Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.

Självförtryckets mekanismer och barnfödarstrejk

”Ett stort hinder var kvinnorna själva, deras självsyn. Det finns stor insikt hos flera av 1880-talets kvinnliga författare om självförtryckets mekanismer. Hur kvinnor medverkar till sitt eget förtryck genom att förminska sig, underordna sig, vara till lags och lida i tysthet.”

Den tankegången var ännu mer närvarande i mitt liv när var 14 år och valde bort en del saker som förknippas med den traditionella kvinnliga könsrollen. Sådant som jag förväntades ägna mig åt enbart på grund av mitt kön utan att det gav mig någonting. Sådant som hade potential att begränsa mig och min rörelsefrihet. Allt annat hade jag betraktat som någon form av självförtryck även om jag vid den tidpunkten inte kände till begreppet.

Jag valde med ett visst motstånd från personal vid Ungdomsmottagnigen bort p-piller och jag vägrar låta män ejakulera i mitt underliv. Jag tänker inte vara till lags och riskera min hälsa för mäns skull. Deras sexualitet är inte på något sätt viktigare än min. När jag läser om att varannan kvinna får skador i samband med vaginal förlossning och att det framställs som någonting normalt, en del av att vara kvinna, tänker jag återigen på självförtryckets mekanismer.

Jag frågade på Twitter om några hade övervägt att barnfödarstrejka för bättre förlossningsvillkor. Den som innerligt vill ha barn kan säkert tänka sig att gå igenom ett och annat obehag utöver vad själva graviditeten i sig har att erbjuda, särskilt om de inte känner till något annat.

Flera har hävdat att män inte skulle acceptera att föda under liknande förhållanden och riskera sina hälsa på det sätt kvinnor gör för att sätta barn till världen. Jag tror dem och det hade varit fullt rimligt av männen. Frågan är varför kvinnor ska acceptera dagens förlossningsvillkor.

Att gravida dör i samband med förlossning förekommer knappt i Sverige. I Sverige är risken en på 14 100 att dö i samband med graviditet eller förlossning, enligt Unicef. Det finns andra komplikationer som kan ställa till med mer eller mindre allvarliga följder. Döden är inte allt. Det vore fullkomligt orimligt att ha vården länder i vilka kvinnor kan räkna med att en andel av dem kommer att dö för att de blir gravida som jämförelsenorm. Har man kommit längre än flera andra länder på något område är det också rimligt att ställa andra krav.

Nu vill inte jag vara förälder av flera skäl – barnfödarstrejk är således inget för mig. Det hindrar inte att jag har all sympati för personer som vill ha barn, men avstår det under rådande omständigheter för att de inte vill bidra till förtrycket av sig själva.

Det är utmärkt att barnmorskor har börjat vittna om undermåliga arbetsvillkor och hur de går ut över de som ska föda. Tidigare har det varit ganska tyst om detta för att man inte velat skrämma upp kvinnor. Komplikationerna drabbade dem likväl, men tystnaden bidrog till att de framstod som ”naturliga”. Om knappt någon höjer på ögonbrynen och omedvetenheten om att det kan fungera annorlunda är stor är det enkelt att tro att omständigheterna är lika naturliga som att ”vabruari” inte går att undvika.

Bara det senaste året har allt fler pratat om förlossningsskadorna som en konsekvens av politiska beslut och bristfälliga arbetsvillkor snarare än en ofrånkomlig del av kvinnors liv, vilket är fullt rimligt då endast ett fåtal kommer att avstå barn av politiska skäl. Barnfödarstrejk är ingen realistisk lösning.

Att påtala den politiska aspekten synliggör att det som kan betrakatas som ett självförtryck inte måste vara ett, villkoren för att föda barn kan förändras till det bättre och det måste vara fokus.

Vuxna lutar sig mot Barnkonventionen när de trycker till unga

Alla människor under 18 år är barn enligt Barnkonventionen har en del svarat när jag ifrågasatt personer som benämner tonåringar som barn. Inte för att jag har någonting emot barn utan på grund av den allmänna benägenheten att klistra på unga – utan någon som helst egen barnidentitet – etiketten barn. På grund av denna barnetikett ska de sedan förvägras att ta del av allt det som vuxna kan ta för givet. De ska inte räkna med att bli tagna på allvar just eftersom att de är barn och det är något man ger uttryck för väl medveten om hur många unga efterfrågar mer frihet och ett ökat självbestämmande.

Fram till den dag då de fyllt 18 år räknas mycket riktigt tonåringar som barn enligt bland annat Barnkonventionen, frågan är dock på vilket sätt detta skulle vara det minsta relevant för människor i allmänhets tolkning av begreppet ”barn”? Barnpornografi är sedan några år tillbaka pornografi där barn i just meningen personer under 18 år deltar, men hur många tänker på sexuella skildringar av byxmyndiga när de hör ordet ”barnpornografi”?

Jag har mycket svårt att föreställa mig annat än att även de som envisas med kalla personer under 18 år barn nog främst tänker på de yngre inom åldersspannet när barn kommer på tal. De som hänvisar till Barnkonventionen utgår sannolikt från att matvarubutiker som bjuder barn på frukt medan deras föräldrar handlar vänder sig till alla under 18 år. De är antagligen lika övertygade om att dessa tonåringar inte är välkomna på barnfria kaféer.

Personer under 18 år får barnstämpeln när vuxna vill hålla dem på avstånd eller möjligen samla in pengar till förmån för unga som fallit offer för krig och konflikter. De kan däremot inte räkna med att få betraktas som barn i sammanhang där de skulle kunna tänkas tjäna något på det, i de sammanhang där ”barn” ges särskilda förmåner. ”Barn upp till 12 år” och snarlika formuleringar är inte alls ovanliga.

17-åringar kan inte räkna med någon barnklippning till barnpris, inte heller i de fall där barn inte uttryckligen definieras som personer upp till 12 år eller liknande. Det skulle förstås inte skada att se om det går att få klippa sig billigare med hänvisning till Barnkonventionen.

Det finns inget givet svar på vem som är ett barn även om en del vill göra det enkelt för sig själva genom att hänvisa till Barnkonventionen. Vem som är ett barn beror på vem du frågar och vilket sammanhanget är. Drar någon fram kuken kan du få vara barn ganska länge, men ”barnen på gården” är på sin höjd mellan 8 och 12 år. Som ung kan man använda denna ovisshet till sin fördel. Man kan gå in för att passera som barn när det är fördelaktigt, avstå när det inte är det.

I tider då vi förväntas respektera människors könsidentiteter och använda rätt pronomen borde det inte vara mycket begärt att respekten för olika identiteter också skulle gälla de som av somliga avfärdas som barn. Så är det inte, människor som aldrig skulle drömma om att kalla personer med en kvinnlig könsidentitet män genom att hänvisa till att det faktiskt står ”man” i deras papper har sällan några större problem med att tala om för unga som lämnat sin barnidentitet bakom sig att de minsann är barn och för säkerhets skull dra till med Barnkonventionen. Om de istället hade intresserat sig för traktatets innehåll så hade de kanske insett att det inte är ett verktyg avsett för att trycka till unga människor och försvaga deras rättigheter ytterligare.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.

Sociala medier är mitt preventivmedel!

Pelle Filipsson kom ut med en bok om ofrivilligt föräldraskap för några år sedan, Den vackraste gåvan, och många tänkte säkert att en mor aldrig skulle skriva en bok om att hon inte kunde älska sitt barn, vilket Filipsson faktiskt gjorde. Corienne Maier, även hon förälder, skriver i boken No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn att hon hade låtit bli att skaffa barn om hon hade vetat om vad som väntade. Daily Mail publicerade nyligen en artikel om Isabella Dutton, förälder till i dag vuxna barn, som ångrar att hon skaffade två barn med sin partner som ursprungligen ville ha fyra. Dutton gick med på att skaffa barn mot sin vilja. Hur tänker en person som går med på någonting sådant, eller den som försöker övertala sin partner att skaffa barn med henom, kan man undra, men det finns ingen anledning att fråga i efterhand. När barn väl är satta till världen får man finna sig vid det.

Vi som inte har barn får låta bli att upprepa andras misstag. Låta bli att skaffa barn med personer vi inte vill ha barn med och låta bli att försöka övertala andra att bli förälder till ett gemensamt barn. Det är enkelt att se till att det inte blir några barn om man inte vill ha några.

När min mens var sen för första gången någonsin, det var inte alls länge sedan, tänkte jag på det eventuellt levande inom mig som en parasit. ”Like parasites, they took from me and didn’t give back’” som Duttom uttrycker det om sina existerande barn. Jag skyddar mig och visste innerst inne att jag inte hade något skäl att oroa mig för graviditet, men jag blev ändå orolig. Vi har fri abort i detta land, men jag vill för allt i världen inte bli gravid eller göra abort. Jag hade förstås gjort det om något hade parasiterat på min kropp, men det hade ofrånkomligen varit ett personligt nederlag. Jag som förespråkar att ”knulla runt” ansvarsfullt ska inte bli gravid.

Det jag kan uppskatta med alla föräldrar som twittrar, bloggar och statusuppdaterar om positiva och negativa saker med att vara förälder är att de ger oss som inte är föräldrar en inblick i hur det kan vara att ha barn. Det går förstås inte att förstå fullt ut utan att ha egna, men det är eftersträvansvärt att val är medvetna, att man vet vad man väljer, inte minst när det gäller så stora beslut som det att skaffa barn.

Gå inte med på att bli förälder mot din vilja, skydda dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Den sexualiserande betraktarens öga

Bloggaren Chloé Schuterman publicerade bilder på några vackra och säkert minst lika goda pepparkakshus som hon och några vänner hade skapat och en bild på sig själv med kristyr i ansiktet. ”Såhär fin blev jag efter pepparkakshusbakningen” tyckte Schuterman som publicerade bilden på sig själv på sin blogg. Fin var inte vad några personer som vanligtvis kan tänka tänkte, utan de klarade inte av att se bilden utan att associera kristyren i ansiktet till en klassisk porrkliché eller hålla den associationen för sig själva. Bort med bilden, tyckte de och fick som de ville.

Är det några som sexualiserar barn och unga så är det personer som nödtvunget måste dela med sig av sådana associationer i tron att alla tänker likadant. Barn ska vara barn, är ett klassiskt mantra som upprepats av vuxna som anser att 13-åringar är barn i alla tider, men den devisen är inte lika helig när kladdiga 13-åringar lyckas få vuxna att associera kladdet med diverse kroppsvätskor som kan förekomma i sexuella sammanhang.

Kommer du i framtiden kunna se någon avnjuta en Calipo utan att tänka på manlig onani med förhud undrade jag på Twitter. Nej, inte efter vad jag just läste, svarade en person och det är just den effekten spridandet av associationer tenderar att ha. Allt sitter i den sexualiserande betraktarens öga och flera av de som reducerade bilden på Schuterman till en klassisk porrkliché har i andra sammanhang beklagat sig över personer som sexualiserar bilder på nakna barn och vill ha det till att de är barnpornografiska. Ni är samma andas barn. Om det inte vore för det tankegods ni bär och gladeligen delar med er av hade Facebook gissningsvis aldrig övervägt att stoppa omslagsbilden till Nirvanas album Nevermind.

För någon med livlig associationsförmåga kan bilder på barn garanterat fylla samma funktion som pornografi, men associationer som riskerar att begränsa andra kan man gott och väl hålla för sig själv.

Sexassociationer kan vara sexpositiva och lustbejakande, men det kan också vara långsökta och begränsande. Kristyrsnacket får somliga kvinnor att dela bananer i mindre bitar innan de stoppar dem i munnen. Hur lyckat är det på en skala? Klarar man inte av att se bilder på barn utan att dra paralleller till sex eller pornografi är det kanske det som är problemet och inte vad barnen gör helt oberoende av vuxnas associationsbanor.

Barnalstrande irreversibelitet och barnfri irreversibelitet

Att irreversibla handlingar skapar oro och eftertänksamhet är i grunden bra för det får oss att fundera både en och två gånger innan vi utför sådana. I Sverige får den som fyllt tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt i landet begära att steriliseras enligt steriliseringslagen. Det finns några undantag från denna regel som man kan läsa om här om man är intresserad. Den som överväger att sterilisera sig måste träffa en psykolog och bli informerad om konsekvenserna innan det kan bli aktuellt med en remiss till en klinik där operationen kan utföras. Det kan man skratta åt om man vill, den som vill sterilisera sig borde rimligen känna till konsekvenserna, men det finns en poäng med att inte ta för lättvindigt på irreversibla ingrepp. För den som inte vill vänta till sin tjugofemårsdag med ett varaktigt upphävande av sin fortplantningsförmåga går det säkert att åka utomlands och få ingreppet gjort mot en viss summa pengar.

Jag vill vara barnfri men jag vill inte sterilisera mig. Tidigare utgick jag av någon anledningen från att kvinnor som lät sterilisera sig slutade att menstruera. Jag tycker om att menstruera så den inbillningen från min sida var ett ganska tungt argument för min del från att avstå. Nu vet jag att man behåller mensen efteråt, men jag vill ändå inte sterilisera mig. Det är klart att det faktum att jag kan ångra mig – att jag en dag får för mig att jag vill ha barn – bidrar, men en sak som väger ännu tyngre är faktiskt att jag inte vill att män ska ejakulera i mitt underliv. De män som har sex med mig vet att om de ejakulerar i mig finns det en risk att jag blir gravid. Hade jag använt något hormonellt preventivmedel och (vanligt samband) låtit bli att skydda mig mot könssjukdomar är jag övertygad om att en del män hade ”råkat” ejakulera i mig. Det är till och med så att en del män utgår från att kvinnor som använder hormonella preventivmedel vill ha sperma i sitt underliv varje gång de har sex. En del utgår till och med från att kvinnor som inte gör det också har sådana önskemål. Den dag dessa män är historia ska jag beakta att det finns en pornofiering av samhället att tala om, för är det någonting pornografin har förmedlat så är det att sperman kan spillas på andra ställen, att manlig utlösning i sexuella sammanhang inte behöver vara förenad med ett risktagande.

Personer som säger att de inte vill ha barn kan ibland bli bemötta med det märkliga argumentet att de borde sätta ett barn till världen då det är irreversibelt att inte göra det. De som kan tänka tänker just nu att sätta ett barn till världen också är irreversibelt. Utan några riktiga argument konstaterar de att barnfrihetens irreversibilitet förlorar mot barnaalstrandets dito. Det är inte nödvändigtvis föräldrar som framställer den ena irreversibeliteten som värre. Har man satt ett barn till världen finns det inget riktigt skäl att ångra sig, det är ett döttfött projekt. Har man inte skaffat barn och inte kan det av varierande orsaker finns det heller inget riktigt skäl att ångra det, ty det är ett lika döttfött projekt. (Man kan faktiskt skaffa barn på andra sätt, tänker någon. Ja, och man kan umgås med sin grannes telningar istället för att sätta egna till världen, men hej, min bloggpost handlar om de där biologiska barnen.)

Människor tenderar att anpassa sig efter irreversibla beslut de fattat, antingen frivilligt eller motvilligt. Andra ångrar sig och krisar. Krisen behöver inte ha ett givet samband med den utförda handlingen. Den som sexdebuterade ”förtidigt” enligt vuxenvärlden kanske krisar på grund av fördömandet snarare än handlingen i sig och när den ägde rum. (Ja, att sexdebutera brukar av någon anledning kategoriseras som irreversibelt, det gör inte att ha smakat vitlöksglass).

När du sitter där på hemmet och ingen vill umgås med dig kan det vara bra att ha barn och barnbarn, menar en del, men en del överlever faktiskt sina barn och andra har barn som bor i en annan världsdel eller inte kommer och hälsar på på grund av familjeintriger. Det är heller inte säkert att du kommer att sitta ensam på hemmet om du inte skaffar barn, men visst, med den inställningen är den risken måhända överhängande.

Det finns goda skäl att noga överväga irreversibla handlingar, men att framställa vissa som garanterat bättre utifrån en föreställning om att man vet hur ens liv kommer att vara om 10, 20, 30, 40 år är tyvärr ingen garanti för att de är ”bättre” eller att återstoden av ditt liv kommer att följa de premisser som fick dig att fatta ett oåterkalleligt beslut.

Normbrott synliggör normen och öppnar upp för samtal

En nykterist fick frågan ”Varför är du nykterist?” och gick i taket. Jag kunde dra mig till minnes alla de gånger jag blivit trött för att någon frågat varför jag rakat av mig håret. Jag har tänkt på det och landat i att jag har all förståelse för att personer undrar, för i ärlighetens namn undrar jag detsamma när jag ser en rakad kvinna. Jag vill veta om det fanns ideologiska, praktiska eller rent estetiska skäl att göra sig av med håret.

Jag var inte alls ovetande om att personer i min omgivning skulle undra. För många var jag mitt hår. Jag minns när vi skulle skriva positiva saker om varandra i grundskolan och många kommenterade mitt långa tjocka hårsvall i positiva ordalag. Jag kände mig inte som en hel människa.

Jag hade aldrig kunnat ana hur många frågorna skulle vara eller hur många barn som skulle missta mig för att vara en man. Att fulla människor skulle komma fram och fråga om de fick känna på mitt huvud. Jag visste inte omfattning av hur ”skadade” vi är av könsstereotypa föreställningar om kvinnor och män.

Jag tittade mycket när jag kom till Stockholm som barn. Två kvinnor som hånglade på en offentlig plats lyckades påkalla mig uppmärksamhet och det var svårt att inte titta, och varför skulle jag inte titta, hade inte det bara varit att jämställa dem med funktionshindrade som jag alltid fick höra av vuxna att man inte skulle titta på. De kunde bli ledsna sa vuxna, men blev de inte mer ledsna av att inte bli sedda eller rättare sagt ignorerade?

Det är nog få rakad kvinnor som inte känner till normen och inte hade kunnat föreställa sig att frånvaron av långt hår skulle framkalla blandade reaktioner. Första veckorna tyckte mamma att det var svårt att skilja på mig och min bror.

Medvetandet om att jag borde ha vetat gör att jag inte kan säga så mycket om reaktionerna. Jag blir inte ledsen när barn tror att jag är en man eller pekar och frågar sina föräldrar om jag är en kille eller tjej. Jag känner mig snarare ganska stolt. För barn som aldrig får ”annorlunda intryck” av sin omgivning i unga år senareläggs den process det faktiskt är att inse att alla kvinnor och män inte är stöpta i samma form. När föräldrarna inte lyckas förmedla att det finns avvikare från de normer de hela tiden bidrar till att legitimera är det bra att Stockholms flator finns, och är det inte ganska bra att du får frågan om varför du inte dricker? Det ger dig en naturlig öppning att problematisera Sveriges alkoholpolitik och svenskarnas alkoholkonsumtion om du så önskar.