Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.

Irland folkomröstar om definitionen av äktenskap

I dag hålls en folkomröstning på Irland om definitionen av äktenskap enligt konstitutionen. Irrländarna ska rösta ja eller nej till tillägget ”äktenskap kan ingås mellan två personer oavsett kön”. Att ordet ”två” tas med kan man ha synpunkter på, men om Irland röstar ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning är det förstås ett steg i rätt riktning.

Utan att ha varit på Irland och utan att ha någon aning om en folkomröstning egentligen behövs för att ändra konstitutionen tar det emot att det ordnas folkomröstningar om rättigheter. Saknas juridiska hinder borde lagstiftaren se till att personer som lever med varandra har samma möjligheter till juridiskt skydd oavsett kön. Kanske låter det sig inte göras på Irland. Kanske är frågan för känslig för att parlamentet ska våga köra över den konservativa delen av befolkningen. Jag har som sagt ingen aning.

Folkomröstar Irland om en rättighet? Europakonventionen innehåller en artikel om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Bestämmelsen är könsneutral, men tidigare praxis från Europadomstolen, som inte gäller längre, uteslöt samkönade familjer. Det kan ifrågasättas, men får förstås mot bakgrund av en annan artikel i konventionen: ”Giftasvuxna män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.”

Konventionsstaterna måste inte tillåta samkönade äktenskap på det sätt de måste tillåta äktenskap mellan personer av olika kön. Samkönade par har hittills utan framgång åberopat artikeln om rätt till äktenskap inför Europadomstolen. Domstolen har menat att frågan är en nationell angelägenhet.

EU:s rättighetsstadga som EU:s medlemsstater är bundna av innehåller också en artikel om familjebildning och äktenskap, men den har tillskillnad från konventionen en könsneutral formulering: ”Rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.” Märk väl att stadgan är ett betydligt modernare rättighetsdokument. Den trädde i kraft 2008.

I EU-domstolen vore det kanske enklare att driva frågan om samkönade pars rättigheter med någon framgång. Det skulle – åtminstone i teorin – påverka samtliga medlemsstaters lagstiftning i den mån den inte redan lever upp till de krav som följer av rättighetsstadgan. I praktiken vet vi att ett land som Sverige struntat i att ändra sin lagstiftning trots att EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt.

Domstolsvägen är ett alternativ, men det kan ta flera år att få upp ett ärende. Samtidigt kan det fungera som ett påtryckningsmedel om ett medlemsland tror att det riskerar att bli fällt i någon av domstolarna som ska vaka över våra fri- och rättigheter. Innan så sker finns ett utrymme att ändra lagstiftningen som kanske inte hade använts annars.

Betydligt rimligare vore om lagstiftaren såg till att personer oavsett kön har rätt att ingå äktenskap med varandra. Irland är trots allt det första landet i världen som folkomröstar om frågan. För samkönade par känns det kanske bättre om de ges samma rättigheter som olikkönade genom ett politiskt beslut snarare än ett domstolsavgörande som underkänner nationell lagstiftning. Det skulle också kunna vara ett argument för en folkomröstning om samkönade äktenskap givet att folket röstar ”rätt”.

Om Irland istället folkomröstade om abort hade det varit svårt att resonera likadant. Det går nog inte att underskatta vikten av omgivningens stöd om man behöver genomgå en abort, men i det läget gör det nog detsamma varför man har den rätten. Om det beror på att folket röstat för abort eller om lagstiftaren visat vägen.

Låt oss hoppas att Irland röstar för samkönade äktenskap och att fler länder inför en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Samvetsfrihet inom vården

Enligt artikel 9 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfriheten och religionsfriheten går in i varandra när personer hävdar att de inte vill utföra någonting på grund av sitt samvete och det bottnar i religiösa övertygelser. Samvetsfrihet måste förstås inte ha religiösa förtecken. Det kan handla om vårdpersonal som inte vill utföra omskärelse på barn för att det strider mot deras samvete eller om antimilitarister som inte vill göra militärtjänst.

Religionsfriheten har en vidare innebörd enligt Europakonventionen än vår nationella lagstiftning. Enligt konventionen innefattar religionsfriheten en rätt att ”byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Enligt svensk lag innebär religionsfrihet endast en ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Religionsfriheten enligt svensk lag handlar i mångt och mycket om en rätt att tro. Det ska här tilläggas att konventionen är en del av svensk lag vilket domstolarna ska beakta. Det gjorde man till exempel när man friade Åke Green, som bland annat uttalade att homosexuella var en cancersvulst på samhällskroppen i en predikan, med hänvisning till religionsfriheten så som den ska tolkas enligt konventionen.

Kristna debattörer är väl medvetna om att samvetsfriheten är en mänsklig rättighet enligt konventionen och att flera länder som anslutit sig till den har någon form av lagstadgad samvetsfrihet i sin nationella lagstiftning. De hänvisar gärna till detta när de argumenterar för att vårdpersonal i Sverige ska ha rätt att neka kvinnor abort med hänvisning till sitt samvete. Det fyller flera funktioner. De får förmedla att Sverige bryter mot en mänsklig rättighet, något man annars ser allvarligt på, och de når ut med att det finns personer vars samveten inte klarar av abort för att få oss alla att fundera över våra egna, underförstått att vi nog inte har några.

Människor och tro tog upp samvetsfrihet inom vården för några dagar sedan då Europarådets kommitté för sociala rättigheter just nu utreder det faktum att Sverige inte har lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Utan att veta hur vanligt det är att vårdpersonal som är delaktiga vid aborter har dåligt samvete över det tvivlar jag på att debattörer som är för samvetsfrihet för att de är emot abort bryr sig om deras samveten. De ser ju helst att fler har dåligt samvete över aborter då det skulle kunna minska antalet. Hur ställer de sig till läkare som genomför abort i länder där det är olagligt för att det skulle strida mot deras samvete att neka en kvinna abort?

Som vänsterpartisterna Mikael Gustavsson och Ida Legnemark är inne på är kravet på en rätt till samvetsvägran vid abort bara ”ett steg på vägen att hindra tillgång till aborter”. Abortmotståndarna manar till personer samvetens i sin opinionsbildning och det är de knappast ensamma om. Det gör de flesta av oss som ägnar oss åt politiskt påverkansarbete.

Om man verkligen är intresserad av att minska antalet aborter och oplanerade graviditeter borde man istället propagera för sexualundervisning i skolan, tillgång till preventivmedel och ett samhälle som inte tabubelägger sex och sexualitet, skriver Gustavsson och Legnemark. Jag håller verkligen med och fokus måste vara att minska antalet oplanerade graviditeter, inte antalet aborter. Personer som delar med sig av sin sperma på ett ansvarslöst sätt får gärna boka in ett möte med sina samveten och upphöra med det.

Samvetsfrihet är ingen enkel fråga då flera av oss ser positivt på att personer inte klarar av att omskära barn. Läkare kan välja en inriktning som inte inkluderar den sortens ingrepp kan man argumentera och de som inte tror sig klara av att befatta sig med aborter kanske inte ska rikta in sig på arbetsuppgifter som inkluderar kvinnors reproduktiva rättigheter då vi har en rättighetsbaserad vård i Sverige.

Det finns dock betydande skillnader mellan omskärelse på barn, abort och vapenvägran som gör att man inte utan vidare kan klumpa ihop dessa företeelser, men det har förstås inte hindrat en del abortmotståndare att göra just det. De vill gärna prata om vad samvetsfrihet kan innebära i stort för att de vet att flera av oss kanske har något område där vi kan tänkas oss att det vore bra. De om några vet också vilket påtagligt stöd rätten till abort har i Sverige varför de hellre talar om något annat. Det stödet måste vi se till att bevara. Särskilt angeläget blir det om Sverige får motta kritik för att inte ha lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Än så länge är detta en ickefråga i Sverige, men vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden.