In our family portrait we look pretty happy

Familjebegreppet är mer inkluderande i dag. Det är inte bara kärnfamiljen som räknas. En familj kan se ut på olika sätt. Ett sätt att vara mer inkluderande är att låta bli att beskriva andras familjemedlemmar som antingen hela eller halva, att helt enkelt sluta prata i termer av hel- och halvsyskon.

Under våren insåg jag att jag inte längre har någon kärnfamilj enligt en del juridiska definitioner (se återföreningsdirektivet till exempel) och kanske inte ens enligt de vedertagna definitionerna. Jag har trott att min kärnfamilj ska bestå om jag inte ersätter den med en där jag är någons förälder och inte någons barn, men tydligen omfattar kärnfamiljen bara familjer av föräldrar som bor ihop med sina omyndiga barn.

Det var ett tag sedan jag flyttade hemifrån och blev myndig, men ändå reagerar jag negativt på uppmaningen om att jag borde skaffa familj. Jag har redan en familj svarar jag närmast instinktivt. Möjligen skulle jag kunna utöka den eller skaffa en till, men utgångspunkten att man måste skaffa en egen kärnfamilj där man intar positionen som förälder är absurd.

Det är inte svårare än att man kan behöva anpassa sitt språkbruk efter den verklighet människor lever i. Undvik juridiska och biologiska familjebegrepp om ni har relationer människor emellan för ögonen. För en herrans massa år sedan hade jag uppmanat er att sluta tala om ”oäkta” barn men språkbruket har förändrats sedan dess. De som inte förstått att det kan vara annat än blodsband som avgör vilka relationer vi värderar och upprätthåller borde se sig omkring.

Det är redan många som lever bortom kärnfamiljen. I framtiden kommer vi få se fler som skaffar barn med vänner utan att vara ihop. Fler barn kommer ha flera föräldrar om än inte i juridisk så i vart fall i social mening. Fler kommer skaffa barn på egen hand. Fler kommer välja bort biologiska barn.

Temadagar som inte finns

I förrgår var det ofrivilligt barnlösas dag och i går mors dag. Jag ägnar inte 28 eller 29 maj åt att konstatera att det inte finns någon dag för frivilligt barnlösa och begär heller inte att någon annan instiftar en sådan.

Jag tror inte på att kapa andras dagar för att beklaga mig över dagar som inte finns. Det är bara kränkta män som använder andras dagar åt att lyfta dagar som inte finns. (Bortse från att det redan finns en mansdag)

Jag har inte ens funderat på om det borde finnas en dag för barnfria förrän nu, men till skillnad från många andra uppskattar jag temadagar. Ju mindre allvarligt menade desto bättre. Veganpizzans dag den 29 januari till exempel.

Jag vill inte vara förälder men förstår att många andra vill det. Jag har absolut inget emot att det finns en dag för ofrivilligt barnlösa, det är bara positivt när personer lyfter sina frågor på olika sätt.

Som barnfri vill jag inte få min barnfrihet ifrågasatt av vare sig föräldrar eller ofrivilligt barnlösa. Vi behöver inte förstå varandra utan bara visa varandra grundläggande respekt. Där brister en del föräldrar, ofrivilligt barnlösa och barnfria. Fler föräldrar i och med att de är fler men också för att det finns en norm som säger att vi ska (försöka) skaffa barn.

Barnfri eller barnlös

Allt fler som valt bort barn kallar sig barnfria. Andra kan beskriva sig själva som både barnfria och barnlösa. Personligen föredrar jag att kalla mig barnfri då då ”lös” ofta indikerar en brist, exempelvis arbetslös, bostadslös och innehållslös. Bekymmerslös och förutsättningslös är några undantag.

Barnlös är ett användbart ord om man pratar om personer som inte har några barn men skulle vilja ha det. En del talar om ofrivillig barnlöshet i motsats till frivillig barnlöshet, men då allt fler talar om barnlöshet och barnfrihet har behovet av motsatsparet ofrivillig barnlöshet och frivillig barnlöshet minskat. Därmed inte sagt att alla tagit till sig att barnfri kan ha positiv innebörd i jämförelse med barnlös som i ofrivilligt barnlös. För en del är det fortfarande främmande att det finns personer som inte har barn och heller inte har någon önskan att skaffa barn.

Veganer och barnfria

Det är med veganer som med barnfria. Man delar kosthållningen eller barnfriheten, men det behöver inte innebära att man skulle få ut någonting av att umgås med varandra. I övrigt kan man ha betydligt mer gemensamt med körsnärer och småbarnsföräldrar. Det är inte ens säkert att det ger någonting att prata om barnfrihet med en annan barnfri person. En del barnfria klarar man inte av, framförallt inte de som tycker illa om barn och unga, andra vill man lära känna och prata om allt möjligt med.

För mig är inte barnfri en identitet. Det är något jag är, men jag skulle inte säga att det är något jag gör. Det skulle inte falla mig in att kolla in vilka hotell och restauranger som är barnfria eller liknande innan jag bokar rum eller bord.

Det är enkelt att få för sig att bara för att någon bryter mot normen i något avseende så är den säkert intressant som person överlag, men då misstar man sig. Barnfria miljöer är inte befriade från begränsande normer. Barnfriheten blottar snarare andra normer. Veganer och barnfria kommer i alla uppsättningar. Barnfria är heterosexuella och monogama. Barnfria har husdjur. Barnfria äter djur. Barnfria är som alla andra i mångt och mycket fast utan barn. De är inte nödvändigtvis mer toleranta bara för att de begär att andra ska tolerera deras val.

Som barnfri vill man kanske tro att man har mer gemensamt med andra barnfria än vad man i själva verket har för annars blir urvalet av tänkbara personer att ha relationer med än mer begränsat. Det är nämligen inte helt ovanligt att barnfria inte vill leva med personer som har barn från tidigare relationer.

Alla andra barn får då borde jag också få

Något barnfria personer bidragit till är att en del fått fundera över varför personer skaffar barn. När barnfria personer ifrågasätts blir det tydligt att en del som har skaffat barn inte har funderat över varför de har gjort det.

Behöver man fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att inte göra det? Ja och nej. Om vi begär att personer som inte skaffar barn ska ha tänkt igenom det borde man kunna begära det av de som skaffar barn också. Det är faktiskt de som genomgår en förändring, vi andra fortsätter som vi alltid har gjort. Utan barn.

Att inte skaffa barn kan vara ett beslut, men det är inte ett handlande på det sätt att skaffa barn är. Bara för att personer som bryter mot en norm antas ha funderat över det, innebär väl inte det att de som lever i enlighet med den skulle sakna skäl bortom ”alla andra skaffar barn”?

Mer intressant är om man kan få personer att fundera på varför de vill skaffa barn. När personer väl skaffat barn skapar det utrymme för efterhandskonstruktioner. Det går inte att förstå varför personer skaffar barn om man inte har egna barn är en av de vanligaste efterhandskonstruktionerna. Den används inte sällan för att få andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.

Att inte ha barn är något alla kan relatera till. Förälder är inte något du är, förälder är något du blir. Att inte skaffa barn ger inte samma utrymme för efterhandskonstruktioner. Givetvis kan barnfria ange andra skäl än de egentliga skälen till att de inte skaffat barn. I den mån det går att tala om skäl utan att alla nyanser går förlorade.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad. Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet. Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet. (Ointresserad av att skaffa barn)

Det finns ingenting negativt i att beslut är rationella och väl genomtänkta, tänker jag. Jag är inte den som frågar personer varför de skaffade barn. Fundera på saken för din egen skull. Det gäller inte minst de som kräver barnfria på en förklaring. Om inte annat för att undvika ett scenario där man får motfrågor man inte kan besvara för att man aldrig sett någon anledning att fundera på saken tidigare. ”Ja, varför skaffade jag barn?”

I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet vad du fått kan du fiffigt nog också motivera det. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.

Teoretisk ånger berättigar sexpress

”Tänk om du ångrar dig.” Jag kan inte minnas att jag har berättat att jag inte vill ha barn utan att få det svaret. Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Har du aldrig velat ha barn eller är det något som vuxit fram? Barnfria personer kan komma på flera tänkbara reaktioner om någon berättar att denne inte vill ha barn, men det verkar inte vara normen.

”Tänk om du ångrar dig.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Att ångra saker är en del av livet. Om en person ångrar sig ångrar den sig. I den mån det är ett bekymmer är det den personens bekymmer. Var är engagemanget för människors ånger i andra sammanhang? Varför är det just kring beslutet att inte skaffa barn folks oro för att vi ska ångra oss manifesteras?

”Kan en på allvar ångra sina barn? Frågan är så tabu att den knappt går att ställa.” Så inleds ett reportage i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar.

Ottar har träffat tvåbarnsföräldern Pia som ibland ångrar att hon skaffade barn. Pia heter egentligen något annat. Medan några av oss finner det positivt att vi kan prata om denna ånger finns det andra som oroar sig för risken att öppna en dörr som inte borde öppnas. De oroar sig för vad det skulle kunna leda till på sikt om det skulle bli mer accepterat att ångra sina barn.

Det är knappast särskilt konstruktivt att ångra att man skaffade barn. Har man skaffat barn har man skaffat barn. Just därför är det viktigt att personer tillåts stanna upp och känna efter om de vill ha barn.

Fundera på om du vill ha på ditt samvete att ett barn blir till som en följd av att du sa till någon att den kommer att ångra sig annars. Varför skulle någon skaffa barn på grund av det kanske du tänker, men varför ens säga något sådant till någon om du inte tror att det påverkar personen ifråga?

Jag vill inte ha på mitt samvete vilket val någon gjorde kring att få barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra om den vill ha barn. Tänk om en person som skaffar barn för att inte ångra sig istället ångrar att den skaffade barn? Att frågan sällan ställs från det hållet beror på att vi utgår ifrån att föräldrar inte kan ångra sina barn. Även den som känner sig osäker inledningsvis kommer vilja vara förälder när barnet väl finns. Det ligger säkert något i det. De som ångrar att de skaffade barn ångrar inte att människan finns.

”Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.” (OTTAR)

De som har skaffat barn kan däremot fråga sig själva om de hade gjort det om det hade varit möjligt att backa bandet. Det är en hypotetisk diskussion, men det är den som föranleds av ”tänk om du ångrar dig” också. Den ångern är lika hypotetisk, men anses ändå så pass viktig att man bör ta det förmodade säkra (att man inte ångrar att man skaffade barn) framför det osäkra (att man nog kommer att ångra sig om man inte skaffar barn).

”Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm. Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.” (OTTAR)

Det måste gå att prata om att man hade gjort ett annat val i dag om det hade varit möjligt utan att det blir personligt. Jag tror att det går. Är det inte allvarligare om någon ångrar att den blev förälder än om någon ångrar att den inte blev det? Den barnlösas ånger drabbar bara hen själv, förälderns ånger riskerar att gå ut över barnet. Trots detta får personer, framförallt kvinnor, höra att de kommer att ångra sig om de inte skaffar barn. Detta samtidigt som få saker är så tabubelagda som att ångra att man skaffade barn. Hur går det ihop? Man utgår som sagt från att föräldraskapet, särskilt moderskapet, inte går att ångra.

Innan du försöker förmå någon annan att skaffa barn med dig eller någon annan bör du fundera på om du vill bidra till att någon som är osäker vad på den vill tar ett beslut som den senare kan ångra. Om du ömmar för andras ånger vill säga.

Ointresserad av att skaffa barn

I olika grupper om barnfrihet kan man finna barnfrias personliga berättelser, men också diskussioner om hur man kan bemöta personer som ifrågasätter valet att inte skaffa barn. Jag har lagt märke till att en del försöker legitimera sin barnfrihet genom att berätta om hur äventyrliga de är. Det är säkert en konsekvens av att barnfria enkelt hamnar i en position där de förväntas försvara sig, men det är också symptomatiskt för hur normer påverkar de som bryter mot dem. Det är enkelt att som normbrytande börja försvara sig på normsamhällets villkor. Det leder bland annat till att det finns barnfria personer som anser att just de, till skillnad från andra, har en anledning att inte skaffa barn.

Det finns säkert barnfria som är äventyrliga, men jag är inte en av dem. Var och varannan förälder är säkert mer äventyrlig. Jag är inte barnfri för att jag vill resa runt i världen och göra storslagna saker. Jag är en rakt igenom tråkig person som gillar att ha sex, dricka kaffe på caféer, ta selfies, dricka vin i parker, äta mat, baka bröd, styrketräna, läsa facklitteratur, lyssna på P1, skriva, cykla, nakenbada och ta promenader.

Om utgångspunkten är att man skaffar barn måste man ha ett godtagbart skäl för att avstå. Min utgångspunkt är snarare: En del skaffar barn. Det blir problematiskt om man måste ha en anledning att inte skaffa barn. Det är lite som med sex. Det är okej att inte ha sex, du måste inte ha en godtagbar anledning. Att det inte alltid respekteras är en annan historia.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad.

Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet.

Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Det är inte sovmorgnar som får mig att inte vilja ha barn. Jag är en morgonmänniska som självmant skulle kunna ställa väckarklockan på 05 varje morgon. Jag vill ändå inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet.

Barnfria personer får ofta frågor om varför de inte vill ha barn. De barnfria förväntas ha särskilda skäl som får vågskålen att tippa. Förklarar du att du är ointresserad kan du räkna med att få följdfrågan ”Varför?”. Jag skulle kunna nämna skäl, men jag ser ingen anledning att göra det då jag inte söker efter förståelse. Jag vill bara att barnfria personer ska behandlas någorlunda anständigt.

Att lista skäl för och mot att skaffa barn (eller något annat för den delen) fyller kanske någon funktion om man är osäker på hur man ska göra.  I mitt fall vore det oärligt då mitt ointresse som jag inte förmår intellektualisera är själva grunden. Att lista skäl mot att skaffa barn vore enbart en efterhandskonstruktion.

Personer som känner sig manade får förstås förklara varför de inte vill skaffa barn. Jag får försöka finna mig i att jag inte kan förklara det. Att man inte måste förstå allting. Det räcker att bara inte skaffa barn.

Fullföljs för många oönskade graviditeter?

I Sverige utförs mellan 35 000 och 38 000 aborter årligen. Utförs för många aborter? Det var en av de frågor som diskuterades i helgen på RFSU:s temadag om abort. Frågan diskuterades då ett av de vanligaste argumenten mot en liberal abortlagstiftning är att den leder till ”för många” aborter. För många jämfört med vad, kan man fråga sig.

Sker det för många aborter? Frågar du någon som är för fri abort är det inte självklart. Få skulle säga att det finns något egenvärde i att göra en abort. Betydligt fler skulle kunna skriva under på att aborträtten har ett egenvärde.

Personer som försvarar aborträtten har sällan någon nollvision även om jag har träffat personer som uttryck att varje abort är en abort för mycket utan att för den skull vilja inskränka aborträtten.

Det sker för många aborten om man ser till att allra flesta som genomgått en abort nog hade föredragit att inte hamna i en situation där såg behovet av att göra en. Det skulle ske för få aborter om alternativet vore att personer nekades abort på grund av en abortrestriktiv lagstiftning.

Jag kan bara komma på ett legitimt tillvägagångssätt att minska antalet aborter på och det är att minska antalet oönskade graviditeter. Det får aldrig bli en fråga om att få ned aborttalet genom att förmå fler att fullfölja oönskade graviditeter, vilket abortmotståndare brukar vilja göra. Det måste förstås inte vara abortmotståndare, det kan vara förälder eller svärförälder som vill ha barnbarn också.

Det finns ingen nollvision, det finns heller inget tak. I en del länder utförs färre aborter utan att det beror på en mer begränsad  eller obefintlig aborträtt. Utan att det beror på bristande tillgänglighet till aborter av andra skäl. Inom Sverige finns skillnader om man ser till hur många aborter som utförs i olika län. I Jönköpings län och Kronobergs län utförs färre aborter än i övriga landet. I Gävleborgs län och Gotlands län görs flest aborter. Sker det för många aborter på Gotland? Frågan borde snarare vara om det preventiva arbetet mot oönskade graviditeter är mer eftersatt där.

Om det sker för många aborter är svårt att svara på. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Det är enklare att landa i slutsatsen att det sker för många oönskade graviditeter och för få önskade graviditeter. Frivillig barnlöshet existerar parallellt med ofrivillig barnlöshet. Samtidigt fullföljs oönskade graviditeter. Fullföljer för många oönskat gravida sina graviditeter? Det kan bara de svara på om frågan mot förmodan skulle väckas.

Omtänksamma människor som oroar sig för att du kommer att ångra dina normbrott

För några år sedan nämnde jag i förbigående att jag inte ville gifta mig. En person i mitt sällskap undrade hur jag kunde veta det och ville ha det till att det var en fråga om min ålder. Hade jag bara varit äldre hade jag förstått att äktenskapet också var för mig. Jag blev ganska tagen för jag hade aldrig fått en sådan reaktion innan vad gäller äktenskap och har dessbättre inte fått det sedan dess. De allra flesta verkar vara medvetna om att alla inte vill gifta sig. Alla som lever under äktenskapsliknande förhållanden utan att ingå äktenskap är en indikation på det om inte annat.

Personens reaktion påminner om en vanligare reaktion, nämligen om hur en del reagerar om någon inte vill ha barn. ”Hur kan du veta det?” eller ”Tänk om du ångrar dig?” är vanliga reaktioner om du frågar personer som har erfarenhet av att prata om att de inte vill ha barn.

Det tillhör nog ovanligheterna att barnfria träffar på personer som reagerar med att visa intresse och vill veta mer om hur de resonerar kring barn och föräldraskap. Sådana saker får de prata med varandra om. Vanligare är nog att barnfria förväntas försvara sig mot andras förutfattade meningar om personer som inte vill ha barn. Det kan för all del vara intressant på något plan, om inte annat som argumentationsövning. Om allt går vägen kommer de du samtalade om barnnormen med ihåg vad ni talade om längre fram och tänker att det kanske inte var dumt det som sades om att man också kan använda sin valfrihet till att välja bort det som anses höra livet till.

Personer som antingen har eller vill ha barn har en benäghenhet att ta det personligt om någon annan inte vill ha barn. Väljer du bort något andra har valt är det som att säga att de har valt fel. Bara för en självupptagen person borde det vara en rimlig slutsats.

Jag har ingen aning om personer som bemöter andra på detta vis har för vana att göra det när de blir lika tagna av något som jag blev när en person ifrågasatte att jag inte ville gifta mig eller om det är barnnormen som aktiverar dem, men det går inte att komma ifrån att det är ett otrevligt sätt att bemöta medmänniskor på.

Personer kommer uttrycka oväntade saker och då är det bra att ha funderat på hur man ska hantera det när det händer. Om du är övertygad om att barn är meningen med livet och du möter någon som indirekt talar om för dig att det inte finns någon mening med dennes liv förstår jag om du reagerar, men ta ett steg tillbaka. Barn är inte meningen med allas liv även om det råkar vara meningen med ditt. Oavsett om du köper det eller inte går det alldeles utmärkt att andas några gånger när någon säger någonting oväntat och svara någonting mer genomtänkt som inte riskerar att kränka personen. Om det inte också är meningen med ditt liv att göra personer som har en annan mening med sitt obekväma det vill säga.

Jag är knappast ensam om att ha fått den här sortens reaktioner när jag nämnt att jag inte vill vara förälder. Jag argumenterar inte emot längre. Antingen säger jag ingenting eller så upprepar jag bara att jag inte vill ha barn eller vara förälder. Det finns ingenting att försvara. Det finns inget krav på att ha någon meningen med sitt liv, eller på att man måste dela den med det stora flertalet i den mån man har formulerat någon för sig själv.

Om personer ångrar eller rättare sagt ändrar sig får de väl göra det och skaffa barn, tänker jag. Om de ångrar att de inte skaffade barn, läste en annan utbildning eller vad det kan vara frågan om när det är försent att göra någonting åt, vilket att ångra sig också kan antyda, må det vara hänt. Att riskera att ångra saker är en del av livet. Det är inte omedelbara kränkande reaktioner något vaccin emot. Om någon ändrar eller ångrar sig får väl den som känner sig manad klämma ur sig ”Vad var det jag sa” om det gör hen lyckligare.

Ingens mamma

Antologier kan vara lättillgängliga under perioder då man inte har tid att läsa böcker från pärm till pärm i den utsträckning man skulle önska. Jag är i grunden positiv till formatet om man gör någonting bra av det. Tyvärr, får jag säga, har jag inte fått ut så mycket av de antologier jag läst de senaste åren. Ämnena har varit intressanta men gjorts ointressanta. Happy, Happy, en bok om skilsmässa, för att bara ta ett exempel. Redaktörskapet tycks tilltala en del personer så till den grad att produkten har blivit viktigare än innehållet. Genom att sätta sitt namn på en bok får man ofrånkomligen en del uppmärksamhet och kan bättra på sin meritförteckning. Det vore märkligt om det inte blev en blandning av högt och lågt om det är ens drivkraft. Inte minst om man har svårt att hitta personer som vill bidra och börjar höra av sig till sina vänner som säkert blir smickrade av att bli tillfrågade, men kanske inte har någonting intressant att tillföra ämnet som inte redan sagts.

Att höra av sig till sina vänner är någonting som feminister kan vara riktigt bra på. Inte minst feminister som vill fylla tidskrifter med texter om feminism. Särskilt när feminism är inne. Så fort feminismen blir mer mainstream blir kraven lägre och att hålla sig väl med varandra viktigare. Att låta feminister stå oemotsagda när de hamnat fel antingen för att de är ens vänner eller för att andra feminister ser upp till dem är inte ovanligt. De senare sätter inte sällan standarden för vad man som feminist ska tycka och det fördummar ofrånkomligen det politiska samtalet.

ingens_mamma-23589611-1200065225-frntlEn antologi som jag faktiskt ser fram emot att läsa är ”Ingens mamma”. Redaktören Josefin Adolfssons ambition var att ge ut en bok som hon hade velat läsa när hon var yngre. Jag hoppas att någon av skribenterna berör svårigheter – om inte omöjligheten – att leva jämställt inom ramen för en monogam relaiton med barn. Att låta bli att skaffa barn är en praktisk sak man som feminist kan göra om man vill leva jämställt. Ojämställdhet i relationer drabbar framförallt kvinnor varför det kanske vore lämpligare att fråga män varför de inte vill ha barn. De har trots allt mindre att förlora på det om man ska vara krass. Allt handlar inte om att påverka politiken och lagstiftningen. Att skaffa barn är frivilligt som Lena Andersson skriver i sitt bidrag till antologin:

”För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Jag är dock glad över att finnas till, liksom jag är glad över att det finns fler mänskliga varelser, och beklagar således vare sig att mina föräldrar valde annorlunda eller att människor vill ha barn. Man kan därmed säga att jag värnar mitt eget liv så mycket i de former av det jag känner till att jag är beredd att beröva potentiella människor det liv de kunde ha fått och som de eventuellt skulle ha värdesatt lika högt som jag värdesätter mitt”

Någonstans blir man medveten om att man inte vill ha barn. Jag satte ord på att jag inte ville ha barn för flera år sedan och får antagligen inte ut lika mycket av att läsa om barnfrias ”uppenbarelser” som de som fortfarande är osäkra på hur de vill göra eller har gått igenom någonting liknande, men för en del fyller sådana texter säkert en viktig funktion. Huvudsaken är att det normaliseras att vara vuxen utan barn.