Fasad lycklig

Om förhållandet är det som gör livet värt att leva enligt normen i kombination med en önskan om att ens omgivning ska tro att man lyckats leva upp till normen är det lättare att förstå vad som driver personer att ihärdigt putsa fasaden utåt. Har ni aldrig tänkt på att förhållanden alltid är fantastiska tills de tar slut? Där vänder det plötsligt och vi får vet allt. Det som sägs ska naturligtvis tas med en nypa salt, men det är ganska intressant och det tragiska är att även våldsamma relationer kan se bra ut på papperet.

Vi kan naturligtvis inte utesluta att personen som sågar sitt förhållande som just tagit slut gör det för att ursäkta att det tog slut och kunna säga till sig själv att han eller hon inte slutade som förloraren. Det finns som bekant en idé om att vi måste glömma för att lyckas komma över någon. Att minnas en persons fina sidor, förlika sig med dem och gå vidare är inte en lika enkel uppgift. Veckorevyn hade en så kommer du över honom-guide i ett nummer som i stort sett gick ut på att du skulle måla upp honom som en vidrig person. Ett av tipsen var att du skulle tänka dig honom i en äcklig situation, när han gör sina toalettbesök till exempel och där någonstans kände jag att jag ville sluta läsa.

Att det finns en önskan om att framhålla sitt eget förhållande som enbart någonting fint märker jag inte minst när jag skriver om vilken tråkig relationsform monogamin är. Det är uppenbarligen en väl laddad åsikt då sådana inlägg alltid genererar personer som vill påtala hur lyckliga de är i sitt förhållande. Att det är min personliga åsikt har aldrig hindrat någon från att känna sig påhoppad. Jag tror att detta beteende finns hos alla människor mer eller mindre oavsett om det är monogama eller inte, men jag tror samtidigt att det är lättare att se nyktert på sin situation och våga vara kritisk om det inte är en ensam person som bär skulden för allting miserabelt du skulle kunna dela med dig av.

Att prata med monogama om deras relation är lite som att spela sanning och konsekvens med dem när båda är närvarande. Det finns personer som säger att de aldrig skulle vara tillsammans med någon som haft fler än tio sexpartners innan – ja, ni fattar poängen. Det ger mig ganska lite om jag ska vara ärlig om jag inte på förhand vet att de i rummet är toleranta och friska nog att inse att svartsjuka är någonting enbart destruktivt.

Posted in Monogami | 1 Comment

Ibland är en nödlögn allt som behövs för att rädda sig själv

Att svartsjukan skulle vara ett tecken på kärlek och frånvaron av den ett tecken på ointresse är inte det en ren fantasikonstruktion för att rädda sig själv och sitt förhållandes anseende utåt? Eller ännu värre, ett sätt att såra någon – ”din pojkvän är inte svartsjuk när du fikar med andra män alltså måste det betyda att han inte tycker om dig”. Det kan finnas en sådan aspekt. Det är inte första, och troligen heller inte sista gången, som fina värden används för att försvara groteska beteenden. I grundskolan var det nästan lag på att om någon hade sagt någonting elakt om någon skulle det genast berättas för den som blivit baktalad. Att den som gjorde det var minst lika elak (om inte elakare?) fanns det aldrig någon diskussion om. Ärlighet varar längst, ni vet.

Svartsjuka dödar i värsta fall skriver media. När någonting hemskt drabbat ett barn eller en ung person händer det att det inträffade blir ett alibi för att begränsa sina barns livsutrymme eller åtminstone en diskussion om att så bör ske. När Engla Höglund blev mördad skulle inga barn få vara ute och cykla längre. När en ung kvinna träffar en man på Internet och råkar illa ut svarar föräldrar med att inte låta sina barn surfa på nätet oövervakade. Den kvinna som blivit våldtagen blir symbolen för hur det går om man inte tar hand om sig själv. När någonting hemskt inträffar borde man istället fokusera på hur saker kan bli bättre. Utan att skuldbelägga.

Ett svartsjukemord borde öppna för en diskussion och ett kritiskt förhållningssätt till den norm som säger att vi ska hitta den rätta som bara finns i ett exemplar. Denna norm gör att varje separation förhandlar oss till vandrande misslyckanden. Låt oss baka in lite mer utrymme och förändringspotential i denna fruktansvärda norm som gör att människor inte vågar tala ut om sina problem. Ett svartsjukemord borde åtminstone döda uppfattningen om att svarsjuka är ett tecken på kärlek och omtanke. När jag tänker på försvaret av denna sjukdom minns jag min barndom. När jag fick gör lite som jag ville försvarade mina kompisar sin ofrihet med att de hade föräldrar som brydde sig om dem.

Posted in Monogami | 4 Comments

ICA vågar inte skylta med att de säljer kondomer och graviditetstester?

Hygienartiklar? Hmm…

Fel, här handlar du också graviditetstester och kondomer.

Posted in Preventivmedel | 3 Comments

Gratis p-piller i skolan?

Läkaren Anders Milton föreslår gratis p-piller i skolan till elever fyllda 15 år för att minska det stora antalet tonårsaborter. Jag befarar att en sådan reform skulle kunna minska kondomanvändandet, men välkomnar ändå förslaget i sin helhet efter all hysteri kring att unga har ett sexliv.

Hur motiverar du för din sexpartner att du vill kombinera kondom och p-piller utan att vara en fundamentalist som tror att man blir gravid av att råka få en droppe försats i fittan? Många kvinnor tycker redan att det är tillräckligt jobbigt att be om kondom. Ett annat problem med Miltons kontroversiella förslag är åldersgränsen. Behovet av p-piller har ingen åldersgräns.

Personligen hatar jag p-piller men jag blir mer och mer positiv till eländet för varje gång någon skriver att det är fel när unga knullar runt.

Posted in Preventivmedel | 13 Comments

Den välgörande mannen som gör allting så rätt men ändå blir allting så fel

När jag började kalla mig själv feminist för tre eller fyra år sedan hade inte diskussionen om att ge kvinnor plats i den politiska debatten utanför maktens korridorer hunnit ebba ut. Det fanns manliga feminister som ville ge kvinnor utrymme och möjligheten att prata till punkt utan att bli avbrutna. Det vore ett rimligare mål att låta alla människor oavsett kön prata till punkt, resonerade någon och försökte påtala bristerna med att prata om kvinnor och män och inte om individer. I sak tror jag att alla höll med om att det var målet, men absolut inte medlet. Genom att formulera sig på viset blundar man för den problematik som finns och den könsuppdelning som råder. Feminister kritiserade en ordning som missgynnade kvinnor på grund av deras kön och som svar fick de att de inte var mycket bättre själva när de ville påpeka detta och inte låtsas bort det faktumet.

Problemet var inte att människor inte fick prata till punkt. Problemet var att kvinnor inte blev lyssnade på, inte fick prata till punkt och konstant blev avbrutna. Till och med de gånger då kvinnor sa till att de blev avbrutna av män ville en del män inte lugna ner sig. Det var helt enkelt viktigare för dem att få höra sin egen röst.

Kvinnor får gärna prata om kvinnliga saker. Dessa saker innefattar inte politik för det är männens samtalsämne. Skvallerkärringarna, tjatmostrarna och pratkvarnarna får gärna käbbla, skvallra och gnata så länge de håller sig till sina kvinnliga ämnesområden. En snedvriden syn på manligt och kvinnligt som tyvärr lever kvar i någon omfattning. En del skulle säga att jag har fel, men om vi omsätter det i praktik och struntar i våra värderingar så är min erfarenhet att det finns en uppenbar skillnad i hur kvinnor och män som pratar blir behandlade.

Den välgörande mannen har läst genusvetenskap eller blivit skolad av sin mor som under hela hans uppväxt pratat om vikten av att behandla alla människor lika. Den mannen ser allting avvikande och eftersom att mannen är normen (en kvinna som inte klär sig typiskt kvinnligt är manlig osv.) och du är kvinna är du avvikande. Du blir för honom den avvikande personen som kräver en kraftansträngning.

Den välgörande mannen sitter med en man och en kvinna på ett café och efter ett bra tag slår det honom att kvinnan endast sagt några ord. Han påkallar kvinnans uppmärksamhet och säger vänligt och uppriktigt att kvinnan också får prata, att hon är välkommen att göra det och att ingen tänker hindra henne.

Om det finns någon kvotering, eller vad man nu ska kalla det, som känns förnedrande så är det väl just denna. Den som ser dig som handikappad och oförmögen att klara dig på egen hand. Den med goda förtecken, den som gör dig generad när du suttit där tyst en timma. Inte för att du inte fått prata, utan för att de andra varit helt ointresserad av vad du har att säga, eller åtminstone uppfört sig på ett sådant viss som inte kan tolkas som något annat än arrogans.

När kvinnan kan själv pratar hon, men det är inte säkert att någon lyssnar. När mannen påkallar allas uppmärksamhet och vill släppa in henne i samtalet lyssnar alla, men du kan inte själv. Du är beroende av att någon annan placerar dig i strålkastarljuset. Det känns inte bra, även om tanken är god.

Posted in Feminism | 8 Comments

Deprimerande avslut

Det är skolavslutningstider nu. Det är inte bara studierna som blir historia. En del personer flyttar och en del kommer av andra skäl aldrig mer att träffa varandra. Min högstadierektor talade om detta när min årskull stod i kyrkan för några år sedan. Då ville jag inte förstå att han menade vartenda ord.

Vi möts och vi skiljs mest under våra ungdomsår. Dina tidigare vänner flyttar för att studera på annan ort, någon flyttar in hos sin partner, någon annan bestämmer sig för att bli vuxen, ställa om sitt liv helt och skaffa barn. Personer du haft sex med försvinner.

Allting är otroligt kortsiktigt. I helgen träffade jag en person som jag tidigare betraktat som en vän. Jag visste att han skulle vara där och det var ganska trevligt att träffa honom. Sedan några veckor tillbaka har han ett förhållande. Det kändes som ett ganska stort svek när jag fick reda på det. Vi hade alltid sex när vi sågs och jag trodde på honom när han sa att han föredrog att vara singel. Uppenbarligen var det bara någonting han sa för att han var obekväm eller så kom han på andra tankar.

Hur som helst är det ansträngt när jag träffar honom idag över en kopp kaffe. Han var en person jag såg fram emot att träffa och ha sex med. Det var alltid avsikten att vi skulle ha sex när vi sågs så det känns lite konstigt nu att hela umgänget måste anpassas utifrån faktumet att vi inte ska ha sex med varandra.

Det är onekligen så att majoriteten av de jämnåriga jag känner ser det liv de lever nu som ett kortsiktigt projekt innan det riktiga svenssonslivet med monogami, barn och allt vad det heter. Så deprimerande.

Posted in Relationer | 15 Comments

Viktiga frågor utan svar?

Gråtfåniga Marcus Birro har en text i Expressen om den anonyma nätmobbningen. Birro gillar inte att anonymiteten på nätet nyttjas av personer med onda syftet, men han ger inga förslag på hur han vill att samhället ska bekämpa dessa mobbare, eller om samhället överhuvudtaget ska bekämpa ”den ultimata fegheten”. Birro skriver också att ”Det borde vara ett större demokratiskt problem att röster tystas” och därför kan jag inte tänka mig att han vill stoppa möjligheten att vara anonym, för vissa kan som bekant inte ”stå för det de skriver” med namn och bild.

Måste man ha svar på allting? Kan man inte bara få hata mobbare utan att någon kommer och slår en på käften och kräver en lösning på problemet?

Jo, det tycker jag absolut. Jag brukar prata med andra om de elaka kommentarer jag får och jag har accepterat att jag inte kan stoppa elaka kommentarer utan att stänga möjligheten att kommentera (vilket jag inte vill). Det jag kan göra är att låta bli att publicera dem, men oavsett om jag ger dem utrymme i min blogg eller ej har jag redan läst att jag borde dö, att jag är en hora eller att jag borde åka till Afrika för att knulla storkukade män, bli HIV-smittad, utveckla AIDS och dö på kuppen.

Jag vill att personer ska känna till allting detta, att folk skriver elaka saker för att de kan, men jag är också öppen med att jag inte vill stoppa möjligheten att vara anonym. Jag kan ta att någon skriver hora till mig om det ger någon annan möjlighet att vara anonym och jag gläds åt att Birro fortfarande orkar bli upprörd, personligen är jag så van att allting bara rinner av mig.

Fegheten är inget problem som enbart gäller Internet utan också den ”verkliga världen”. Om någon på skolan pratar om hur ful någon är bakom personens rygg kommer den som hör detta troligen inte påpeka det olämpliga. Vi människor är ryggradslösa fegisar om vi så är anonyma eller skyltar med våra namn.

Posted in Näthat | 2 Comments

Vuxna utan trovärdighet – dåliga förebilder

Tänkte skriva något på temat alkohol med anledning av detta. När ämnet ”unga och alkohol” diskuteras ställer sig politiker i talarstolen och pratar om vikten av en representativ alkoholpolitik utan att argumentera för varför politiken ska vara restriktiv. Det har blivit en självklarhet bland vuxna att ungdomar inte ska dricka alkohol.

Vad de aldrig pratar om är att alkoholen är central i många ungas liv för att många unga uppskattar alkohol. Att politikerna vill montera ned ungdomars kultur pratas det heller inte om. Politikerna vill tala i barnens och ungdomarnas ställe säger de. Att de omyndiga bara är barn upprepas flitigt, inte bara av politiker och mediala personer, utan också av föräldrar som kommer hälla i sina barn alkohol så fort de blivit myndiga.

Ungdomarna som dricker har hamnat fel är budskapet från vuxenvärlden. Inbakat finns en kritik mot det ”sociala trycket” som pressar ungdomar att dricka alkohol av samma skäl som de vuxna, men som de vuxna aldrig vill erkänna existerar.

Skälen är aldrig att det är socialt, att det finns någonting att fira, att det är billigare än bio eller att det regnar ute. Skälen är omgivningens påverkan, tragiska hemförhållanden, missbrukande föräldrar och frånvaron av ”goda förebilder”.

Man skiljer på negativ och positiv påverkan. När kompisgänget frågar om du vill med på fest och dricka utsätts du för ett grupptryck. När någon kändis uttalar sig om hur coolt det är att vara nykter, någonting alla borde vara, är den personen en förebild.

Att vuxna själva dricker är ett återkommande konstaterande från unga. Historien upprepar sig och mantratt ”barn gör som vuxna gör inte som vuxna säger” är alltid lika aktuellt. De vuxna tycks inte ha lärt sig någonting och diskussionen om trovärdighet lyser ständigt med sin frånvaro.

Ni kan fortsätta upprepa att alkohol är skadligt hur länge ni vill, men alla som drack när de var unga vet att de inte blev lika bakfulla när de var fjorton och att det gick att somna i ostbågeställning utan att vakna med ryggont.

De som inte förträngt sin uppväxt vet hur vuxenvärldens fördömande av ungdomars livstil sågs som ren och skär missunsamhet – för de drack ju själva.

Det är många som säger att den som inte röstar inte har rätt att delta i den politiska debatten. Jag säger att den som talar om för unga att de inte ska dricka men gör det själv vid alla tillfällen det finns någonting att fira har noll trovärdighet. Med all rätt.

Posted in Ungdomar och alkohol, Ungdomars rättigheter | 11 Comments

Det är bara gamla som röstar på Sossarna

Schyman skickades inte till Bryssel. Förhoppningsvis går det bättre för Feministiskt Initiativ i riksdagsvalet nästa år. Det viktiga är inte att hålla med Feministiskt Initiativ i alla frågor de driver eller huruvida de frågorna är viktigare än vård, skola och omsorg. Det viktiga är det Sofia Karlsson skriver på Newsmill, att se till att jämställdhetsfrågorna inte glöms bort, vilket är mycket lättare för ett parti som finns representerat.

Har Feministiskt Initiativ lyckats med detta är då frågan. Om ja – har de dragit hela lasset själva? På en fråga om Socialdemokraterna pratat om jämställdhet under valrörelsen svarade toppkandidaten Marita Ulvskog att de hade gjort de inledningsvis. Någonting jag inte märkt något av, men å andra sidan har jag inte följt sossarnas valkampanjande med något större intresse då jag aldrig skulle få för mig att rösta på ett så stort parti.

Jag undrar om det kanske inte är så att jämställdhetsfrpågorna överlag har glömts bort under denna valrörelse. Jag har ingen aning om hur det ser ut runt om i Europa och jag vågar inte förlita mig på vad som skrivs i bloggosfären (där det tycks pågå en tävling om vem som kan dissa Schyman allra hårdast) när jag med jämna mellanrum träffar personer från höger till vänster som anser att Schyman är en otroligt kompetent politiker.

Någonting som jag inte kunnat undgå är att det blivit allt fler feminister som ifrågasätter mononormen och kärnfamiljen. Detta uppvaknande eller vad vi nu ska kalla det gör att det blir svårt att ta Ulvskog på allvar när hon pratar om låga “kvinnolöner” och vikten av att ta gemensamt ansvar för sina barn. Det är viktiga frågor Ulvskog tar upp, men siffror och statistik är inte det enda. Jag skulle gärna, om jag hade något jobb, gå ner några kronor i lön, för att bli behandlad som en individ i första hand.

Feministiskt Initiativ pratar om något som Socialdemokraterna missat, nämligen strukturer. Ulskog får det att låta som att om vi kvinnor bara fixar ett högavlönat jobb och låter bli att skaffa man och barn så är allting frid och fröjd. Hon föreslår inte det, men det blir kontentan av det hon säger. En sak som irriterad mig allra mest sedan valresultatet presenterades och som både har med kön och Socialdemokraterna att göra är Sahlins nedvärderande av hur “unga killar” röstar. Sahlin deklarerade innan valet att hon ville se ett ökat valdeltagande och när hon fick som hon önskade blev hon inte helt nöjd. De “unga killarna” röstade nämligen fel. Om jag vore ung kille (eller unga kvinna som röstade så som de unga killarna påstods göra) skulle jag aldrig ens överväga att rösta på ett parti med en partiledare som viftar bort framgångarna hos de två partier som verkligen drivit EU-frågor OCH kämpat för den personliga integriteten med att de är någonting som “unga killar” gör. Om Sahlin har rätt är inte problemet att unga killar bryr sig utan snarare att hennes parti inte också gör det.

Posted in Feminism, Kärnfamilj, Politik, Relationer | 15 Comments

När saker vi borde kunna förvänta oss beskrivs som fantastiska har vi ett stort problem

En person skrev i en kommentar att man borde försöka marknadsföra feminismen ”som något roligt där man kan få vara den man är oavsett kön och bryta uppfattningen om den som begränsande”. Det är inte helt otänkbart att det var denna tankegång som bidrog till att feminister, och andra som kämpat för jämställdhet, började sprida budskap att alla – så väl män som kvinnor – har att vinna på jämställdheten. I och med att detta har blivit en så pass vanlig kommentar som sällan förklaras undrade jag i en bloggpost om detta verkligen kunde betraktas som en objektiv sanning.

Jag undrade om synen på jämställdhet som någonting alla har att vinna på kräver den sortens värderingar – att jämställdhet är någonting positivt – och inlägget genererade några oresonerande kommentarer som levde upp till stereotypen av hur en person som företräder denna linje är och som jag också beskrev i min text. Jag tyckte att jag ställde en mycket intressant fråga, och tycker fortfarande det och vill tillägga att alla resonemang oavsett vad de gäller bör ifrågasättas för att se om de verkligen håller innan de framställs som sanna.

Ett av mina stora problem med resonemanget är att det förutsätter att alla är goda och har varandras bästa för ögonen, att det finns en överordnad men att den om den fick välja innerst inne skulle vilja vara på samma nivå som de övriga i samhället.

Det går inte att å ena sidan säga att män tjänar på sin överordning för att i nästa andetag påstå att alla män innerst inne är solidariska och gärna skulle kunna tänka sig en lägre standard för jämställdheten skull. Den man som kan se någon vinst med detta har en viss sorts värderingar (som alla inte har) och det går inte att komma i från.

Om jämställdhet ger ett bättre sexliv och ökad sexlust har diskuterats. En studie som gjorts om småbarnsföräldrars sexliv visar att männen vill ha sex oftare än kvinnorna. Tone Ahlborg, som genomfört studien, kommentarer den så här: ”Bland enkätsvaren syns också en viss könsskillnad. Männen ville i genomsnitt ha samlag en eller två gånger i veckan, men kvinnorna tyckte att en eller två gånger i månaden räckte. Kvinnorna i studien led mer av trötthet än männen och uppgav att de tog större ansvar för barnen och hemmet. Här ser jag stora möjligheter till förändring. Ökad jämställdhet kan faktiskt öka den sexuella lusten.”

Studien ger oss ingen bild av hur kåta kvinnor är i relationer där båda föräldrarna tar lika stort ansvar för barnen och hemmet, det hade varit intressant. Jag anser att Ahlborgs slutsats är felaktig då hon pratar om ökad sexlust hos kvinnan som får hjälp med hem och barn av sin partner. Den känns aningen politiserad och realistisk och det kanske har sin poäng, men jag tycker inte hjälp i hemmet är någonting att hurra över, det tillhör saker du ska kunna förvänta dig av din partner. Om sexlusten har dalat på grund av ojämställdheten innebär det att det finns en ”miniminivå” som innebär större sexlust om relationen är jämställd, och slutsatsen är då att jämställdhet inte sänker sexlusten. Aftonbladet är aldrig att lita på, men av det artikeln avslöjar går det inte att dra några som helst slutsatser om att jämställdhet ökar sexlusten. Men det kanske den gör?

Jag är väl medveten om att min slutsats också är politiserad. Den är mer positiv och hoppfull, menar jag, än den de personer som pratar om Sverige som världens mest jämställda länder och jämför med situationen i andra länder, skulle dra. Jag vill inte vara begåvad för att alla andra är obegåvade.

Det är ingen lätt sak att avgöra hur jämställdhet ska mätas, men jag är övertygad om att det inte har bidragit till en mer positiv utveckling att Sverige klassats som ett av världens mest jämställda länder och ibland till och med världens mest jämställda land.

Jag förstår också de som är kritiska mot det faktum att man utgår från ett drömscenario och att jag inte bidrar till att göra feminismen roligare när jag säger att världens mest jämställda land inte duger. Vad ska de andra tänka? De som ligger långt ner på listan och hör mig som lever i världens mest jämställda land säga att jag inte är nöjd med situationen i Sverige. Jag gör nog knappast feminismen roligare för dem heller, men om jag utgår från att det är frid och fröjd för att andra har det värre (på ett sätt som jag faktiskt inte kan relatera till) har jag också sagt att endast de som är på botten har rätt att vara bitterfittor. Jag kan inte se på vilket sätt den inställningen skulle gynna den globala jämställdheten. En annan fråga är var man drar gränsen när man resonerar så.

Får jag klaga på män som uppger att de gillar att slicka fitta i timmar men inte gör det? Ska jag låta bli för att det finns kvinnor som varje gång de har sex har de utan fri vilja? Nej, jag måste få utgå från mig själv och göra det personliga till det politiska om jag så önskar. Allt annat vore att göra feminismen oerhört begränsande, för då måste jag helt utplåna mig själv innan jag har rätt att vara en riktig bitterfitta, ”och det gör väl ingen människa glad”? Bra kan göras bättre!

Posted in Feminism | 7 Comments