Gärna argumentation, men först ett rejält ställningstagande!

Jag delar inte åsikten som framförs i den här artikeln, kan ni ge mig exempel på goda motargument? Jag vet inte hur ofta jag sett den sortens förfrågningar i en diskussionsgrupp på Facebook.

Det är också på Facebook jag brukar få frågor om vad jag tycker om saker som jag över huvud taget inte har kommenterat. Jag har förstås inte kommenterat allt som kan tänkas intressera mig och det kan vara trevligt att bli uppmärksammad på saker som torde kunna intressera en, men en del saker personer frågar om är mer långsökta än andra.

Framförallt får jag frågor om det alla pratar om. Alla utom jag då. Om jag inte pratar om något ”alla andra pratar om” beror det ofta på att jag är ointresserad och/eller ett medvetet val från min sida. En del av oss klarar av att avstå från att kommentera det senaste utan att skriva en bok om det.

Det är förstås bra att fundera över olika argument för och emot saker och ting – och vem har inte velat fråga begåvade personer vad de tycker i olika sakfrågor – men det bör man förslagsvis ha gjort på egen hand till att börja med. Annars kan andra uppfatta dig som någon som vill att andra ska göra jobbet åt dig…

Jag förstår de som frågar begåvade personer om tänkbara argument för eller emot någonting. Det finns ofta argument som man inte kommer på antingen för att man inte är tillräckligt påläst och/eller inte är mottaglig för argument mot den egna ståndpunkten (i den mån man har någon), men det är inte säkert att man får reda på dem om man framstår som någon för vilket ställningstagandet kommer i första hand, vilket de som efterfrågar argument på Facebook utan att ens ha googlat först ofta gör.

Free the nipple!

Facebook är ett privat företag som får sätta vilka regler det vill. Det är ett återkommande argument när någon kritiserar Facebooks regler. Bortsett från att det inte är sant är det inte bara Facebook som får göra saker. Personer får kritisera Facebooks regler. De som använder sin yttrandefrihet och har synpunkter på dem har knappast det i tron att Facebook inte skulle få utforma sitt eget regelverk.

Free the nipple är en rörelse som ifrågasätter den dubbelmoral som finns kring kroppar med bröst och  kroppar utan bröst. Femen har kritiserat Facebooks dubbelmoral genom att publicera bilder på bröst och täcka bröstvårtorna med Facebook-loggan. På Instagram har personer protesterat mot dubbelmoralen genom att publicera bilder på sina bröst och täcka bröstvårtorna med bilder på ”manliga” bröstvårtor.

Argumentet att Facebook får ha vilka regler de vill förminskar människors engagemang för lika villkor oavsett överkropp. Det handlar inte bara om sociala medietjänsters regelverk. Kritiken får ses som ett verktyg för att ifrågasätta den dubbelmoral som finns i samhället i stort, den som gör skillnad på överkropp och överkropp, bröstvårta och bröstvårta. Genom att kritisera regler – som knappast uppstått ur ett vakuum – kan man lyfta en fråga som är mycket större än vad som får visas på sociala medier.

Sedan länge har synen på offentlig amning diskuterats. Det finns personer som vänder sig mot amning i offentligheten och amningsbilder på sociala medier. Under en lång tid tog Facebook bort bilder på amning. Sedan några månader tillbaka tillåts sådana bilder förutsatt att inte bröstvårtan syns. Det hade inte hänt om inte personer hade använt sin yttrandefrihet och ifrågasatt synen på offentlig amning.

Facebook får ha regler. Personer får kritisera dem. Min förhoppning är att det som skrivs om kritiken och protesterna i sociala och traditionella medier ska få fler att ställa sig bakom lika villkor oavsett överkropp. Om man vill täcka sina bröstvårtor eller inte borde vara upp till var och en. Befria bröstvårtan.

Tänk om ingen skulle sakna ditt twittrande

Sam Sundberg sa hej då till Google, Apple, Facebook och Microsoft av politiska skäl i en uppmärksammade krönika i Svenska Dagbladet för några månader sedan. Några veckor innan det avslutade jag mitt Facebookkonto utan att göra någon sak av det. Sundberg är inte den enda som gått ut i media med att han slutat använda vissa sociala medier. Narcissistiska kändisar har tidigare blivit omskrivna för att de slutat twittra eller blogga. Jag tänkte på dem när en person ringde mig för ett tag sedan och hade märkt av min frånvaro på Facebook. Jag trodde att mina uppdateringar på Facebook utmärkte sig tillräckligt mycket för att personer skulle märka om de en dag slutade dyka upp i deras flöden, men jag hade fel. Min frånvaro märks inte av just. Några personer jag känner har till exempel hälsat att de ska höra av sig till mig på Facebook då vi setts ute. Om jag trodde att min mor var ointresserad av min aktivitet på sidan hade jag fel. Hon märkte samma dag, eller om det var dagen efteråt, att jag inte fanns på Facebook och utgick från att jag hade blivit avstängd. Jag har blivit det tidigare så det hade inte varit helt oväntat. Några har märkt att de inte kommit åt min profil längre och utgått från att de ha blivit blockerade. Någon, oklart vem, skickade ett textmeddelande till min telefon och påståd att jag hade blockerat henom. Antingen har du blivit avstängd från Facebook eller så har du blockerat några av dina Facebookvänner, så måste det rimligen vara. Att någon frivilligt skulle avsluta sitt konto finns inte på kartan.

Jag tänkte på de narcissistiska kändisarna för att de antaligen inte skulle kunna hantera om de försvann från någon social medietjänst och knappt någon märkte det. Om knappt någon saknade dem. Det måste förstås inte vara frågan om kändisar, även vanliga okända personer kan annonsera att de ska sluta twittra eller åtminstone ta en paus. För tänk om ingen märker att man är borta. Det måste vara lite som att inse att bara ens föräldrar och närmaste släktingar har någon aning om när man fyller år. Bättre då att uppge födelsedatum på Facebook, bli gratulerad och intala sig själv att ens Facebookvänner hade kommit ihåg ens födelsedag oavsett. Vill man däremot inte bli uppvaktad har det blivit enkelt och kostnadsfritt att slippa. Om personer förr vänligen men bestämt tackade nej till eventuell uppvakntning på sin födelsedag i lokaltidningen räcker det i dag att låta bli att skylta med sitt födelsedatum på sociala medier.

På Facebook har man många vänner

Måste en relation offentliggöras på Facebook för att finnas? (Om du svarar ja på den frågan, har jag då 159 vänner?) Räcker det att man uppger sitt civilstånd eller måste man också namnge sin partner? Det är klart att man inte behöver det, är mitt omedelbara svar, men jag får känslan av att det inte handlar om vad jag tycker utan om vad folk i allmänhet tycker. Folk i allmänhet är monogama och det gör nog sitt till. Folk i allmänhet brukar enligt min erfarenhet inte gilla när man svarar svävande på vilken sorts civilstånd man har eller om man är tillsammans med en viss person. Är ni tillsammans? Den frågan har jag fått åtskilliga gånger. Vi har en social och sexuell relation, brukar jag svara. Jag tycker att det är ett tydligt svar. Man kan vara tillsammans med någon utan att man har en social eller sexuell relation med personen i fråga, men jag talar faktiskt om att jag har det med personen. Innehållet är viktigare än vad vi kallar relationen eller oss, menar jag. Svarar jag nej på den frågan får jag en rad följdfrågor. ”Man skulle väl kunna säga att ni är tillsammans bara det att ni inte säger att ni är det?” är en återkommande invändning. Vad svarar man på det? Om vi har en social och sexuell relation med varandra eller om vi har det och vi kallar den för någonting – borde inte det vara rätt ovidkommande för utomstående?

Det är inte sällan som personer kritiserar ”etiketter” och ”att placera människor i fack”. Mot den bakgrunden kan jag tycka att förväntningen på en att man ska etikettera sina relationer, eftersträva en hierarkisk rangordning och offentliggöra namnen och ordningen är något absurd.

Personligen är jag en varm vän av etiketter och fack. Varför vill inte en person som är det etikettera och rangordna sina relationer för offentligheten? Varför borde jag? För det första är det inte givet att jag som ickemonogam omfamnar monogama normer om hur man ska framställa sina relationer och de som ingår dessa. För det andra vill jag som ickemonogam komma ifrån tanken att jag tillhör någon annan. Istället vill jag vara tydlig med att mig äger ingen. För det tredje tror jag inte att sådana markeringar medför någonting positivt för mitt sätt att leva. Jag gillar etiketter med uppenbara poänger, jag kan inte se de uppenbara fördelarna med offentliga rangordningar och etiketter gällande mina sociala och sexuella relationer. Jag kan däremot föreställa mig en rad nackdelar med ett sådant förfarande. Jag tror att signaler om till och med ljummet ”ägande” avskräcker personer från att ta kontakt med en. Vågar man verkligen ta sociala eller sexuella initiativ om man vet att den man är intresserad av har en ”öppen” partner om hörnet? Personen kanske får svara positivt på sådana inviter i enlighet med det mer öppna regelverket (i förhållande till monogamins regelverk), men även mer eller mindre öppna personer kan drabbas av svartsjuka. Vill den ”utomstående” verkligen ta initiativ som riskerar att skapa ett svartsjukescenario? Att ett sådant scenario ska uppstå behöver inte vara sannolikt för att få någon att avstå sådana inviter. Blotta tanken på att det skulle kunna hända kan räcka för vissa.

Det finns också en annan aspekt som jag har berört tidigare, men som man sällan pratar om när man diskuterar existensen av så kallade ”öppna förhållanden”. Det finns – vilket inte borde komma som någon chock – personer som är måna om sitt sexuella privatliv. Alla vill inte ligga med öppna personer som får ligga med flera mot att de berättar om sitt sexliv med de andra i detalj för deras primära partner. Det spelar ganska liten roll vad man får göra om man skapat en situation där få vill göra allt det där man får göra med en.

De som läst nutida skildringar av ickemonogami vet att ickemonogama är svartsjuka i stort sett hela tiden. Varför skulle de annars få svara på en rad frågor om svartsjuka vid varje intervjutillfälle? Folk i allmänhet kan drabbas av svartsjuka, men det skulle inte förvåna mig om ickemonogama i allmänhet är mindre svartsjuka än monogama i allmänhet. En avgörande skillnad mellan de två är hur man ser på svartsjuka och vad som skapar den. Om det är andra personers ”fel” att jag blir svartsjuk kan jag lägga ansvaret på dem och föreslå att de begränsar sig själva för att jag ska må bra (att det sedan inte brukar ha den effekten i verkligheten är en annan diskussion). Om det är mitt eget ”fel” att jag blir svartsjuk måste jag själv hantera det, vilket gör att svartsjukan inte behöver bli ett problem för andra. Extremt förenklat givetvis, men jag tror att vem man skuldbelägger är ganska avgörande för om svartsjukan spårar ur eller om den kan hålla sig på en nivå där den enbart besvärar den som känner den, och att den är av övergående karaktär. En annan skillnad är att jag inte träffat någon ickemonogam som beskrivit svartsjuka som ett eftersträvansvärt tillstånd eller ett bevis för att äkta kärlek föreligger. Menar man tvärtom att frånvaro av svartsjuka är frånvaro av kärlek är nog risken betydligt större att man bejakar den känslan. Hur en monogam person som lever med någon som har det synsättet ska agera kan man verkligen fråga sig.

Jag har sociala och sexuella relationer, de som ingår dessa vet vilka de är då jag inte brukar droga personer innan jag umgås eller ligger med dem. De har aldrig uttryckt att de känner sig åsidosatta och betydelselösa på grund av att jag inte har uppgett ett visst civilstånd eller skyltat med vad de heter. Men vem vet, det kanske de gör. Måste jag kalla mig något kallar jag mig ickemonogam eller singel, men inte den sorten som är på jakt efter ett monogamt förhållande eller Den Rätte, förstås.

Har man lämnat den normativa monogamin bakom sig kan man gott och väl också lämna monogama sätt att bevisa relationers existens åt de som har den sortens relationer. Vi som inte har sådana är mer fria att välja om och hur vi vill manifestera våra relationer. Hårdnackat monogama personer kommer inte att ställa några seriositetskrav på oss gällande hur vi framställer våra relationer. För dem har vi redan visat oss vara oseriösa i och med att vi valt bort monogamin till förmån för någon annan relationsform.

Facebooks användarregler kan vara stötande

Facebook har en längre tid raderat amningsbilder eftersom att de kan upplevas stötande. Att nakenbilder anses stötande har länge varit en sanning, men amningsbilder, eller ammande kvinnor i offentliga miljöer, har tidigare inte sett som stötande. Kanske har detta förändrats, men man bör komma ihåg att det som är stötande i dag inte (nödvändigtvis) var stötande i går. Facebook låter bland annat amerikansk sexualmoral påverka de regler Facebookanvändarna måste förhålla sig till om de inte vill få se sina konton inaktiverade utan någon förvarning.

Jag laddade upp en bild på mig själv på Bilddagboken iklädd linne och trosor för flera år sedan som de raderade. Jag kände till att nakenbilder inte var tillåtna att ladda upp. Att likande tjänster förbjuder hudtoner har blivit så pass vanligt att jag utgår från att nakenbilder inte klassas som tillåtet material. Men jag blev förvånad när de raderade bilden på mig iklädd linne och trosor. Jag är för ung för att säga att en person i underkläder är naken.

Jag påpekade för Bilddagboken att de tillät bilder på personer i badkläder och fick ungefär svaret ”det är inte samma sak”. Jag visade mycket mindre hud i mitt linne, men bilden kunde tydligen ses som stötande.

Vad kan inte ses som stötande kan man fråga sig. När definitionen för när någon är naken och uppträder stötande förändras med jämna mellanrum kommer mer eller mindre vad som helst att vara stötande i framtiden. Facebook är i allra högsta grad delaktiga i hur vi ser på nakenhet.

Jag föredrar att leva i ett samhälle som befolkas av personer som kan hantera amning och mer eller mindre nakna kroppar. Människor som vill se mer naket i det offentliga rummet.

Jag håller inte för sannolikt att Facebook kommer att svänga i sin syn på nakenhet och kvinnors överkroppar, men företaget kommer heller inte att vara världsledande i all framtid. Andra tjänster kommer att gå om Facebook, låt oss hoppas att de har en mer positiv inställning till sina användare.

Att vända den nakenfientliga trenden som blossat upp är inte omöjligt, minns hur det en gång var, men det kräver att de som är positiva till nakenhet utmanar och ifrågasätter de stötande användarreglerna.

Privatsak vad vi åt till frukost

Det har sagts vid flera tillfällen, det sägs just nu och det kommer med all sannolikhet sägas igen: Vi kan vara privata på Facebook. Ligger det någonting i det påståendet eller är det en klyscha som upprepats så många gånger att vi tror att det är sant?

En god vän till mig kan inte skriva om det han skulle vilja skriva om på Facebook då han vet att det kan utgöra hinder för saker han vill göra i framtiden. Sexrelaterade saker. Det är ingen unik situation, flera kan vittna om att de inte törs skriva vad som helst på nätet i fall att fel personer skulle komma över informationen. Potentiella framtid arbetsgivare till exempel. Det är en obehaglig utveckling att personer som rekryterar anställda söker i människors förflutna i fall att det skulle rymma någonting olämpligt, men vi måste förhålla oss till det. En del censurerar sig själva, andra låter bli.

Vad är det som gör att vi kan vara privata på Facebook, men inte någon annanstans? Det faktum att vi kan begränsa utomståendes möjligheter att se vad vi skriver? Är det plötsligt laddat att skriva om vad vi åt till frukost? Är vi så fastcementerade i ekorrhjulet att vi är privata om vi inte pratar jobb? Och om privat är vad vi åt till frukost – spelar det då någon roll om vi är privata? Vad är det vi ska vara så tacksamma för?

Om jag tillåts ha visioner så hoppas jag att frågan om vad som är privat har spelat ut sin roll om femton år. En del av vårt behov av att kunna vara privata är en direkt konsekvens av att intoleranta människor har haft för mycket att säga till om.