Unga bättre på att använda kondom

Enligt senaste Kådiskollen är det framförallt unga som använder kondom. Även tidigare undersökningar har gett indikationer på att kondomanvändning är en åldersfråga. ”Ungdomars benägenhet att använda kondom avtar generellt sett med stigande ålder.” (Ungdomar och sexualitet 2013/14)

Trots att främst unga använder kondom regelbundet heter det ibland att unga måste bli bättre på att skydda sig. Jag läser aldrig om äldre som slarvar med kondomanvändning och måste bli bättre på det. I andra sammanhang är ”barn gör som vi gör och inte som vi säger” ett mantra men på det här området tycks vuxna vara inne på att olika normer för unga och äldre skulle fungera utan att någonsin berätta varför.

Äldre kan generalisera om ungas bristfälliga kondomanvändning utan att få några motfrågor. Varför frågar inte journalister ”Använder du själv kondom?”. Kanske för att de själva inte använder kondom och inte ens kommit på tanken. Kan journalister fråga personer som vill avkriminalisera cannabis för personligt bruk om de själva brukar det borde de kunna fråga äldre som förfasar sig över ungas kondomanvändning om de deras eventuella bidrag till kondomanvändandet.

Frågan som kvarstår är hur vi ska beskriva äldre och deras kondomanvändande när den grupp som är flitigast på att använda kondom framställs som slarvpellar. Då är det bra med undersökningar som Kådiskollen som ger svart på vitt det en del av oss redan visste.

Vad roligt att tant har en politisk åsikt

Behandla inte äldre som barn. Vid en första läsning tyckte jag inte om den rubriken. Antagligen på grund av att jag är tveksam till att personer behandlas som barn. Det beror helt och hållet på vad man menar med det. Om man menar att de inte behandlas med respekt, vilket rubriken syftade på, är jag helt emot att barn ska behandlas som barn. Om man menar att barn ska ha ett särskilt skydd för att de är underordnade sina föräldrar tycker jag att det är helt i sin ordning.

Vid en andra läsning slog det mig att jag uppskattar att rubriken sätter fingret på att människor inte uppskattar att bli behandlade som barn, för det är vad rubriken faktiskt säger. ”Låt barn vara barn” är en tillsynes oförarglig fras som har använts i en rad olika sammanhang. Natashja Blomberg bloggade för en tid sedan om vuxna som tolkar olikkönade barns vänskap som kärleksrelationer och föräldrar som utgår från att deras barn är heterosexuella. Inlägget var läsvärt och jag nickade instämmande till och med sista stycket där Blomberg ställde den retoriska frågan: ”Kan inte barn bara få vara barn?”.

Vuxna har sagt låt barn vara barn för att förmå föräldrar att inte låta sina barn göra och använda saker som de tycker ska vara förbehållna vuxna. Låt barn vara barn har använts som en förevändning för att barn ska ägna sig åt sådana saker som barn ”förr i tiden” ägnade sig åt. Leka med kottar och annat roligt. Vuxna ska däremot inte lajva sina föregångare och avhålla sig från sådant man inte ägnade sig åt förr i tiden, internet till exempel. De är ju vuxna. Gemensamt för de sammanhang i vilka frasen förekommer är att de är vuxna. Det är aldrig barn som kräver att få vara barn. Barn kan rentutav vilja sitta vid vuxenbordet.

Låt barn vara barn är en användningsbar fras för att var och en kan fylla den med det innehåll som passar dem. Minst lika tacksam som det lättsamma politiska budskapet ”Låt lärare vara lärare”. Om man klarar av att bortse från i vilka sammanhang den har använts det vill säga. Ibland ska vi låta barn vara barn för att barn liksom andra människor ska ha möjlighet att forma sina liv efter eget huvud. Utifrån en liberal utgångspunkt låter det alldeles utmärkt att människor ska vara herrar över sina egna liv, men kommunicerar ”låt barn vara barn” det? Vore det inte rimligare att förtydliga det i sådana fall med tanke på att budskapet också har använts för att begränsa unga, framförallt unga kvinnor?

Låt barn vara barn kan också handla om att man i grunden betraktar barn som könsneutrala i den meningen att de när de är små är mindre påverkade av socialt konstruerade kön än vad de kommer att vara senare i livet. En process man vill skjuta fram så långt det bara går.

Men det var Patrik Kronqvists ledare om äldre som behandlas som barn jag skulle skriva om. Kronqvist skriver: ”Jag är själv en del av problemet. När äldre i min närhet sagt saker jag inte håller med om har jag ofta lett överseende, tänkt att de ju är gamla. För det skäms jag nu. Äldre bör visas respekt och i det ingår att deras argument bemöts.”

”Vad roligt att tant har en politisk åsikt” påminner mig om föräldrar som publicerar ”Vad roligt att mitt barn uttryckt en politisk åsikt”-uppdateringar på Twitter, men också om personer som skrattar åt äldre som talar om sex. Vad roligt att tant pratar om kondomer.

Samtidigt finns det personer som tar på sig roller som de får serverade. Det kan handla om den roliga tjockisen, om den rationella högermannen utan känslor, om feministen som vill passera som manshatare eller om Marit Paulsen som har identifierat sig som tant sedan 1994. Tänk roller journalister skulle nappa på.

Det finns tjocka som är trötta på föreställningen om den roliga tjocka personen. Samtidigt måste tjocka få vara roliga om de känner för det. Det är först problematiskt om de endast får vara roliga. Om de inte också kan få vara komplexa, begåvade, empatiska, vänliga och sexiga. Det gäller även äldre människor.