Ingen bloggerska

Svenska Dagbladets skribent Maria Abrahamsson skriver om jämställt språkbruk: ”Ingen kvinnlig författare som jag känner till kallar sig själv författarinna. Till och med de mest hårdföra feministerna vill för allt smör i Småland inte att deras titel svärtas ner av något så unket som deras könstillhörighet” Det kanske låter orimligt men det är helt förståeligt då feminister vill komma ifrån traditionen att vi hela tiden ska utgå från kön. Det handlar inte om hur unken den kvinnliga könstillhörigheten är utan om viljan att inte bli stämplad som avvikande på grund av den.

Talesman, brandman, tjänsteman. Vissa vill slopa man-ändelsen (könsneutral) och ersätta den med något annat. Själv har jag inga större problem med man-orden. Mitt stora problem är de som inte är konsekventa och vägrar säga gärningsman med motiveringen att det ju också finns kvinnor som begår brott. Eller män som kallar sig själva städare eller kassör (när det korrekta är kassörska och kassör någonting helt annat än att sitta i kassan på ICA) vilket förtydligar att det finns en önskan hos en del män att inte bli förknippade med kvinnor. Varför kan man fråga sig.

Bloggerska är ett ord antyder att personen som bloggar är en kvinna och frågan är hur relevant det är. Bloggar kvinnor annorlunda män? Många av orden som anspelar på kvinnlig könstillhörighet är överflödiga och det är för mig ett större problem än vedertagna ord med man-ändelser.

Undersökning om ungas alkoholvanor

För några veckor sedan fick jag och några andra svara på en undersökning sammanställd av bland annat sundsvallspolisen. När drack du för första gången? Vid vilken ålder blev du berusad för första gången? Har du blivit stoppad av en polis för att du varit berusad/druckit alkohol på offentlig plats? Har du köpt alkohol?

Jag ser det inte som att jag köper alkohol av en person som langar till mig då den som langar inte gör någon förtjänst. Jag ser det heller inte som att jag köper en påse chips av dig om du lägger ut en tjuga som du vid ett senare tillfälle får tillbaka. Jag misstänker att polisen är rätt mycket och cyklar om de tror att lagning främst existerar av ekonomiska skäl.

Frågorna om vad sundsvalls ungdomar tycker om den så kallade kronobergsmodellen, som bland annat innebär att polisen kan ringa mina föräldrar om de ser att min kompis dricker, uteblev.

Så vill kvinnor ha sex

När olika undersökningar försöker ta reda på hur kvinnor vill ha sex brukar det finnas två utgångspunkter: Dels ska sexet vara utformat så att kvinnan har störst chans att nå orgasm och dels utgår man från hur de flesta kvinnor har sex. Det är önsketänkande att utgå från hur de flesta kvinnor har sex för det säger ytterst lite om hur kvinnor vill ha sex.

Att någon verkligen bryr sig om dessa undersökningar har jag svårt att tro. Jag antar att den tilltänka målgruppen är heterosexuella män. Motsvarigheten finns för heterokvinnor. Så vill män ha sex. Vi har listan. Enkäternas bristande seriositet till trots (svarsfrekvensen brukar vara låg och slutsatserna ofta tagna ur luften) finner jag det intressant att de ofta kommer fram till att det är bra att testa nya saker och ställa upp på saker som man själv kanske aldrig drömt om men som ens sexpartner gärna vill pröva/ägna sig åt.

Det är också intressant hur män och kvinnor ser på saker. Män vill alltid ha sex och kan därför inte riktigt ”ställa upp” medan kvinnor anses göra detta i större utsträckning. Innebörden av att ställa upp har blivit helt förskevad. När innebörden dras till sin ytterlighet har vi resonemang som att båda människor borde vara lika kåta för att sex ska vara moraliskt försvarbart om hörnet.

Till en början fanns det nog ett positivt budskap bakom tankegången. Att kvinnor inte skulle gå med på att ha sex de inte ville. Det kan jag köpa, men det leder också till att den man som haft orgasm inte behöver slicka dig efteråt (om de så höll på i två minuter eller trettio) om hans upplevelse av kåthet är att kunna få stånd. Allting (eller det mesta) blir orimligt när det dras till sina ytterligheter, men man kan heller inte helt bortse från ytterligheterna då vi människor är antingen eller. Balansgång är en fin tanke, men i praktiken ofta ickeexisterande.

Min förhoppning är att både kvinnor och män blir bättre på att tala om hur de vill ha sex så att ingen känner att de behöver luta sig emot oseriösa undersökningar. Oavsett vad man tycker om orgasmansvar borde vi väl kunna enas om att alla har ett ansvar att visa vad envar uppskattar?

Ansvarslösa slipper undan sitt ansvar och sex som företeelse blir lidande

Den senaste tidens lavinartade ökning av antalet klamydiafall och tonårsaborter har bidragit med oro och desperation. Frågorna som ställs är vem eller vilka som bär ansvaret och hur den utveckling vi ser kan stävjas. Roland Utbult ser risker med att vi i allt mindre utsträckning talar om sex ur ett riskperspektiv och ber om ”saklig och relevant information”.

Jag tror inte att ”felet” på ett övergripande plan är att riskerna har tonats ner tvärtom tror jag en bidragande orsak till ungdomars misstro mot den information som finns att tillgå är att den skruvats upp så till den grad att den längre inte framstår som trovärdig. Så skulle jag vilja sammanfatta merparten av den information som är tillägnad unga.

Att överdriva med en naiv förhoppning om att nå ut till fler personer är ett inte bara ett feltänk. Det är ett feltänk med riktigt jobbiga konsekvenser om det vill sig illa.

Att envar ska ha möjlighet till saklig information och därigenom kunna fatta kloka beslut kan vi upprepa i timmar om vi vill, men den intressanta frågan kvarstår: Vem som ska stå bakom denna sakliga och relevanta information? Vem kan förhålla sig neutral till ett för många laddat ämne utan att moralisera kring ungas sexliv?

Personerna som förespåkar avhållsamhet och försöker misskreditera kondomen som fungerande preventivmedel?

Sexupplysaren som uppmanar kvinnan, som fått en droppe sperma på fingret som hon sedan råkat komma åt sitt underliv med, att genast uppsöka närmaste ungdomsmottagning för att försäkra sig om att hon är frisk och inte gravid?

Personerna som anser att slicklapp kvinnor emellan är livsnödvändigt när det, rätta mig om jag har fel, inte finns något fall där man vet att en kvinna smittat en annan genom oralsex?

Det är antingen eller. Är det inte personer som vill förse ungdomarna med kyskhetsbälte är det personer som tror att HIV-viruset överlever på en handduk i två månader. Var är nyanserna? Inte ens Utbult själv lyckas framstå som opartisk. Det blir komiskt när han angriper sex som företeelse samtidigt som han inledningsvis påtalar vikten av individuellt ansvar. Det är sådant jidder som gör att jag slutar lyssna.

Konflikt driver förändring

Linda Skugge är fienden, skriver Annika Marklund. Skugge var aldrig min högstadieidol. Hon hann göra bort sig i media i samma veva som hon tog avstånd från begreppet feminist. När jag läste Fittstim som fjortonåring hade Skugge redan slutat kalla sig feminist så även om jag kanske uppskattade hennes text (ärligt talat minns jag inte om jag gjorde det eller vad den handlade om) var det inte läge att börja beundra en person som enligt traditionen nu skulle visa sitt nya vuxenjag genom att ta avstånd tiden som ung och dum. Ja, ni vet.

Vissa blev glada över Skugges avhopp, andra inte. Vissa tyckte inte att man skulle låta sitt ordförråd begränsas till en samling populära, accepterade ord med positiv klang (när hade ordet feminist inte dålig klang?). Som regel håller jag med, men det finns enstaka fall där jag nog skulle hålla käften och hellre se till resultat än någonting annat. Baksidan med det tänket är om vi blir för benägna att ta det säkra före det osäkra och börjar censurera helt ofarliga (med farliga åsikter menar jag åsikter som riskerar att sabotera för debatten, inte åsikter som skakar om och skapar diskussion) åsikter.

För mig är det ingen stor sorg när en person som uppenbarligen inte vågar ifrågasätta saker och ting väljer att ta avstånd från någonting. Som helhet anser jag nog också att frågor som inte blir beskyllda för att vara oviktiga är ”oviktiga” för mig personligen då det som regel är stora frågor som hålls levande av många engagerade som inte blir det.

Att en fråga omnämns som oviktig kan ses som ett sundhetstecken för det är ofta när en fråga är för komplex som tramsargumentet det finns faktiskt viktigare frågor dyker upp. Min uppmaning till dig är följande: Nästa gång någon säger att du brinner för oviktiga frågor ska du ta det som en komplimang. Det är inte ett dåligt betyg att den som ägnar sig åt oviktiga frågor lyckas skapa debatt.

Mina oplanerade ONS

Min lista över vilka personer jag haft sex med avslöjar att jag hade fler än fem men färre än tio one night stands 2008. Siffran över antalet sexpartners sägs vara överflödig och att det är antalet timmar av njutning som spelar roll.

Siffran säger en hel del om hur sexuellt utåtriktad jag varit 2008. Namnen säger att majoriteten av mina ONS har varit oriktiga och oplanerade. För mig är ett klassiskt ONS en person du vet att du nog aldrig mer kommer ha sex med. Det sker på en sådan plats och i en sådan situation där du inte kan anta någonting annat. På utlandsresan, på festivalen eller hos kusinens brors, flickväns syssling.

Mina ONS 2008 har överlag varit personer jag hoppats på någonting långsiktigare med. Att inte bara ses en gång utan kanske fem åtminstone. ONS kan vara fantastiska men också fruktansvärda om det är personer du hoppats på att träffa fler gånger men där det är omöjligt med självrespekten i behåll (läs: personen har betett sig på ett sådant sätt att du inte vill ha honom eller henne i samma rum).

Jag minns att jag under början av 2008 hade en uttalad idé om att träffa nya personer att ha sex med. Den senare tiden av året blev det inte många nya personer, det beror dels på grund av min besvikelse över flertalet av mina ONS men också förälskelsen i en person som gjorde nästan alla andra män ointressanta.

För mig spelar siffran roll eller hur siffran förändras rättare sagt. Femtio eller hundra personer är inte det avgörande utan att det tillkommer nya personer: Att jag inte är tvåsam i praktiken. Jag tror dessutom flera personer leder till mer sexuell erfarenhet. Ja, naturligtvis förutsätter det att du inte knullar alla i missionärsställning.

Avslutningsvis håller jag med om att antalet timmar av njutning är det väsentliga men vill jag tillägga att jag blir kåtare om jag har sex med flera personer och att det blir fler timmar av njutning om jag är kåtare. Enkel logik, inte sant.

Alla dessa orgasmer

Kvinnors orgasmproblem har blivit en fråga om vem som är ansvarig att se till att orgasmen inte uteblir. Bör alla som deltar i sexakten ta ett gemensamt ansvar eller är det upp till var och en?

Jag anser att frågan ”vem ansvarar för orgasmen?” är felaktigt ställd då diskussionen i slutändan handlar om vem som ansvarar för KVINNANS orgasm. För vem som ansvarar för mannens orgasm behöver sällan diskuteras, då till och med män som påstår att kondomen dödar all känsel lyckas med det många kvinnor inte lyckas med, nämligen att få orgasm.

Det finns män som också har orgasmproblem kanske du tänker nu. Kan du komma på någon man i tjugofemårs ålder som haft sex i flera år (ibland tio eller mer) som aldrig haft orgasm? Det kan inte jag, däremot vet jag flera kvinnor i den sitsen och det är bara att beklaga. Jag känner mig lite bortskämd för jag vet inte hur många orgasmer jag haft under min tre år som sexuellt aktiv. Några hundra åtminstone.

Att tomt prat aldrig är någon garanti har jag lärt mig den hårda vägen. Naturligtvis bör du för din egen skull sortera bort männen med taskig kvinnosyn på direkten. Bland dem som finns kvar får du helt enkelt göra det bästa när du väljer och vrakar. Första gången en man pratade varmt om oralsex trodde jag honom. Tio män senare var jag inte alls lika blåögd. Mannen som aldrig skulle kunna ha sex med en menstruerande kvinna med hår under armarna kommer jag aldrig glömma. Jag blev full, kåt, förlorade omdömet och hade sex med personen i två timmar. Behöver jag ens nämna att jag hade både mens och hår under armarna?

Hur blir du som kvinna bemött om du tar eget ansvar? Jag kan dela med mig av både mardröms- och solskenshistorier. Jag har träffat fyra kategorier (vi snackar fortfarande män), de som känner sig otillräckliga om jag tar på mig själv, de som knappt noterar det, de som gillar det men inte mer och de som tycker det är det mest upphetsande i hela världen och får svårt att hålla sig av att ”titta ner”. (Är den förstnämnda vanlig? )

Det är lätt för den som alltid får orgasm att tala om eget ansvar. Hon som är tjugofem och aldrig upplevt orgasm håller nog inte alls med. Hur blir det med tvåminutersmännen som tycker sexaktens avslut styrs av den manliga utlösningen? Är det kvinnans ansvar när hon ligger naken i sängen och ser hur man böjer sig ner över sängkanten för att börja klä på sig, två minuter efter det att han började penetrera hennes fitta?

Har under senare tid börjat att hjälpa till med handen själv under sex… Jag blir riktigt kåt och upphetsad av att känna mig uppfylld av Älsklingen samtidigt som jag onanerar mig själv till orgasm […] I början var jag rädd att han skulle känns sig ”otillräcklig” för att han inte kunde ”ge” mig orgasm genom oralsex men han har sagt att han blir kåt av att se mig onanera och njuta av honom inuti mig under tiden… – Anonym bloggare

Vems ansvaret är? Tja det är väl bådas. Man är ju trots allt två när man startar och har man satt fan i båten så får man väl ro honom iland….lite så tycker jag 😉
– Anonym bloggare

Personligen har jag rätt god självkontroll. Jag kan se till att jag får orgasmen (även fontänorgasmer) psykologiskt. Det är svårt att sätta ord på hur det går till men som helhet tror jag allting hänger på att du har gott självförtroende. Att du inte är rädd för dina kroppsvätskor och din egen njutning. Att du ser din egen njutning som lika central som mannens. Att vara kåt på sig tror jag är otroligt viktigt.

Det går att njuta utan orgasm sägs det alltid och jag skulle köpa det om det inte vore för det underförstådda, att kvinnor ska sluta gnälla och att män inte ska känna sig otillräckliga för att deras flickvänner sedan fem år tillbaka aldrig haft orgasm.

”Det är upp till kvinnan själva att se till att klitoris blir stimulerad under samlaget”
. Naturligtvis måste du visa och förklara hur du vill ha det. Om det är att ta ansvar är jag helt med på noterna.

Mer könad

Sofia Karlsson (F!) bekräftar något jag tidigare skrivit om, att feminister är duktiga på att ursäkta sig själva, vilket ofta leder till att den politiska diskussionen uteblir:

”Som feminist hamnar man ofta i en försvarsposition vilket gör att en diskussion om feminism inte kommer längre och djupare. Istället måste vi sitta och försäkra alla om att feminister inte hatar män, att alla inte är lesbiska och att många av oss faktiskt rakar benen.”

Man blir på något vis ännu mer ”kön” som feminist, trots att det är just det man  vill komma ifrån.

Personligen känner jag verkligen igen mig i det, att jag som feminist förväntas agera utifrån en idé om hur kvinnor ska vara. Detta trots att jag inte är någon varm vän av könsnormer och sedan flera år tillbaka har varit öppen med att det bästa sättet att ifrågasätta dessa är att börja med sig själv. Att vägra vara en slav under strukturerna helt enkelt. Det tycks aldrig riktigt fastna. Det är nästan som magi att jag som kvinna är egoistisk nog att se till mina egna behov till förmån för att leva upp till andra förväntningar om hur jag på grund av mitt kön borde vara.

Vi måste inte försäkra någon om att de flesta feminister rakar benen. Vad är vitsen? Om alla feminister lät bli att raka benen då, vore de inte värda att lyssna på då? Som feminist borde du istället fråga dig varför det är så otroligt provocerande när kvinnor inte rakar benen eller låter bli att göra andra saker män inte förväntas göra. När du kommit fram till ett bra svar kan du ställa dig själv frågan varför du ska försvara någonting som är fullkomligt irrelevant för det politiska samtalet.

Dåliga argument för och emot barns mobiltelefonanvändande

Det ska inte behövas, lyder ett av argumenten, för att inte ge sina barn en egen mobil. Barn har inget behov av en mobil heter det och jag undrar vad föräldrarna vet om det. Har de diskuterat frågan med sina barn eller är det något de tagit för givet?

Vi behöver ingenting om vi ska vara krass. Vi behöver inte sova borta, det går lika bra att sova hemma i sin egen säng. Vi behöver inte vara trevliga mot våra föräldrar, för föräldrar förlåter alltid sina barn (sägs det). Frågan är vem som har rätt att avgöra vad jag eller någon annan behöver.

Mobilen framställs som ett konstlat behov till skillnad från alla andra behov. Det känns som att lyssna på trettiotalister som minsann klarade sig utmärkt utan Internet. Jag är helt övertygad om att de klarade sig utan Internet för att de inte visste om någonting annat, men jag kan inte se varför dagens unga ska motsätta sig det som förenklar livet för de allra flesta.

Föräldrarna är som pojkvänner med störda kontrollbehov kan man tro när man hör argumenten för att ge sina barn en mobil. Mobil gör det möjligt för föräldern att nå sina barn var helst de befinner sig.

Ska man vara riktigt fräck kan man fästa en sändare i barnens kläder så att man alltid har koll på var barnen befinner sig. Rätten till barns privatliv ska heller inte behövas kan man tro. Barn har alltid klarat sig utan ett så varför skulle de behövas bara för att de blir äldre? Vi får anta att så länge barnen inte har någonting att dölja så svarar de när den oroliga mamman ringer.

Mobilen skapar möjligheter och gör dig anträffbar. Märk väl att jag skriver möjligheter och inte skyldigheter. Nej, du är inte skyldig att svara om någon ringer, vare sig om du är tolv år eller trettio. Du är heller inte skyldig att läsa och besvara de mail du får.

Psykologer varnar för att Internet och mobiltelefonanvändandet gör barn stressade. Vad man inte problematiserar är föräldrar som ringer sina barn en gång i timmen för att kontrollera att allt är i sin ordning, att barnen är nyktra eller vad det nu kan handla om. Detta och idéen om att alla som äger en mobil MÅSTE svara om någon ringer.

Barn har massor av saker att dölja för sina föräldrar. Hur man samtidigt som man förespråkar total ärlighet och öppenhet gör allting otillåtet har jag aldrig förstått, men en sak är säker, bara för att du inte vill leva under total transparens innebär det inte att dina hemlisar, om de avslöjades, skulle kunna få dig inlåst.

Var är välviljan? Finns det bara två sorters föräldrar? De som vill ha full kontroll på vad sina barn (tonåringar) gör och de som tycker mobilen är en överflödig produkt?

Hur vi förhåller oss till normer

Kurrylin skriver om frivillig barnlöshet och citerar Monika som menar att en person som väljer barnlöshet faktiskt inte väljer bort barn, utan väljer att inte få barn. Att vi ska ha barn är för många en självklarhet. Barn har kallats meningen med livet. Personer som inte ställer upp på denna mening med livet anses göra ett aktivt val.

Både ja och nej. Frågan är om barnfrihet är ett mer aktivt ställningstagande än beslutet att skaffa barn. Det kan jag inte svara på, men som regel skulle jag nog svara att det spontant känns mer medvetet att gå emot normer än att bara flyta med strömmen. För de som inte är fångade av samhällets normer är det kanske inte ett lika aktivt val att ”gå sin egen väg”.

Vad det gäller barn blir det allt svårare att påstå att det är stark norm att skaffa barn då fler och fler väljer att inte skaffa barn. Jag vill mena att det blivit mer och mer accepterat bland den yngre generationen. Bland många äldre är det fortfarande någonting som ses som helt självklart, men man ska komma ihåg att bara för att saker ses som självklara innebär inte det att det vore problematiskt att avstå det självklara.

Det kanske inte går att slå fast vad som är aktiva val och vad som inte är det. Att vi inte beskriver de avvikande som handlingskraftiga personer som vågar tänka själva förvånar mig en smula. För det är ju så viktigt att tänka själv, sägs det. Samtidigt antar vi att alla normföljande val är så medvetna och korrekta. Du kanske inte väljer rätt, men du väljer inte mer fel än någon annan, typ.

Vem är konstig? För mig är det inte ett dugg konstigt att vi lägger märke till det avvikande, men lite konstigt är det att det blivit så givet att den konstiga är han eller hon som inte är som alla andra. Flertalet ungdomar dricker, men vi säger inte att hon som inte gör det är konstig. Vi lägger in en värdering i ordet konstig och till skillnad från hur vi använder order normal anses det aldrig positivt att vara konstig. I vissa fall, där du uppbackas av vuxna, är det starkt att inte följa normer. Det ses som ett tecken på mognad att vänta med sex tills man fyllt tjugo. Det är avvikande, konstigt och onormalt men likväl ingenting som betraktas som särskilt negativt, snarare tvärtom. Den som väntar med sex anses ha goda skäl, han eller hon misstänkliggörs inte på samma sätt som tonåringen som är kåt och vill knulla. Att knulla runt är heller inget aktivt val, det är bara vulgärt och äckligt.

Ibland ska man vara normal och ibland ska man det inte. Det är denna inkonsekvens som gör att hela debatten om normal är helt poänglös. Jag lutar mot att Joakim Thåström har rätt. Det är ni som e dom konstiga, Det är jag som e normal.