Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Ny lag i Malawi för att stoppa barnäktenskap

Malawi har flest så kallade barnäktenskap i världen. ”I Malawi gifter sig 50 procent av flickorna innan sin 18-årsdag. Motsvarande siffra för pojkarna är 6,4 procent. Målsmän arrangerar de flesta barnäktenskapen.” kan man läsa i en artikel av Emma Sundelin i senaste numret av Amnesty Press.

Åldersgränsen för att ingå äktenskap har höjts till 18 år, men Malawis konstitution tillåter att personer som fyllt 15 år men inte 18 gifter sig om föräldrarna samtycker. Det är med andra ord fortfarande möjligt att gifta bort sina barn, tvångsäktenskap. Tycka vad man vill om äktenskap, men de bör ingås frivilligt.

Sveriges radios Afrikakorrespondent Richard Myrenberg gjorde nyligen ett reportage från Malawi om barnäktenskap och tvångsäktenskap. ”2015 kom det en ny lag i Malawi som förbjöd flickor under 18 år att gifta sig. Tusentals äktenskap har upplösts i landet sedan dess, men fortfarande gifts unga flickor bort. Den enorma fattigdomen är en orsak till varför det fortgår – flickans familj får pengar, getter eller kor i brudpris och det blir en mun mindre att mätta i familjen.”

Oskuldsnormer och andra antalsnormer

För några dagar sedan såg jag Mustang på bio. Spoilervarning!


Mustang är en film om barnäktenskap och tvångsäktenskap. Man får följa fem systrar som uppfostras av sin mormor i en turkisk by vid Svartahavskusten. Mormodern försöker gifta bort dem och gör allt för att de inte ska ha sex och förlora i värde på äktenskapsmarknaden. I Mustang är sex synonymt med vaginala samlag. Det förekommer oskuldskontroller, oskuldsrapporter och föreställningar om mödomshinnan. I och med att äktenskap ses som en kvinnans räddning finns någon slags svårbegriplig inbyggd omtanke i att se till att unga kvinnor håller ”mödomshinnan” intakt.


När jag såg Mustang funderade jag en del på oskuldsnormernas ursprung och kände ett närmast instinktivt behov av att ha massor av sex. Inom vissa kulturer är äktenskap fortfarande mer eller mindre en förutsättning för sex. I Sverige talar man inte längre om sex före äktenskapet eller utomäktenskapliga barn, men vi har andra normer som inte kan förstås utan att förstå oskuldsnormerna.  Det förekommer att personer kategoriseras som antingen gifta eller ogifta i olika sammanhang där det saknar juridisk betydelse, men det är inte längre en fråga om när man gifter sig utan om man över huvud taget gifter sig.

De oskuldsnormer som finns i Sverige handlar inte så mycket om att det är viktigt att unga kvinnor håller på sig för att kunna gifta sig. De handlar snarare om när och med vem man ska ha sex första gången. De utgår från att personer har sex med någon av ett annat kön första gången. Man ska inte sexdebutera för tidigt, man ska helst debutera inom ramen för en kärleksrelation och debut är liksom sex i stor utsträckning fortfarande synonymt med vaginala samlag

Om man inte tror att det går att kontrollera om någon haft vaginala samlag borde det vara fritt fram för personer med fitta att ha hur mycket eller lite sex man vill, eller hur? Inte riktigt. Det finns idéer om vad som är lagom.

Om man funderar över oskuldsnormernas ursprung har jag svårt att se hur man kan försvara föreställningar om ”lagom” antal sexpartners. Det anses okej att ha fler sexpartners än tidigare, men det är fortfarande en sexuell relation åt gången som gäller. Vad som skedde först, om personer började ha sex med fler personer eller om normerna för hur många sexpartners det är okej att ha luckrades upp, vore intressant att läsa mer om, men antagligen var det parallella processer.

Intressant nog ska man fortfarande ha så många (eller få på hur man ser det) sexpartners som andra har. Det finns ett genomsnittligt antal sexpartners per person och liv som man bör hålla sig till. Då och då skrivs artiklar om hur många sexpartners personer haft i genomsnitt och hur många sexpartners personer tycker att deras partner bör ha haft innan dem . Siffrorna brukar variera mellan 8-12 personer. Ibland är det mer okej att män haft något fler sexpartners än kvinnor, ibland är det knappt någon skillnad. Siffrorna i sig är inte särskilt intressanta, men däremot antalsnormerna som sådana.

För unga som växer upp i dag är mödomshinnan förhoppningsvis helt främmande. Men för bara ett decennium sedan beskrev biologiböcker som användes inom ramen för skolans sexualundervisning mödomshinnan som en realitet. Jag är osäkert på hur det är i dag, om mödomshinnan beskrivs som en hinna som går sönder första gången en person med fitta har vaginala samlag.

RFSU lanserade ordet slidkransen år 2009: ”Begreppet mödomshinna har gett upphov till alldeles för många myter och missförstånd. Framför allt för att det ger en bild av att en kvinnas slidmynning täcks av en hinna som spricker vid penetration. Det stämmer inte. Det finns ingen hinna. Det är en myt som tjänar på att krossas, och i stället behövs kunskap om hur det verkligen förhåller sig.”

Jag kommer ihåg när jag var i 11-årsåldern och en väns mor uppmuntrade mig och min vän att lära känna våra kroppar. Hon förklarade att det var helt okej att ta på sig själv. Halvvägs in i resonemanget log hon och hejdade sig själv. Det slog henne att vi nog inte kunde utforska allt ännu. Jag minns det inte ordagrant men kontentan var att vi eventuellt hade en hinna som kunde försvåra utforskandet. Jag minns jag det som ett positivt samtal. Det kunde vara något lustfyllt att ta på sitt underliv. Det var den första gången jag hörde en vuxen säga någonting dylikt.

I dag känns det helt främmande att lyssna på personer som tror på mödomshinnan. En vanlig kritik mot oskuldskontroller och oskuldsrapporter är att de är en del av ett system som inte kan upprätthålla sig självt. Alla blöder inte första gången de har vaginala samlag, men att systemet inte ”fungerar” är knappast det som gör det absurt. Tänk om man hade kunnat se om kvinnor hade haft vaginalsex, analsex eller andra former av sex? Tänk om det bildades sexringar på deras kroppar för varje ny sexparters? Kontrollen av personer, i synnerhet kvinnors, sexualitet hade fortfarande varit absurd. Kunskapen om att det inte går att se på personer om och med hur många de haft sex kan lika gärna bli ett incitament för att kontrollera dem än hårdare.

Istället borde man använda den kunskap som finns till att utmana de normer som begränsar människor på sexualitetens område. Jag blir frustrerad av alla som skriver under på att oskuldsnormer är absurda, men sluter upp bakom föreställningar om lagom antal sexpartners.  Det är en klen tröst för oss som uppskattar sex att man kan ha sex med något fler än tidigare utan att anses förbrukad.

Ha hur mycket eller lite sex du vill. Kan du inte förändra normerna kan du åtminstone förändra urvalet. I slutändan får män ändå acceptera kvinnor som haft för ”mycket sex” om de över huvud taget ska kunna ha relationer med kvinnor.

Irland folkomröstar om definitionen av äktenskap

I dag hålls en folkomröstning på Irland om definitionen av äktenskap enligt konstitutionen. Irrländarna ska rösta ja eller nej till tillägget ”äktenskap kan ingås mellan två personer oavsett kön”. Att ordet ”två” tas med kan man ha synpunkter på, men om Irland röstar ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning är det förstås ett steg i rätt riktning.

Utan att ha varit på Irland och utan att ha någon aning om en folkomröstning egentligen behövs för att ändra konstitutionen tar det emot att det ordnas folkomröstningar om rättigheter. Saknas juridiska hinder borde lagstiftaren se till att personer som lever med varandra har samma möjligheter till juridiskt skydd oavsett kön. Kanske låter det sig inte göras på Irland. Kanske är frågan för känslig för att parlamentet ska våga köra över den konservativa delen av befolkningen. Jag har som sagt ingen aning.

Folkomröstar Irland om en rättighet? Europakonventionen innehåller en artikel om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Bestämmelsen är könsneutral, men tidigare praxis från Europadomstolen, som inte gäller längre, uteslöt samkönade familjer. Det kan ifrågasättas, men får förstås mot bakgrund av en annan artikel i konventionen: ”Giftasvuxna män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.”

Konventionsstaterna måste inte tillåta samkönade äktenskap på det sätt de måste tillåta äktenskap mellan personer av olika kön. Samkönade par har hittills utan framgång åberopat artikeln om rätt till äktenskap inför Europadomstolen. Domstolen har menat att frågan är en nationell angelägenhet.

EU:s rättighetsstadga som EU:s medlemsstater är bundna av innehåller också en artikel om familjebildning och äktenskap, men den har tillskillnad från konventionen en könsneutral formulering: ”Rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.” Märk väl att stadgan är ett betydligt modernare rättighetsdokument. Den trädde i kraft 2008.

I EU-domstolen vore det kanske enklare att driva frågan om samkönade pars rättigheter med någon framgång. Det skulle – åtminstone i teorin – påverka samtliga medlemsstaters lagstiftning i den mån den inte redan lever upp till de krav som följer av rättighetsstadgan. I praktiken vet vi att ett land som Sverige struntat i att ändra sin lagstiftning trots att EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt.

Domstolsvägen är ett alternativ, men det kan ta flera år att få upp ett ärende. Samtidigt kan det fungera som ett påtryckningsmedel om ett medlemsland tror att det riskerar att bli fällt i någon av domstolarna som ska vaka över våra fri- och rättigheter. Innan så sker finns ett utrymme att ändra lagstiftningen som kanske inte hade använts annars.

Betydligt rimligare vore om lagstiftaren såg till att personer oavsett kön har rätt att ingå äktenskap med varandra. Irland är trots allt det första landet i världen som folkomröstar om frågan. För samkönade par känns det kanske bättre om de ges samma rättigheter som olikkönade genom ett politiskt beslut snarare än ett domstolsavgörande som underkänner nationell lagstiftning. Det skulle också kunna vara ett argument för en folkomröstning om samkönade äktenskap givet att folket röstar ”rätt”.

Om Irland istället folkomröstade om abort hade det varit svårt att resonera likadant. Det går nog inte att underskatta vikten av omgivningens stöd om man behöver genomgå en abort, men i det läget gör det nog detsamma varför man har den rätten. Om det beror på att folket röstat för abort eller om lagstiftaren visat vägen.

Låt oss hoppas att Irland röstar för samkönade äktenskap och att fler länder inför en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Omtänksamma människor som oroar sig för att du kommer att ångra dina normbrott

För några år sedan nämnde jag i förbigående att jag inte ville gifta mig. En person i mitt sällskap undrade hur jag kunde veta det och ville ha det till att det var en fråga om min ålder. Hade jag bara varit äldre hade jag förstått att äktenskapet också var för mig. Jag blev ganska tagen för jag hade aldrig fått en sådan reaktion innan vad gäller äktenskap och har dessbättre inte fått det sedan dess. De allra flesta verkar vara medvetna om att alla inte vill gifta sig. Alla som lever under äktenskapsliknande förhållanden utan att ingå äktenskap är en indikation på det om inte annat.

Personens reaktion påminner om en vanligare reaktion, nämligen om hur en del reagerar om någon inte vill ha barn. ”Hur kan du veta det?” eller ”Tänk om du ångrar dig?” är vanliga reaktioner om du frågar personer som har erfarenhet av att prata om att de inte vill ha barn.

Det tillhör nog ovanligheterna att barnfria träffar på personer som reagerar med att visa intresse och vill veta mer om hur de resonerar kring barn och föräldraskap. Sådana saker får de prata med varandra om. Vanligare är nog att barnfria förväntas försvara sig mot andras förutfattade meningar om personer som inte vill ha barn. Det kan för all del vara intressant på något plan, om inte annat som argumentationsövning. Om allt går vägen kommer de du samtalade om barnnormen med ihåg vad ni talade om längre fram och tänker att det kanske inte var dumt det som sades om att man också kan använda sin valfrihet till att välja bort det som anses höra livet till.

Personer som antingen har eller vill ha barn har en benäghenhet att ta det personligt om någon annan inte vill ha barn. Väljer du bort något andra har valt är det som att säga att de har valt fel. Bara för en självupptagen person borde det vara en rimlig slutsats.

Jag har ingen aning om personer som bemöter andra på detta vis har för vana att göra det när de blir lika tagna av något som jag blev när en person ifrågasatte att jag inte ville gifta mig eller om det är barnnormen som aktiverar dem, men det går inte att komma ifrån att det är ett otrevligt sätt att bemöta medmänniskor på.

Personer kommer uttrycka oväntade saker och då är det bra att ha funderat på hur man ska hantera det när det händer. Om du är övertygad om att barn är meningen med livet och du möter någon som indirekt talar om för dig att det inte finns någon mening med dennes liv förstår jag om du reagerar, men ta ett steg tillbaka. Barn är inte meningen med allas liv även om det råkar vara meningen med ditt. Oavsett om du köper det eller inte går det alldeles utmärkt att andas några gånger när någon säger någonting oväntat och svara någonting mer genomtänkt som inte riskerar att kränka personen. Om det inte också är meningen med ditt liv att göra personer som har en annan mening med sitt obekväma det vill säga.

Jag är knappast ensam om att ha fått den här sortens reaktioner när jag nämnt att jag inte vill vara förälder. Jag argumenterar inte emot längre. Antingen säger jag ingenting eller så upprepar jag bara att jag inte vill ha barn eller vara förälder. Det finns ingenting att försvara. Det finns inget krav på att ha någon meningen med sitt liv, eller på att man måste dela den med det stora flertalet i den mån man har formulerat någon för sig själv.

Om personer ångrar eller rättare sagt ändrar sig får de väl göra det och skaffa barn, tänker jag. Om de ångrar att de inte skaffade barn, läste en annan utbildning eller vad det kan vara frågan om när det är försent att göra någonting åt, vilket att ångra sig också kan antyda, må det vara hänt. Att riskera att ångra saker är en del av livet. Det är inte omedelbara kränkande reaktioner något vaccin emot. Om någon ändrar eller ångrar sig får väl den som känner sig manad klämma ur sig ”Vad var det jag sa” om det gör hen lyckligare.

Amnesty har inte tagit ställning för prostitution

I likhet med många andra trodde jag framtill nyligen att Amnesty International hade tagit ställning för en avkriminalisering av prostitution. Varken Amnesty International eller Amnesty i Sverige har emellertid gjort det. Vad som orsakat uppståndelsen är ett förslag från det internationella sekretariatet som de nationella organisationer ska ta ställning till. I Sverige kommer detta att ske på årsmötet 9-11 maj i Malmö.

Amnesty International har framställts som en organisation som är för prostitution, och någon i organisationen är säkert det, men om man tar del av bakgrunden till förslaget framgår det med all tydlighet att det inte är frågan om att vara för eller emot prostitution.

Fokus har varit prostituerades rättigheter och hur man ska se på en kriminalisering av prostitution OM den bidrar till att försvaga prostituerades rättigheter och försätta prostituerade i ett utanförskap. Oavsett om man tror att en kriminalisering av sexsäljande och/eller sexköp slår fel eller inte borde de prostituerades rättigheter vara i fokus, men de blir sällan det när diskussionen kommer att handla om för eller emot prostitution.

Lena Sommestad som är positiv till svenska sexköpslagen och vill exportera den har skrivit om prostitution som skäl för avvisning. Stater som kriminaliserar prostitution kan använda det som en förevändning för att avvisa prostituerade beroende på varför de kriminaliserar prostitution.

Det uttalade syftet med sexköpslagen är inte att straffa människor utan att skydda dem. Stater som varken kriminaliserar prostituerade eller sexköpare kan hävda att prostituerade försörjer sig oärligen och ändå avvisa dem. Oavsett om man är positiv till en kriminalisering eller inte bör man vara tydlig med att prostitution inte ska vara ett skäl för avvisning.

Amnesty International skriver med anledning av den senaste tidens reaktioner på den föreslagna prostitutionspolicyn att ”No decisions about Amnesty International’s position have been made yet”.

Amnesty International is currently consulting on a draft policy proposing the decriminalisation of sex work. We initiated the policy consultation process because we have seen evidence to suggest that the criminalisation of sex work leads to social marginalisation and an increased risk of human rights abuses against sex workers. The evidence also suggests that decriminalisation could be the best means to protect the rights of sex workers and ensure that these individuals receive adequate medical care, legal assistance and police protection.

I Sverige har flera kvinnoorganisationer kritiserat Amnestys ”ställningstagande” i tron att det var ett ställningstagande. Historien påminner om när Centerpartiet skulle ta fram ett nytt idéprogram och medierna återgav två meningar ur förslaget: ”Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.” Plötsligt var Centerpartiet för månggifte.

Som en liberalt sinnad person anser inte jag att det är lagstiftarens sak att bestämma hur många personer man har rätt att ingå äktenskap med åt gången och uppskattade därför den delen av förslaget, men den blev det ingenting av. Inte så förvånande med tanke på det mediala fokuset på månggifte, vilket förknippas med äldre män som gifter sig med flera unga kvinnor mot deras vilja. Om fokuset hade varit ett annat hade det kanske haft en chans.

Även om de som reagerat på Amnestys förslag hade varit medvetna om att det enbart var ett förslag är det ofrånkomligen mer taktiskt att framställa det som att man reagerar på ett ställningstagande. Alternativt framställa det som självklart att förslaget i sig tyder på ett ställningstagande, att själva godkännandet av det mer är en formsak än något annat. Att gå ut och kritisera ett förslag från några medlemmar inom en organisation skapar inte i närheten av lika mycket diskussion som ett påstående om vad en organisation vill. Kan man få det till att organisationen är för någonting som allmänheten fördömer är det ännu bättre.

Amnestys förslag till en ny policy om prostitution har mig veterligen inte bidragit till någon debatt om prostituerades villkor i Sverige och hur man konkret kan förbättra dem, men de båda sidorna har kunnat flytta fram sina positioner ytterligare och fått beskylla varandra för den ena och det andra. Utan att de prostituerade har fått det bättre.

Juridiskt skydd oavsett samlevnadsform viktigare än monogama makars självbild

Centerpartiet vill ha månggifte skriver medierna med anledning av två meningar i partiets förslag till idéprogram. Meningarna: ”Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.”

Efter Uppdrag gransknings besök hos tio av landets största moskéer rapporterade medierna att nio av dem godkänner månggifte för män (polygyni) och att deras råd många gånger strider mot svensk lagstifning. Reaktionerna emot polygami efter Uppdrag granskning kan säkert delvis förklara att en rad journalister gick igång på skrivelsen om detsamma i centerns förslag till idéprogram.

Den efterföljande debatten efter Uppdrag granskning gav åtminstone mig intrycket av att de flesta är emot polygami i betydelsen möjligheten att ingå äktenskap med flera personer. Istället för att problematisera att moskéerna tog mäns möjlighet att gifta sig med flera kvinnor i försvar utan att stå upp för möjligheten att som giftasvuxen ingå äktenskap med flera personer framställdes det som lika självklart att vara emot polygami som att vara för jämställdhet. Visserligen skulle även ett köns- och antalsneutralt råd i äktenskapsfrågan strida mot svensk lag så som den är skriven i dag.

Moskérepresentanterna är inte ensamma, de är i gott sällskap med många andra som vill reglera hur äktenskap ska se ut. Gudrun Schyman har redan sagt det mest relevanta i denna fråga. Riv upp äktenskapsbalken och anpassa juridiken efter hur människor lever.

Personligen är jag mest orolig för att motståndet mot polygami existerar för att en del monogama personer inte vill ”urvattna” äktenskapets innebörd och att det nekar den som redan lever flersamt ”skydd från att bli ekonomiskt eller på annat sätt utnyttjad” som Schyman skriver . Urvattna ytterligare om du hör dig för med konservativa som anser att äktenskapet ska vara förbehållet en man och en kvinna. Jag vet inte hur många som är förlovade eller vill förlova sig som har tillräckligt lite att göra om dagarna för att uppröras över unga som anser sig vara förlovade trots att de inte har planerat att gifta sig med varandra. Dessa unga avmystifierar förlovningen, menar de. Skaffa dig ett liv, har kristdemokraternas ungdomsförbund av alla förbund uttryckt. Ett liv som inte står och faller med vad andra fyller sina med, kan tilläggas.