Uppgiven friskoleelev berättar…

Såg reportaget om John Bauer för någon dag sedan. Tydligen har hälften av eleverna hoppat av IT- och medieutbildningen under de senaste två åren. Sundsvalls Tidning publicerade snittbetygen hos skolorna i Sundsvalls kommun innan sommaren. Friskolorna Heliås och Mimerskolan (kanske har jag missat någon) hade inga underkända elever enligt statistiken. Har försökt hitta den förgäves. Upplyftande var min första tanke, efter längre funderingar slog det mig att det möjligen beror på lägre andel lärare med behörighet och därmed lägre krav på eleverna. Kraven är generellt väldigt låga. Det är fullt acceptabelt att bara få godkänt, förväntan av lärarna att du ska prestera bättre finns, men inte alls så ofta som den borde. Inställningen borde istället vara att läraren "gör sitt jobb" och att alla elever ska ha toppbetyg utifrån skolverkets betygskriterier.

Jag studerar vid Mikael Elias Teoretiska Gymnasieskola (METG) och vi har haft ganska mycket hemarbete den första tiden. Detta har bidragit till sämre kommunikation mellan elev och lärare. En stor fördel med gymnasiet som fler håller med om är att när du gjort klart det du ska göra får du gå för dagen. I grundskolan fick man fler uppgifter även om man hann bli färdig vilket många gånger ledde till att elever medvetet gjorde uppgifterna i ett långsammare tempo för att slippa fler och svårare uppgifter. Dock tycker jag det hela har spårat ur när lärare utlyser hemarbeten flera gången i veckan, ingenting emot att lärare låter elever som är klara gå men om de vill ha någon som helst trovärdighet borde de själva stanna klar tills dess att lektionen slutar. Ett problem är att lärare som ger hemarbeten gång på gång alltid säger att det naturligtvis alltid går att höra av sig med frågor men egentligen fungerar det inte riktigt så.

Jag har varit med om lärare som inte hjälpt mig när jag undrat någonting, istället har jag blivit ignorerad. Ingen unik företeelse inser jag när jag pratar med andra människor i min ålder. Att lärare ställer in lektioner och föreslår hemuppgifter är fenomen jag känner igen från grundskolan, redan då fanns det lärare som lät eleverna gå tidigare sista lektionen. Dock var detta ingen vanlig företeelse. Egentligen aldrig i syfte att vara snäll utan för att de "gynnade" både lärarna och eleverna. Jag minns min matematiklärare i högstadiet som alltid lät oss sluta fem minuter tidigare för att hon behövde tid för att hinna röka. Hon såg sig själv som en gud vi elever borde tacka. Hon hade helt rätt, alla mina klasskamrater var otroligt tacksamma. Något fel är det när elever blir glada över att få sluta tidigare, hade skolan varit mer intressant hade inställning till skolan varit en annan. Varför inte sluta tidigare då man ändå inte förlorar någonting på det rent kunskapsmässigt kan man ju fråga sig.

Min klass är en blandning av personer som kommer från kommunala skolor och friskolor. Enligt statistiken saknar friskolorna i Sundsvalls kommun underkända elever. Hur kommer det sig att friskoleelever inte framstår som mer begåvade och är rädda för att prata inför grupp i högre utsträckning än eleverna från kommunala skolor?

Denna enkät är rätt intressant Friskoleeleverna är (i förhållande till elever från kommunala skolor) mindre sociala, mer sunda (enligt samhällets syn), senare med att bli av med oskulden, mer intresserade av politik, mer sugna på att rösta på moderaterna, inga "fuskare", det lättare för att diskutera sina betyg med lärarna i respektive ämne (och det kan tolkas på olika sätt). Alltid ska man fundera på hur många som svarar helt ärligt men även om någon ljuger (vilket vi får utgå ifrån) så finns det skillnader i vad som är rätt och fel för de olika eleverna.

Om friskolor ska finnas kvar krävs det stora förändringar. Det påstås alltid av lärare att skolor följer skolverkets betygskriterier till punkt och pricka. Därmed borde de olika skolorna vara rättvisa när de avgör vilket betyg en elev förtjänar. Riktigt så fungerar det inte. Fler betygsnivåer påstås göra det lättare för lärare att avgöra vilket betyg en elev förtjänar. Struntprat, det är nog svårt för lärare som det är idag. Snälla, lägg ned graderingen av elever, detta gynnar endast de elever som vill få känna sig bättre än den övriga klassen. Det finns många levande bevis på att lång utbildning och begåvning inte behöver ha någon koppling alls, men det hör inte riktigt dit. Friskolorna är bara ett exempel, jag säger inte att friskoleelever behöver vara dummare, men nog förtjänar de att få ett rättvist betyg så att de vet var de behöver lägga ned extra energi.

Enligt undersökningar har friskoleelever bättre resultat på de nationella proven i svenska, matematik och engelska. Detta tros kunna ha att göra med att friskoleelever har bättre betyg än elever som studerar vid kommunala skolor. Detta säger ingenting, det är samma lärare som rättar de nationella proven som ger friskoleeleverna höga betyg. Ska de nationella proven ha någon som helst mening borde de rättas centralt så att bedömningen blir mer rättvis.

I dagsläget vet jag inte var jag kommer studera nästa år. Har funderat en hel del på detta, det känns spontant väldigt orealistiskt att jag kommer utvecklas där jag går nu. METG är en ny skola, nästa år kommer det nya ettor och då får vi tvåor inte plats i dagen lokaler och därför behöver vi andra lokaler. Vår rektor har sagt att lokalerna kommer vara lika centrala och det har jag svårt att tro att det ligger någon sanning i. Detta visste jag inte när jag sökte, om jag hade vetat det hade jag kanske sökt till någon annan skola, vem vet. Det märks verkligen att det är ett nytt projekt, vi är det första misslyckade barnet. Min övriga klass påstod inför vår vikarie att de var väldigt nöjda med lärarna. Jag tror detta är ett fint sätt att få bättre betyg och hoppas nästan det. Behöver jag säga hur missnöjd jag är med lärarna? Vilka lärare jämförs våra lärare med egentligen? Flera gånger har jag tänkt "mer inkompetent lärare finns inte" och varje gång har jag jobbigt nog fått inse att jag hade åt helvete fel. Det verkar inte finnas någon hejd för hur galna lärare kan vara.

Män i alla dess former

Har du också träffat män som gör allt de kan komma på för att inte behöva använda kondom? Jag lovar av egna och andra kvinnors erfarenheter – dessa män är påhittiga.

Män som trär på kondomen krattigt för att den ska åka av och/eller kännas mer än kondomer ska om den sitter på som den ska. Vill männen att kvinnor ska be om att få slippa kondomen och att kvinnor som är krävande som ber om kondom ska straffas för det? Det här är ingenting jag hört någon annan kvinna fundera över, om du varit med om något liknande, berätta gärna.

Män som har kondomer i ett annat rum under alla saker längst ned i byrålådan. I stunden hetta blir det jobbigare ännu jobbigare. En man som bryr sig har kondomer bredvid sängen. Då behöver din sexpartner aldrig fundera över om hon eller han är krävande. Är inte det själva poängen, att de som ber om kondom ska känna sig genomonda?

Män som påstår att de blir slaka med kondom. Penetrationsfixerat och bra. Dessa män gör dig först kåt (rätta mig om jag har fel) och funderar aldrig över om de borde ge dig oralsex. Jag undrar alltid vad det är för tanke som susar förbi när männen påstår detta och blir slaka.

Män som rent utav påstår att de inte har kondomer hemma men i slutändan "råkar" ha det. Kvinnor behöver verkligen bli upplysta här. Jag vet ingen man som backat ur när en kvinna menat att det inte blir sex utan kondom. Som av magi brukar män ha kondomer hemma. I "värsta" fall en hel byrålåda.

Vad handlar detta om? Jag tycker man ska vara tacksamma mot de människor som vill ligga. Mäns engagemang vad det gäller att inte sprida vidare könsjukdomar eller vad det gäller att inte spruta i kvinnor är jobbigt ofta noll. Andra människor spelar ingen roll, jag undrar ibland om dessa män har sex enbart av egoistiska skäl.

Jag brukar ibland sitta på diskussionsforum om "storleken". Jag skrev någonting om att det mest upphetsande som finns är när kuken inte får plats och jag minns en kvinna (i övrigt var hon väldigt begåvad) som svarade att detta var ett problem. Problemet var enligt henne att om kuken är längre än fittans djup så måste måste man vara så försiktig. Överhuvudtaget människor som har den inställningen tycker jag kan hålla sig undan och ge sig till känna.

Sociala eller biologiska skillnader

Vi håller nu på med ett kapitel om genus och kön på engelskan. Majoriteten av klassen menar att skillnaderna mellan könen är biologiska och inte sociala (konstruerade). Bland de som talade om de biologiska skillnaderna könen emellan var det ingenting om att kvinnor är känsligare (ett påstående som alltid brukar dyka upp) utan att vi ser olika ut ? rent biologiskt. Jag tror det är väldigt ytligt och förenklat och dessutom en lögn. Om man inte tror på "typiska kvinnliga egenskaper" förstår jag om fitta och kuk är den stora skillnaden mellan könen (rent biologiskt), men att helt förneka att det skulle finnas sociala skillnader könen emellan är så dumt att det borde ringa en klocka hos de människor som påstår något sådant. Det känns som en lång kamp att förklara kvinnors kortakommanden för att vara ett biologiskt faktum. Jag minns när Aftonbladet ville få det till att anledningen att kvinnor gillar rosa har med biologi att göra. Snart kommer det säkert en diskussion om huruvida smink och högklackat är en biologisk skillnad könen emellan.

Jag minns denna kommentar på antifeministiska samfundets forum som fick mig att nästan ramla av stolen:

"I en stor undersökning av "Biologist Journal" har 25 manliga doktorander undersökt varför kvinnor gillar att gå i högklackat, men inte män. Denna skillnad i skobeklädnad tror forskarna beror på att kvinnor plockade bär, högklackade skor gör att kvinnorna kunde gå omkring i bärbestånden utan att mosa alltför många bär, och eftersom män var jägare passade lågklackade skor mycket bättre för huka sig ner och vänta på bytet, och mindre risk att snubbla vid avgörande "anfallet" mot bytesdjuret.

Annica Dahlström kommenterar, "Så logiskt, tusentals år av evolution kan inte ha fel, high heels rules i bärskogen, och det förklarar ju alla dessa fantastiska skofärger som måste matcha alla våra röda kjolar och rosa toppar när vi trippar i bärskogen."

Önskan om att vara ett offer står ivägen för ett välfungerande systerskap

Det finns delade meningar om systerskap likt allt annat. Jag tror att det finns ett bra systerskap där kvinnor inte hugger varandra i ryggen och inte ser på gruppen kvinnor som objekt som konkurrerarar ut varandra på "marknaden". Systerskap där man INTE diskuterar hur man kan straffa våldtagna kvinnor ännu hårdare genom att ge dem en opassande offerroll eller diskussioner som motarbetar hela komma-över-någonting-hemskt-tänkandet.

Det är upp till dig som kvinna att själv välja om du vill vara kvinna (en biologisk kvinna med fitta och bröst) eller om du vill vara en kvinnlig kvinna som anammar samhällets tyckande och applicerar det på dig själv. Du finns ingenting som säger att du måste vara en kvinnlig kvinna, men tron om att det fungerar så är något "kvinnliga kvinnor" försöker gömma sig bakom.

Jag tror på en sammanslutning där kvinnor peppar varandra och gemensamt bestämmer sig för att göra upp med alla förutfattade meningar om hur kvinnor är. Det är nog många som går och tänker vad skönt utan all anpassning och jag tror många kan se en förlorare i sig själv som gett upp. Få känner sig manade att själv bekämpa alla farliga normer som finns och jag tror att det är lättare att åstadkomma något i grupp. Problemet är att människor inte vill något tillräckligt mycket.

Jag anser att begreppen "kvinna" och "man" egentligen bara är av konstruerad karaktär och att eventuella skillnader mellan könen egentligen är resultat av vår vardag och de problem som medföljer. Personer som blir utsatta för övergrepp gång på gång blir antingen starka eller extremt känslosamma och tar åt sig av minsta lilla. På dagis får de som saknar kuk lära sig att det är fint att gråta och visa känslor, för de med kuk är det mer splittrat. Vissa föräldrar och förskolelärare tycker det är mysigt med känsliga män som inte drar sig för att utlösa en tår.

Hela feMANism-rörelsen (som jag vill påstå inte finns) går ut på att män ska ha rätt att gråta och visa känslor precis som kvinnor och att det är ett stort problem idag att män som visar känslor får en "fjollstämpel" över sig. Inget ont med att människor gråter under en begravningen men att människor är helt förälskad i att vara offer ser jag verkligen ett problem i. Vad handlar detta om egentligen, att det är så fint att underordnade kvinnor känner sig uppgivna och ibland ledsna? Vill vi forma starka individer eller rena nervvrak? Många håller med om att om det finns klara biologiska skillnader mellan könen så ska vi se positivt på dessa och ta nytta och lärdom av dem och inte degradera dessa biologiska skillnader. Lika många vill mena att det finns naturliga skäl till att kvinnor är mer känslosamma, det är väldigt enkelt att avfärda allt för att vara naturligt och ett biologiskt faktum istället för att gräva djupare. Livmodersfeminister vill snarare motarbeta kvinnor genom att uppmana kvinnor att gömma sig bakom "typiskst kvinnliga beteenden" istället för att analysera och se ett kontinuerligt mönster.

Jag kommer fortsätta bära min röda hood från red planet med texten "systerskap ger styrka". Precis som allt annat handlar det om upplägg och vad man prioriterar, grundidéen är bra, men precis som med alla grupper finns det alltid personer inom gruppen som spårar ur. Feministrörelsen beskylls alltid för att vara så splittrad, alla rörelser är mer eller mindre splittrade. Tack och lov får jag säga, grupper som inte är det har åsikter huggna i sten och går (ofta) in i en diskussion med inställningen att oavsett vad motdebattörer tycker och tänker är det helt omöjligt att ändra sin åsikt. Feministrörelsen har inte påstått att de skulle vara enade, det alla feminister tror på är drömmen om det jämställda samhället där kvinnor och män har samma rättigheter och bemöts och bedöms på lika villkor. Kvinnor borde stötta varandra och framförallt bevisa att kvinnor inte är kacklande fjäderfän (vilket de naturligtvis INTE är) som pratar bakom varandras ryggar, utan individer som vill åstadkomma något.

Vi behöver ett systerskap och ett hejdå till utanförskapet. Vi behöver kvinnor som vågar generalisera och se ett mönster. Kvinnor som erkänner sin frihet och erkänner det egentliga problemet utan att hela tiden ursäkta sig själva. Individuella historier gör vi inte politik av, våga generalisera och sluta stampa runt i alla-är-unika-tänkandet.

Kort om begreppet blottare

Första gången jag kom i kontakt med begreppet "blottare" var som barn när jag läste nyheterna. En man i Söråker hade blottat sig vid röda torget. Röda torget är en lekplats. Sedan den dagen var en blottare en person som fick ut någonting sexuellt av att visa upp sin nakna kropp. Att det naturligtvis skulle vara barn med i bilden får vi inte glömma. Inte bara min mor, utan alla vuxna som gillar att lura i sina barn om hemska gubbar som bjuder på godis älskar nog dessa nyheter. Så här efteråt får jag försvara min mor med att hon inte var fullt lika galen som en del människor som finns på Internet.

I sammanhang där det finns någonting som går att koppla till sex och människor under femton år handlar det om en sak, uppmuntrandet av pedofili och det digitala smörgåsbordet. Att köpa string till sina döttrar, att dela ut kondomer till elvaåringar och att överhuvudtaget applicera vad de flesta skulle kalla "vuxenkläder" på sina elvaåringar. Rätta mig om jag har fel men, äcklas inte pedofiler av bröst och allt vad det heter? Samhällets syn är att vi uppmuntrar pedofiler genom att "föråldra" barn med "vuxenassocearer", för mig går det riktigt inte ihop. Hela den här synen på att fjortonåringar skulle vara lovliga byten för pedofilen går heller inte ihop för mig riktigt. Människor med mens är väl knappast att räkna till skaran "barn"?

Den person som har sex med personer under 15 är enligt media pedofil. Media kan fortsätta förnedra trettonåringar hur de vill då jag har svårt att tänka mig att ett gäng pedofiler skulle gå ihop och bua ut mensen. Det tackar vi yttrandefriheten för. Jag skulle glädja mig så innerligt i att media fick ta den skiten. Jag vill aldrig mer höra om att trettonåringar inte vet vad de vill, eller inte kan vara kåta. Att trettonåringar är offer och ingenting annat. Att trettonåringar inte vet sitt bästa. Trettonåringar är inga "offer" för pedofiler. Vi har statistik på att majoriteten av sexuella övergrepp begås av bekant person och vad det gäller barn är det ofta förälder och styvförälder som står för övergreppen.

Idag har begreppet blottare fått en annan betydelse. Det behöver inte längre handla om att visa sin nakna kropp/blotta sig av sexuella skäl. En person som visar sitt könsorgan blottar sitt underliv. Jag har inga problem med ordet "blotta", begreppet "blottare" har jag däremot svårt att ta på allvar då "blottare" har blivit ett begrepp för naken person i det offentliga rummer. Människor blottar sig av sexuella skäl så gott som dagligen för sina sexpartners. Läste för ett tag sedan en jobbig bok om tjejjoursrörelsen på någon ort i Sverige. Vad som gjorde mig upprörd var all separatism, att kvinnor ska gå och bära på någon konstant offerroll men framförallt hatet mot människor som blottar sig. Människor som är nakna utomhus. Det behövde heller inte nödvändigtvis vara helnakna människor. Personerna som intervjuades ville få det till att de blivit utsatta för något övergrepp när de fått syn på en naken person.

För mig finns det en koppling mellan sex och nakenhet, men även mellan alkoholdrickande och nakenhet, kopplingen är ganska lös. Det är få saker som inte går att göra naken och vi är mer eller mindre nakna dygnet runt. Vi klär på oss, byter kläder, duschar, badar, knullar, klär på oss igen, klär av oss och sover. Det eviga tjatet om sexualiseringen har sexualiserat den nakna kroppen. Jag har svårt att tro att nakna kroppar eller lite urringning förr väckte ramaskri hos moralpekpinnar (vuxna och framförallt förälder). På den goda tiden badade de flesta topless och ingen höjde ögonbrynen. Att sexualisera kroppen har varit en kamp från vuxnas sida och de har vunnit den. Det är ett grövre övergrepp att be någon klä på sig anser jag. Vad jag eller andra gör så länge vi inte begränsar någon annans frihet ska ingen heller lägga sig i. Det går inte att tillmötesgå vilka dumheter som helst, det finns alltid någon som kommer känna sig kränkt. Konstigt nog funderar aldrig de som vill begränsa andra huruvida de själva bidrar till kränkandet av den egna kroppen och dess integritet.

”Varför lägger du upp nakenbilder?”

Nu har jag fått frågan ett dussin gånger. Därför vore det kanske högtid att besvara den. För några veckor sedan laddade jag upp en kukbild på ett fotocommunity och fick frågan ”varför lägger du upp en bild på en kuk?”. Vad ska jag svara egentligen tänkte jag. Att jag gillar kukbilder är den förenklade förklaringen.

Nakencensuren försvinner inte genom att vi sitter och ber. Det krävs att vi faktiskt gör någonting. En bekant person skrev till mig att fotocommunitys möjligen förbjuder nakenbilder av rädslan att barn skulle komma över bilderna. Detta uttalande är omöjligen särskilt genomtänkt. Tillgången till porr över Internet är oändlig. Enligt medierådet har endast 45% i åldersgruppen 12-16 år kommit över porrbilder. För ett tag sedan stötte jag på en undersökning hos expressen som menade att över 90% sett porrbilder på Internet. Den senaste siffran känns spontant mer tillförlitlig. Jämför den siffran med att endast 18 procent av svenska föräldrar tror att deras barn har sett porr på Internet. Det finns olika definitioner av vad porr är naturligtvis, någon skulle säkert säga att nakenbilder är porr. Gäller detsamma nakenbilder på barn? Någon annan skulle mena att det är först porr när bilderna produceras av vinstsyfte. Definitionen är egentligen oviktig för mig, överhuvudtaget tycker jag att porrfrågan är ointressant. Vi kan hur som helst anta att över 45% har sett nakenbilder på Internet.

En bidragande orsak till uppståndelsen kring nakenbilder tror jag frånvaron av nakenbilder i människors vardag utanför sexcommunitys. I februari laddade jag upp en bröstbild och varje dag går någon/några in och tittar på just den bilden. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att ett par nakna bröst kan vara så spännande med tanke på att bröstbilder inte är någon bristvara på Internet.

Den som lägger upp en bild på sig själv vill förmodligen visa upp en bild på sig själv annars är personen antagligen väldigt naiv om personen inte tror att någon kommer se bilden. Hoppas ni nöjer er med svaret, nu ska jag återgå till min lektion.

Ge barnen kött?

Sedan jag blev vegetarian har jag sagt att om jag får barn kommer jag inte tillaga kött till dem vid sidan om min vegetariska kost. Jag har träffat vegetarianer som på fullast allvar anser att det är fel att göra det valet för sina barn. Men, jag får ju avgöra om jag tänker servera dem makaroner eller potatis, varför är det mer givet att jag får göra det valet? För att inte välja åt mina eventuella barn måste jag då släppa lös dem i matbutiken och låta dem välja själva? Det framstår inte som någon lösning.

Om mina barn en dag skulle komma på att kött vore absolut nödvändigt skulle jag helt enkelt be dem köpa och tillaga sin egen mat. Jag har en avvikande kost hemma och jag tillagar min egen mat. Hade jag inte orkat lägga ned den tiden hade jag troligen inte gjort det heller men för mig är det omöjligt att vara så lat.

Jag umgicks med en kvinna för flera år sedan vars mor åt vegetarisk kost, hon hade nyligen blivit vegetarian. Eftersom att hon ”råkade” smaka av barnens köttfärssås när hon stod vid spisen och tillagade den så får jag anta att hon åt vegetarisk mat av rena hälsoskäl. Hade det varit fel av modern att sluta servera barnen kött? Nej, jag anser att det är upp till den som lagar maten att välja vad som ska tillagas och har de som ska äta avvikande förslag så får de tillaga maten själv.

Välgörenhet och bandtrenden

Rosa bandet var en trendkampanj under 2005 och 2006, att klädbutikerna sålde banden i kassan säger väl tillräckligt? Trenden höll i sig och banden kom i två upplagor om jag minns helt rätt. Under tiden banden fortfarande var en trend pendlade jag mellan att vara både positiv och negativ till rosa bandet. Det positiva vägde tyngre än de negativa aspekterna. Idag såg jag en kvinna med rosa bandet och reagerade över det, det hade jag inte gjort för ett halvår sedan då bar de flesta rosa band på ytterjackan. Lika starkt reagerade jag när såg en man med ett rosa bandet under tiden det var trendigt. Jag funderade om kvinnan med det rosa bandet inte hänger med i modeutvecklingen eller är hon en av de människor som bryr sig även nu när trenden är helt död?

Jag blir gladare när människor är vegetarianer för att de argumenterar utifrån att människan inte har någon rätt att döda något levande för att själv känna sig mätt än om vegetarian påstår sig älska djur. Oavsett att älska djur eller ej så anser inte jag att jag har rätt att döda en annan levande varelse. I slutändan spelar det ingen roll vad som driver människor till att välja bort köttet. Vi måste komma ihåg att vad som är den bakomliggande orsaken spelar mindre roll för oavsett vad så besparas några djurs lidande och det är ju vad vi vegetarianer strävar efter i första hand.

Bröstcancer är någon som drabbar kvinnor i större utsträckning än män men det berör många fler än den drabbade och därför tänker jag att fler män borde bry sig i frågan. Aftonbladet gjorde att rosa bandet kändes ännu mer som en kvinnofråga genom att lägga kampanjen under fliken ”Kvinna” och framställa bröstcancer som någonting som bara berör den drabbade. Blå bandet (prostacancerkampanjen) blev aldrig någon hit. Hellre en trend än inte men visst vore det positivt om dessa frågor berörde människor jämt och inte bara genom att media tillsammans med klädbutikerna skapar en trend likt de skapar dagens upplaga modekläder.

Hört på datakunskapen

Idag har jag haft datakunskap för första gången, vi kommer läsa datakunskap A i ett halvår. Vanligtvis brukar man läsa kursen i ett år men eftersom att vi har två pass efter varandra så behöver vi bara läsa datakunskap A under höstterminen. Pratade med en vän om datakunskap tidigare idag och han berättade att när han gick ut gymnasiet så var det inte alls ovanligt att halva klassen saknade datavana. Det var verkligheten då och idag är detta ett ickeproblem. Jag skrattade nästan när jag läste planeringen, vi kommer ha en snabbgenomgång om mapphantering. Planeringen är inte anpassad för dagens ungdomar, idag kan vi snarare anta att elever har datavana och god sådan. Min lärare säger ”mapphantering tror jag är någonting de flesta här inne har provat på någon gång”. Någon gång? Vad säger hon tänker jag, säger hon så för att ingen ska behöva känna sig genomkorkad eller vet hon inte att de flesta redan i årskurs två vet hur man gör mappar, byter namn på mappar, klistrar in och kopierar? Jag lutar mot det första. I dag bör lärarna istället anta att de flesta har god datavana, Skolverket har redan gått ut och bekräftat det alla sannolikt misstänkte redan innan. Jag kan se att det finns ett problem med att inte ta upp det mest grundläggande om det faktiskt är någon som inte varit i kontakt med en dator men jag tycker inte vi bör förstora upp detta problem mer än nödvändigt. Vi får nog anta att även de som inte har en dator hemma någon gång varit i kontakt med en dator utanför hemmet.

Lärares bristande datakunskaper

I förra veckan kunde vi läsa att lärarna är efter eleverna vad det gäller datorer. Detta är ingenting nytt och det förvånar mig inte det minsta. Vi som är unga idag växte upp med datorer, redan på dagis fick vi möjlighet att sitta vid datorer en stund om dagen. Regeringen har efterlyst att lärarna ska få ökad kompetens inom nya kommunikationsformer, inte alls dumt snarare tycker jag det är bra att äldre människor får lära sig hur datororer fungerar. Människor som inte riktigt hänger med i utvecklingen tenderar att vara rädda för allting som är nytt, helt ologiskt då det flesta inte vet vad de pratar om. Dessa människor har låtit sig luras av medial hets mot internetbanken (för att bara ta ett exempel).

Det jag reagerade över när jag läste tidningsartiklarna kring ämnet var hur fruktansvärt det är att unga kan mer än äldre. Det gick att tolka skriverierna som om att problemet faktiskt inte är att äldre inte är lika duktiga på datorer utan att äldre har att lära av unga människor.

Det går alldeles utmärkt att lära av varandra den dagen då vuxna accepterar att unga människor är mer bildade inom vissa ämnen. För länge sedan läste jag om en mormor i Sundsvalls tidning, jag minns att jag blev glad när jag läste hennes råd till andra vuxna. Det råd jag minns allra bäst är – ”kom ihåg att både du och ditt barnbarn kan lära av varandra”. Jag tror att alla skulle bli bättre människor om fler började tänka så.