Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.

Mått att hänga upp sig på en grogrund för kroppskomplex

En positiv sak med att fittor inte är lika mycket i fokus [som kukar] är väl att kvinnor inte har lika mycket komplex för sina könsorgan som en del män har, skrev jag i ett blogginlägg om att vi borde fokusera mer på fittor. Av helt andra skäl än att kvinnor borde ha komplex för sina könsorgan förstås. Några har skrivit till mig att kvinnor visst har komplex för sina underliv. Visst har en del kvinnor det, men inte alls i den utsträckning en del män har komplex för sina könsorgan. Jag menar också, som jag skrivit tidigare, att det inte beror på att kvinnor är så tillfreds med sina underliv som man hade kunnat hoppas på utan att det snarare beror på att vi inte alltid har koll på hur våra egna eller andras fittor ser ut i oupphetsat respektive upphetsat tillstånd, att vi saknar referenser, och därtill ett utbrett ointresse för fittor. Jag tror också att det kan hänga samman med att kvinnor tillskrivs erogena zoner, medan män tillskrivs en erogen zon, vilket bilden nedan tydligt illustrerar. Med den synen kan det tyckas naturligt att fittan inte får så mycket fokus ens i sexuella sammanhang.

EROGENA ZONER HOHOHHOHittade bilden hos Suhinina

Jag vill verkligen inte påstå att komplex är objektiva, att det finns de som är förskaffade så att de borde ha komplex, men ibland kan man få det intrycket. Attraktiv respektive oattraktiv framställs titt som tätt som någonting objektivt. ”Han är för snygg för henne”, ”hon förtjänar någon snyggare” har man hört en del gånger. För snygg enligt vem? Snygg på vilka grunder?

Ibland kopplas felaktigt det som anses ”objektivt” attraktivt till objektiva mått som BMI, kilo och centimeter. Mått som man för all del kan ha utan att anses objektivt attraktiv, vilket kanske kommer som en chock för personer som tror att om de bara bantar ner sig kommer de att anses attraktiva. Jag vet inte hur många som haft ”fel” mått, men ändå uppfattats som mer attraktiva med dem än efter att de bantat ner sig till ”rätt” mått. Människor är mer måttblinda än vad vi tror. Måtten må vara objektiva, men om någon som går igång som bara den på kvinnor som är 165 centimeter och misstar mina 163 centimeter för det förra går det alldeles utmärkt att gå igång på mig. Samma med BMI och vikt, vi kan ha en bild av hur män som väger 80 kilo eller har ett BMI på 25 ser ut, men den behöver inte stämma alls. Den nedlagda bloggen Kroppsbilder illustrerade detta väl.

Det är enklare att ha komplex för saker som går att mäta och mäts. Mått kan användas mer eller mindre varsamt. Mått kan också understryka att man är ”rätt” (åtminstone för stunden) i något avseende. Unga män skriver till sexualupplysare och sexualrådgivare och frågar om deras kukar är normala och uppger ett mått i centimeter. Att sådana frågor fortfarande ställs förvånar mig då en enkel sökning borde kunna besvara ens funderingar, det är trots allt frekvent ställda frågor vi pratar om. Man kan invända att de unga männen inte är ute efter ett faktamässigt svar så mycket som ett erkännade om än av en för dem okänd person. Du är okej.

Det förekommer att unga kvinnor skriver till sexualupplysare och sexualrådgivare att de har olika stora yttre eller inre blygdläppar, men det är inte alls lika vanligt, och de har till skillnad från män inget mått att hänga upp sig på (olikhet i storlek och asymmetri kan förvisso ses som ett slags mått). Hur stora är blygläppar? Hur grova är blygdläppar i centimeter? Kan ingen ta fram ett skjutmått och bifoga svar nedan? Vad kvinnor får göra är att försöka beskriva hur deras fittor ser ut, medan 17 cm kuk faktiskt inte säger så mycket om hur själva kuken ser ut. Det ska väl nämnas att män kan ha komplex för andra saker än storlek när det kommer till kuken, hur böjd den är till exempel.

Det är enkelt att hänga upp sig på BMI, kilo, storlek och centimeter och också enklare att ha komplex för kroppsdelar som (kan) redovisas i sådana mått. Kvinnor som har storlek 42 i skor vet att de har större fötter än vad som är normalt för en kvinna, medan man inte redovisat någon ”normal” yttre blygdläpp varken med hjälp av mått eller beskrivning. ”Det normala är att underliv ser olika ut” är väl det närmaste beskrivning man kommer. Bara för att något inte redovisas i mått kan man förstås ha komplex för det även om det inte är lika vanligt. Saker som som inte anses höra kvinnokroppen till trots att de allra flesta kvinnor (och män) har det eller får det, hår på vissa ställen och hudbristningar till exempel.

Bröst kan vara olika stora, en del menar att det är vanligare än inte, och det är ingenting man nödvändigtvis behöver ta fram måttbandet för att konstatera. Det ena kanske man kan göra det så kallade ”penntricket” med? Sådan storleksskillnad kan vara enkel att blotta med bara ögat och vi har dessutom andra bröst att jämföra med. Bröst är mer i fokus, bröst har vi sett, medan man knappast sneglar på någon annans inre blygdläppar i omklädningsrummet. Den som vill bli varse hur fittor ser ut kring öppningen eller inuti får bekanta sig med dem (rekommenderas), vända sig till sexuella skildringar eller varför inte både och?