Okommenterat användande av ord

img_5200Ottar # 2 2016

Leder språket tanken eller är det tvärtom?

Har det någon betydelse för barnnormen om vi använder ordet barnfria eller barnlösa om personer som valt bort barn? Spelar det någon roll om vi säger IS eller Daesh, socialbidrag eller ekonomiskt bistånd? Kan hiv med små bokstäver bidra till att minska stigmatiseringen av hivpositiva? Har det någon betydelse om vaginala samlag beskrivs som omslutande eller penetrerande?

”De flesta sansade debattörer menar nog att det är själva diskussionen kring ord som möjligen kan förvandla samhället, orden i sig påverkar inte mycket.” skriver Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen.

I våras skrev jag om att vi borde sluta använda oskuldsbegreppet på Metros debattsida och diskuterade varför ordet är olämpligt.

”Oskuldsbegreppet antyder att den som haft sex bär skuld, men man är inte skyldig för att man har haft sex. Det finns ingenting att känna skuld för. […] Oskuldsbegreppet är främst förknippat med ”det enda riktiga” sexet, vaginala samlag. I många mänskliga kulturer har idén om mödomshinnan som spricker första gången någon har omslutande sex och som lämnar spår i form av blodfläckar, varit central i synen på sexuell oskuld. Det är bara det att mödomshinnan är en myt. Det går inte att se på personer om de har haft sex. […] För att ge en mer verklighetsnära bild av hur personer har sex och inte spä på patriarkala föreställningar som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet kan man prata om sexdebut istället.”

Vänjer personer vid laddade ord gör du genom att använda dem. Får personer att se saker från nya perspektiv gör du genom att bara presentera dem. Istället för att göra en grej av att man använder ett visst ord kan man bara använda det. Ungefär så har jag resonerat.

Ibland tar jag diskussionen om vilka ord och uttryckssätt jag använder, ibland låter jag bli för att diskussionen inte ska förta innehållet. Någonstans har jag haft en förhoppning om att mottagaren kan föra en inre diskussion med sig själv, men kanske är det att hoppas på mycket att okommenterat användande av ord skulle vara tillräckligt för att få personer ska se saker från nya perspektiv. Jag vet inte.

Barnfri eller barnlös

Allt fler som valt bort barn kallar sig barnfria. Andra kan beskriva sig själva som både barnfria och barnlösa. Personligen föredrar jag att kalla mig barnfri då då ”lös” ofta indikerar en brist, exempelvis arbetslös, bostadslös och innehållslös. Bekymmerslös och förutsättningslös är några undantag.

Barnlös är ett användbart ord om man pratar om personer som inte har några barn men skulle vilja ha det. En del talar om ofrivillig barnlöshet i motsats till frivillig barnlöshet, men då allt fler talar om barnlöshet och barnfrihet har behovet av motsatsparet ofrivillig barnlöshet och frivillig barnlöshet minskat. Därmed inte sagt att alla tagit till sig att barnfri kan ha positiv innebörd i jämförelse med barnlös som i ofrivilligt barnlös. För en del är det fortfarande främmande att det finns personer som inte har barn och heller inte har någon önskan att skaffa barn.

Veganer och barnfria

Det är med veganer som med barnfria. Man delar kosthållningen eller barnfriheten, men det behöver inte innebära att man skulle få ut någonting av att umgås med varandra. I övrigt kan man ha betydligt mer gemensamt med körsnärer och småbarnsföräldrar. Det är inte ens säkert att det ger någonting att prata om barnfrihet med en annan barnfri person. En del barnfria klarar man inte av, framförallt inte de som tycker illa om barn och unga, andra vill man lära känna och prata om allt möjligt med.

För mig är inte barnfri en identitet. Det är något jag är, men jag skulle inte säga att det är något jag gör. Det skulle inte falla mig in att kolla in vilka hotell och restauranger som är barnfria eller liknande innan jag bokar rum eller bord.

Det är enkelt att få för sig att bara för att någon bryter mot normen i något avseende så är den säkert intressant som person överlag, men då misstar man sig. Barnfria miljöer är inte befriade från begränsande normer. Barnfriheten blottar snarare andra normer. Veganer och barnfria kommer i alla uppsättningar. Barnfria är heterosexuella och monogama. Barnfria har husdjur. Barnfria äter djur. Barnfria är som alla andra i mångt och mycket fast utan barn. De är inte nödvändigtvis mer toleranta bara för att de begär att andra ska tolerera deras val.

Som barnfri vill man kanske tro att man har mer gemensamt med andra barnfria än vad man i själva verket har för annars blir urvalet av tänkbara personer att ha relationer med än mer begränsat. Det är nämligen inte helt ovanligt att barnfria inte vill leva med personer som har barn från tidigare relationer.

Steriliseringsmyndig

En person som har fyllt tjugofem år får på egen begäran steriliseras. Snart får jag sterilisera mig, har jag tänkt en längre tid. Nu får jag sterilisera mig och jag tvivlar fortfarande. Kroppsliga oåterkalleliga ingrepp framkallar ett mått av obehag hos mig. Att skaffa barn är en del av det. Jag tänker på det i termer av något oåterkalleligt.

Den som vill sterilisera sig måste träffa en kurator eller läkare och få information om vad det innebär att bli steriliserad. Sterilisering får inte ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga graviditet. Det framgår av 5 § steriliseringslagen.

Fördelarna med sterilisering är att det är en säker preventivmetod utan biverkningar. Jag är inte främmande för att en sådan som jag som inte använder något annat preventivmedel än kondom skulle ha bättre sex om jag visste att jag under inga omständigheter riskerade att bli med barn. Kanske hade jag varit mer avslappnad de gånger samlag med kondom inte varit det mest smidiga eller de gånger jag känt ett behov av att med jämna mellanrum kolla att kondomen sitter där den ska.

Tänkbara nackdelar med sterilisering är att man kan ångra sig, men jag vet inte hur vanligt det är. En annan nackdel är om man blir mindre noggrann med att använda kondom vid tillfälliga sexuella förbindelser. Jämför med på alla som använder hormonella preventivmedel och struntar i kondom. I och med att jag inte vill ha sperma i mitt underliv vore det till nackdel för mig om personer fick för sig att de kan ejakulera i det.

Något som ses som en nackdel med sterilisering men som jag ser som en fördel är att det i princip inte finns någon återvändo om man skulle ångra sig. Jag tycker inte att jag ska skaffa barn. Det som står mellan mig om barn är inte frånvaron av barnlängtan, det är en övertygelse om att jag inte ska ha barn. Jag vill inte vilja ha barn. Det gäller även om jag skulle få för mig att jag borde skaffa barn. I ett sådant läge hade det varit positivt att vara steriliserad, tänker jag.

Jag vet en person som steriliserade sig som en slags säkerhetsåtgärd i händelse av att hon en dag skulle få för sig att hon borde skaffa barn. I samband med förälskelse eller så. För en del är det säkert provocerande för det har blivit någon slags sanning att man ska skaffa barn om man känner för det.

För egen del har jag ingenting emot att känna för något utan att nödvändigtvis agera på det. Jag måste inte göra allt jag känner för. Jag känner för att ha sex med massor av personer som lever i monogama förhållanden, med något säger mig att deras partners helst ser att jag inte agerar på den känslan.

Teoretisk ånger berättigar sexpress

”Tänk om du ångrar dig.” Jag kan inte minnas att jag har berättat att jag inte vill ha barn utan att få det svaret. Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Har du aldrig velat ha barn eller är det något som vuxit fram? Barnfria personer kan komma på flera tänkbara reaktioner om någon berättar att denne inte vill ha barn, men det verkar inte vara normen.

”Tänk om du ångrar dig.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Att ångra saker är en del av livet. Om en person ångrar sig ångrar den sig. I den mån det är ett bekymmer är det den personens bekymmer. Var är engagemanget för människors ånger i andra sammanhang? Varför är det just kring beslutet att inte skaffa barn folks oro för att vi ska ångra oss manifesteras?

”Kan en på allvar ångra sina barn? Frågan är så tabu att den knappt går att ställa.” Så inleds ett reportage i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar.

Ottar har träffat tvåbarnsföräldern Pia som ibland ångrar att hon skaffade barn. Pia heter egentligen något annat. Medan några av oss finner det positivt att vi kan prata om denna ånger finns det andra som oroar sig för risken att öppna en dörr som inte borde öppnas. De oroar sig för vad det skulle kunna leda till på sikt om det skulle bli mer accepterat att ångra sina barn.

Det är knappast särskilt konstruktivt att ångra att man skaffade barn. Har man skaffat barn har man skaffat barn. Just därför är det viktigt att personer tillåts stanna upp och känna efter om de vill ha barn.

Fundera på om du vill ha på ditt samvete att ett barn blir till som en följd av att du sa till någon att den kommer att ångra sig annars. Varför skulle någon skaffa barn på grund av det kanske du tänker, men varför ens säga något sådant till någon om du inte tror att det påverkar personen ifråga?

Jag vill inte ha på mitt samvete vilket val någon gjorde kring att få barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra om den vill ha barn. Tänk om en person som skaffar barn för att inte ångra sig istället ångrar att den skaffade barn? Att frågan sällan ställs från det hållet beror på att vi utgår ifrån att föräldrar inte kan ångra sina barn. Även den som känner sig osäker inledningsvis kommer vilja vara förälder när barnet väl finns. Det ligger säkert något i det. De som ångrar att de skaffade barn ångrar inte att människan finns.

”Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.” (OTTAR)

De som har skaffat barn kan däremot fråga sig själva om de hade gjort det om det hade varit möjligt att backa bandet. Det är en hypotetisk diskussion, men det är den som föranleds av ”tänk om du ångrar dig” också. Den ångern är lika hypotetisk, men anses ändå så pass viktig att man bör ta det förmodade säkra (att man inte ångrar att man skaffade barn) framför det osäkra (att man nog kommer att ångra sig om man inte skaffar barn).

”Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm. Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.” (OTTAR)

Det måste gå att prata om att man hade gjort ett annat val i dag om det hade varit möjligt utan att det blir personligt. Jag tror att det går. Är det inte allvarligare om någon ångrar att den blev förälder än om någon ångrar att den inte blev det? Den barnlösas ånger drabbar bara hen själv, förälderns ånger riskerar att gå ut över barnet. Trots detta får personer, framförallt kvinnor, höra att de kommer att ångra sig om de inte skaffar barn. Detta samtidigt som få saker är så tabubelagda som att ångra att man skaffade barn. Hur går det ihop? Man utgår som sagt från att föräldraskapet, särskilt moderskapet, inte går att ångra.

Innan du försöker förmå någon annan att skaffa barn med dig eller någon annan bör du fundera på om du vill bidra till att någon som är osäker vad på den vill tar ett beslut som den senare kan ångra. Om du ömmar för andras ånger vill säga.

Sexliv som är oförenliga med föräldraskap

En nackdel med att ha barn är att det påverkar sexlivet negativt. Jag har skrivit om det några gånger. De flesta har inte påstått något annat, men några har – utan att gå in på några detaljer – framhållit att deras föräldraskap inte haft någon sådan påverkan på deras sexliv.

Har den som inte vet vad den väljer något val? Jag tror på informerade val. Om föräldraskap tenderar att påverka sexlivet negativt bör ingen skaffa barn i tron att det inte alls gör det. Om p-piller sänker sexlusten bör den som börjar använda dem vara införstådd med det. Det är eftersträvansvärt att personer vet vad de ger sig in på i den mån det är möjligt.

Personer som är väl medvetna om att sexlivet inte kommer att vara vad det en gång var under småbarnsåren kan för all del bli besvikna, men antagligen inte lika besvikna som de som trodde att de gick att fortsätta ha sex ”som vanligt”. Bara för att man är medveten om att föräldraskap påverkar sexlivet innebär inte det nödvändigtvis att man kan föreställa sig vidden av det. Och då ska vi inte tala om föräldraskap som är kantade av ”komplikationer”.

Nu har jag ingen aning om hur många som tror något annat än att föräldraskapet påverkar sexlivet negativt eller hur många som ens tänker i de banorna innan de skaffar barn. Att jag har tänkt på detta beror på att jag är en person som tycker om sex och därför tänker mycket på sex, men också på att jag haft sex med personer som har barn. Det har påverkat deras sexliv (och mitt och andras sexliv med dem) vad andra än påstår. Och det har inte varit en positiv påverkan.

Det är klart att föräldraskapet inte påverkar sexlivet negativt om man inte hade ett aktivt sexliv innan, men jag utgår från personer som har ett aktivt sexliv och vill fortsätta ha det. Med negativ påverkan menar jag inte att föräldraskap sätter käppar i hjulen för ett fortsatt sexliv. Jag menar bara det jag skriver, att föräldraskapet som regel har en negativ påverkan på sexlivet.

De som talat om för mig att man kan ha sex som vanligt efter att man blivit förälder har uppenbarligen ingen aning om hur mitt sexliv ser ut. Om barn inte påverkar ditt sexliv negativt vill jag inte ha ditt sexliv. 

Jag är inte en person som har 8 minuter långa vaginala samlag innan jag går och lägger mig. Hade mitt sexliv sett ut så hade det kanske inte påverkats så negativt av föräldraansvar. Jag menar, jag skulle inte gråta mig till sömns om jag gick miste om det. Men till och med om mitt sexliv vore så andefattigt tror jag att det skulle påverkas negativt om jag hade barn. Jag skulle säkert vara tröttare under de där 8 minuterna.

Jag vill kunna ha sex när jag känner för det oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag vill kunna ha sex på alla ytor i min bostad. Jag vill kunna ha sex med olika personer hos olika personer. Jag vill kunna ha sex utan att ta hänsyn till andra personer i min bostad. Jag vill kunna ha sex ostört. Jag vill kunna låta när jag har sex. Jag vill inte bli störd av att någon som plötsligt vaknar och kräver min uppmärksamhet. Jag vill kunna ha sex utan att stänga dörren om mig, men om jag stänger dörren om mig vill jag kunna göra det utan att någon ryker i dörrhandtaget och undrar ”Vad gör ni därinne?”. Jag vill kunna ha sex länge. Jag vill inte vara för trött för att över huvud taget ha sex. Jag vill hellre vara trött för att jag haft massor av bra sex.

Det sexliv som inte skulle påverkas negativt av föräldraskap är jag fullkomligt ointresserad av att ha. Det sexliv jag vill ha går helt enkelt inte att kombinera med barn.

happy-international-childfree-day-1e80c

Omtänksamma människor som oroar sig för att du kommer att ångra dina normbrott

För några år sedan nämnde jag i förbigående att jag inte ville gifta mig. En person i mitt sällskap undrade hur jag kunde veta det och ville ha det till att det var en fråga om min ålder. Hade jag bara varit äldre hade jag förstått att äktenskapet också var för mig. Jag blev ganska tagen för jag hade aldrig fått en sådan reaktion innan vad gäller äktenskap och har dessbättre inte fått det sedan dess. De allra flesta verkar vara medvetna om att alla inte vill gifta sig. Alla som lever under äktenskapsliknande förhållanden utan att ingå äktenskap är en indikation på det om inte annat.

Personens reaktion påminner om en vanligare reaktion, nämligen om hur en del reagerar om någon inte vill ha barn. ”Hur kan du veta det?” eller ”Tänk om du ångrar dig?” är vanliga reaktioner om du frågar personer som har erfarenhet av att prata om att de inte vill ha barn.

Det tillhör nog ovanligheterna att barnfria träffar på personer som reagerar med att visa intresse och vill veta mer om hur de resonerar kring barn och föräldraskap. Sådana saker får de prata med varandra om. Vanligare är nog att barnfria förväntas försvara sig mot andras förutfattade meningar om personer som inte vill ha barn. Det kan för all del vara intressant på något plan, om inte annat som argumentationsövning. Om allt går vägen kommer de du samtalade om barnnormen med ihåg vad ni talade om längre fram och tänker att det kanske inte var dumt det som sades om att man också kan använda sin valfrihet till att välja bort det som anses höra livet till.

Personer som antingen har eller vill ha barn har en benäghenhet att ta det personligt om någon annan inte vill ha barn. Väljer du bort något andra har valt är det som att säga att de har valt fel. Bara för en självupptagen person borde det vara en rimlig slutsats.

Jag har ingen aning om personer som bemöter andra på detta vis har för vana att göra det när de blir lika tagna av något som jag blev när en person ifrågasatte att jag inte ville gifta mig eller om det är barnnormen som aktiverar dem, men det går inte att komma ifrån att det är ett otrevligt sätt att bemöta medmänniskor på.

Personer kommer uttrycka oväntade saker och då är det bra att ha funderat på hur man ska hantera det när det händer. Om du är övertygad om att barn är meningen med livet och du möter någon som indirekt talar om för dig att det inte finns någon mening med dennes liv förstår jag om du reagerar, men ta ett steg tillbaka. Barn är inte meningen med allas liv även om det råkar vara meningen med ditt. Oavsett om du köper det eller inte går det alldeles utmärkt att andas några gånger när någon säger någonting oväntat och svara någonting mer genomtänkt som inte riskerar att kränka personen. Om det inte också är meningen med ditt liv att göra personer som har en annan mening med sitt obekväma det vill säga.

Jag är knappast ensam om att ha fått den här sortens reaktioner när jag nämnt att jag inte vill vara förälder. Jag argumenterar inte emot längre. Antingen säger jag ingenting eller så upprepar jag bara att jag inte vill ha barn eller vara förälder. Det finns ingenting att försvara. Det finns inget krav på att ha någon meningen med sitt liv, eller på att man måste dela den med det stora flertalet i den mån man har formulerat någon för sig själv.

Om personer ångrar eller rättare sagt ändrar sig får de väl göra det och skaffa barn, tänker jag. Om de ångrar att de inte skaffade barn, läste en annan utbildning eller vad det kan vara frågan om när det är försent att göra någonting åt, vilket att ångra sig också kan antyda, må det vara hänt. Att riskera att ångra saker är en del av livet. Det är inte omedelbara kränkande reaktioner något vaccin emot. Om någon ändrar eller ångrar sig får väl den som känner sig manad klämma ur sig ”Vad var det jag sa” om det gör hen lyckligare.