ska avlägsnas när det trängt genom huden. Biologin såg åtminstone till att håret stör kvinnan för att öka chanserna för att hon avlägsnar det.

Håriga kvinnor upplever obehag. De tycker inte om att vidröra sin orakade hud, de säger att de producerar mer svett när de är orakade och att de därav luktar illa, håret kliar och är alltjämt ett hinder i deras tillvaro.

Kvinnor menar att de rakar sig själva för att de inte vill lukta illa, ha obehaglig hud och känna sig äckliga. Enligt dem har verkligen inte att göra med någon könsroll som vill ha det till att håriga kvinnor luktar illa, har obehaglig hud och är äckliga.

Somliga feministers evighetsproblem är att de alltid söker svar i den manliga och kvinnliga könsrollen när de upptäcker att män och kvinnor är olika. De ignorerar den biologi som de knappt vill höra talas om.

Det är ett obestritt faktum att håriga kvinnor är obehagliga och kvinnorna själva bedyrar att det inte beror på någon ”könsroll”. Som feminist borde man kanske acceptera att håriga kvinnor är obehagliga och gå vidare?

Då avlägsnande av kroppsbehåring är någonting en kraftig majoritet av kvinnor ägnar sig åt är det knappast ett utslag av individens (kvinnans) önskan. Att alla kvinnor råkar vilja raka bort håret oberoende av varandra förefaller inte rimligt. Det måste finnas en biologisk förklaring. Den som vet hur allting hänger ihop får gärna berätta det för mig. Jag är hur som helst helt övertygad om att den biologiska driften skulle få de flesta kvinnor att avlägsna håret även om de vore fria från yttre påverkan.

Vän av ordning kanske undrar varför kvinnor inte rakade sig i någon stor utsträckning för trettio år sedan. Var de inte obehagliga och luktade de inte illa då? Det är en väl motiverad fråga, men jag vägrar tro att de många kvinnor som inte rakade sig då var något annat än obehagliga. De hade väl helt enkelt inget omdöme på den tiden. Att kvinnor plötsligt skulle gå från att vara fräscha till att bli ofräscha när det hänger på håret det köper jag bara inte.

Det har alltid funnits personer som brutit mot vad biologin föreskriver. Biologin ville aldrig att unga kvinnor skulle låta bli att göra toalettbesök under skoltid, men vad kan biologin göra när kvinnorna lärt sig att hålla sig tills de kommit hem?

Feministhat

Det pratas alltid om den manshatande feministrörelsen, det finns några saker man måste ta i beaktande. För några år sedan lärde jag känna några feminister, det var oundvikligt att inte höra diskussionerna som ägde rum under denna period. Lånade någon feministisk bok och kunde känna igen mig i mycket av det som stod skrivet. Jag insåg att samhället hade lurat mig. Ingen hade talat om för mig att jag borde ifrågasätta det som skedde i min omgivning. Allting var givet och att allting hade ett syfte hade ingen velat berätta för mig. Det fick jag lära mig den jobbiga vägen när så väl antifeminister och feministhatare började smutskasta feministrörelsen av rädsla att behöva dela med sig.

Kritiska människor kommer alltid att ställa till med problem för den person som gärna anpassar sig efter gällande normer eller den person som måste ge vika av kritiken – förloraren. Om jag bara hade fått veta detta tidigare.

De personer som sitter vid makten vill tysta ned det kritiska tänkandet och tar till alla fula knep som står i deras makt. Genom att blanda bort korten, göra personen osäker, hota och komma med påhittade beskyllningar som i slutänden blir florerande sanningar för allmänheten.

Ett bittert uppvaknande är ingenting som drabbar alla. Hade jag inte börjat läsa feministisk litteratur och börjat bry mig om dessa frågor hade jag kanske varit lyckligt ovetande, vem vet. Den person som inte har några större krav på sin omgivning brukar heller inte ha några större krav på hur personer uppför sig. På gott och ont. Den som heller inte vet att det finns ett bättre alternativ tar dagen som den kommer och är nöjd så länge ingenting försämras markant.

Vi talar alltid om det egna valet och mycket försvaras med motiveringen att det trots allt är ett eget val. Jag har inte valt någonting. Jag valde inte att bli utsmyckad i rosa på grund av mitt sunkigare kön, jag valde inte långt hår, jag ville aldrig gråta som barn, men alla uppmuntrade mig att vara känslomässig enbart för att jag föddes utan kuk. Jag valde inte denna sexualiserade kropp som jag senare skulle få veta begränsade mig på grund av manlig sexuellt lust.

Jag är dömd till detta för att jag föddes med ”fel” kön. Jag har inte alls någon önskan om att vara man, misstolka mig inte. Jag skulle vara mycket mer bekväm med att ”kvinnligheten” vore ett alternativ och ingenting du tvingades leva upp till. Att min kropp begränsar mig är ett faktum även om jag kan välja i någon mån.

Feminism är politik och politik behöver inte nödvändigtvis vara roligt. Det är intressant att träffa begåvad människor som suttit sig ned och tänkt och haft en uppsjö av åsikter men det kräver ofrånkomligen en del av dig. Du kan inte räkna med att inte behöva ta skit från meningsmotståndare. Den som inte blivit utsatt för politiska påhopp såsom att bli kallad ”manshatare” har inte levt.

Minimikrav på män man har sex med

Kvinnor utan ”sexuella spärrar” brukar prata om hur bra sex de alltid har. Alla män är bra i sängen i deras värld. Att ha minimikrav och åsikter om mäns sexuella beteenden är på gott och ont. Du kanske inte hittar lika många personer att ha sex med men med de få som går att ha i möblerade rum fungerar det väldigt bra med. Du behöver inte tänka tillbaka på dina ungdomsår som rena misären där du hela tiden drog hem sexistiska män som höll en lång monolog om att rätten att kalla kvinnor ”horor” på krogen.

Den medvetna feministkvinnan har möjligtvis en checklista i huvudet över hur män ska bete sig för att få ligga. Egentligen inte krav i strikt mening utan mer minimikrav på hur människor borde bete sig. Det flesta har minimikrav i alla sociala relationer, det behöver inte handla om sex. Vi fikar helst inte med människor som förolämpar oss, är allmänt otrevliga eller bara väldigt påfrestande. Kanske inser du till din sorg att få faller in på din lista beroende på hur lång den är och ”omanlig” den är. Du vill kanske inte ha hem en sexist, en man som kommer på två sekunder och sedan går iväg eller en man som tjatar om sin egen orgasm. Du vill ha hem en person som beter sig helt enkelt och inte gör några direkta konstigheter (vad det innebär är upp till var och en).

Förr påstods det att feminister hade torftiga sexliv, den myten är mer eller mindre död nu. Kvinnor som uppskattar sex, inte bara det fysiska sexet utan är väldigt intresserade i sex i stort hittar jag i feministrörelsen. Precis som samhället är sexet för många väldigt ojämställt och därför är det svårt för mig som feminist att inte vara intresserad av ämnet ”sex”.

Mannens orgasm är den centrala och mannens uthållighet avgör tiden. Att kvinnor har lättare att uppnå orgasm vid oralsex är ingenting att tala om. Förr förväntade jag mig alltid att den mest orgasmfixerade mannen skulle känna lite empati här men nej då.