Alla dessa orgasmer

Kvinnors orgasmproblem har blivit en fråga om vem som är ansvarig att se till att orgasmen inte uteblir. Bör alla som deltar i sexakten ta ett gemensamt ansvar eller är det upp till var och en?

Jag anser att frågan ”vem ansvarar för orgasmen?” är felaktigt ställd då diskussionen i slutändan handlar om vem som ansvarar för KVINNANS orgasm. För vem som ansvarar för mannens orgasm behöver sällan diskuteras, då till och med män som påstår att kondomen dödar all känsel lyckas med det många kvinnor inte lyckas med, nämligen att få orgasm.

Det finns män som också har orgasmproblem kanske du tänker nu. Kan du komma på någon man i tjugofemårs ålder som haft sex i flera år (ibland tio eller mer) som aldrig haft orgasm? Det kan inte jag, däremot vet jag flera kvinnor i den sitsen och det är bara att beklaga. Jag känner mig lite bortskämd för jag vet inte hur många orgasmer jag haft under min tre år som sexuellt aktiv. Några hundra åtminstone.

Att tomt prat aldrig är någon garanti har jag lärt mig den hårda vägen. Naturligtvis bör du för din egen skull sortera bort männen med taskig kvinnosyn på direkten. Bland dem som finns kvar får du helt enkelt göra det bästa när du väljer och vrakar. Första gången en man pratade varmt om oralsex trodde jag honom. Tio män senare var jag inte alls lika blåögd. Mannen som aldrig skulle kunna ha sex med en menstruerande kvinna med hår under armarna kommer jag aldrig glömma. Jag blev full, kåt, förlorade omdömet och hade sex med personen i två timmar. Behöver jag ens nämna att jag hade både mens och hår under armarna?

Hur blir du som kvinna bemött om du tar eget ansvar? Jag kan dela med mig av både mardröms- och solskenshistorier. Jag har träffat fyra kategorier (vi snackar fortfarande män), de som känner sig otillräckliga om jag tar på mig själv, de som knappt noterar det, de som gillar det men inte mer och de som tycker det är det mest upphetsande i hela världen och får svårt att hålla sig av att ”titta ner”. (Är den förstnämnda vanlig? )

Det är lätt för den som alltid får orgasm att tala om eget ansvar. Hon som är tjugofem och aldrig upplevt orgasm håller nog inte alls med. Hur blir det med tvåminutersmännen som tycker sexaktens avslut styrs av den manliga utlösningen? Är det kvinnans ansvar när hon ligger naken i sängen och ser hur man böjer sig ner över sängkanten för att börja klä på sig, två minuter efter det att han började penetrera hennes fitta?

Har under senare tid börjat att hjälpa till med handen själv under sex… Jag blir riktigt kåt och upphetsad av att känna mig uppfylld av Älsklingen samtidigt som jag onanerar mig själv till orgasm […] I början var jag rädd att han skulle känns sig ”otillräcklig” för att han inte kunde ”ge” mig orgasm genom oralsex men han har sagt att han blir kåt av att se mig onanera och njuta av honom inuti mig under tiden… – Anonym bloggare

Vems ansvaret är? Tja det är väl bådas. Man är ju trots allt två när man startar och har man satt fan i båten så får man väl ro honom iland….lite så tycker jag 😉
– Anonym bloggare

Personligen har jag rätt god självkontroll. Jag kan se till att jag får orgasmen (även fontänorgasmer) psykologiskt. Det är svårt att sätta ord på hur det går till men som helhet tror jag allting hänger på att du har gott självförtroende. Att du inte är rädd för dina kroppsvätskor och din egen njutning. Att du ser din egen njutning som lika central som mannens. Att vara kåt på sig tror jag är otroligt viktigt.

Det går att njuta utan orgasm sägs det alltid och jag skulle köpa det om det inte vore för det underförstådda, att kvinnor ska sluta gnälla och att män inte ska känna sig otillräckliga för att deras flickvänner sedan fem år tillbaka aldrig haft orgasm.

”Det är upp till kvinnan själva att se till att klitoris blir stimulerad under samlaget”
. Naturligtvis måste du visa och förklara hur du vill ha det. Om det är att ta ansvar är jag helt med på noterna.

Mer könad

Sofia Karlsson (F!) bekräftar något jag tidigare skrivit om, att feminister är duktiga på att ursäkta sig själva, vilket ofta leder till att den politiska diskussionen uteblir:

”Som feminist hamnar man ofta i en försvarsposition vilket gör att en diskussion om feminism inte kommer längre och djupare. Istället måste vi sitta och försäkra alla om att feminister inte hatar män, att alla inte är lesbiska och att många av oss faktiskt rakar benen.”

Man blir på något vis ännu mer ”kön” som feminist, trots att det är just det man  vill komma ifrån.

Personligen känner jag verkligen igen mig i det, att jag som feminist förväntas agera utifrån en idé om hur kvinnor ska vara. Detta trots att jag inte är någon varm vän av könsnormer och sedan flera år tillbaka har varit öppen med att det bästa sättet att ifrågasätta dessa är att börja med sig själv. Att vägra vara en slav under strukturerna helt enkelt. Det tycks aldrig riktigt fastna. Det är nästan som magi att jag som kvinna är egoistisk nog att se till mina egna behov till förmån för att leva upp till andra förväntningar om hur jag på grund av mitt kön borde vara.

Vi måste inte försäkra någon om att de flesta feminister rakar benen. Vad är vitsen? Om alla feminister lät bli att raka benen då, vore de inte värda att lyssna på då? Som feminist borde du istället fråga dig varför det är så otroligt provocerande när kvinnor inte rakar benen eller låter bli att göra andra saker män inte förväntas göra. När du kommit fram till ett bra svar kan du ställa dig själv frågan varför du ska försvara någonting som är fullkomligt irrelevant för det politiska samtalet.

Dåliga argument för och emot barns mobiltelefonanvändande

Det ska inte behövas, lyder ett av argumenten, för att inte ge sina barn en egen mobil. Barn har inget behov av en mobil heter det och jag undrar vad föräldrarna vet om det. Har de diskuterat frågan med sina barn eller är det något de tagit för givet?

Vi behöver ingenting om vi ska vara krass. Vi behöver inte sova borta, det går lika bra att sova hemma i sin egen säng. Vi behöver inte vara trevliga mot våra föräldrar, för föräldrar förlåter alltid sina barn (sägs det). Frågan är vem som har rätt att avgöra vad jag eller någon annan behöver.

Mobilen framställs som ett konstlat behov till skillnad från alla andra behov. Det känns som att lyssna på trettiotalister som minsann klarade sig utmärkt utan Internet. Jag är helt övertygad om att de klarade sig utan Internet för att de inte visste om någonting annat, men jag kan inte se varför dagens unga ska motsätta sig det som förenklar livet för de allra flesta.

Föräldrarna är som pojkvänner med störda kontrollbehov kan man tro när man hör argumenten för att ge sina barn en mobil. Mobil gör det möjligt för föräldern att nå sina barn var helst de befinner sig.

Ska man vara riktigt fräck kan man fästa en sändare i barnens kläder så att man alltid har koll på var barnen befinner sig. Rätten till barns privatliv ska heller inte behövas kan man tro. Barn har alltid klarat sig utan ett så varför skulle de behövas bara för att de blir äldre? Vi får anta att så länge barnen inte har någonting att dölja så svarar de när den oroliga mamman ringer.

Mobilen skapar möjligheter och gör dig anträffbar. Märk väl att jag skriver möjligheter och inte skyldigheter. Nej, du är inte skyldig att svara om någon ringer, vare sig om du är tolv år eller trettio. Du är heller inte skyldig att läsa och besvara de mail du får.

Psykologer varnar för att Internet och mobiltelefonanvändandet gör barn stressade. Vad man inte problematiserar är föräldrar som ringer sina barn en gång i timmen för att kontrollera att allt är i sin ordning, att barnen är nyktra eller vad det nu kan handla om. Detta och idéen om att alla som äger en mobil MÅSTE svara om någon ringer.

Barn har massor av saker att dölja för sina föräldrar. Hur man samtidigt som man förespråkar total ärlighet och öppenhet gör allting otillåtet har jag aldrig förstått, men en sak är säker, bara för att du inte vill leva under total transparens innebär det inte att dina hemlisar, om de avslöjades, skulle kunna få dig inlåst.

Var är välviljan? Finns det bara två sorters föräldrar? De som vill ha full kontroll på vad sina barn (tonåringar) gör och de som tycker mobilen är en överflödig produkt?

Hur vi förhåller oss till normer

Kurrylin skriver om frivillig barnlöshet och citerar Monika som menar att en person som väljer barnlöshet faktiskt inte väljer bort barn, utan väljer att inte få barn. Att vi ska ha barn är för många en självklarhet. Barn har kallats meningen med livet. Personer som inte ställer upp på denna mening med livet anses göra ett aktivt val.

Både ja och nej. Frågan är om barnfrihet är ett mer aktivt ställningstagande än beslutet att skaffa barn. Det kan jag inte svara på, men som regel skulle jag nog svara att det spontant känns mer medvetet att gå emot normer än att bara flyta med strömmen. För de som inte är fångade av samhällets normer är det kanske inte ett lika aktivt val att ”gå sin egen väg”.

Vad det gäller barn blir det allt svårare att påstå att det är stark norm att skaffa barn då fler och fler väljer att inte skaffa barn. Jag vill mena att det blivit mer och mer accepterat bland den yngre generationen. Bland många äldre är det fortfarande någonting som ses som helt självklart, men man ska komma ihåg att bara för att saker ses som självklara innebär inte det att det vore problematiskt att avstå det självklara.

Det kanske inte går att slå fast vad som är aktiva val och vad som inte är det. Att vi inte beskriver de avvikande som handlingskraftiga personer som vågar tänka själva förvånar mig en smula. För det är ju så viktigt att tänka själv, sägs det. Samtidigt antar vi att alla normföljande val är så medvetna och korrekta. Du kanske inte väljer rätt, men du väljer inte mer fel än någon annan, typ.

Vem är konstig? För mig är det inte ett dugg konstigt att vi lägger märke till det avvikande, men lite konstigt är det att det blivit så givet att den konstiga är han eller hon som inte är som alla andra. Flertalet ungdomar dricker, men vi säger inte att hon som inte gör det är konstig. Vi lägger in en värdering i ordet konstig och till skillnad från hur vi använder order normal anses det aldrig positivt att vara konstig. I vissa fall, där du uppbackas av vuxna, är det starkt att inte följa normer. Det ses som ett tecken på mognad att vänta med sex tills man fyllt tjugo. Det är avvikande, konstigt och onormalt men likväl ingenting som betraktas som särskilt negativt, snarare tvärtom. Den som väntar med sex anses ha goda skäl, han eller hon misstänkliggörs inte på samma sätt som tonåringen som är kåt och vill knulla. Att knulla runt är heller inget aktivt val, det är bara vulgärt och äckligt.

Ibland ska man vara normal och ibland ska man det inte. Det är denna inkonsekvens som gör att hela debatten om normal är helt poänglös. Jag lutar mot att Joakim Thåström har rätt. Det är ni som e dom konstiga, Det är jag som e normal.

Rätt att ge elever möjlighet att överklaga sina betyg?

Centerpartiet och Kristdemokraterna har lagt ett välkommet förslag om att stärka elevernas rättssäkerhet och ge dem rätten att överklaga sina betyg, skriver Aftonbladet. Finns inte den möjligheten redan?

Kritikerna till förslaget befarar att det inte blir hon eller han som förtjänat MVG men fått IG eller G på grund av dålig relation med läraren i ämnet som kommer överklaga sina betyg om förslaget klubbas igenom. Utan snanare att vi kommer få se medelmåttorna som gör allt för att få högre betyg än vad de gjort sig förtjänta av.

Överdrivs inte vidden av detta problem?

När vi fick våra prov utdelade i årskurs 7-9 minns jag att alla noga räknade sina poäng och flera försökte hitta felaktigheter som kunde ge dem fördelar. Lärare är människor, naturligtvis blev det ibland en poäng för lite (och ibland en poäng för mycket!). Det var rätt uppenbart vilka syften de hade och det var sällan lärarna backade.

Ett extremt exempel är när en före detta klasskamrat på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium som inte var nöjd med sitt betyg klagade hos läraren i ämnet. Hon ville ha ett högre betyg och hennes motivering för varför hon borde få det (MVG) var helt lysande. Enligt henne själv fick hon så gott som alltid MVG eller VG och hon berättade för läraren att hon blev omotiverad när hon inte fick det. Gissa hur det gick för henne.

Det är klart att det alltid kommer finnas elever som är villiga att göra vad som helst för bättre betyg, men vi får inte glömma bort de elever som lärare av olika skäl ogillar och därför ger lägre betyg än vad han eller hon förtjänar. Här behövs verkligen utrymme för överklagan.

Det heter att du ska få det betyg du förtjänar, men alla lärare tänker uppenbarligen inte så. Jag fick VG av min samhällelärare under högstadiet med motiveringen "egentligen förtjänar du MVG men jag vill inte sänka ditt betyg nästa termin" (och därför gör jag det nu istället, min anm).

Jag är positiv till centerns och kristdemokraternas förslag. Det är bara detaljer som fattas, principen stödjer jag helt. För det vore onekligen glädjande om elever fick mer inflytande i den svenska skolan. Det är ingen rättighet att behålla sitt jobb om man inte kan leva upp till de krav som ställs. Jag blir lika euforisk och hoppfull varje gång en lärare hängs ut i bloggen eller på Youtube. Euforisk för att det faktiskt finns personer som vågar sätta ner foten, en process som inte alltid är helt smärtfri.

(I skrivande stund lyssnar jag på en diskussion om varför man borde läsa ryska: "Man är jättelätt att få godkänt, man behöver bara göra sitt bästa och det betyder typ att sitta på lektionerna och skratta. Jag får alltid godkänt på mina prov, jag förstår knappt någonting, jag kan inte ens alfabetet") Är det nu jag ska förlåta Jan Björklund för allt ont och erkänna att han har en poäng trots allt?

Enklast vore med två betygsteg, IG och G. Då behöver vi inte se några medelmåttor som vill ha högre betyg och jag tror dessutom att det skulle vara lättare att se svart på vitt om en elev gjort sig förtjänt av G, med ett sådant system.

Klart män kan vara lucior

En man som fick flest röster av luciakandidaterna på en skola förvägrades vara lucia och ställde sig frågandes till varför han överhuvudtaget blev antagen som kandidat. Det kan man verkligen fråga sig.

Rektorn Birgitta Wessmans försvar är helt briljant: "Det här har inget med kön att göra". Det handlar om att bevara fina traditioner. Men kära idiot till rektor sedan när kan inte traditioner vara kopplade till kön? Det är helt uppenbart att det har med kön att göra.

Könsdiskriminering är aldrig könsdiskriminiering, det är bara uttryck för viljan att bevara normerna, anständigheten och gamla fina traditioner.

Skolans påstådda likabehandling är och förblir ett skämt. Malin Uhlander fick rätt.

Normbaserade regler och unken kvinnosyn ett lyxproblem?

Att det råder bikiniöverdelstvång på de flesta badhus i landet är enligt Daniel Legue ett lyxproblem. Den ”riktiga jämställdheten” kommer från ett helt annat håll för det finns andra, viktigare frågor att jobba med, argumenterar han.

Legue visar på ett visst mått av självinsikt när han skriver att han nog inte skulle ”vinna i en offentlig debatt med toplesstjejerna” men missar att han själv är det stora problemet. Vi måste skilja på orsak och verkan.

Det finns ingenting konkret som talar för att kvinnor borde täcka sina överkroppar annat än om de själva vill göra det. Det beslutet måste tas på individnivå. Toplessfrågan rör inte halva befolkningen kan man argumentera om man antar att halva befolkningen inte vill kasta bikiniöverdelen i papperskorgen.

Det känns lite som debatten kring äktenskapslagstiftningen när några enstaka kristna inte ville se utveckling där begreppet äktenskap även omfattar homosexuella par just för att det inte antas finnas någon efterfrågan hos homosexuella om att vara en del av ”äktenskapet”.

Det finns heller ingen efterfrågan från kvinnligt håll om att kunna bada utan överdel hävdar de kvinnofientliga brösthatarna. Om man på fullaste allvar tror att bara någon enstaka kvinna kommer påverkas av mer toleranta badhusregler finns det väl inget problem? Om vi snackar två nakna bröst och inte tvåtusen?

Någonstans pyr dock en oro om att vi kommer återuppleva åttiotalet med bara bröst och inga överdelar, och det är nog det konstigaste av allt, att det som fungerade så bra då är helt otänkbart idag.

LouiseP skriver bra om ”det finns faktiskt viktigare frågor” och om hur oviktiga principiella frågor är för dem som ansluter sig till de politiskt korrekta.

Hatade fittor har många öknamn

Det finns en miljon olika synonymer till ordet fitta. Några omfattar hela fittan, med venusberg, blygdläppar, klitoris och hela alltet medan andra endast åsyftar själva slidöppningen. Detsamma gäller det manliga könsorganet, det finns en hel uppsjö av ord. Skillnaden är väl att fittorden ofta är mindre mysiga än kukorden. Nej, jag tänker inte lista dem här.

Därför gillar jag projekt med stickade garnfittor (vill ha!) och Ylva Maria Thompsons fotobok med bilder på avgjutningar av hundra olika fittor. Förhoppningsvis kan de bidra till att fittan blir mer accepterad i det offentliga rummet (ja du läste rätt).

Det finns en okunskap om hur fittor ser ut hos både män och kvinnor. Många kvinnor har dåligt självförtroende och tror att just deras fitta är unik, att de är ensamma om att ha inre blygdläppar som är längre än de yttre blygdläpparna. Konstigt kan tyckas då det borde vara en ganska enkel sak att kolla upp om det verkligen stämmer.

Det finns en okunskap om vad de olika delarna heter, men jag vill tro att klitoris är satt på kartan och att jag aldrig mer ska behöva peka. RFSU har gjort en fantastisk insats och tryckt upp ett litet häfte – ”praktika för klitorissex” (finns här att ladda ner som pdf). Det är den första text jag kommit över som verkligen penetrerar fittans innandöme. Det häftet borde vara obligatoriskt i skolans sexualundervisning som i dagsläget är att betrakta som ett dåligt skämt.

Det finns ett allmänt äckel inför fittor. När kvinnor har åsikter om storlekens betydelse är det inte ovanligt att man pratar om fittor som använda, begagnade, förslappade och äckliga. Vid diskussioner om vilken kroppsdel som är sexigast hos män som kvinnor är det alltid någon som svarar kuken men jag har aldrig varit med om att någon svarat fittan. Är det inte lite konstigt?

Nej, jag vill inte se dig runka i cam

Det känns som att jag ska rekrytera en anställd när jag läser igenom de mail jag får av män på en viss sexcommunity.

Männen som skriver samma sak – att de älskar att ge oralsex (i timmar) och tycker kvinnans njutning är A och O – sållas bort direkt. Männen som valt en ful profilbild likaså. Kommer och tänka på det en vän sa om personliga brev, att brevet är det första arbetsprovet. På samma sätt hanterar jag de mail jag får. Kan männen inte stava faller de bort direkt. Kan man inte anstränga sig så till den milda grad att man kollar sin text i stavningsfunktionen innan man klickar på send undrar jag vem mannen kommer tillägna tid, inte mig uppenbarligen. Skriver personen någonting som går helt emot det jag skriver på min presentation garvar jag mest åt hur oseriös personer tycks vara.

Det bästa sättet att ta reda på om en person är galen är att inte svara på mailet. Vänta någon minut, har du fått ett nytt mail av personen kan du börja fundera hur det står till. Får du tio stycken (ja det händer) finns det en ultrabra funktion – blockeringsfunktionen (som är alla fjortonåringars bästa vän).

Det är förvånansvärt hur off männen som skriver till mig är, att de helt saknar fingertoppskänsla och inte vill förstå att en kvinna som inte svarar på fem mail är helt jävla ointresserad. Bäst var igår då jag fick höra att jag hade ett fett attitydproblem för att jag inte svarade på en man som skriver hela tiden utan någon respons från min sida. Det är nästan komik.

Inte heller blir jag förtjust när jag får mail av män som marknadsför sig som mogna och generösa. Jag är inte prostituerad och nej jag vill inte bli bortskämd av dig tre veckor på Kreta. Ibland undrar jag om det finns en kurs i hur man skriver mail till kvinnor för nästan alla mail jag får påminner om varandra.

Kön och hudfärg i det amerikanska valet

LouiseP skriver om hur kön och hudfärg varit avgörande i det amerikanska valet. Att valet är historiskt har sagts en miljon gånger och visst finns det en sanning i det, huruvida det spelar roll i praktiken är alla inte lika eniga om.

Att folk tycker det vore häftig med en svart man har nog inte alls att göra med att de tror svarta män är mer kompetenta eller att kvinnor som vill se en jämnare könsfördelning (fler kvinnor) anser kvinnor är bättre politiker.

Att en svart man blivit vald till president är en symbol och ett tecken på att någonting har förändrats. Det är klart att man kan fundera över om sådana ”symbolhandlingar” är av godo eller om man ska satsa på den som är mer kompetent. Vad är det som säger att Obama inte kan vara både och? Ibland låter det som att det enda skälet att Obama vann sitter i hans hudfärg.

En person konstaterade igår att fler vita hade röstat på Obama än (minst) två tidigare vita presidentkandidater. Rasismen har nästan tagits för given och jag frågar mig om det är rimligt.

Att kvinnor vill se (fler) kvinnor inom politiken handlar om två saker. Allt annat vore oförenligt med demokratin och förutom det finns det kvinnor och feminister som vill ha någon som kämpar för deras intressen (jämlikhet). Ingenting konstigt i sig att du vill tillsätta någon som brinner för ”dina frågor”. Därmed inte sagt att vilken kvinna som helst kan ta den rollen som vissa vill påstå.