Pensionärer ställs mot invandrare och ses som en kostnad

Ålderdom är inte längre ett sällsynt fenomen som det var förr i tiden, när gamla människor ansågs bidra med värdefull kunskap. Orden är den italienske teoretikern och aktivisten Franco Berardis.

Gamla människor är inte längre ett sällsynt fenomen bland befolkningen, men de är ett sällsynt fenomen i många ickegamlas liv. Det slår mig med jämna mellanrum hur tråkigt det är att jag inte har fler gamla människor i mitt liv som är vid liv.

Antingen känner man äldre människor för att man är äldre själv, arbetar inom vården eller för att man har äldre släktingar. Det går att känna äldre av andra skäl också, men det är nog de vanligaste om man räknar vårdtagare och släktingar till personer man känner.

Om det inte vore för delar av föreningslivet vet jag inte om jag skulle känna några äldre. Ålderdom är inte längre ett sällsynt fenomen, men äldre är sällsynta i en rad sammanhang trots att det här åldersseparatistiska samhället laborerar med åldersgränser nedåt och inte uppåt.

Mötesplatser där personer av olika åldrar kan råka ut för varandra är en bristvara. När man förlorar äldre släktingar förlorar man ibland också sin enda kontakt med den generationen.

Att äldre inte längre är sällsynta lär ha bidragit til att en del ser dem som kostnader snarare än människor fulla av värdefull kunskap. Sverigedemokraterna ska vara ett parti för äldre, äldre svenskar. När Sverigedemokrater ställer pensionärer mot invandrare, en grupp som ses som en kostnad i de egna leden, förstärker de bilden av pensionärer som kostnader. Den sverigedemokratiska frågeställningen blir följaktligen vilken kostnad ”vi” är beredda att bära. Kostnaden för pensionärerna eller kostnaden för invandrarna? För en sverigedemokrat är svaret givet.

Sverigedemokraterna ställer invandrare mot pensionärer trots att det går alldeles utmärkt att vara invandrare och pensionär och trots att det inte finns någon sådan konflikt. Det är inte invandringsbroms eller pensionsbroms. Det är inte en skräckslagen äldre svensk kvinna med rullator mot en grupp burkaklädda kvinnor med barnvagnar.

Konflikten mellan invandrare och pensionärer är lika skapad som konflikten mellan invandring och kvinnors eller HBTQ-personers rättigheter. Pensionärer utnyttjas för Sverigedemokraternas rasistiska syften likt kvinnor och HBTQ-personer. Pensionärer får veta att om de har det dåligt beror det på att andra har det bra. Andra som inte borde ha det dåligt i och för sig, men heller inte ha det bra i Sverige på svenska pensionärers bekostnad.

Det finns säkert sverigedemokrater som är genuint engagerade i äldrefrågor, sådana som inte använder äldre för att underblåsa rasism. De borde reagera när det framställs som att pensionärers och invandrares intressen konflikterar med varandra. Det är bara ett cyniskt sätt att utnyttja en del äldres upplevelse av att andra inga bryr sig om dem. Det somliga kallar åldersrasism används som en förevändning för att underblåsa det vi vanligen omnämner som rasism.

Att pensionärer ställs mot invandrare är olyckligt på flera nivåer. Pensionärer och invandrare får sägas ha gemensamt att andras engagemang för ”deras” frågor står och faller med om andra kan identifiera sig med dem eller inte. Pensionärer är inte bara något en del är, det är också något som de allra flesta blir numer, men trots det är det få som engagerar sig i äldrefrågor innan de personligen blir berörda av dem på ålderns höst.

Medan en del sverigedemokrater beklagar sig över att andra inte bryr sig om äldre beklagar sig andra över att de och många med dem bara bryr sig om personer som de definierar som svenska.

Att inte fler bryr sig om äldres och invandrares möjligheter att forma sina liv har flera orsaker, men en ganska given är bristen på inkluderande mötesplatser. Det finns människor som bara rör sig inom sina vita bostadsområden och har sociala relationer med jämnåriga. Inte undra på att det finns både rasism och åldersrasism. Den som hört talas om förtryckssamverkan borde fråga sig hur pensionärer med invandrarbakgrund har det.

Läs gärna Afram Yakoub, Assyriska Riksförbundet i Sveriges ordförande, om hur SD utnyttjar kristna för hets mot islam.

Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.