Gärna argumentation, men först ett rejält ställningstagande!

Jag delar inte åsikten som framförs i den här artikeln, kan ni ge mig exempel på goda motargument? Jag vet inte hur ofta jag sett den sortens förfrågningar i en diskussionsgrupp på Facebook.

Det är också på Facebook jag brukar få frågor om vad jag tycker om saker som jag över huvud taget inte har kommenterat. Jag har förstås inte kommenterat allt som kan tänkas intressera mig och det kan vara trevligt att bli uppmärksammad på saker som torde kunna intressera en, men en del saker personer frågar om är mer långsökta än andra.

Framförallt får jag frågor om det alla pratar om. Alla utom jag då. Om jag inte pratar om något ”alla andra pratar om” beror det ofta på att jag är ointresserad och/eller ett medvetet val från min sida. En del av oss klarar av att avstå från att kommentera det senaste utan att skriva en bok om det.

Det är förstås bra att fundera över olika argument för och emot saker och ting – och vem har inte velat fråga begåvade personer vad de tycker i olika sakfrågor – men det bör man förslagsvis ha gjort på egen hand till att börja med. Annars kan andra uppfatta dig som någon som vill att andra ska göra jobbet åt dig…

Jag förstår de som frågar begåvade personer om tänkbara argument för eller emot någonting. Det finns ofta argument som man inte kommer på antingen för att man inte är tillräckligt påläst och/eller inte är mottaglig för argument mot den egna ståndpunkten (i den mån man har någon), men det är inte säkert att man får reda på dem om man framstår som någon för vilket ställningstagandet kommer i första hand, vilket de som efterfrågar argument på Facebook utan att ens ha googlat först ofta gör.

Alla andra får

Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?

Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?

Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?

”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.

Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.

Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.

Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”

Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är  mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.

Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.