För små skor

Att vara kvinna är att ständigt gå omkring i för små skor. Att vara feminist är att inse att det inte är fötterna som är för stora, utan skorna som är för små.

20140225164701889

En vän undrade hur man blir med större skor. Vad kan man som feminist göra för att töja ut skorna om man inte har råd att köpa ett par i rätt storlek? Svaret känns inte lika givet som frågan. Och jag vet inte om jag är rätt person att besvara den.

Sedan några år tillbaka bor jag själv. Jag vill inte vara jämställd någon man. Jag vill heller inte ha barn då jag inte tror att det går att leva jämställt med en person man har barn med. Jag är för ointresserad av projektet visa att det går att leva jämställt med man och barn. Andra som känner sig manade får gärna försöka.

Kritiserar du ojämställdhet där du möter den får du vara beredd på att bli sedd som ”den jobbiga”. Genom att göra personen som säger ifrån när ojämställdhet, härskartekniker eller vad det månde vara uppdagas till den jobbiga kan man minimera risken för att fler sluter upp bakom kritiken. Genom att ”straffa ut” den jobbiga statuerar man ett exempel. Såhär kan det gå om du är jobbig, var inte jobbig.

Bland alla som inte tar till orda finns som regel de som tycker att den jobbiga är rätt ute utan att själva vara beredda på att förpassas till de jobbiga. Ibland får man sig en tankeställare flera år senare när den jobbiga personen gör sig påmind. För att inte tala om de som inte kan sluta upp bakom en utan att de tvingas outa sig själva.

Se till att ha dina bubblor där du tillåts vara ditt jobbiga jag. Bubblorna inom vilka du bara är en jobbig person i mängden. Utan dem kan det bli ganska ensamt emellanåt. Och se till att ha på fötterna.

8 anledningar att dejta en singelpappa

En dejtingsajt ger dig 8 anledningar att dejta en singelpappa:

1. Det uppenbara – han gillar barn. Han är bra med barn.

Jag vet inte hur många föräldrar jag följer som tycker om sina egna barn, men har svårt för andras barn. Jag har inte sett något som tyder på att föräldrar tycker om andras barn mer än vad icke-föräldrar gör.

2. Han kan förmodligen visa sina mjuka egenskaper. Om han har en dotter, kan du ge dig på att han har spenderat en eller flera eftermiddagar med att få sina naglar målade.

Jag är för målade naglar. Tråkigt om han inte skulle ha målat sina naglar tillsammans med en son. Om en mans erfarenhet av ha målat sina barns naglar har något att tillföra andra relationer låter jag vara osagt.

3. Han har tålamod. Det är en del av att vara förälder.

Han kanske har tålamod vad gäller föräldraskapet, men i övrigt då? Personligen brukar jag ha mer tålamod med saker jag själv har ”ställt till med” än sådant andra ställer till med. Är det annorlunda för föräldrar som grupp? Har de tålamod när pendeltåget står stilla, när de ska lämna och hämta barnen på förskolan (nu ska ni tänka på alla föräldrar som kör för fort utanför förskolor och utsätter barn för trafiksäkerhetsrisker), eller när de befinner sig i telefonkö och ”du behåller din plats i kön”?

4. En singelpappa är händig. Han löser allt från att skruva ihop studsmattor, laga leksaker och sno ihop en pannkakstårta.

Det är bra om personer är skickliga när det gäller praktiska sysslor, men det är inget som kommer med föräldraskapet. Det finns pappor som propsar på att få laga saker som har gått sönder, men där det stjälper mer än det hjälper. Dejta någon som har ett arbete med praktiska arbetsuppgifter, en snickare till exempel, men utgå inte från att han vill ta med sina arbetsuppgifter hem eller ägna sommaren åt att visa sig från sin händiga sida.

5. Han är osjälvisk. Det finns alltid någon eller några som går före.

Ja, barnet? Räkna med att barnet går före dig om det inte är vuxet.

6. En singelpappa har humor, är lekfull och lättsam.

Återigen, föräldrar är individer.

7. Killar med barn har ofta landat i livet och är seriösa i sitt sökande efter en ny partner.

Till skillnad från jämnåriga utan barn? Min erfarenhet är att äldre personer med eller utan barn har mer realistiska förväntningar på vad livet har att erbjuda, antagligen för att de lärt sig den hårda vägen. De har blivit besvikna både en och två gånger.

8. Du kanske kommer finna mer än en person att förälska dig i…

Ett alternativ är förstås att träffa fler personer man tycker om vare sig de är pappor, barnfria eller ”fristående” barn som inte är knutna till någon förälder man har en relation till.

Tänk om någon hade ont i fittan

Om män hade fött barn hade förlossningsvården sett annorlunda ut. Om män hade så ont i sina könsorgan att de inte kunde bära tajta jeans eller ha samlag hade det blivit ramaskri. De insinuanta påståendena om att det minsann hade sett annorlunda ut om sådant som främst drabbar kvinnor istället hade drabbat män kan inte ha undgått någon.

Att ställa kvinnor som grupp mot män som grupp ger för all del klick, men till vilken nytta? Risken är att du hamnar i en meningslös diskussion där någon bemöter en anekdot med en annan.

Vill du att vulvasmärtor ska få en högre prioritet i vården och höja kunskapen om hur det är att leva med fittont? Konstatera att personer med vulvasmärtor inte är någon prioriterad patientgrupp, att besvären inte tas på det allvar de förtjänar. Prata om hur vulvasmärtor kan påverka den drabbades livskvalitet negativt.

Vill du helst av allt hamna i en diskussion om kvinnor eller män har det värst kan du för all del roa dig med att byta ut ”kvinna” mot ”man” och se vad som händer.

Det måste gå att prata om att det är ett problem i sig att fittpersoner får dålig vård. Hade kukpersoner fått dålig vård hade det inte varit bättre.

Den som inte övertygad får stå ut med:

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen. Tänk om prostatacancer vore en kvinnosjukdom. Män är överrepresenterade bland de som begår självmord. Tänk om kvinnor svarade för 70 procent av alla självmord, då hade vi minsann sett rikstäckande kampanjer för suicidprevention. Män dör oftare på jobbet, tänk om det var kvinnor som gick till jobbet och dog.

 

Alla som håller med förstår

Du hade förstått om du hade varit förälder, säger man till barn när de har andra åsikter om barnuppfostran eller till vuxna som ger uttryck för att de hade uppfostrat sina fiktiva barn annorlunda. Man säger det också till barnfria som inte förstått att de borde skaffa barn. Skaffa barn du också och du kommer att förstå varför man gör det.

Finns det någon som uppskattar den sortens kommentarer förutom de som fäller dem? Vissa saker kan för all del vara svåra att förstå bara med hjälp av förnuftet, men därmed inte sagt att det finns någon gemensam förståelse av vad det innebär att vara förälder. Fundera på vad, om något, ”låt föräldrar vara föräldrar” skulle förmedla.

Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska ärftlighetsläran? Den som säger: Har du rika föräldrar finns det saker du aldrig förstår (Doktor Kosmos – Å vem fan e du?)

När föräldrar talar om för sina barn att de hade förstått om de hade varit äldre, eller om de hade varit föräldrar själva, bör det inte förstås som något annat än ett sätt för dem att framställa en personlig åsikt som det närmaste en objektiv sanning. Som om det har någon avgörande betydelse för unga som berörs negativt av något att det finns andra som utan att direkt beröras ”förstår” varför det tillåts äga rum. Föräldrar som drar till med argumentet ”du kommer att förstå när du blir äldre” i brist på andra argument borde åtminstone ha förståelse för barn som framhärdar ”alla andra får ju”.

Det ska erkännas att jag själv har tänkt ”du hade förstått om du hade läst domen” ett antal gånger, men jag har själv gjort misstaget att diskutera domar utifrån medierapporteringen, så vem är jag att döma? För massor av år sedan, det är preskriberat, var det en jurist som snäste; ”har du läst domen?”. Mitt i all skam förstod jag någonstans att det var bra för mig. Jag vill inte veta hur okritiskt jag hade läst den fortsatta rapporteringen om rättsfall annars.

Med det sagt tror jag bara att det är i undantagsfall som ”du hade förstått om du hade x” tillför någonting. Dels för att den som gjort x inte nödvändigtvis förstår y, dels för att på individnivå spekulera i vad någon annars hade gjort känns lika meningsfullt som att försöka att bevisa icke-existerande förhållanden. Den som tror på samtalet bör ge personer en sportslig chans.

Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

Skilsmässor och sexuella relationer i storstan

”Vill du rädda ditt äktenskap? Håll dig långt från Stockholm” kan man läsa i Dagens Nyheter. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt att rent statistiskt sett rädda sitt äktenskap i Stockholm och kanske övriga Sverige med för den delen är att inte skaffa barn.

Personer i Stockholm skiljer sig antagligen mest av samma skäl som en ickemonogam person kan föredra att bo där. På en mindre ort utgår i alla fall jag från att de flesta har eller vill ha en monogam relation. Inte för att jag överlag utgår från att människor är monogama utan för att jag ser fler skäl att leva monogamt på en mindre ort. Där kan den monogama relationen vara en förutsättning för att över huvud taget kunna ha ett mer regelbundet sexliv som inte bara består av one night stands.

Det är klart att en ickemonogam kan försöka få till en sexuell relation med någon på en mindre ort, men risken att personen förr eller senare vill ha en monogam relation är överhängande. Ens utsikter att ha flera sexuella relationer på en mindre ort begränsas inte bara av utbudet på personer att ha sex med utan också att de som bor där har någorlunda koll på varandra. Det går inte att vara anonym på samma sätt. Skulle en kvinna synas med en man skulle personer utgå från att de var ett par oavsett vad de hade för relation till varandra och bara det skulle försämra framförallt hennes chanser att ha ett utåtriktat sexliv.

Personer har föreställningar om kvinnor och män inte kan vara vänner i storstan också och det är verkligen beklagligt när kvinnor och män inte kan göra saker ihop utan att passera som par. Föreställningarna har dock inte samma genomslag i en större stad där alla som tänker efter förstår att du kommer att synas med olika personer. Du kommer ofrånkomligen att bli sedd med mer än en man som kvinna och du antas inte ha en sexuell relation med alla män du lunchar med. Du kan bli sedd med olika män i Stockholm utan att det pratas om att du har ”träffat någon”.

I Stockholm är du mer av ett oskrivet blad. Personerna du springer på inte nödvändigtvis tidigare skolkamrater, du känner inte deras föräldrar. Du har inte massor av sann eller falsk bakgrundsfakta om personer du träffar om du inte aktivt har sökt upp den. Mötena blir mer förutsättningslösa. Det finns fler träffytor och du träffar fler personer totalt givet att du går utanför dörren. Du finns större möjligheter att träffa personer via Tinder och liknande. Allt detta gör att ”möjligheten eller risken att träffa någon utanför äktenskapet som man attraheras av” blir större som psykologen Anna Bennich Karlstedt uttrycker det. Jag har ibland dragit dåliga skämt om att det är lika bra att flytta ut på landet om man skulle lägra någon som man inte vill att andra ska kunna ha sex med.

På en mindre ort kan det vara svårare att lämna en längre relation utan att ha en annan relation på gång (ibland otrohet). Om du gör det och är monogamt lagd riskerar du att bli ensam. I Stockholm blir du bara en av alla singlar. I Stockholm kan man ”unna sig” en längre singelperiod. Det är roligare att leva singelliv här då det är mer accepterat att vara singel här vilket i sin tur innebär att det finns fler singlar. Alla har inte någonting inplanerat med partner eller kärnfamilj när du vill ses. Du kan träffa personer på tu man hand utan att räkna med att få en partner på köpet.

En annan fördel med att vara singel i Stockholm är att det finns fler singlar som inte har skaffat barn. Dels för att stockholmare tenderar att skaffa barn senare, men också för att storstäder drar till sig fler personer som valt bort barn. Alla singlar i Stockholm är inte frånskilda varannan vecka-föräldrar även om en del av oss har en tendens att falla för sådana. I mitt fall för att jag gång på gång blir attraherad av män som hunnit yngla av sig och separera.

Ibland när personer försöker förmå mig att flytta till någon mindre stad i Sverige brukar jag utan några förhoppningar om ett svar av något värde fråga om mitt sexliv skulle vara realistiskt i den staden. Skulle jag kunna träffa en ny storkukad person varje månad om jag kände för det? Skulle jag kunna träffa äldre personer och synas med dem på stan? Jag är inte intresserad av sexuella relationer som inte också är sociala. Skulle mitt sexliv fungera på en mindre ort där det är tillräckligt svårt att vara seriemonogam, där utsikterna för livslånga monogama relationer torde vara större? Antagligen inte.

Vill du ha sex i storstan bör du välja en stadsdel med en stor andel personer som valt bort att leva monogamt, tillfälligt eller för en längre period. Undvik miljöer där personer bara är ute efter att träffa någon för en monogam relation, personer som ofta kallas singlar. Var social och rör dig bland människor. Sitt inte hemma och förvänta dig att personer kommer att titta förbi när du minst anar det som om du bodde på en mindre ort. Räkna inte med oväntat besök.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex

Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.