Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

Män som månar om kvinnligt kodade brösts sexuella laddning

Mäns omtanke om att kvinnligt kodade bröst fortsätter att vara sexuellt laddade är ganska rörande. Du kanske vill gå omkring med bar överkropp på samma villkor som personer med manligt kodade bröst men har du tänkt på att det kan innebära att din överkropp avsexualiseras? Tänk att jag har det. Tänkt på det alltså. Det har många med också gjort.

”Hela vår poäng är just att kvinnligt och manligt kodade bröst endast skiljer sig i sättet de betraktas. Mina bröst är inte nödvändigtvis större än äldre mäns bröst på stranden, ändå är det jag som förväntas skyla mig. Jag blir sex, medan den manligt kodade kroppen tillåts att endast existera” – Stina Jansson

Vad en del ser som ett frånkomligt faktum om personer med kvinnligt kodade bröst får vara med på samma villkor i sociala medier och i vardagen är för många bara bröst-aktivister ett mål på vägen till ett mer jämställt samhälle.

Det finns säkert personer som vill ha sexuellt laddade överkroppar och kan ta om de inte får existera på samma villkor som överkroppar med manligt kodade bröst, men det måste vara upp till var och en. Vi ska inte skyla våra överkroppar för att någon annan fått för sig att kvinnligt kodade brösts sexuella laddning står och faller med det. Vi har inget ansvar för hur någon annans överkropp uppfattas.

Jag kan bara tala för mig själv men om priset för att mina bröst får existera på samma villkor är att de upphör att uppfattas som sexuella är jag beredd att ta det. Nu har jag ingen erfarenhet av att bli tafsad på i kollektivtrafiken och andra offentliga utrymmen men många med kvinnligt kodade överkroppar har det. En bonus med att ha en kropp som inte är sexuellt laddad i icke-sexuella sammanhang tycks vara att risken att bli tafsad på är närmast obefintligt.

Skriv gärna under namninsamlingen ”Vem är du att sexualisera mina bröst” här.

Ansvaret är ditt

Häromdagen läste jag Svensk sexualbrottslag: En framåtsyftande tillbakablick av Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitets juridiska fakultet. Leijonhufvud skriver:

Vi har inte en samtyckeskultur, och vi har definitivt inte en samtyckesreglering i lag. Vi lägger fortfarande huvudansvaret på kvinnan när det handlar om sex. […] För att bryta denna så starkt befästa syn behöver man se att, också i vår tid, sex har olika implikationer för män och kvinna. Båda kan ha sexuell lust, båda kan uppleva stark njutning. Med det är kvinnan som i huvudsak bär följderna av sex. Det är i hennes kropp något kan ha hänt. Blev det en graviditet? Ska hon behålla barnet? Ska hon genomgå en abort? Redan denna så oerhörda skillnad är fullt tillräckligt skäl att lägga ett stort ansvar på mannen när det gäller sex. Men så har man hittills inte resonerat – i den av män utformade lagen och den av män styrda rättstillämpningen. Kvinnorna har inte bara burit följderna av sex, de har också ålagts ansvaret vid sex, inte bara för sitt eget handlande utan också för mannens. (s. 107)

Som person som kan bli gravid, men inte har några sådana ambitioner, bör jag självfallet göra vad jag kan för att undvika det. Jag har av den anledningen inte samlag utan kondom. Jag undviker samlag med personer som kan komma att ejakulera i mitt underliv.

Som person som själv inte kan bli gravid, men göra andra gravida bör man se till att inte befrukta någon som inte vill bli befruktad. Jag har ingen aning om hur jag hade agerat om jag hade haft en kuk, kanske hade jag agerat som de personer jag i dag kritiserar.

Rent generellt. Om jag får välja mellan att sabotera för mig själv och att någon annan saboterar för mig är valet enkelt. Jag vill bära ansvaret för mina egna handlingar. Jag ser hellre att jag råkar hälla kaffe i min kurslitteratur än att en kursare som jag lånat ut den till gör det. Att göra någon annan gravid mot dennes vilja är mer klandervärt än att slarva och bli gravid mot sin egen vilja. I det förra exemplet behöver man inte ta det omedelbara ansvaret för konsekvenserna.

”Nästan var fjärde tjej får aldrig frågan om hon går på preventivmedel vid tillfälligt sex utan kondom.” kunde man läsa häromdagen. Det går inte att dra för stora växlar på en mening, men jag fick intrycket av att problemet var att inte fler kvinnor får den frågan vid tillfälligt sex. Problemet, som jag ser det, är att inte kondom används i en större omfattning.

Jag får frågor om jag använder p-piller ibland. Ingen har någonsin undrat om jag använder spiral. Jag tycker inte om att få frågan. Vid tillfälligt sex ska inte svaret på frågan om jag använder preventivmedel påverka om kondom används eller inte. Om jag använder ett preventivmedel som skyddar mot graviditet, men som inte kan uppfattas av min omgivning är en privatsak. Om du ejakulerar i någon annans underliv och utsätter personen för risken att bli gravid är det inte en privatsak eftersom att du inte får bära de omedelbara konsekvenserna av det om ”olyckan” är framme. I förlängningen kan det ge även dig konsekvenser, men det är avhängigt om personen blir gravid, om hon i sådana fall behåller barnet.

Fundera på vad personer som frågar om du använder p-piller undrar. De som frågat mig har vanligtvis velat förmedla att de inte vill använda kondom. Om jag använder p-piller skulle vi inte behöva använda kondom, ungefär. Som om p-piller uteslöt kondom vid samlag. Kondom bör användas om könssjukdomar kan överföras. Det som gör risker till just risker är att man inte vet om de kommer att förverkligas. Man kan inte med all säkerhet veta om personen man har sex med är fri från sexuellt överförbara sjukdomar. Personen kanske inte ens själv vet det även om hen tror sig vara det och kanske därför påstår det.

För den som inte vill ta ansvar kan det finnas fördelar med att inte fråga personer om de använder p-piller eller något annat hormonellt preventivmedel. Om de frågar kan de inte påstå att de var okunniga om att personen inte använde preventivmedel. Att låta bli att använda kondom i tron att den andra använder preventivmedel kan betraktas som mindre ansvarslöst än att fråga och föreslå sex utan kondom trots att inget preventivmedel används. Genom att inte fråga om kvinnor använder preventivmedel åläggs kvinnor ansvaret för vad som kan hända i hennes kropp.

Om du tror att du visar att du är ansvarsfull när du frågar kvinnor om de använder p-piller – tänk om. Du befäster bara att det är antingen kondom eller p-piller som gäller. Du spär också på att kvinnor förväntas använda p-piller, att du i alla fall frågar förändrar inte det. En person som är emot p-piller skulle rimligen inte fråga. Vill du visa att du tar ansvar för din egen och dina sexpartners hälsa föreslår du förslagsvis kondom. Det kan du göra oavsett om du har en kuk eller inte, men har sex med någon som har en.

Bad för alla oavsett överkropp

Simhallarna i Umeå har blivit med nya trivselregler. ”Fritidsnämnden beslutar att som trivselregler i kommunens simhallar rekommendera baddräkt/ bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor men att inte avvisa någon utan överdel om inte särskilda skäl finns”.

Det framgår inte vad som kan utgöra ”särskilda skäl” för att avvisa personer som badar utan överdel, men det framgår att andra besökares åsikter inte ska leda till att någon avvisas på den grunden. ”För att alla ska trivas föreslås därför att rekommendera baddräkt/bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor men att inte avvisa någon utan överdel om inte särskilda skäl finns”.

Det går att ha synpunkter på den formuleringen. Jag har svårt att föreställa mig att en sådan formulering skulle accepteras om den handlade om någon annan grupp än just kvinnor. Samtidigt är det ett steg i rätt riktning att kvinnor som vill bada utan överdel inte kommer att avvisas. Åtminstone inte de kvinnor som begagnar sig av kommunala simhallar i Umeå.

Fritidsnämnden hänvisar i sitt beslut till den tidigare jämställdhetsombudsmannens beslut från 2007 enligt vilket det inte var könsdiskriminering att förbjuda kvinnor att bada utan överdel. Om diskrimineringsombudsmannen skulle göra en annan bedömning är omöjligt att svara på. Frågan har inte prövats av DO, men sedan 2007 har en del simhallar och kommuner blivit mer inkluderande, vilket antagligen skulle vägas in vid en ny bedömning.

insändare140304(1)

För att det ska vara frågan om diskriminering enligt diskrimineringslagen måste någon ha missgynnats och det måste finnas ett samband mellan missgynnandet och någon av diskrimineringsgrunderna. Kan man konstatera ett missgynnande och ett sådant samband ska en jämförelse ske med en faktisk eller fiktiv person i en jämförbar situation.
Tänk er att en kvinna besöker en kommunal simhall. Kvinnan ombeds att täcka sin överkropp eller lämna simhallen. Först kan vi konstatera att kvinnan har missgynnats. Hon får inte bada om hon inte täcker sin överkropp. Har missgynnandet ett samband med hennes kön? Då får man göra en jämförelse med hur en jämförelseperson, en man, hade behandlats i motsvarande situation. Hade han behandlats annorlunda, hade han behandlats mer förmånligt? Ja, en cisman hade inte ställts in för valet att antingen täcka sin överkropp eller lämna stället.

Det finns fortfarande simhallar som inte tillåter personer som definierar sig som kvinnor att bada utan överdel, en del av dem gömmer sig bakom så kallade trivselregler. När jag läste om de nya inkluderande trivselreglerna i Umeå gick jag in på Stockholms stads hemsida och mejlade de badhus som har egna hemsidor. Husbybadet och Eriksdalsbadet.
Jag har badat utan överdel på Eriksdalsbadet en gång för flera år sedan och då var det inga problem. Jag mejlade och frågade om jag som kvinna var välkommen att bada hos dem utan överdel. Husbybadet var snabba med att svara. Eriksdalsbadet svarade veckan därpå. Till min glädje har badhusen nyligen ändrat sina regler och tillåter numer alla att bada utan överdel om de vill.

Det framgår inte av badhusens hemsidor att de är inkluderande. Jag vet heller inte om det finns någon information om det på plats. Det är en sak att ha rätt, en annan att veta om det. Hur det ser ut på andra badhus i Stockholm eller runt om i landet har jag ingen aning om, men det är bara att kontakta dem och dela svaren på sociala medier.

Alla simhallar har inte tagit ställning till om kvinnor ska ha rätt att bada utan överdel eller inte, alla har inte en ”policy”. Genom att kontakta badhusen kan man så ett frö hos dem. Vill man inte mejla runt kan man alltid uppsöka en simhall och prova att bada utan överdel. Det har gått bra de gånger jag har gjort det, men jag ville ändå mejla och fråga. Det kan kännas tryggare att bada utan överdel om man vet att man har rätt att göra det. Om någon annan besökare skulle ha något att invända kan man alltid förklara att man har rätt att bada utan överdel. Om det inte får tyst på dem kan de ta det med badhusets personal eller med en psykolog. Det kan inte vara sunt att gå omkring och ha problem med halva befolkningens överkroppar.

I samma veva som jag kontaktade Husbybadet och Eriksdalsbadet passade jag på att skriva till Stockholms stad och föreslå kommunen att följa fritidsnämnden i Umeås exempel och ta fram inkluderande trivselregler. För personer som riskerar att avvisas på grund av sina överkroppar är tillträde en förutsättning för den trivsel kommunens simhallar runt om i landet vill erbjuda sina besökare. Bara bröst-frågan är en fråga om könsdiskriminering och tillgänglighet. Ska simhallar vara öppna för alla oavsett överkropp eller ska de ha rätt att diskriminera kvinnor? Det är frågan.

Husbybadets och Eriksdalsbadets nya trivselregler inger hopp. Badhusen visar att de kan gå före för ökad jämställdhet när kommunerna låtit sina jämställdhetsplaner damma igen. Nu fattas bara att Stockholm och andra kommuner runt om i landet följer Malmös och Umeås exempel och beslutar att kommunala simhallar ska vara tillgängliga för alla oavsett överkropp.

Feminism väcker anstöt på Blocket?

UPPDATERING: ”Blocket ringde precis. Feminism väcker INTE anstöt visade det sig. Det var den mänskliga faktorn som gjorde att min annons blev nedsläckt.” I övrigt låter jag blogginlägget vara oredigerat.

feministblocketBlocket godkände inte en annons med rubriken ”Vill bo tillsammans med en feminist!” med motiveringen att ordet ”feminist” kan väcka anstöt. I själva annonsen fick ordet feminist vara med, men inte i rubriken. Varken ”feminist, feministiskt eller något som anspelar på feminism” godkändes.

Under Blockets ”Regler för annonser” kan man läsa: ”Annonser som kan verka stötande eller kränkande för folkgrupper och/eller enskilda individer godkänns inte”. Säg det ord som inte kan verka stötande eller kränkande för enskilda individer. Feminist, feministiskt eller något som anspelar på feminism väcker säkert anstöt hos någon. Men om någon vill bo med en feminist vore det väl rimligt att det kunde framgå av rubriken? Uppenbarligen tycker inte Blocket det.

Vill du söka efter en inneboende med ett visst kön är det däremot okej att nämna det i så väl annonsrubriken som annonsbeskrivningen. Det vet jag sedan jag själv kollade annonser på Blocket och reagerade på hur många som ville bo med eller hyra ut delar av sin bostad till kvinnor. Bloggade om saken under rubriken ”Rum uthyres till skötsam man”.

Det finns personer som vill hyra ut till män eller nämner att kön inte spelar någon roll, men det är betydligt fler som vill hyra ut till kvinnor av de som över huvud taget nämner kön. Oftast nämns inte könet i annonsrubriken utan i själva beskrivningen, men det förekommer könade rubriker.

Jag kollade igenom de senaste annonserna för uthyrning och hittade flera med kön i rubriken. Hade jag också gått igenom beskrivningarna hade jag garanterat hittat flera annonser innehållande kön.

För enskilda feminister kan könade annonsrubriker väcka anstöt. Hur ser Blocket på det? Samtidigt, om man tillhör ett kön en person inte kan tänka sig att hyra ut till kan det vara praktiskt om det nämns i rubriken så att man inte behöver göra sig besväret att klicka på annonsen?

Jag mejlade Blockets Kundtjänst och ställde några frågor. Ser fram emot svar.

Hej Blocket,

en person berättade för mig att ni inte lät publicera en annons för att annonsrubriken innehöll ordet ”feminist” och jag undrar lite hur ni tänkte. Motiveringen personen i fråga fick var att det kunde ”anses stötande för vissa personer som använder Blocket”. Jag läser i era regler för annonser ”Annonser som kan verka stötande eller kränkande för folkgrupper och/eller enskilda individer godkänns inte”.

Säg det ord som inte kan verka stötande eller kränkande för enskilda individer. Har ni en lista över ord som inte får förekomma i rubriker eller liknande? Kan jag ange i min rubrik att jag vill bo med exempelvis en antirastist eller liberal? Om en person vill bo med en feminist borde det väl kunna framgå av rubriken? Det får ju nämnas i annonsbeskrivningen.

Ni godkänner annonser med rubriker som nämner kön, ”Rum uthyres till kvinna” exempelvis. Hur ser ni på det? Rubriker som vänder sig till ett visst kön kan väcka anstöt hos enskilda feminister.

Vänliga hälsningar,
Johanna Sjödin

 

mejlfeminist

Idéprogramsfeminism

Ska organisationen skriva in feminismen i idéprogrammet var en fråga som diskuterades på ett medlemsmöte nyligen. Jag närvarade inte, men det har varit på förslag tidigare. Då röstade jag emot av den enkla anledningen att jag inte kan se att det skulle tillföra något att skriva in feminismen i idéprogrammet. Jag tror varken att det skulle leda till att fler feminister engagerar sig i organisationen eller att medlemmar skulle lämna den eller låta bli att förnya sitt medlemskap. De som röstat emot har inte gjort det för att de är antifeminister utan snarare för att de inte sett värdet av att skriva in olika ismer i idéprogrammet. Ismer som kan betyda olika saker för olika personer.

Samtidigt. Organisationen är feministisk i någon mening och det skulle inte förvåna mig om de flesta medlemmar identifierar sig som feminister. Det vore ingen stor sak att skriva in det i idéprogrammet. Det skulle sannolikt inte förändra organisationen. I en annan organisation hade jag kanske sett en fara med att det skulle leda till mindre feminism i praktiken. Jag tänker främst på uttalat feministiska politiska partier inom vilka feminismen och de jämställdhetspolitiska förslagen lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det var mer feministiska innan de ”antog” feminismen, men det spelar egentligen ingen roll, organisationer som gjort det borde åtminstone vara feministiska i praktiken, vad nu det innebär.

Att jag som själv kallar mig feminist är tveksam till att skriva in feminismen har nog till stor del att göra med att jag har svårt för personer som kräver att organisationer ska skriva under på exempelvis liberalismens eller socialismens grunder för att det överensstämmer med just deras politiska åskådning. Jag kan sällan se vad det tillför bortom att en del kan säga att de är med i en uttalat liberal eller socialistisk organisation.

Om man ska skriva in en ism eller inte beror helt på sammanhanget skulle jag säga. I ett liberalt parti kan det vara helt rimligt att skriva in liberalismen i partiprogrammet, men kanske inte i en miljöorganisation som vill samla klimataktivister i första hand, bara för att ta ett påhittat exempel.

Läs också RFSU-bloggen.

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Samvetsfrihet inom vården

Enligt artikel 9 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfriheten och religionsfriheten går in i varandra när personer hävdar att de inte vill utföra någonting på grund av sitt samvete och det bottnar i religiösa övertygelser. Samvetsfrihet måste förstås inte ha religiösa förtecken. Det kan handla om vårdpersonal som inte vill utföra omskärelse på barn för att det strider mot deras samvete eller om antimilitarister som inte vill göra militärtjänst.

Religionsfriheten har en vidare innebörd enligt Europakonventionen än vår nationella lagstiftning. Enligt konventionen innefattar religionsfriheten en rätt att ”byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Enligt svensk lag innebär religionsfrihet endast en ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Religionsfriheten enligt svensk lag handlar i mångt och mycket om en rätt att tro. Det ska här tilläggas att konventionen är en del av svensk lag vilket domstolarna ska beakta. Det gjorde man till exempel när man friade Åke Green, som bland annat uttalade att homosexuella var en cancersvulst på samhällskroppen i en predikan, med hänvisning till religionsfriheten så som den ska tolkas enligt konventionen.

Kristna debattörer är väl medvetna om att samvetsfriheten är en mänsklig rättighet enligt konventionen och att flera länder som anslutit sig till den har någon form av lagstadgad samvetsfrihet i sin nationella lagstiftning. De hänvisar gärna till detta när de argumenterar för att vårdpersonal i Sverige ska ha rätt att neka kvinnor abort med hänvisning till sitt samvete. Det fyller flera funktioner. De får förmedla att Sverige bryter mot en mänsklig rättighet, något man annars ser allvarligt på, och de når ut med att det finns personer vars samveten inte klarar av abort för att få oss alla att fundera över våra egna, underförstått att vi nog inte har några.

Människor och tro tog upp samvetsfrihet inom vården för några dagar sedan då Europarådets kommitté för sociala rättigheter just nu utreder det faktum att Sverige inte har lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Utan att veta hur vanligt det är att vårdpersonal som är delaktiga vid aborter har dåligt samvete över det tvivlar jag på att debattörer som är för samvetsfrihet för att de är emot abort bryr sig om deras samveten. De ser ju helst att fler har dåligt samvete över aborter då det skulle kunna minska antalet. Hur ställer de sig till läkare som genomför abort i länder där det är olagligt för att det skulle strida mot deras samvete att neka en kvinna abort?

Som vänsterpartisterna Mikael Gustavsson och Ida Legnemark är inne på är kravet på en rätt till samvetsvägran vid abort bara ”ett steg på vägen att hindra tillgång till aborter”. Abortmotståndarna manar till personer samvetens i sin opinionsbildning och det är de knappast ensamma om. Det gör de flesta av oss som ägnar oss åt politiskt påverkansarbete.

Om man verkligen är intresserad av att minska antalet aborter och oplanerade graviditeter borde man istället propagera för sexualundervisning i skolan, tillgång till preventivmedel och ett samhälle som inte tabubelägger sex och sexualitet, skriver Gustavsson och Legnemark. Jag håller verkligen med och fokus måste vara att minska antalet oplanerade graviditeter, inte antalet aborter. Personer som delar med sig av sin sperma på ett ansvarslöst sätt får gärna boka in ett möte med sina samveten och upphöra med det.

Samvetsfrihet är ingen enkel fråga då flera av oss ser positivt på att personer inte klarar av att omskära barn. Läkare kan välja en inriktning som inte inkluderar den sortens ingrepp kan man argumentera och de som inte tror sig klara av att befatta sig med aborter kanske inte ska rikta in sig på arbetsuppgifter som inkluderar kvinnors reproduktiva rättigheter då vi har en rättighetsbaserad vård i Sverige.

Det finns dock betydande skillnader mellan omskärelse på barn, abort och vapenvägran som gör att man inte utan vidare kan klumpa ihop dessa företeelser, men det har förstås inte hindrat en del abortmotståndare att göra just det. De vill gärna prata om vad samvetsfrihet kan innebära i stort för att de vet att flera av oss kanske har något område där vi kan tänkas oss att det vore bra. De om några vet också vilket påtagligt stöd rätten till abort har i Sverige varför de hellre talar om något annat. Det stödet måste vi se till att bevara. Särskilt angeläget blir det om Sverige får motta kritik för att inte ha lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Än så länge är detta en ickefråga i Sverige, men vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden.

Ingens mamma

Antologier kan vara lättillgängliga under perioder då man inte har tid att läsa böcker från pärm till pärm i den utsträckning man skulle önska. Jag är i grunden positiv till formatet om man gör någonting bra av det. Tyvärr, får jag säga, har jag inte fått ut så mycket av de antologier jag läst de senaste åren. Ämnena har varit intressanta men gjorts ointressanta. Happy, Happy, en bok om skilsmässa, för att bara ta ett exempel. Redaktörskapet tycks tilltala en del personer så till den grad att produkten har blivit viktigare än innehållet. Genom att sätta sitt namn på en bok får man ofrånkomligen en del uppmärksamhet och kan bättra på sin meritförteckning. Det vore märkligt om det inte blev en blandning av högt och lågt om det är ens drivkraft. Inte minst om man har svårt att hitta personer som vill bidra och börjar höra av sig till sina vänner som säkert blir smickrade av att bli tillfrågade, men kanske inte har någonting intressant att tillföra ämnet som inte redan sagts.

Att höra av sig till sina vänner är någonting som feminister kan vara riktigt bra på. Inte minst feminister som vill fylla tidskrifter med texter om feminism. Särskilt när feminism är inne. Så fort feminismen blir mer mainstream blir kraven lägre och att hålla sig väl med varandra viktigare. Att låta feminister stå oemotsagda när de hamnat fel antingen för att de är ens vänner eller för att andra feminister ser upp till dem är inte ovanligt. De senare sätter inte sällan standarden för vad man som feminist ska tycka och det fördummar ofrånkomligen det politiska samtalet.

ingens_mamma-23589611-1200065225-frntlEn antologi som jag faktiskt ser fram emot att läsa är ”Ingens mamma”. Redaktören Josefin Adolfssons ambition var att ge ut en bok som hon hade velat läsa när hon var yngre. Jag hoppas att någon av skribenterna berör svårigheter – om inte omöjligheten – att leva jämställt inom ramen för en monogam relaiton med barn. Att låta bli att skaffa barn är en praktisk sak man som feminist kan göra om man vill leva jämställt. Ojämställdhet i relationer drabbar framförallt kvinnor varför det kanske vore lämpligare att fråga män varför de inte vill ha barn. De har trots allt mindre att förlora på det om man ska vara krass. Allt handlar inte om att påverka politiken och lagstiftningen. Att skaffa barn är frivilligt som Lena Andersson skriver i sitt bidrag till antologin:

”För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Jag är dock glad över att finnas till, liksom jag är glad över att det finns fler mänskliga varelser, och beklagar således vare sig att mina föräldrar valde annorlunda eller att människor vill ha barn. Man kan därmed säga att jag värnar mitt eget liv så mycket i de former av det jag känner till att jag är beredd att beröva potentiella människor det liv de kunde ha fått och som de eventuellt skulle ha värdesatt lika högt som jag värdesätter mitt”

Någonstans blir man medveten om att man inte vill ha barn. Jag satte ord på att jag inte ville ha barn för flera år sedan och får antagligen inte ut lika mycket av att läsa om barnfrias ”uppenbarelser” som de som fortfarande är osäkra på hur de vill göra eller har gått igenom någonting liknande, men för en del fyller sådana texter säkert en viktig funktion. Huvudsaken är att det normaliseras att vara vuxen utan barn.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.