Bostadsbristen skjuter upp separationer

Jag kan inte tänka mig annat än att både kvinnor och män är mer benägna att stanna i destruktiva samborelationer i städer med bostadsbrist, skrev jag i ett blogginlägg från 2012.

En undersökning från SBAB visar att 21 procent av de tillfrågade skjutit upp en skilsmässa eller känner någon som gjort det på grund av bostadssituationen. I Stockholm var motsvarande procentsats 29 procent av de tillfrågade. 

I en sund relation väljer man varandra varje dag. Man står inte ut med varandra. Bor man ihop gör man det för att man vill bo med varandra. Man gör det inte primärt för att minska de egna utgifterna. Att det kan vara mer ekonomiskt att dela på boendekostnaderna med någon får närmast ses som en bonus.

Vem som helst torde kunna lista ut att bostadsbristen leder till att en del samboende stannar kvar i osunda relationer för att de inte har något annat val. Det finns grader i helvetet. I mer allvarliga fall blir personer kvar i våldsamma relationer för att de annars riskerar att bli bostadslösa, något som ytterligare förstärker förövarens maktövertag.

En annan baksida med dagens bostadssituation är att personer flyttar ihop med varandra utan att säga upp sina hyreskontrakt. Den som flyttar in hos den andre behåller sin tidigare bostad som en slags trygghet och det kan man förstå för vem vill riskera att bli bostadslös i händelse av en separation? Ett annat skäl att behålla den tidigare bostaden är förstås rent ekonomiskt.

Ett förstahandskontrakt i Stockholm gör man sig inte av med i första taget. Ett kontrakt med den trygghet det innebär som hade kommit någon annan till del om personer kunde flytta ihop utan att behöva kalkylera med boende vid eventuell separation.

Tillfällig bostadssituation är relativt

Det räcker gott och väl för dig! Jag hade berättat för en person om hur jag bor och för en gångs skull var det någon som förstod mig. Det räcker gott och väl för mig. Annars när jag berättar att jag bor i en lägenhet på 18 kvadratmeter kan personer titta medlidande på mig. Det är bara tillfälligt medan du studerar. Jag håller delvis med, men det är inte en fråga om studier. Även personer som arbetar är inneboende, hyr rum och flyttar runt.

Det är bra om man kan gå med på en lägre ekonomisk standard när man studerar, det blir mer tid över till studierna om man inte har ett arbete vid sidan om. Det är bara det att min bostadssituation inte är tillfällig i jämförelse med hur jag bott tidigare. Sannolikt delar jag det med många andra som bor i studentlägenhet.

Jag vet att jag måste flytta när jag är klar med studierna om ungefär 2 år eller senast om knappt 5 år om jag skulle studera vidare. Det är inte mindre tillfälligt är mina tidigare tillfälliga bostadssituationer. För att inte tala om hur tryggt det känns att ha ett datum. Hyr man i andrahand kan hyresvärdens nycker bli avgörande för om man har någonstans att bo. Rätt vad det är kan du bli tvungen att flytta.

Det går knappt att samtala med personer du inte känner sedan tidigare i Stockholm utan att samtalen leds in på bostadsbristen. Det brukar börja med att någon undrar var man bor. De flesta jag känner har en historia av att ha flyttat runt, av att inte veta var man kommer att bo om ett halvår. Jag har ingen aning om det är så i andra städer, om det är Stockholm eller städer med bostadsbrist generellt, men i Sundsvall hade vi andra saker att kallprata om.

Det är inte synd om mig för att jag inte har stora lediga ytor i min bostad. Att tycka synd om någon som har ett tillfälligt förstahandskontrakt på en lägenhet med 18 kvadratmeter är inget annat än ett hån mot bostadslösa.

Efter att ha flyttat runt en del även om det inte var i närheten av lika mycket som personer som fått flytta var och varannan månad känns det naturligt att gratulera när någon fått tag på ett förstahandskontrakt. Det naturliga borde vara att personer har någonstans att bo.

Överta sambons bostad

Det verkar finnas personer som inleder samboförhållanden för att kunna göra bostadskarriär och ta över sambons bostad om samboförhållandet upphör. Det är lite drastiskt uttryckt. Vad som verkar finnas är snarare personer som ser en chans att ta över sambons bostad i samband med att samboförhållandet upphör. Kanske är det ett uttryck för att ingen vill vara förloraren efter en separation, men det är nog också en följd av bostadsbristen.

Det är möjligt att överta en sambos bostad under vissa omständigheter, 22 § sambolagen. Bestämmelsen är tvingande och går inte att avtala bort med samboavtal eller liknande. Har du ändå avtalat bort tvingande delar av sambolagen kan du alltid hålla tummarna för att din sambo tror att avtalet gäller och inte gör anspråk på att överta din bostad om samboförhållandet skulle upphöra.

Hur gör man om man vill vara sambo men inte riskera att bli av med sin bostad? Har du en bostad som inte är hyresrätt eller bostadsrätt kan du andas ut. Om du har en hyresrätt eller bostadsrätt kan du låta bli att skaffa barn med din sambo.

Om ni inte har gemensamma barn tillsammans kan din sambo endast överta din bostad om synnerliga skäl talar för det. Är det hyresrätt utgår ingen ersättning (det är olagligt att köpa hyreskontrakt). Om det är en bostadsrätt måste den som övertar bostaden ersätta den andra sambon för bostadens värde.

Hur gör man om man vill vara sambo och skaffa barn med personen ifråga (man kanske redan har barn) men inte riskera att bli av med sin hyresrätt eller bostadsrätt? Ingen aning.

Sambor enligt sambolagen är ”personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll”.  Märk väl att lagstiftaren inte kräver att sambor har sex med varandra även om en del verkar tro det.

Jag vill inte överdriva risken att förlora sin bostad till sin sambo, men man bör vara medveten sambolagens sambobegrepp och vilka konsekvenser det kan få om man låter någon flytta in i ens bostad. Det finns ingen motsvarande möjlighet att överta en sambos fastighet om samboförhållandet upphör, men att överta en sambos bostadsrätt eller hyresrätt är som sagt möjligt under vissa omständigheter.

Det går att ifrågasätta varför personer som har en bostadsrätt eller hyresrätt inte ska kunna avtala om att deras bostad ska förbli deras egen bostad. Över huvud taget tror jag att personer skulle bli mer benägna att bo ihop med andra om de kunde känna sig trygga med att de inte riskerar sin bostad i sådana fall. På lång sikt behövs fler bostäder. Det är illa ställt om incitamentet att flytta ihop och hålla ihop är bostadsbrist.

Bostadsbolagens olagliga lagring av personuppgifter och en tynande tillvaro för grannsämjan

Dagens Nyheter tog för några dagar sedan upp kommunala bostadsbolags olagliga lagring av personuppgifter på ledarplats: ”Trots att branschen sedan 2005 har riktlinjer uppsatta för hur personuppgifter ska, eller snarare inte ska, hanteras förekommer olaglig lagring av information hos en stor del av de kommunala bostadsbolagen. I hyresvärdarnas gemensamma register har personalen tillgång till registrerad dokumentation om bland annat de boendes livsstil och karaktärsdrag.”

En god vän till mig har länge sagt att allmännyttan inte är till allmänhetens nytta och grundat det på hur allmännyttan i Sundsvalls kommun missfungerar. Kanske fungerar allmännyttan bättre i andra städer, men allmännyttiga bostadsföretag som registrerar känsliga personuppgifter främjar knappast den kommunala bostadsförsörjningen. Bostadsmarknaden är redan hyresvärdarnas marknad och med den här sortens olagligt skvaller som DN träffande kallar det blir den än mer så.

”Det saknas vare sig fungerande lagstiftning eller branschriktlinjer för hur kommunala bostadsbolag ska hantera personuppgifter. Trots flera års vetskap om problemet fortsätter värdarna med sin olagliga verksamhet. Det är svårt att förstå varför” skriver DN.

En inte helt vågad gissning är att de allmännyttiga bostadsföretagen har präglats av det faktum att bostadsmarknaden kommit att bli hyresvärdarnas marknad. De verkar inte inom något vakuum som man ibland kan tro när allmännyttans försvarare i vått och torrt vill ha det till att det nästintill finns två parallella ”bostadsmarknader” och att i den mån den ena inte fungerar så beror det på privata aktöer. Privata hyresvärdar bryter antagligen också mot lagen, men försvarar man allmännyttan borde man kanske inte ställa högre krav på de privata alternativ som man inte förväntar sig just någonting alls av än de som finansieras av skattemedel och som man därför borde kunna ställa högre krav på.

För några år sedan uppmärksammades det allmännyttiga bostadsbolaget Mitthem i Sundsvall med att betala ut tusenlappar till hyresgäster som angav rökande grannar som rökte i sina bostäder eller på sina balkonger. Utöver det skulle nikotinisten förlora hyreskontraktet. Mitthems tidigare vd Hans Selling försvarade förbudet mot rökning med att en majoritet av hyresgästerna vill ha det. Efter att det uppmärksammades i media backade till slut Mitthem.

Det finns garanterat fler exempel på hur man försökt flytta på människor med en ”avvikande livsstil” och det som oroar mig allra mest är att den utvecklingen har ett visst stöd hos allmänheten. Den ”skötsamma” som inte har någon bostad och är beroende av en kan säkert fördelar i att få andra människor vräkta eller hålla dem borta från bostadsmarknaden. I att kraven på dem som ska begagna bostäderna går bortom rent boenderelaterade krav. Den tynande tillvaron för grannsämjan skulle kunna vara en indikation på det.

Det finns ett visst mått av acceptans för att sortera bort ”tvivelaktiga” element från bostadsområden och en allt mer utbredd syn på hemlöshet som någonting nästintill självvalt. Det sker redan – accepterat eller inte – genom så kallade ”renovräkningar”. Hur många har inte satt upp lappar i sina portar om att se till att stänga dem ordentligt så att inte någon utan tak över huvudet ska kunna sova under ett? Minns ni när villaägare i Vallentuna motsatte sig flyktingboendet för ensamkommande flyktingbarn av rädsla för att det skulle äventyra villapriserna i området?

Jag har en bostad i Stockholm och ska studera i höst. Enligt mitt första antagningsbesked har jag en reservplats till mitt förstahandsval. De flesta jag har frågat om mina chanser att bli antagen bedömer dem som goda. De menar att det alltid är några antagna som drar sig ur. Det finns så många vändningar livet kan ta sig, så långt är ingenting konstigt, men en av dem är att studenter inte kan påbörja eller fullfölja utbildningar för att de saknar boende.

Bostadsminister Stefan Attefall har själv gått ut med rådet att inte studera i storstäderna på grund av bostadsbristen. Det känns minst sagt bedrövligt att mitt förstahandsval kan komma att bli aktuellt på grund av att andra som också är intresserade av det inte får tag i någon bostad. Bedrövligt om boende och mellan boenden mer och mer börjar se sig själva som boendekonkurrenter på en marknad än potentiella grannar som kan hälsa på varandra i trapphuset.

Medan den skötsamma kanske ser fördelar med bostadsbolagens olagliga hantering av personuppgifter ser jag bara nackdelar. Vi måste komma ihåg att bostadskrisen inte beror på skötsamma hyresgästers konkurrens med ickeskötsamma sådana utan en akut brist på bostäder. Som person som har boende vill man kanske intala sig att man det för att man har gjort sig förtjänt av det, men för mig och många andra var det en ren tillfällighet att vi blev med boende. Vi ska inte falla i fällan att tro att det är någon naturlag att en del saknar boende. Det är en fråga om politiska beslut.

Det är klart att att en del olagliga uppgifter som lagrats av de allmännyttiga bostadsbolagen ”kan tänkas vara av större relevans för hyresvärdar”, men man har också sparat ovidkommande uppgifter om personer karaktärsdrag.

Inte nog med det så har vi kommit ifrån principen om att hellre fria än fälla människor. Vi tror på straff, gärna hårda sådana. Att en person inte var någon skötsam hyresgäst för flera år sedan borde inte omöjliggöra för personens utsikter för att bli med ett boende i dag. Alla måste ha ett boende, så enkelt är det. Om det inte lönar sig att bli en mer skötsam person varför ska man då eftersträva att bli en?

Samhället minns individers snedsteg (ibland en allt för glad fest), men har ett sämre minne när det gäller samhällets ödeläggande av individers framtidsutsikter och det är ett misslyckande.