Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Synka sexuellt med yngre man

Suzann Larsdotter tog upp en sak i Kropp & Själ i P1 om fördelen med åldersskillnad i relationer som jag aldrig tänkt på. Nämligen att det kan vara fördelaktig för kvinnor som når sin sexuella peak när de närmar sig 35-40 år att träffa yngre män som når sin när de är runt 20-25 år. För kvinnor kan en något yngre man innebära någon de kan hålla jämna steg med sexuellt. Detta kan säkert göra en del kvinnor som lever med jämnåriga manliga partners och där sexlivet inte påminner om vad det en gång var avundsjuka, menade Larsdotter.

Det var en intressant aspekt av sexlustasymmetri som jag inte tänkt på tidigare. Jag har bara tänkt att de flesta relationer ”lider” av asymmetri i sexlust efter att den inledande förälskelsefasen lagt sig och att vem som vill mer kan variera övertid. Däremot har jag tänkt massor på personers benägenhet att förhålla sig till vad andra gör och jämföra sig med dem snarare än att fundera på vad de själva vill med sina liv åt och fokusera på det.

perfect-mothers_461399_31542

Denna filmhatare såg Perfect Mothers nyligen

Här går vi och kompletterar varandra

Senaste avsnittet av Kropp & Själ i P1 handlar om fördelen med åldersskillnad i relationer och jämnårighetsnormen. De som har en relation med någon betydligt yngre eller äldre vet att åldersskillnaden inte upptar ens vakna tid. Åldersskillnad kan för all del vara något man reflekterar över inledningsvis, särskilt om det är ens första självvalda åldersblandade relation. Kommer det fungera? Vad ska andra tycka?

Med tiden vänjer man sig vid att man har en relation med någon som har ett visst kön och är ett född ett visst årtal (det sägs att människor får ”behålla” den ålder de hade när man lärde känna dem).  Samtidigt kan personer som bryter mot jämnårighetsnormen räkna med att bli påminda om detta av sin omgivning emellanåt. Just ja, jag träffar en person av samma kön eller just ja, jag träffar en person som är betydligt yngre eller äldre än mig.

I Kropp & Själ berättar några medverkande som lever i relationer med åldersskillnad om personer som trott att deras partner varit antingen deras förälder eller deras barn. En man som medverkar har erfarenhet av personer som undrat om hans partner är hans mamma. Kvinnan i relationen har funderat på om inte sådana frågor ställs för att man känner på sig att det nog inte är så, för att markera att man har noterat åldersskillnaden.

Det behöver förstås inte handla om att personer vill markera något när de frågar om någon är ens förälder lika lite som när de frågar om (eller utgår från att) någon är ens partner eller syskon. Jag kommer till exempel att tänka på en mor och en son som ibland passerar som ett par.

För omgivningen kan åldersskillnad i relationer vara en stor sak, inte minst om man håller handen på stan. Det ska sägas att jag personligen inte märkt av några dömande blickar. Jag har heller inget minne av att jag reflekterat över om någon varit ”för gammal” för mig. Jag har snarare reflekterat över när jag träffat någon som varit eller visat sig vara jämnårig. Och då brukar jag ändå vara ganska generös i min tolkning av ”jämnårig”.

Det är som att jag vant mig vid hur jag lever och skapat mina egna normer. Jag blir påmind om de som väljer partners för att de är jämnåriga eller har en viss kroppslängd emellanåt. Just ja, det finns människor som fortfarande äter kött.

Åldersskillnad kan vara något som andra har svårt att hantera. Det kanske måste få vara så innan det upphör att förvåna givet att det stannar vid blickar och oinsatta frågor. Hot och hat får aldrig accepteras.

Visst är det så som tas upp i Kropp & Själ att åldersskillnad i relationer fortfarande anses ha ett nyhetsvärde. Medierna tycks oförmögna att skriva om kändisars relationer (om  man över huvud taget bör skriva om dem är ett annat blogginlägg) utan att nämna eventuell åldersskillnad. För all del påpekas om någon är yngre eller äldre emellanåt, men reagerar vi när medierna inte gör stor sak av det? För att inte tala om alla gånger då vi förblir omedvetna om åldersskillnaden för att den inte kommer på tal. All medierapportering är inte negativ och sensationalistisk även om vi tenderar att reagera på den som är det.

Åldersskillnad i relationer kanske måste få väcka viss uppmärksamhet (den behöver som sagt inte vara negativ) innan personer vänjer sig vid att somliga har åldersblandade relationer. Kanske måste personer som känner sig manade prata om åldersskillnad i relationer och då med fokus på jämnårighetsnormen för att det ska sluta ha ett nyhetsvärde, för att fler ska förstå att relationer kan bygga på annat än jämnårighet. Inte minst borde personer som har barn förstå detta.  (Ett tag lekte jag med tanken att fråga föräldrar vad de fick ut av att umgås med sina betydligt yngre barn men jag behärskade mig. Obs! jag har ingenting emot barn.)

Uppmärksamma gärna åldersskillnad i relationer men fundera över premisserna. Det är annars lätt hänt att personer som lever i åldersblandade parrelationer blir satta att försvara sig mot de negativa föreställningar som finns och faller för sådant en omgivning marinerad i jämnårighet vill höra. Då blir det inte sällan förenklingar som att vi kompletterar varandra eller jag är mogen för min ålder och hen omogen för sin, vi möts på mitten.  Ärligt, hur ofta tänker du ”här går vi och kompletterar varandra”?

Det går förstås inte att säga att relationer med jämnåriga eller icke-jämnåriga personer skulle vara på ett visst sätt. Säg den relation som är den andra lik annat än ytligt sett från ett utifrånperspektiv. Det är trots allt individer med personlighet och prylar man har relationer, inte med bärare av en viss ålder.

Åldras med värdighet

Jag har funderat på det där med värdighet då det är återkommande att personer avfärdas för att de inte åldras med värdighet. Vad lägger vi in i värdighet? Vad menar vi med att personer inte accepterar sin ålder? Det är framförallt äldre som får veta att de ska åldras med värdighet. Att åldras utan värdighet är att fortsätta som om ingenting hänt.

Äldre måste göra någonting för att åldras med värdighet. De måste visa att de accepterar sin ålder. För äldre kvinnor kan det handla om att klippa av sig håret. Låter hon håret vara långt accepterar hon inte sin ålder. Här någonstans vill jag inflika att det är ni som inte accepterar hennes hår, kamma er.

Jag har tänkt på värdighet i termer av bestämd känsla av vad som är värdigt beteende för den egna personen snarare än en fråga om anseende. De som talar om att åldras med värdighet verkar mer vara inne på att man ska försöka betrakta sig själv utifrån. Jag tänkte på det häromdagen. Hur tråkiga personer som är måna om hur de framstår ofta är. Att det borde vara tvärtom.

Värdighet är något individuellt för mig. Det är upp till individen att bedöma vad som är värdigt för henne. Hur någon annan åldras kan bara vara (o)värdigt den, inte någon annan. Om man accepterar att värdighet är något individuellt finns inte ett sätt att åldras med värdighet. Då blir ”åldras med värdighet” bara tomma ord. Tack för påminnelsen, då går jag och åldras med värdighet.

Värdighet får större betydelse när man talar om bemötande. Det talas om värdigt bemötande inom vården till exempel. Hur behandlar man en person som har svårt att kommunicera vad den vill? Här kan synen på värdighet ha betydelse för den vård personen får. När det gäller personer som kan ta hand om sig själva kan den istället begränsa en. Om man är väl medveten om att något anses synonymt med att inte acceptera sin ålder kanske man väljer någonting annat bara för den trygga normalitetens skull.

Vad menar ni med att äldre ska åldras med värdighet? Varför skulle ni vara i stånd att avgöra vad som är värdigt någon annan? Hur accepterar man inte sin ålder? Om du inte kan svara på det borde du inte uppmana andra att åldras med värdighet.

För egen del tror jag att personer har blandat ihop hur andra lever sina liv med med bemötande. Om någon lever på ett sätt som avviker från hur du vill leva kan du antingen acceptera att personen lever annorlunda eller så kan du se det som ett bemötande av din livsstil. Ser man andras sätt att leva som bemötanden av den egna personen är det enklare att intala sig själv att man borde ha synpunkter. Bemötanden angår en, det gör inte hur andra lever sina liv nödvändigtvis.

Jag föreställer mig att en del kvinnor som har långt färgat hår provocerar sådana där som tror att de är universums centrum just för att de tolkar det långa färgade håret som en kritik av deras sätt att leva. Det blir en påminnelse om att något annat än anpassning är möjligt. Sådan kritik måste de naturligtvis ha rätt att svara på. Du borde tänka på att åldras med värdighet, blir då bästa försvaret.

Värdighet för mig är tätt förknippat med integritet. Att böja sig för omgivningens nycker vore under min värdighet. Men jag ser ingen anledning att försöka definiera vad det innebär att åldras med värdighet då det betyder olika saker för olika personer. Det enda jag har åsikter om är att det inte är din sak om någon annan åldras med värdighet, accepterar sin ålder eller inte.

Icke-jämnåriga relationer och avståndstaganden som får passera

Jag har vid ett antal tillfällen befunnit mig i sammanhang där sociala och sexuella relationer mellan icke-jämnåriga personer kommit på tal och någon känt ett behov av att ta avstånd från sådana relationer. Antagligen utan en tanke på de som har erfarenhet av att ha varit den betydligt yngre eller äldre i en relation. Genom sig själv känner man andra, ni vet?

När någon tagit avstånd har det inte varit frågan om att åldersskillnad bara inte är något för dem, varför de nu skulle understryka något sådant, utan om att det inte borde vara något för någon.

Att det fortfarande är gångbart att uttrycka sig negativt om vissa relationer är uppenbart  även om jag vänder mig emot att den icke-jämnåriga relationen skulle utgöra en särskild sorts relation. Att få reagerar när någon tar avstånd från relationer med åldersskillnad förstärker uppfattningen om sådana relationer som avvikande.

Skälen till att vi inte reagerar när personer visar prov på intolerans kan variera. För det första. Att bli överrumplad kan få nästan vem som helst att fumla efter orden. För det andra. Du kanske är på någon årlig släktsammankomst och vill undvika att spä på den redan dåliga stämningen. Du kanske inte vågar stå upp för någon slags relationsfrihet i lunchrummet, på festen med många nya ansikten eller under bokcirkelmötet om du själv riskerar att betraktas som en avvikare.

Det borde inte komma som någon chock om personer som har erfarenhet av icke-normativa relationer inte vill dela med sig av sitt privatliv. De vill också kunna diskutera frågor utifrån annat än egna erfarenheter. De kanske också vill kunna diskutera sakfrågor utan att bli sedda som representanter för ett sätt att leva. Jag tänkte på detta när jag skulle ha ett seminarium om ansvarsfrihetsgrunden samtycke. Vilken grad av våld kan personer samtycka till inom ramen för sex och sport? Inför seminariet skulle vi ha läst några rättsfall om sexuella och sportsliga aktiviteter med våldsinslag. Under läsningen av dem funderade jag på hur vanligt det blivit med hårda tag i sexuella sammanhang, om medvetenheten om detta skulle påverka hur man redogjorde för och kommenterade rättsfallen.

Om det ligger något i att personer inte medvetet försöker skapa dålig stämning i sociala sammanhang skulle det innebära att de flesta av dem som har en aversion mot icke-jämnåriga sociala och sexuella relationer håller den för sig själva. Men de andra då? Om de bara inte tänker sig för får man sluta sig till att de åtminstone inte vill andra illa. Räcker inte det? Borde inte personer tänka sig för? Är det inte bra om de inte gör det alla gånger? Undertryckta tankar är likväl tankar men om de uttrycks kan de stötas och blötas? Har det någon betydelse om personer inte tänker sig för eller bara är allmänt okunniga?

Spelar det någon roll om personen som talar om för mig att kvinnor som inte rakar armhålorna är motbjudande vet att jag inte rakar mina? Oavsett hårstatus har jag fått nog av sexistiska utläggningar om hurdana motbjudande kvinnor är, men det skulle knappast vara en förmildrande omständighet om personen kände till den. Om personen tog något mer ovanligt som exempel då? De allra flesta kvinnor har trots allt håriga kroppar.

Graden av kroppsbehåring har inte förändrats övertid vad jag vet, men synen på samkönade relationer har förändrats. Är det okej att tala illa om män som har sex med män om ingen närvarande kan känna sig träffad? Jag skulle säga att det är otrevligt oberoende av vilka sexuella läggningar och praktiker som finns ”representerade”. Det var det innan år 1979 då man betraktade homosexualitet som en sjukdom, men det vore än mer anmärkningsvärt år 2015. Det finns en ökad medvetenhet i dag.

Även om jag förstår att fördomsfulla och intoleranta attityder är utbredda kan jag bli ganska tagen när personer uttrycker sig fördomsfullt och intolerant. Flera av oss har skäl att fundera på hur vi bättre kan bemöta intoleransen på plats. ”Hur menar du?” är en bra början.

Journalisten Alexandra Pascalidou skriver om rasism och normalisering i senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang. ”Normaliseringen är som små giftdoser som sakta men säkert smyger sig in i samhällskroppens blodomlopp. Tills vi vant oss. Som dokusåporna med mobbningsmoment och utröstningar som på 90-talet kritiserades för att vara integritetskränkande förnedrings-tv. Numera är det bara tv-recensenten Johan Croneman som förfasar sig medan majoriteten käkar chips och garvar åt förlorarnas tårar.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.

Äldre kvinnor som gör sig till

Kan ni sluta tala om för kvinnor att de ska åldras med värdighet? Om du som läser detta inte vet vad jag menar kan det bero på att du lyckats undgå de kvinnor som förmedlar hur viktigt det är att andra kvinnor håller på ”värdigheten”. För det är alltid kvinnor.

Att åldras med värdighet handlar om att ”acceptera sin ålder”. Att acceptera sin ålder kan tyckas ofrånkomligt för hur gör man om man inte accepterar den? Du kan gärna inte höra av dig till en myndighet om du känner dig som en ung person fångad i en äldre persons kropp och få siffrorna i ditt personbevis korrigerade. Att acceptera sin ålder tycks handla om att kvinnor som uppnått en viss ålder ska undvika att passera som yngre än vad de är. Det finns inga tydliga riktlinjer för hur en 65-åring ska se ut att förhålla sig till, men några saker som återkommer när man lyssnar på de som finner det viktigt att äldre kvinnor åldras med värdighet är att de inte ska visa (för mycket) hud, sminka sig (för mycket), vara sexuellt utmanande eller bära ”ungdomliga” kläder. Att ens omgivning tror att man är yngre efter tjugofem tar de flesta som en komplimang, men av någon anledning vill man frånta äldre kvinnor den glädjen.

Vi uppmanas ständigt att vara oss själva. Att försöka vara någon annan (hur nu det går till) anses falskt, men vem man är förändras och ska få förändras. Det är inte meningen att uppmaningen ska begränsa någon. Uppmaningen till trots riskerar man att utsättas för sociala sanktioner av olika slag om man inte anpassar sig och man kan också komma att avfärdas som en wannabe.

När man säger till äldre kvinnor att de ska åldras med värdighet är det en tvångströja. Att äldre ska vara sig själva har blivit synonymt med att äldre ska vara äldre. Hur man behandlar äldre kvinnor påminner om hur man ser på barn och unga. Barn ska få vara barn, säger vuxenvärlden, men de menar inte att barn som vill ha en barnidenitiet ska få den respekterad, utan att barn ska vara barn. På motsvarande sätt ska äldre kvinnor vara äldre. De ska påtvingas en identitet av att vara äldre även om de känner sig ungdomliga. Detta sker med en medvetenhet om unga ibland vill passera som äldre och vice versa.

Senast i går påmindes jag om hur viktigt det är att äldre kvinnor åldras med värdighet. Jag satte mig intill två äldre kvinnor på bussen. Det borde jag inte ha gjort för jag fick bland annat veta att ”kvinnor i 65-årsåldern som försöker att se ut som 14 år är…för mycket”. ”Patetiskt” fyllde den andra kvinnan i och nickade instämmande.

Äckligt sex

Vad äckligt, uttryckte några personer som ska få vara anonyma när jag berättade att hade legat med några personer som var 10 år äldre än mig när jag var 14 år. Berätta att du legat med en jämnårig och du kommer inte att få frågor om vad du får ut av den personen socialt, sexuellt eller intellektuellt. Berättar du däremot att du legat med någon som är avsevärt mycket äldre eller yngre kan du räkna med att förväntas redogöra för varför det var försvarligt. Att ligga med en obegåvad jämnårig som lämnar mycket att önska både socialt och sexuellt skapar heller inte några frågetecken. Är den jämnåriga personen bara attraktiv är det grönt. Är den unga personen attraktiv måste hon eller han ha andra kvaliteter utöver de utseendemässiga.

Det upphör aldrig att förvåna mig att personer som har negativa förutfattade meningar om yngre tycker att de kan ställa högre krav på dem de inte förväntar sig något av än av sina jämnåriga som de utgår från har något att tillföra socialt, sexuellt eller intellektuellt. Antingen det eller att jämnåriga inte behöver tillföra något eftersom att de är jämnåriga.

Unga är inte värda att tas på allvar!

Minns de vuxna som uppmanar andra vuxna att inte ta unga personer på allvar hur det var att vara ung och inte bli tagen på allvar? Jag frågar eftersom att två välföljda personer på Twitter den senaste veckan skrivit saker på det temat. Har de lyckats förtränga hur det var att inte bli tagen på allvar? Hur det var att få höra att ens åsikter var en konsekvens av ens låga ålder? Åsikter som de ansåg inte var värda att bemöta. Tillhör de kanske den minoritet som aldrig formulerade en kvick tanke under sina unga år? Jag har svårt att tro att så är fallet, men oavsett vad tycker jag inte att det är okej att uttala sig så om unga. Det är åldersrasism.

Uppmana personer i din omgivning att inte ta funktionshindrade, svarta eller kvinnor på allvar och reaktionerna lär inte låta sig vänta. Att det är okej att fälla motsvarande kommentarer om unga beror till stor del på att det är vanligt och allting som är vanligt normaliseras och tillåts till slut passera utan att särskilt många höjer på sin ögonbryn. Det kan också vara ett sätt att ge igen för att de själva blev illa behandlade som unga, men det är inte särskilt konstruktivt eller vettigt att ta ut det på personer som inte gjort en någonting.

Om någon ung argumenterar (!) för att man borde bemöta unga med samma respekt som man behandlar andra med kan han eller hon avfärdas med att han eller hon bara går sina egna intressen. Jag har hört och läst den sortens invändningar till tristess. Få personer som i övrigt är vettiga, vi kan ta de två personerna på Twitter som exempel, skulle säga så till funktionshindrade som vill ha ett bättre bemötande eller personer som kämpar för demokrati.

Med det sagt finns det ett fåtal personer som inte låter elaka tillmälen om unga passera obehindrat. Personer som tycker att det är minst lika tvivelaktigt att kalla en ung kvinna fjortis som hora. De inger hopp när många vuxna gång på gång förminskar unga personer, deras åsikter och erfarenheter.