Kvinnor är dåliga på att vara kränkta män

På internationella kvinnodagen blev ett museum i Stockholm uppmärksammat för att det tillämpade ”feministisk prissättning”. Museet höjde biljettpriset för män med det uttalade syftet att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Om tilltaget bidrog till en diskussion om löneskillnaderna eller snarare bidrog till att museet blev omnämnt i sociala medier får någon annan bedöma. Det bidrog i vart till att en del män, och säkerligen också en del kvinnor, som ändå aldrig hade tänkt sätta sin fot på museet hotade med att bojkotta det.

Diskussionen rörde att män under en dag, självaste internationella kvinnodagen, fick betala 17 kronor mer i inträde. Jag kunde inte låta bli att undra: Var var ni när kvinnor fick betala mer för att klippa sig? Jag fick förklarat för mig att det redan är olagligt och att det därför inte hörde dit. Jag nämner inte detta för att göra en stor sak av en del män är kränkta på internet utan för att lyfta hur okränkta kvinnor är i förhållande till patriarkal prissättning.

För någon månad sedan ville jag bli rekommenderad en frisörsalong som inte könsdiskriminerar kvinnor. En person tipsade mig om en salong som verkade bra. Enligt hemsidan kostade de 350/395 kronor att klippa sig där. Utan att veta vad en klippning brukar kosta tänkte jag att 350 kronor säkert är ett rimligt pris om salongen ska betala lön, semesterlön, arbetsgivaravgifter och köpa in hårvårdsprodukter och utrustning. För att inte tala om lokalhyran.

I dag besökte jag hemsidan igen. Väl inne i deras bokningssystem kunde man välja mellan herrklippning (tidsåtgång 30 minuter) och damklippning (tidsåtgång 45 minuter). Går det bra att få en herrklippning, tänkte jag för mig själv.

Det dåliga är att de inte ens skriver ut att kvinnor får betala mer. Jag ringde och dubbelkollade. Jag har inga problem med om salonger anpassar sina priser efter tidsåtgång och produkter. Det är mer av en principfråga att att jag inte tänker klippa mig på en salong som tar mer betalt av kvinnor. Och där påminner jag om de kränkta männen. Jag kan inte skryta med att jag bojkottat hårsalonger som klipper kvinnor till ett högre pris. Jag har bojkottat hårsalonger punkt.

Trots att det är olaga diskriminering att ta ut olika priser beroende på kön är det många frisörsalonger som gör detta. De gör inte ens en hemlighet av det. Jag har ibland undrat vad det beror på. Att de inte gör någon hemlighet av det beror förstås på att de inte behöver. Kvinnor betalar mer. Kvinnor rasar inte på sociala medier och anmäler till DO.

Kvinnor kanske inte känner sig diskriminerade när får betala mer på salonger.  Jämfört med all annan negativ särbehandling de utsätts för kanske 45 kronors prisskillnad gör detsamma. Det är ändå en särbehandling de ”går med på”. De flesta kvinnor har ändå långt hår och har de inte långt hår är de pensionärer och då finns pensionärsrabatt, kanske de tänker. Nej, de gör de antagligen ingen. Vem bryr sig om pensionärer?

Långhåriga kvinnor har kanske inte ens reflekterat över att de betalar mer för att de är kvinnor. Men det är något jag reflekterar jag över när jag med min utväxt som ännu inte har omdanats i en herr- eller damfrisyr ska välja mellan att boka en ”herrklippning” och en ”damklippning”. Det kan inte ta så lång tid – ska vi säga att det är en herrklippning?

Jag tänker också på den som varken identifierar sig som kvinna eller man, vilka bekymmer hen kan ha när hen ska boka klippning. Det var några som gjorde sig lustiga över hur det skulle gå till när museet i Stockholm skulle könsbestämma personer. Fråga frisörsalongerna hur de gör när de könsdiskriminerar kvinnor, tänkte de inte. Men allvarligt. Avgör de utifrån namn och röstläge när man ringer och bokar? Avgör de man kommer dit och de antingen läser en som kvinna eller man? Och hur gör de om de inte tror sig kunna avgöra någons kön? Hur gör de om de råkat felköna någon och gett denne ”fel” pris? Hur gör de om någon är ickebinär? Så många frågor. (När jag var på punkspelning i fredags var det en i bandet som välkomnade att alla tjejer, killar och ickebinära. Det var fint.)

”Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattade tidigare diskriminering på grund av religion etnicitet, sexuell läggning, och funktionshinder. Från och med den 1 juli omfattar den även diskriminering på grund av kön. Jämo har hittills fått in 27 anmälningar – de flesta rör så kallad teledejting, där kvinnor ringer gratis medan män får betala. Några anmälningar handlar om olika åldersgränser för män och kvinnor på krogar och finlandsfärjor.” (SvD, 3 september 2005)

Salongerna könsdiskriminerar kvinnor och vi bryr oss inte. Vi kvinnor är alldeles för dåliga på att vara kränkta män. Det fattas bara att några salonger går ut och chockhöjer priset på herrklippningar och motiverar det med feministiska argument. Först då kanske vi får en diskussion om detta. Innan dess tänker jag inte betala en krona mer på grund av att jag är kvinna.

Överkroppars lika värde

Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.

Rebecca Lysholm och några skolkamrater hade tänkt gå med bar överkropp i skolans prideparad men när skolans rektor Anders Boman fick kännedom om planerna kallade han in till samtal:

”För idag tog rektorn in mig på sitt kontor och ville prata med mig, om att jag inte ska få visa mina bröst. I skolan tar sig killarna av sig tröjorna på gåsruset, på gympan och när de solar på skolgården. Därför tänkte jag, att jag som kvinna också borde få visa mina bröst – för jag menar vad är skillnaden? Skillnaden är noll det är bara samhället som gör skillnad på det. Jag sa detta – att killarna fick visa sig i bar överkropp. Han påstod att det var skillnad på våra bröst, bara för jag är kvinna.”

Rektorn menar att ingen ska visa sina bröst eller underliv i skolmiljö trots att det inte varit frågan om att visa några könsorgan. Jag kan inte låta bli att undra om rektorn jämställer kvinnors bröst med könsorgan, något som återkommande gjorts för att blanda bort korten och motivera diskriminerande behandling av kvinnor.

Om män kan gå omkring i bar överkropp utan att något händer och frågan väcks först när en kvinna vill ta sig samma frihet undrar man vad det är frågan om. Det är klart att en skolledning som en reaktion på att två män hånglar på skolgården kan förbjuda all form av hångel och framställa det som en icke-diskriminerande åtgärd då alla behandlas lika i formellt hänseende, men om olikkönade personer kunnat hångla på skolgården i åratal utan att någon höjt på ögonbrynen är det inte mer än rätt att ifrågasätta vad skolledningen håller på med.

Hur det har gått för eleverna på Danderyds gymnasium har jag ingen aning om men det är positivt att frågan uppmärksammas och att unga inte bara finner sig i den här sortens bemötande i skolmiljö. Det kan vara nyttigt att påminna en del rektorer om skolans värdegrund. För som Rebecca Lysholm säger till Aftonbladet: ”Enligt mig känns de som om vi endast har en prideparad för att det ska se bra ut. Vi ska vara en skola utanpå som representerar allas lika värde. Sedan när de väl kommer till kritan så särbehandlas kvinnor på grund av deras kön.”

Relaterat: Free the nipple, Ingen kvinnlig frigörelse utan kvinnors rätt till sina kroppar.

Patriarkal prissättning

Sedan år 2005 får inte frisörsalonger ha olika priser för kvinnor och män för samma behandling. Trots detta har många frisörsalonger olika priser för herr- och damklippning, de skyltar bokstavligen med könsdiskrimineringen.

Det tar längre tid att klippa kvinnor menar en del frisörer som försvarar att de tar ut ett högre pris av kvinnor. Det är ett ganska kategoriskt uttalande om halva befolkningen. En frisör som inte håller med är Kicki Eidenstam som varit verksam i mer än 30 år. Tidsargumentet har inte juridisk relevans men det är intressant om det inte ens stämmer, om det bara är ett skenargument.

Varför går kvinnor med på att betala mer för att klippa sig? Om inte alla män blir upprörda av tillfällig feministisk prissättning borde väl kvinnor uppröras av att de får betala mer bara för att de är kvinnor? Jag säger inte att kvinnor borde mordhota frisörer som tillämpar patriarkal prissättning med det går att diskutera priset. Ifrågasätt det rimliga i att du ska betala ett högre pris på grund av ditt kön eller snarare det kön du tillskrivs av frisören.

Varför jag tror att frisörsalonger tar ut högre priser för damklippning? För att de kan. Om man kan tjäna mer på att klippa kvinnor och inte har någon skam i kroppen, varför inte?

Om vi antar att frisörsalongerna slutar diskriminera kvinnor ska det bli intressant att se hur det påverkar prissättningen. Blir det en generell prishöjning för män eller blir det olika priser beroende på hur lång tid behandlingen tar (ska inte förväxlas med hur mycket hår man har)?

Låt lesbiska dela ägg!

En gång per termin anordnas diskrimineringendagen på Stockholms universitet. Temadagen har funnits sedan år 2010 och var ursprungligen ett initiativ av de dåvarande juriststudenterna Louise Dane och Lina Elwing.

Förra veckan föreläste juristen Kerstin Burman på diskrimineringsdagen. Föreläsningen handlade om hur HBTQ-personer exkluderas i lagstiftningen och rättstillämpningen. De flesta exemplen var hämtade från familjerätten som fortfarande är så väl heteronormativ som cisnormativ.

Burman gjorde mig uppmärksam på att en person som genomgått en IVF-behandling och fött barn inte kan ge bort de sparade frysta äggen till sin partner om paret vill ha ett syskon och dela på ansvaret för att bära och föda barn.

Detta är ingenting nytt. ”Fortfarande har ensamstående i Sverige inte laglig rätt till inseminering. Bara ena parten i en lesbisk parrelation har rätt till inseminering. Villkoren för IVF, provrörsbefruktning, skiljer sig mellan de olika landstingen både för heterosexuella par och lesbiska par. Ett huvudbudskap från oss liberaler är att samhället inte ska värdera en familjeform som bättre än någon annan. Det är inte föräldrarnas antal eller kön som avgör barnets uppväxt.” skrev Maria Lilja, Liberala kvinnor Västernorrland, i en debattartikel år 2011.

Anledningen till detta är kravet på att det måste finnas en genetisk koppling: ”Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget, skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.”

Det går förstås att ta bort det kravet. Det krävs ingen genetisk koppling vid adoption och att kräva det rimmar illa med att familjer kan se ut på många olika sätt. Blodsband är inte allt.

Om två personer lever med varandra och båda har förutsättningar för att bära och föda barn borde det underlättas. Om delat ansvar för reproduktionen kan skapa förutsättningar för mer jämlika relationer är det förstås alldeles utmärkt.

Eller som RFSL uttrycker det: ”Detta är en särskild form av surrogatmödraskap, då surrogatmamman som är biologisk förälder till barnet, inte lämnar ifrån sig barnet utan i stället delar det sociala och juridiska föräldraskapet med den genetiska föräldern.”

Om lagstiftaren är för en genetisk koppling borde hen väl uppmuntra en genetisk koppling mellan syskon och låta dem härröra från en persons ägg även inom ramen för en lesbisk relation?

Transpersonens jämförelseperson i diskrimineringsmål

Diskrimineringslagen anger sju diskrimineringsgrunder. Kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Syftet bakom diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck var att transpersoner skulle omfattas av diskrimineringslagens skydd mot diskriminering.

I propostionen kan man läsa: ”Den nya diskrimineringsgrunden föreslås omfatta situationer som att någon inte identifierar sig som kvinna eller man och att någon genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön än det som han eller hon ser som sitt eget. […] Avsikten är att den som identifierar sig eller uttrycker sig som exempelvis transvestit eller intersexuell ska kunna åberopa diskrimineringsförbuden.” (prop 2007/08:95 s. 116 f.)

I diskrimineringslagen definieras könsöverskridande identitet eller uttryck som ”att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön”

För att det ska vara frågan om diskriminering enligt diskrimineringslagen måste någon ha missgynnats och det måste finnas ett samband mellan missgynnandet och någon av diskrimineringsgrunderna. Kan man konstatera ett missgynnande och ett sådant samband ska en jämförelse ske med en faktisk eller fiktiv person i en jämförbar situation.

Om en kvinna missgynnats får man jämföra med hur en man i en jämförbar situation skule ha behandlats. Om det är frågan om lika lön oavsett kön kan jämförelsen ske med en manlig kollega med jämförbara arbetsuppgifter. Den avgörande frågan är om en jämförelseperson utanför den ”skyddade kretsen” hade behandlats annorlunda.

Låt oss ta ett exempel. En kvinna besöker ett kommunalt badhus. Kvinnan ombeds att täcka sin överkropp eller lämna badhuset. Kvinnan har missgynnats. Har missgynnandet ett samband med hennes kön? Då får man göra en jämförelse med hur en man hade behandlats i motsvarande situation. Hade han behandlats annorlunda, hade han behandlats mer förmånligt? Ja, ja.

Orsakssambandet mellan missgynnande och diskrimineringsgrund måste inte vara ett ”faktiskt” samband. Om en person missgynnas på grund av att hen uppfattas som homosexuell finns ett samband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden även om antagandet om personens sexuella läggning skulle visa sig vara felaktigt. Detta tas upp i en bok som jag läser just nu. Anställningsförhållandet, Inledning till den individuella arbetsrätten, av Kent Källström och Jonas Malmberg. I och med att det tas upp blev jag förvånad när jag om diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck kunde läsa följande:

”Sannolikt kommer en del bevisproblem att uppstå eftersom ett missgynnande rimligtvis måste fastställas utifrån ett jämförelsematerial bestående av såväl homo- som heterosexuella kvinnor och män” (s. 86).

Ordet ”transpersoner” är kontroversiellt och bör därför inte användas i diskrimineringslagstiftningen, kan man läsa i propositionen, men det råder ingen tvekan om att ett syfte med diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck är att stärka transpersoners skyd mot diskriminiering.

Att ett missgynnande av en transperson skulle jämföras med hur homo- och heterosexuella hade behandlats i en jämför bar situation framstår som en kvarleva från när personer trodde att HBT och HBT-personer stod för homo-, bi- och transsexuella istället för det korrekta homo-, bi, och transpersoner.

Diskrimineringsgrunder kan samverka och gör också ofta det, men om man menar det skriver man förslagvis det, då framställer man det inte som att transperson har något med sexuell läggning att göra. Varken transperson eller cisperson har något med personens sexuella läggning att göra.

Cisperson har beskrivits som motsatsen till en transperson. Cisperson är en person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck överensstämmer. Mitt juridiska kön är kvinna, mitt biologiska kön är kvinna, min könsidentitet är kvinna och jag uppfattas som regel som en kvinna även om det händer att jag blir felkönad på grund av att jag inte ser ut som kvinnor ska göra enligt normen.

Om en transperson – eller någon som felaktigt uppfattas som en sådan – har blivit missgynnad och det har ett samband med könsöverskridande identitet eller uttryck kan jag inte se varför inte en faktisk eller fiktiv cisperson (där kan vi tala om ett kontroversiellt ord) skulle vara en utmärkt jämförelseperson. Kan ni?

Barnförbudsförespråkare som inte röstade med fötterna

Kommer ni ihåg när alla pratade om ett café i Stockholm som hade infört barnförbud? På dörren hade man satt upp en skylt med budskapet ”För allas trevnad råder barnförbud i lokalen”.

Efter att flera tidningar hade skrivit om barnförbudet, det hade diskuterats i debattprogram och självaste Diskrimineringsombudsmannen hade uttalat sig om det – åldersdiskriminering är förbjudet sedan 2009 – togs skylten ned.

barnfördbud

Caféet hade knappast fått någon uppmärksamhet om det istället hade satt upp en skylt som angav en maxgräns för antalet barnvagnar i lokalen, vilket jag sett på flera caféer i Stockholm. Det kan exempelvis handla om brandsäkerhet eller att begränsa antalet barn i lokalen.

Reaktionerna på Nelly’s barnförbud var blandade. Jag skrev ett kort blogginlägg med rubriken ”Kungsholmens tråkigaste café portar barn”. Flera personer försvarade caféet på Kungsholmen och passade på att efterlysa fler barnfria arenor. På Cafekartan gav flera personer Nelly’s 5 stjärnor i betyg utan att ha varit där, detta enbart på grund av barnförbudet. Andra uttryckte att de inte skulle sätta sin fot på caféet (igen), med eller utan barn.nellys

Sedan en tid tillbaka är caféet i fråga nedlagt. Jag har knappt sett någon uppmärksamma nedläggningen, vilket förvånar mig med tanke på tidigare skriverierna om Nelly’s. Inom kort tar Sveriges största cafékedja plats i lokalen. Det är sannolikt en uppgraderingen, men jag lär inte märka av den. Lokalen är bra, men Kungsholmen har lite för många trevliga caféer för att jag skulle inta mitt kaffe på ett café som har en negativ inställning till barn i cafémiljö eller tillhör en kedja.

Att förbjuda barn att vistas i lokalen verkar inte ha varit någon succé. När jag såg att caféet hade stängt för några veckor sedan undrade jag var alla som uppskattade barnfria miljöer hade varit det senaste året. Borde inte de ha fikat där? Det har trots allt gått bra för cafébranschen de senaste åren.

Caféet drog visserligen tillbaka barnförbudet efter all kritik, men jag har som sagt knappt sett några reaktioner på att caféet är nedlagt. Kanske hade fler sörjt om caféet hade stått på sig? Mer troligt är att de som försvarade Nelly’s barnförbud inte ens har någon aning om att caféet slagit igen eftersom att de ändå aldrig fikade där.

nellyskomNågra kommentarer från Cafekartan.

Det sägs ofta att man ska rösta med fötterna. Det har inte de som ogillar att vistas bland barn gjort i det här fallet och då är det väl klädsamt om de inte beklagar sig över att caféet fått stänga igen, kan man tycka.

Jag vet inte hur många gånger jag beklagat mig över att ställen fått stänga igen. Den feministiska HBTQ-bokhandeln Hallongrottan till exempel. Jag handlade där några gånger innan jag flyttade till Stockholm och även några gånger som Stockholmsbo, men vi var på det hela taget för få som gjorde det för att bokhandeln skulle klara sig. Jag har inte alltid råd att stödja bra projekt, men jag har åtminstone en idé om att göra det när jag kan.

Relaterat: SR, Expressen, Expressen, Mitt i, Aftonbladet, DN,

Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper?

Människor som lever illegalt i Sverige ska utvisas. Det har varit regeringens målsättning de senaste åren. Det kan vara värt att ha i åtanke när polisen kritiseras för att de genomför allt fler utlänningskontroller helt i enlighet med regeringens politik. Polisens arbetsmetoder kan för all del kritiseras, vilket jag återkommer till, men ytterst är kontrollerna och antalet ”verkställigheter” en fråga om politiska beslut.

I regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen kan man läsa:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samråd genomföra en översyn av arbetet med att verkställa utvisnings- och avvisningsbeslut. Myndigheterna ska, utifrån vad som har framkommit vid översynen, vidta de åtgärder som krävs för att öka antalet verkställigheter.”

Under rubriken ”Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut” i regleringsbrevet från 2013 betonas att antalet avvisnings- och utvisningsbesluts påtagligt ska ökas:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samverkan effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande.”

Regeringen har, med migrationsminister Tobias Billström i spetsen, pratat om människor i termer av kvoter. Beslut som kan vara på liv eller död för dem de riktas emot har på myndighetsspråk kallats verkställigheter. Trots kritiken mot regeringens sätt att beskriva människor som kvoter, andelar och volymer och målsättningen att utvisa fler personer har målsättningen tilltagit. Ännu fler ska utvisas.

Hur ska myndigheterna se till att fler utvisas? För det första måste de upptäcka fler människor som lever i Sverige utan uppehållsrätt. Poliser kan för all del försvara utlänningskontrollerna med att de bara gör sitt arbete, men det finns restriktioner för vad som får göras inom ramen för myndighets- och maktutövning.

Ju fler utlänningskontroller polisen genomför desto fler personer kan utvisas, men polisen har inte rätt att använda sig av vilka metoder som helst för att effektivisera sitt arbete. Poliser måste iaktta objektivitet och opartiskhet när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Polisen får inte kontrollera en person enbart baserat på dennes utseende (se Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens inre utlänningskontroller från 2011), men trots det har etnisk profilering skett och sker utifrån allt att döma fortfarande.

En inre utlänningskontroll ska dokumenteras beträffande grunden, tidpunkten och platsen för kontrollen, vem eller vilka som kontrollerats och vem som utfört kontrollen. Dokumentation ska ordnas på ett sådant sätt att det i efterhand lätt går att få fram uppgifterna. Detta enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter för polisens befattning med den inre utlänningskontrollen.

Rapporteringen av genomförda utlänningskontroller varierar mellan de olika polismyndigheterna. Om detta har Peter Leander skrivit i sin rapport Skyldig till motsatsen bevis? En granskning av polisens inre utlänningskontroller. En del myndigheter rapporterar över huvud taget inte kontroller av personer som visar sig vara svenska medborgare. Annorlunda uttryckt – en del poliser vill inte rapportera in när de har gjort ”fel” och misstagit en svensk medborgare för en person utan uppehållsrätt. Det tar det tid att upprätta en händelserapport, men en annan bidragande orsak till den bristfälliga rapporteringen torde vara att kontrollerna har kritiserats krafigt i media.

Rasprofilering är en metod som polisen har använt i sitt arbete med att utvisa fler personer, en annan är de försöker få in de inre utlänningskontrollerna i det vanliga polisiära arbetet. Vid körkortskontroller eller när de kontrollerar om en person har giltig färdbevis i kollektivtrafiken till exempel. Detta ger också polisen en möjlighet att välja vilken kontroll de vill notera. Enbart körkortskontrollen eller det egentliga syftet med kontrollen – utlänninskontrollen.

I och med att kontrollerna inte alltid rapporteras kan det vara svårt för en person som utsatts för rasprofilering att få saken prövad i domstol. Att ha rätt är en sak, att få rätt en annan. Det blir särskilt tydligt när det gäller diskriminering som överlag är ett svårbevisad brottskategori. Har kontrollen inte registrerats finns inget bevis för att den över huvud taget har ägt rum och då är det ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, för den som upplever sig ha blivit utsatt för diskriminering att få rätt.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper från första början? Det är vad den här frågan borde handla om. Alla poliser är inte rasister invänder någon, men rasprofilering är inte en mindre rasistisk arbetsmetod för det.

En del menar att Sveriges gränser har flyttats, att de har krympt och anpassat sig till kollektivtrafikens ”gränser”. För rasifierade personer som riskerar att bli kontrollerade i tunnelbanan på grund av sin hudfärg kan det förstås kännas så. För personer som lever i Sverige utan papper är det nog särskilt påtagligt. En annan bidragande orsak till den upplevelsen kan vara att vanlig polis delvis sköter gränspolisens arbete och att den inte sällan gör det i anslutning till kollektivtrafikens ”gränser”.

När man vanligtvis talar om en värld utan gränser brukar man inte avse gränserna inom kollektivtrafiken, men det finns all anledning att göra det om spärrarna i tunnelbanan utnyttjas till att upprätthålla de yttre gränserna. Bort med spärrarna i kollektivtrafiken!

Personer försvarar ibland reva-kontrollerna med att vi har en reglerad invandring. Det stämmer, tyvärr, men det ursäktar inte vilka polisiära arbetsmetoder som helst och det alldeles oavsett om de främst drabbar svenska medborgare med rätt att vara i Sverige eller papperslösa som är särskilt utsatta i vårt samhälle.

Om polisen inte vill framstå som en rasistisk yrkeskår får den upphöra med rasistiska register och arbetsmetoder. Är det så konstigt om människor – som kanske bara varit i Sverige en kortare tid – utvecklar ett polisförakt om deras första kontakt med polisen är en reva-kontroll? Poliser som hänvisar till att de bara gör sitt arbete när de kontrollerar om personer har rätt att vara i Sverige kan förslagsvis utföra det korrekt genom att dokumentera samtliga utlänningskontroller. Mörkertalet är stort.

Politikerna som är ytterst ansvariga för reva-kontrollerna måste lätta på den reglerade invandringen, ändra formuleringarna i sina regleringsbrev och betrakta de som flyr sina hemländer som människor. Människor med namn.

Demonstration för EU-migranters rättigheter

Nedan några bilder från dagens demonstration på Sergels torg mot avhysningen av EU-migranternas läger i Högdalen och diskrimineringen av EU-migranter.

EU ska garantera de fyra friheterna. Fri rörlighet av varor, kapital, tjänster och personer, men det är tydligt att EU från början var ett ekonomiskt samarbete då unionen prioriterar den ekonomiska rörligheten högre än den rörligheten för personer. Medlemsstater kommer undan med att inte behandla romer som de unionsmedborgare de är.

Unionsmedborgare har rätt att vistas i andra medlemsstater i minst tre månader och så länge de inte blir en ”orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem”, vilket EU-migranterna i Söderort knappast har varit. Flera av de romer som blivit avhysta har bara varit i Sverige i några veckor.

Stockholm Stad har erbjudit EU-migranterna en resa till det land de lämnat. Har de ens funderat på vad det är som gör att människor föredrar att tigga på Stockholms gator i minusgrader framför att stanna kvar i Rumänien?

De skapade ett getto, säger Mugur Varzariu, fotograf och rumänsk aktivist som kämpar för att visa förtrycket mot landets romer.  Han har full förståelse för de romer som ger sig ut till Europa och till Sverige för börja ett nytt liv eller för att tigga.  – Det är inte konstigt att det kommer romer till Sverige för att tigga. Att stå i minusgrader och tigga i Sverige är som att komma till himlen jämfört med hur romer behandlas här. Er regering behandlar våra medborgare tusen gånger bättre än vår egen, säger Mugur Varzariu. Expressen.

Läs gärna debattartikeln ”Reva fortsätter underminera Sverige som rättsstat” med anledning av rapporten ”Skyldig tills motsatsen bevisats?” av Peter Leander (Arena idé som utgivit rapporten anordnade en heldag om juridisk aktivism mot etnisk profilering på ABF i går. Riktigt intressant. Går att se i efterhand här.)

Arrangörer: Allt åt alla, Cyklopen, Det kunde ha varit jag, Insamling för hemlösa EU-migranter i Högdalen, Ingen människa är illegal, Linje 19 och Solidaritet för 17.