Anskaffarfriheten

Under 2014 tog en av Dagens Nyheter fotografer bilder på ett skyddsobjekt som var belagt med fotograferingsförbud enligt skyddslagen. Det var under vad som kom att kallas ubåtsjakten i Stockholms skärgård.

Med stöd av skyddslagen beslagtogs fotografens minneskort och en förundersökning om brott mot densamma inleddes. Målet överklagades till HD som meddelade prövningstillstånd. Rättsfrågan i NJA 2015 s. 298 var om yttrandefrihetsgrundlagarnas bestämmelser om anskaffarfrihet och censurförbud hindrade en tillämpning av skyddslagens bestämmelser om beslag.

Fotografier som tagits i strid med skyddslagen ska förklaras förverkade. Vidare gäller att den som bevakar ett skyddsobjekt får ta föremål i beslag som kan antas ha betydelse för utredning av brott mot skyddslagen eller vara förverkade.

Ostridigt i målet var att minneskortet innehöll fotografier som var avsedda för publicering i Dagens Nyheter. Frågan var om anskaffandet utgjorde ett undantag från anskaffarfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagarna. Anskaffarfriheten innebär att var och en har rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst i publiceringssyfte om inte annat följer av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Anskaffarfriheten är inte absolut. Den som anskaffar uppgift i publiceringssyfte och därigenom gör sig skyldig till något av de brott mot rikets säkerhet som anges i 7 kap. 3 § 1 st. 1 p. TF kan utan hinder av förordningen ställas till svars för det. Det handlar om högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott.

Undantaget från anskaffarfriheten tar sikte på det sätt en uppgift anskaffats. Det innebär att personer endast kan ställas till svars för sådant anskaffande på vilket ansvar kan följa enligt annan lag. Det kan röra sig om brott mot post- eller telehemligheten, intrång i förvar, olovlig avlyssning, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott och olaga tvång. Undantaget motiveras med att sådant anskaffande faller utanför tryckfrihetsförordningens syfte, att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

”Frågan i målet är därför om det trots bestämmelserna om anskaffarfrihet är möjligt att lagföra någon för fotografering i publiceringssyfte med hänvisning till bestämmelsen om undantaget från anskaffarfriheten som följer av 1 kap. 9 § första stycket 5 TF och att det till följd av detta är möjligt att förordna om beslag av ett minneskort som innehåller fotografier som har tagits i strid med nyss nämnda fotograferingsförbud.”

I de fall tryckfrihetsförordningen är tillämplig är den exklusivt tillämplig. Det innebär att ansvar enligt annan lag inte kan komma ifråga utan stöd av förordningen. Ansvar innefattar sanktioner såsom beslag och förverkande.

Tar fotograferingsförbud enligt skyddslagen sikte på information eller sättet för anskaffande av information? Där gick meningarna isär. Majoriteten menade att skyddslagen ”tar direkt sikte på vad som avbildas” och att en överträdelse av fotograferingsförbud därför inte kan jämställas med brottsliga metoder för anskaffande av information. Ett justitieråd var skiljaktig i fråga om motiveringen och menade att skyddslagens bestämmelse om ansvar för den som fotograferar i strid med fotograferingsförbud utgör ”en föreskrift som straffbelägger sättet för anskaffandet av informationen”.

Hur domstolen tolkade fotograferingsförbudets syfte blev avgörande för utgången i fråga om anskaffarfriheten, om skyddslagens bestämmelse om beslag kan tillämpas utan hinder av yttrandefrihetsgrundlagarna eller inte. Juridik är kul, okej?

Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.

DN skriver tvångssteriliseringarna med stort t

Inti Chavez Perez debattartikel med fem förslag på hur man kan tillgodose transpersoners mänskliga rättigheter bemöts i dag med en osignerad ledare i DN. DN skriver: ”Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.”

Att staten inte ska komma undan med att den tvångssteriliserade människor som inte ansågs tillräkneliga under 1900-talet är en god strävan. Jag har också en förståelse för de som vill att man ska fortsätta associera tvångsteriliseringar i Sverige med dessa. ”Tvångssterilisering i Sverige förekom mellan åren 1934 och 2012 med varierande grad av frivillighet” enligt Wikipedia.

DN ser gärna att vi kommer ihåg tvångssteriseringarna av de som ansågs mindervärdiga föra människosläktet vidare, men DN lär inte bli ihågkommen för att ha fördömt dessa utan för att ha benämnt de som ägt rum i modern tid som mer eller mindre frivilliga tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Minns de tidiga tvångssteriliseringarna, men låt det inte ske på de nutida ofrivilliga steriliseringarnas bekostnad.

De som avstår från att fördöma omskärelse på barn (snopp) för att de vill markera att könsstympning av barn (snippa) är allvarligare lär heller inte bli ihågkomna för att de stod upp för kvinnors rättigheter. Jag tror att fördömande av sedvänjorna går att kombinera, men om jag skulle ha fel, om det inte går att kombinera ett fördömande av omskärelse på barn utan att ingreppen på personer med snippor blir sedda som aningen mindre allvarliga är det väl inte givet att vi borde låta bli att fördöma ingreppen på barn med snopp? Att ingreppen oavsett barnets kön ses som tillräckligt allvarliga för att få fortgå borde vara att föredra framför att det ena ses okej och det andra som mer eller mindre det värsta som kan drabba ett barn med snippa.

Fungerar det att framställa vissa övergrepp som mer allvarliga genom att framställa andra som mindre allvarliga? Med fungerar menar jag om det leder till verklig förståelse för att de förra var (mer) allvarliga eller om den effekt det får är att de förra ses som aningen allvarliga och de senare knappt allvarliga alls. Leder det inte enbart till en läpparnas bekännelse? Till att skapa en förmåga hos människor att anpassa sig efter vad man för stunden ska tycka och se allvarligt på? Kortsiktigt tyckande kan komma att betyda mycket för enskilda människor, en lagändring efter idogt kampanjande till exempel, men långsiktigt är ideologi direkt avgörande. Människor som tycker det man ska tycka för stunden kan säkert skriva historia för egen del, men de förändrar inte världen.

Jag tänker ibland på om inte hur man framställer sexuella övergrepp på unga kvinnor har varit en nackdel för äldre kvinnor som likväl kan falla offer för sådana. I och med att de övergrepp yngre utsätts för ska ha statusen som de mest fruktansvärda får de äldre utsätts för vara mindre fruktansvärda, det vill säga inte alls. Förhoppningsvis kommer man klara av att hålla flera förtryck i huvudet samtidigt i framtiden utan att ställa dem och grupper mot varandra.