Äldre kvinnor som gör sig till

Kan ni sluta tala om för kvinnor att de ska åldras med värdighet? Om du som läser detta inte vet vad jag menar kan det bero på att du lyckats undgå de kvinnor som förmedlar hur viktigt det är att andra kvinnor håller på ”värdigheten”. För det är alltid kvinnor.

Att åldras med värdighet handlar om att ”acceptera sin ålder”. Att acceptera sin ålder kan tyckas ofrånkomligt för hur gör man om man inte accepterar den? Du kan gärna inte höra av dig till en myndighet om du känner dig som en ung person fångad i en äldre persons kropp och få siffrorna i ditt personbevis korrigerade. Att acceptera sin ålder tycks handla om att kvinnor som uppnått en viss ålder ska undvika att passera som yngre än vad de är. Det finns inga tydliga riktlinjer för hur en 65-åring ska se ut att förhålla sig till, men några saker som återkommer när man lyssnar på de som finner det viktigt att äldre kvinnor åldras med värdighet är att de inte ska visa (för mycket) hud, sminka sig (för mycket), vara sexuellt utmanande eller bära ”ungdomliga” kläder. Att ens omgivning tror att man är yngre efter tjugofem tar de flesta som en komplimang, men av någon anledning vill man frånta äldre kvinnor den glädjen.

Vi uppmanas ständigt att vara oss själva. Att försöka vara någon annan (hur nu det går till) anses falskt, men vem man är förändras och ska få förändras. Det är inte meningen att uppmaningen ska begränsa någon. Uppmaningen till trots riskerar man att utsättas för sociala sanktioner av olika slag om man inte anpassar sig och man kan också komma att avfärdas som en wannabe.

När man säger till äldre kvinnor att de ska åldras med värdighet är det en tvångströja. Att äldre ska vara sig själva har blivit synonymt med att äldre ska vara äldre. Hur man behandlar äldre kvinnor påminner om hur man ser på barn och unga. Barn ska få vara barn, säger vuxenvärlden, men de menar inte att barn som vill ha en barnidenitiet ska få den respekterad, utan att barn ska vara barn. På motsvarande sätt ska äldre kvinnor vara äldre. De ska påtvingas en identitet av att vara äldre även om de känner sig ungdomliga. Detta sker med en medvetenhet om unga ibland vill passera som äldre och vice versa.

Senast i går påmindes jag om hur viktigt det är att äldre kvinnor åldras med värdighet. Jag satte mig intill två äldre kvinnor på bussen. Det borde jag inte ha gjort för jag fick bland annat veta att ”kvinnor i 65-årsåldern som försöker att se ut som 14 år är…för mycket”. ”Patetiskt” fyllde den andra kvinnan i och nickade instämmande.

Vuxna som vill att barn ska vara barn

Min syster och hennes kompisar fick sin första mobiltelefon kring byxmyndighetsåldern. Jag och mina kompisar fick våra som nyblivna tonåringar eller året innan och idag kan du äga en mobiltelefon innan du fyllt tio år. Jag följde diskussionen om när det var lämpligt att ge sitt barn en mobiltelefon med ett ganska stort intresse och den lämnade mig inte helt oberörd.

Föräldrarna som var positiva betraktade telefonen som deras förlängda arm, någonting de gav till sina barn för att det skulle förenkla deras vardag. Föräldrarna som var negativa till att ge sina barn en telefon i unga år menade att barnen inte hade något behov av en mobiltelefon.

Debatten om mobiltelefoner sammanfattar ganska väl de flesta debatter om vad barn borde ha rätt till. Det är sällan som barnet är i fokus och om barnet är i fokus är det någon annan som definierar om barnet har ett behov.

Mobiltelefonen ses som ett vuxenattribut trots att det är min generation som växt upp med den sorten som går att visa sig med utan att det blir direkt pinsamt. Hanne Kjöller skriver om andra vuxenattribut och jag undrar om barndomen sitter i våra kläder. Kjöller menar att unga kvinnor vill ta farväl av barndomen fortast möjligt och och använder sig av ”vuxenattribut”.

Vuxenattribut är någonting som ska användas av vuxna för att vuxna har ett behov, men det är också de vuxna som avgör vem som har ett behov. Jag undrar hur längre den terminologin kan överleva när det knappast är någon nyhet att unga kvinnor som ännu inte ”fått tillstymmelse till bröst” använder BH. Med det vill Kjöller säga att de unga kvinnorna inte har något behov, men hon är inte den enda som upprörs över produkter som får säljas trots att målgruppen inte anses ha något behov. Varje år är det någon butik som tar bort olämpliga underkläder för barn ur sitt sortiment för att någon upprörd förälder varit där och klagat och fått medial uppmärksamhet.

Argumentet är att ”Det finns en poäng med att låta barn vara barn” eftersom att de tids nog kommer att ”tvingas in i begränsande könsroller och att det inte finns någon anledning att tidigarelägga den själsliga förkrympningen”. Tids nog? De flesta barn tvingas in i en könsroll från dag ett, men få är de någon som undrar om det finns något behov då.

Vilka är det som tycker att barn ska vara barn? Framförallt personer i min egen ålder som är så glada över att få vara en del av vuxenvärlden att de gång på gång vänder de unga ryggen. Deras lojalitet är inte hos de unga trots att de mycket väl känner till hur det är att vara fjorton år bland nyvuxna. Det är beklämmande detta mobbningskretslopp som aldrig tycks ta slut och att vi hämnas på oskyldiga.

Mina äldre släktingar sa alltid ”vad stor du hade blivit” och tittade uppskattande på mig. Uppenbarligen hade inte farmor några problem med att jag lämnade barndomen. Det var bara några krönikörer som grät när jag slutade vara ett barn.