Bostadsbristen skjuter upp separationer

Jag kan inte tänka mig annat än att både kvinnor och män är mer benägna att stanna i destruktiva samborelationer i städer med bostadsbrist, skrev jag i ett blogginlägg från 2012.

En undersökning från SBAB visar att 21 procent av de tillfrågade skjutit upp en skilsmässa eller känner någon som gjort det på grund av bostadssituationen. I Stockholm var motsvarande procentsats 29 procent av de tillfrågade. 

I en sund relation väljer man varandra varje dag. Man står inte ut med varandra. Bor man ihop gör man det för att man vill bo med varandra. Man gör det inte primärt för att minska de egna utgifterna. Att det kan vara mer ekonomiskt att dela på boendekostnaderna med någon får närmast ses som en bonus.

Vem som helst torde kunna lista ut att bostadsbristen leder till att en del samboende stannar kvar i osunda relationer för att de inte har något annat val. Det finns grader i helvetet. I mer allvarliga fall blir personer kvar i våldsamma relationer för att de annars riskerar att bli bostadslösa, något som ytterligare förstärker förövarens maktövertag.

En annan baksida med dagens bostadssituation är att personer flyttar ihop med varandra utan att säga upp sina hyreskontrakt. Den som flyttar in hos den andre behåller sin tidigare bostad som en slags trygghet och det kan man förstå för vem vill riskera att bli bostadslös i händelse av en separation? Ett annat skäl att behålla den tidigare bostaden är förstås rent ekonomiskt.

Ett förstahandskontrakt i Stockholm gör man sig inte av med i första taget. Ett kontrakt med den trygghet det innebär som hade kommit någon annan till del om personer kunde flytta ihop utan att behöva kalkylera med boende vid eventuell separation.

Tillfällig bostadssituation är relativt

Det räcker gott och väl för dig! Jag hade berättat för en person om hur jag bor och för en gångs skull var det någon som förstod mig. Det räcker gott och väl för mig. Annars när jag berättar att jag bor i en lägenhet på 18 kvadratmeter kan personer titta medlidande på mig. Det är bara tillfälligt medan du studerar. Jag håller delvis med, men det är inte en fråga om studier. Även personer som arbetar är inneboende, hyr rum och flyttar runt.

Det är bra om man kan gå med på en lägre ekonomisk standard när man studerar, det blir mer tid över till studierna om man inte har ett arbete vid sidan om. Det är bara det att min bostadssituation inte är tillfällig i jämförelse med hur jag bott tidigare. Sannolikt delar jag det med många andra som bor i studentlägenhet.

Jag vet att jag måste flytta när jag är klar med studierna om ungefär 2 år eller senast om knappt 5 år om jag skulle studera vidare. Det är inte mindre tillfälligt är mina tidigare tillfälliga bostadssituationer. För att inte tala om hur tryggt det känns att ha ett datum. Hyr man i andrahand kan hyresvärdens nycker bli avgörande för om man har någonstans att bo. Rätt vad det är kan du bli tvungen att flytta.

Det går knappt att samtala med personer du inte känner sedan tidigare i Stockholm utan att samtalen leds in på bostadsbristen. Det brukar börja med att någon undrar var man bor. De flesta jag känner har en historia av att ha flyttat runt, av att inte veta var man kommer att bo om ett halvår. Jag har ingen aning om det är så i andra städer, om det är Stockholm eller städer med bostadsbrist generellt, men i Sundsvall hade vi andra saker att kallprata om.

Det är inte synd om mig för att jag inte har stora lediga ytor i min bostad. Att tycka synd om någon som har ett tillfälligt förstahandskontrakt på en lägenhet med 18 kvadratmeter är inget annat än ett hån mot bostadslösa.

Efter att ha flyttat runt en del även om det inte var i närheten av lika mycket som personer som fått flytta var och varannan månad känns det naturligt att gratulera när någon fått tag på ett förstahandskontrakt. Det naturliga borde vara att personer har någonstans att bo.