Provligga

Stina Oscarson skrev en uppmärksammad krönika med rubriken ”Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?” för några månader sedan.

”På möten och i samtal så händer det att vi säger: ”Ok om jag provpratar lite”. Det kan tyckas överflödigt, men det händer något med samtalet när man synliggör att det man säger inte är helt färdigformulerat och därför kan innehålla brister eller felslut. Markeringen är viktig för när man provpratar osäkrar man sig själv, och när någon ber att få provprata måste man se till att möta honom eller henne med ett extra lyssnande.”

Det händer att personer påstår att de provpratat – först i efterhand – om reaktionerna på något de sagt varit negativa. Om det går upp för dem att de sagt något obetänksamt. Det är något annat än det provpratande Oscarson beskriver. Personen vill bara ”skapa debatt”. Man kan fråga sig hur väl den förklaringen håller med tanke på den inte alltför positiva inställningen till debatter.

Jag är helt för att prova på saker. Fler borde provprata, provlyssna och provargumentera. Den som vill provlyssna, och den som inte vill och därför borde, behöver inte ens markera något. Det kan räcka att låta bli att avbryta människor och avsluta deras meningar. Provargumentera kan man göra på egen hand om man har någorlunda koll på motargumenten, men de flesta har nog inte det utan att vara insatta. För att inte tala om hur svårt det kan vara att avgöra hur väl ens argument står sig om de enda motargumenten man lyckas komma upp med är dåliga sådana.

Provligga kan också rekommenderas. Och då tänker jag inte på att provligga madrasser från IKEA. Väl medveten om att vi lever i ett mononormativt samhälle där människor förväntas vara och leva monogamt, och där vi utgår från att de lever monogamt om de har en relation, kan jag ändå ”behöva” bli påmind om det emellanåt.

ikeasäng

 

Jag blir påmind om mononormen när det framställs som naturligt att sexdebutera inom ramen för en monogam relation, men också när personer berättar om att de gjort just det. Det enda som skulle vara mer främmande för mig än monogami är att gå in i en monogam relation med någon utan att ha provlegat med personen ifråga. Det spelar kanske inte någon roll om man är seriemonogam och har kortvariga relationer tätt inpå varandra, men det borde det rimligen göra om man är intresserad av sex och tänker mer långsiktigt?

För personer som sexdebuterat kan det verka främmande att man ”måste” ha etablerat en relation innan man har sex med en viss person. För unga som inte sexdebuterat förhåller det sig annorlunda. De förväntas hålla på sig tills de uppnått en viss ålder. Om de inte håller på sig ”tillräckligt länge” förväntas de i vart fall vara ihop med den de sexdebuterar med.

För sexuallivet är det utomordentligt bra att personer tillåts provligga oavsett vilken relationsform de föredrar. Orgasm vid partnersex kan stå på spel. I övrigt tror jag att det kan vara bra att provsova, provbo och provvara med varandra en längre tid innan man blir i lag med varandra, innan man flyttar ihop.

Posted in Sex | Tagged , , , , , , , , , , | Leave a comment

Debattartikel om ungas bristande tillgång till p-piller

Har en debattartikel i Expressen i dag.

p-piller

Läs gärna också “Apoteken nekar unga tjejer p-piller” i Ottar.

Posted in Media | Tagged , , , , | Leave a comment

Asymmetri i sexlust

Hur får man sin partner att vilja ha mer sex? Enligt en del borde frågan över huvud taget inte ställas. Vill ens partner ha mindre sex finns det alltid goda anledningar till det. Det är bara det att vi inte har den inställning till annat personer kan tänkas ha mindre intresse av. Skulle de inte börja undra vad det berodde på om deras partner plötsligt inte ville följa med på sociala aktiviteter? Skulle de inte fundera på om de kunde göra någonting för att partnern återigen skulle vilja det?

För den som inte lever monogamt är kanske inte frågan om hur man får en partner att vilja ha mer sex särskilt intressant. De kan ha sex med någon annan givet att tillfälle ges. Men även ickemonogama kan vilja ha sex med en specifik person som vill ha mindre sex än dem och då kan det vara kännbart på ett annat sätt än om de ”bara” vill ha sex.

Bara för att frågan om hur man får någon att vilja ha mer sex ställs innebär det inte att svaren alltid är intressanta, rimliga, värda att ta på allvar och så vidare. Ett ganska vanligt svar är mannen kan ”avlasta” kvinnan i hemmet. Som om han inte redan tog ansvar för hushållsarbetet. Frågan tycks alltid utgå från en man och en kvinna som bor med varandra där mannen har högre sexlust än kvinnan.

Det är klart att jag kan tänka mig att en person som har ett fysiskt tungt arbete och tar hand om merparten av hushållsarbetet kommer ha mindre energi över till annat än personer som delar på de gemensamma hushållsbördorna. Däremot är det inget som säger att personen skulle lägga den ”sparade” energin på sexuella aktiviteter. Tro inte att det går att diska sig till ett sexliv, okej? Dela inte på hushållsarbetet för att du vill ha sex, gör det för att du vill vara en anständig person att leva med.

Hade jag varit monogam och levt med någon som med tiden ville ha påtagligt mindre sex än mig hade det varit ofrånkomligt att inte tänka på det, att inte påverkas negativt av det. I grund och botten är det inget konstigt om personer som lovat någon annan att bara ha sex med denne blir sårad om personen med tiden inte vill ha sex. För att inte tala om personer som har ett behov av sexuell bekräftelse. Varifrån ska bekräftelsen annars komma om den som ”får” bekräfta dem sexuellt inte längre gör det?

Det går förstås att lämna en person som vill ha mindre sex om sex är viktigt för en och man upplever det som tabu att prata om asymmetri i sexlust, men är det juste? Det är inte alls givet skulle jag säga, men det är det inte att harva runt i en relation som inte ger tillräckligt heller.

Något jag saknar när asymmetri i sexlust diskuteras är konstaterandet att sex på riktigt är viktigt för en del. Ofta konstateras bara att sex inte är viktigt för en del och det måste man respektera, men om man inbillar sig att sex bara är något med högre sexlust än snitt kan avstå utan vidare är man ganska fel ute. Om man tror att sex inte skulle kunna vara mer viktigt än något annat  kan det förstås vara svårt att se varför asymmetri i sexlust skulle vara svårare att hantera än asymmetri i lust till något annat som involverar andra människor. Men det är sällan så enkelt. Hade det varit enkelt hade varierande och olika sexlust inom ramen för monogamin inte ens varit en fråga.

Det finns mer eller mindre goda skäl att lämna någon. Att lämna någon för att denne inte vill ha “tillräckligt” mycket sex tillhör de mindre goda. Detta trots monogamins löfte om att räcka till. Den allmänna inställningen till att lämna någon för att den vill ha ”för mycket” sex är har jag ingen aning om. Om det hör jag sällan någonting om, men det måste rimligen ha hänt då alla relationer som dras med asymmetri i sexlust (och annan lust med för den delen) består av någon som vill ”för mycket” och någon som vill ”för lite”.

Finns det någon anledning att prata om asymmetrin eller bör man behålla sina tankar för sig själv av oro för att ens partner annars skulle kunna känna sig pressad att ha sex? Det är inte alls säkert att man har någon framgång med att prata om att man vill ha mer sex inom ramen för en relation. Risken är att personen inte kan ta det eller att situationen ”förvärras” rentutav. Det kan vara nog så riskabelt att föreslå ett avsteg från monogamin.

Vad är framgång i sammanhanget ens? Att personen börjar ha mer sex med en? Den som vill ha mer sex med någon vill rimligen ha sex med någon som också vill. Om ens partner bara “ställer upp” kanske det känns mer aktuellt att lägga det där med sex på hyllan alternativt separera om det inte skulle fungera i längden. Svårt detta!

Posted in Sex | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Försiktighetsmarkörer och tvärsäkerhet

Jag uttrycker mig inte sällan med viss försiktighet. Jag använder ord som ”nog” och ”lär” när jag vill markera att jag tror att något förhåller sig på ett visst sätt. Jag frågade på Twitter häromdagen om det fanns forskning på om män generellt uttrycker sig mer tvärsäkert än kvinnor.

“Det har även forskats på vilka systematiska variationer som finns mellan kvinnor och mäns språk. Ur en tvåkönsmodell, går det att säga att kvinnor ger fler uppbackningar i samtal, alltså ord som mm och jaha, som signalerar att man lyssnar och är intresserad. Kvinnor använder även fler försiktighetsmarkörer och artighetsmarkörer och säger till exempel “jag skulle kunna tänka mig att det här så här” istället för “så här är det”.” (Språket i P1)

För den som använder sig av försiktighetsmarkeringar kan det bli påfrestande att prata med personer som inte gör det. Det naturliga vore att ta till sig det tvärsäkra språkbruket, men om du inte har något intresse av det då? Om du inte företräder något politiskt parti? Om du inte är en man som fått för sig att man behöver framstå som handlingskraftig för att få ligga?

Jag frågar ibland ”Vet du det eller antar du det?” när jag bemöts med en tvärsäkerhet som kan liknas vid en slags språklig härskarteknik. Jag vill prata med personer på samma villkor. Det handlar inte om att alltid gardera sig. Poängen är inte att man ska kunna påstå vad som helst och ha “ryggen fri” för att man använt språkliga försiktighetsmarkörer. Det handlar om att inte framställa något som säkert, om det inte är det.

Det är teckensparande att uttrycka sig tvärsäkert på Twitter som har en teckenbegränsning på 140 tecken, men utanför Twitter borde man kunna kosta på sig själv att markera om bara tror att något förhåller sig på ett visst sätt.

Det kanske inte gör så mycket om personer uttrycker sig tvärsäkert i vardagliga situationer. Men det spelar roll om det handlar om könssjukdomar till exempel. Då duger det inte att påstå att man är frisk om man inte vet att man är det. I förlängningen är det också en fråga om man kan lita på människor. Om någon uttryckt sig tvärsäkert och varit fel ute lite för många gånger kan jag inte ta något av det  personer påstår på allvar utan att kolla om det faktiskt stämmer.

Istället för att tycka att det är tråkigt att inte kunna prata med personer som påstår saker utan att vikten av källkritik gör sig påmind borde jag kanske vara positiv till att de omöjliggör att jag lägger den på hyllan?

Posted in Män och kvinnor är olika | Tagged , , , , | 2 Comments

Utan rinnande mascara

För en dryg månad sedan skrev Lena Andersson en kolumn med rubriken ”Med rinnande mascara i spåret” som många reagerade negativt på. Andersson beskrev hur det var i spåren när hon själv tävlade i längdskidåkning: ”För trettio år sedan när jag själv tävlade i grenen skulle jag vid åsynen av något dylikt ha tänkt att där har vi att göra med någon utanför tätstriden och med andra prioriteringar i livet. På den tiden var man antingen ute och tränade eller satt och speglade sig. Så icke längre. Nu tränar man och speglar sig.”

Andersson hade märkt av en förändring och frågade sig vad den beror på: ”Vad säger oss denna förändring? Att individen tillåtits bli mer komplex och gränsöverskridande, eller bara det gamla vanliga, att kvinnan vad hon än ägnar sig åt till sist alltid också har att tänka på hur hon blir betraktad?”

Att fråga sig vad förändringar beror på istället för att bara konstatera att ”på min tid…” och låta det vara underförstått att det var bättre då förefaller rimligt.

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.” skriver Andersson.

Har det hänt något med skönhetsidealen? Jag var inte med för trettio år sedan, men skulle bli förvånad om något inte hänt. Har det blivit viktigare att lägga ned tid på sådant som knappt syns i tron att det syns? Andersson beskriver en skidåkare som inte syns, men uppenbarligen syns frånvaron av ”skidåkare med slem hängande ur näsa och mun vare sig i målområdet eller längs banan”.

Kanske lägger skidåkare liksom andra ner tid på sådant som inte syns väl medvetna om det? Jag vet personer som rakar benen regelbundet under vår och sommar, men som inte gör det under höst och vinter. Det kallas vinterpäls i folkmun. Den som har lite att göra kan googla ”raka benen på vintern”. Jag vet personer som rakar benen om de har en parter, men också personer som rakar benen om de inte har en partner.

Personer lägger ned tid på massor av saker som andra inte ens lägger märke till utan att syftet är att andra ska lägga märke till dem. Personer kan ha idéer om hur de vill se ut. Jag skulle nog inte bära leopardmönstrade strumpbyxor om jag vore ensam på en öde ö. Men det är inget bra argument emot att jag använder sådana på fastlandet.

Jag föreställer mig att flera av oss skulla vara nakna om vi vore ensamma på en öde ö. Det innebär inte automatiskt att personer tycker att vi borde vara nakna i det offentliga rummet. Hur hade mens skildrats om främst män menstruerade? Det har jag funderat på ibland. Nykterister har funderat på om alkoholkonsumtion hade varit tillåten om alkoholen hade uppfunnits i dag. Miljörättsaktivister har säkert tänkt att privatbilism inte hade varit det och så vidare.

Vad någon skulle ha gjort om förutsättningarna vore annorlunda kan vara intressant att diskutera, men när det blir allt för teoretiskt avtar åtminstone mitt intresse. Framförallt skulle jag inte försvara mens med att det nog hade setts som något positivt om det hade förknippats med manlighet istället för kvinnlighet. Mens är alldeles för positivt för att jag skulle tillåta mig själva att sjunka till den nivån.

”I hela detta resonemang finns ett aber. Fortfarande sminkar sig inte herrarna inför sina lopp i skidor eller ens i friidrott. Och det är här skon alltid klämmer. Ytan, pyntet och ornamenteringen gäller bara kvinnorna. Alltid, alltid.” skriver Andersson.

Rakar kvinnor armhålorna för att de vill ett för att de känner att de måste? Frågan väcktes när en kvinnas håriga armhåla syntes i direktsändning för några år sedan och negativa reaktioner vällde in på sociala medier. Jag funderade en del på varför personer sminkade sig när jag lade ner den verksamheten för snart 10 år sedan. Jag landade i att det inte gav mig någonting och slutade.

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. Könsrollerna är i högsta grad en samverkansteater.” skriver Andersson. Jag minns att jag tänkte i de banorna när jag var 14 år. Jag ville inte medverka i den teatern. Jag ville att det skulle finnas flera sätt att se ut som en kvinna på. Och det fanns det.

Posted in Feminism | 1 Comment

Samlagsbegreppet i brottsbalken

Under dagens föreläsning om sexualbrott tog föreläsaren upp en sak som jag inte kände till, men borde ha känt till i och med att sexualpolitik är ett av mina främsta intressen.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Endast samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag kan utgöra en våldtäkt, enligt brottsbalken. Vad jag inte hade någon aning om är att samlag endast avser en sorts samlag. Samlag enligt brottsbalken innebär kuk i fittan. Jag har antagligen utgått från att samlag omfattar anala och orala samlag då det överensstämmer med mitt språkbruk. Att samlag kan vara anala är lika givet som att oralsex är sex.

Våldtäktsbegreppet omfattar även sexuella handlingar jämförliga med samlag och dit räknas till exempel anala och orala samlag. Det nuvarande samlagsbegreppet har fått kritik för att vara heteronormativt, men det är endast heteronormativt i den mån det är cisnormativt, vilket det verkar vara. Det förutsätter samlag mellan en kvinna och en man där kvinnan har en fitta och mannen har en kuk. Antagligen skulle ett samlag mellan en person med kuk och en person med fitta räknas som samlag enligt brottsbalken oavsett deras juridiska kön, men helt säker kan man inte vara när förarbetena talar om ”mannens och kvinnans könsdelar” och det inte har prövats i domstol.

I praktiken saknar det snäva samlagsbegreppet betydelse för själva våldtäktsbegreppet om de sexuella handlingarna är jämförliga med samlag, vilket de är om de rör sig om exempelvis anala eller orala samlag.  Samtidigt kan jag inte komma på något godtagbart skäl att behålla ett heteronormativt och cisnormativt samlagsbegrepp som med lätthet kan ersättas med ett mer inkluderande begrepp.

När sexualbrottslagstiftningen förändras nästa gång får lagstiftaren gärna passa på att utvidga samlagsbegreppet i den mån det över huvud taget är relevant. Är det relevant av pedagogiska skäl? ”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till en sexuell handling döms för våldtäkt till…” kanske räcker? Lagstiftaren får gärna också se över formuleringar som antyder att alla kvinnor har en fitta och liknande.

Låt mig citera ur Prop. 2004/05:45.

”Tillämpningsområdet för våldtäkt omfattar inte allt slags sexuellt umgänge. Detta följer av att det skall vara frågan om samlag eller annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Således omfattar våldtäktsbrottet samlag. Med samlag avses endast vaginala samlag. Det finns inget krav på att samlaget skall vara fullbordat, d.v.s. att sädesavgång eller inträngande har skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i beröring med varandra.”

“Till handlingar som innebär en kränkning som är jämförbar med den som uppkommer vid påtvingat samlag räknas regelmässigt sådant handlande som att föra in ett föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv. Det skall vara fråga om en objektiv bedömning om handlingen typiskt sett innebär en så allvarlig kränkning som den som uppkommer vid ett påtvingat samlag. På det sättet har man velat lyfta fram kränkningens art i stället för sexualhandlingen som sådan”.

Posted in Juridik, Sexualpolitik, Sexuella övergrepp | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

När vuxna inte näthatar har de samlag utan kondom

Sofia Mirjamsdotter skriver om vuxnas näthat. Om hur vuxna som ägnar sig åt näthat bidrar till att deras, men också andras, barn hatar på nätet. Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör. Det ligger mycket i det. Visst blir det svårt för vuxna som ägnar sig åt näthat att med någon trovärdighet fördöma (andras) näthat. Så länge vuxna människor inte kan behandla varandra med respekt är det orimligt att kräva att våra barn ska göra det, som Mirjamsdotter uttrycker det.

Att vuxna ägnar sig åt näthat fråntar inte unga ansvaret för det näthat de ägnar sig åt, men ibland har näthat felaktigt framställts som något som enbart angår och drabbar unga personer. Därför är det positivt att vuxnas näthatande lyfts fram. Personer som ändå bör vara någon slags förebilder i förhållande till barn och unga. Det handlar inte bara om rasistiskt motiverat näthat bland sverigedemokrater med flera, utan också om näthat bland vuxna med betydligt mer rumsrena åsikter.

När unga inte näthatar har de samlag utan kondom. Näthat är knappast den enda företeelsen som felaktigt framställts som en ung sådan. Vuxna vill inte sällan distansera sig från unga utan att ha någon täckning för det. En del av det är att framställa unga som vuxnas motsatser. Unga kan anses irrationella och vuxna rationella även om de ägnar sig åt samma saker. De kanske uttrycker en åsikt, använder internet på ett visst sätt eller ifrågasätter så kallade glädjedödare. Ungas skäl att göra X kan framställas som helt avvikande vuxnas skäl att göra X även i situationer där skälen överlappar varandra och det saknas anledning att tala om ”unga” respektive ”vuxna” skäl.

dnkon

På samma sätt som vuxna inte borde problematisera ungas näthat utan att ägna en tanke åt sin egen delaktighet borde inte vuxna som knappt använder kondom förfasa sig över att unga inte alltid använder kondom när de har sex (jag tror att de menar samlag). Jag har inga siffror på det, men det skulle inte förvåna mig om unga är bättre än vuxna på att använda kondom vid samlag.

Det är med näthat som med kondomer. Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör. Det kan tyckas enklare för vuxna (inte alla vuxna) att smyga med bristande kondomanvändning, samtidigt som man moraliserar över unga som inte använder kondom, än vad det är för vuxna att dölja sitt näthatande, men allt näthat är inte publikt.

Vissa former av näthat sker lika privat som vuxnas oskyddade samlag, men unga är inte dumma. Unga förstår att vuxna näthatar och har samlag utan kondom även om det sker i det fördolda. Därmed inte sagt att insikten om att näthatande inte har någon övre åldersgräns inte förstärks av det publika näthatet som en del vuxna ägnar sig åt. Det kan vara vuxna som letar upp något en person skrivit, gärna något som skrevs för flera år sedan, tar en skärmdumpar och delar med sig av den på sociala medier. Detta med en förhoppning om att göra livet surt för personen ifråga. Ibland har de haft sådan – ursäkta uttrycket – framgång att den utsatta inte sett någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

Varifrån kommer bilden av att vuxna nog inte skyddar sig när de har samlag? Från hur de pratar om sex i allmänhet bland annat. De säger sex, men menar förvånansvärt ofta samlag. I den mån vuxna tycker att unga ska ägna sig åt något för att de själva ägnar sig åt det brukar det framgå. Det framgår inte att unga bör ha samlag med kondom eftersom att vuxna har det. Det framgår däremot att vuxna är bekymrade över att unga inte skyddar sig i den utsträckning vuxna tycker att de borde skydda sig när de har samlag.

Och nej, att vi inte får veta att vuxna alltid eller i stort sett allt använder kondom handlar inte om att de inte vill avslöja för mycket om sina sexliv inför sina barn. Alla som sett sin mor ta ansvar för sin reproduktion medels preventivmedel – räck upp en hand! Det beror nog snarare på att de inte ens kommit på tanken att låta sina barn tro att de använder kondom genom att påstå det och/eller se till att det alltid finns kondomer i sängbordet.

samlag

De vuxna som förfasar sig över att unga personer inte använder kondom när de har sex/samlag borde fundera på varför det är viktigt att just unga använder kondom. Om det är viktigare att unga har skyddat sex än att vuxna har det får man gärna berätta varför.

Vad jag tror att förfasandet handlar om – utöver att man av någon anledning fått för sig att unga knappt kan ha sex utan att det leder till graviditet och att man kommer att bli mormor i morgon – är att man vill att unga ska grundlägga vissa vanor tidigt. En sådan vana är att använda kondom vid samlag.

Att vuxna inte använder kondom i den utsträckning de tycker att unga borde använda kondom kan dels förklaras med att de inte tycker att det hör till om någon inblandad använder p-piller eller liknande, men det kan också bero på att de aldrig grundlade vanan att använda kondom vid samlag.

Varför ska vi förvänta oss att unga använder kondom i större utsträckning än vuxna? Varför skulle det vara självklart för unga att använda kondom med nya sexpartners (i den mån de har samlag) om det inte är det för vuxna?

sexellersamlag

Jag har förstått att en del vuxna vill att kondom ska vara norm vid samlag, ungas samlag. Men vi har inte parallella normsystem på det sättet. De sexualnormer som gäller sexuellt aktiva vuxna gäller också sexuellt aktiva unga. I heterosexuella relationer är det som regel kvinnan som tar ansvar för reproduktionen och det oavsett åldern på de inblandade. Om vuxna vill bidra till att kondom blir norm bland unga är de nog så illa tvungna att använda kondom vid samlag i en större utsträckning.

Klarar du inte av tanken på att ha sex eller samlag med kondom eller har du inte något behov av det – alla har nämligen inte det –kanske du borde ha en större förståelse för unga som ibland avstår kondom.

Läs gärna Jon Ronsons artikel How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life.

Posted in Säkrare sex | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.

Posted in Juridik, Sexuella övergrepp | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Gärna sexualundervisning men först en rejäl sexdebut

”En sådan här film och lektions övning går mycket längre än vad som annars är gängse i sex- och samlevnadsundervisningen, och innebär ett rent övergrepp på många elever. De har inte möjlighet att värja sig och själva välja om de vill ta del av ett sådant explicit sexuellt innehåll. RFSU kränker härigenom elevernas integritet och berövar dem rätten att få utforska sin sexualitet i den tid de själva vill. Detta är djupt beklagligt, eftersom skolan ska vara en trygg zon, där varje elev ska mötas respektfullt och individuellt.”

skriver Therése Ewert, Johan Semby och Jovanna Dahlgren om en film som är en del av RFSU:s skolkampanj ”Vill du?”. Kampanjens syfte är att ”främja ömsesidigt sex i skolans sex- och samlevnadsundervisning”.

Sexualundervisning har varit obligatoriskt sedan 1955. Det är få i dag som ifrågasätter det. Det personer ibland är oense om är vad undervisningen ska innehålla och när den ska ges. Det är i grunden något positivt att det finns en diskussion om sexualundervisningen, men det är också något som särskiljer den från andra skolämnen. Var är åsikterna om hur matematikundervisningen bör utformas? Varför föreslår ingen att den senareläggs för att inte personer som har svårt för matematik inte ska känna sig efter?

Det finns massor av saker som sexualundervisningen kan ta upp. Ytterst är det inte föräldrar som bör sätta gränserna för detta utan de som ska ta del av undervisningen. Sexualundervisningen är liksom simundervisningen till för de unga, den är inte till för deras föräldrar.

De senaste åren har sex med och utan samtycke varit på tapeten. Om man tidigare sa ”ett nej är ett nej” säger man i dag att frånvaron av ett nej inte nödvändigtvis är ett ja. Det intressanta är inte om någon inte visat att hen inte vill ha sex. Det intressanta är om personen visat att hen vill ha sex. Det är en stor skillnad.

Samtycke till sex är inte enbart en fråga för unga även om det emellanåt har framställts så. Samtycke angår oss alla. Oavsett om vi samtycker eller inte. Oavsett om det handlar om sexuella handlingar eller någonting annat. Om samtycke som en förutsättning för sex ska bli norm måste frågan om samtycke lyftas tidigare.

Kan man inte komma överens om vad som ska tas upp inom ramen för sexualundervisningen borde man åtminstone kunna enas om att den bör ha preventiva inslag. Det är inte meningen att sexualundervisningen ska förmedla ”Vad var det vi sa?” till unga som haft oskyddat sex. Det är inte meningen att unga ska ta sexuella risker som de inte hade tagit om de hade getts en fullgod sexualundervisning.

För att sexualundervisningen ska bidra till att förebygga sex utan samtycke bör den ges innan unga sexdebuterar. Om den ges först när unga har börjat utforska sin sexualitet på egen hand eller tillsammans med andra riskerar den förebyggande funktionen att delvis gå förlorad.

Sexualundervisningen ska varken utgå från att alla har haft sex eller att ingen har haft sex. Den ska varken förmedla att man ska ha sex tidigt, sent eller avstå helt. Det går alldeles utmärkt att utforma en sexualundervisning som tar upp vikten av samtycke utan att kränka ungas integritet och ”beröva dem rätten att utforska sin sexualitet i den tid de själva vill.”. En del av det är att inte förbise ungas egna funderingar om sex.

För att sexualundervisningen ska vara relevant för fler måste den ges innan unga har sex. Vi skulle aldrig låta bli att ge unga hemkunskapsundervisning med hänvisning till att en del föräldrar inte låter sina barn laga mat hemma eller att de ändå inte kommer att ha nytta av kunskaperna förrän de flyttat hemifrån.

Läs också Suzanne Larsdotter om att vi aldrig kan slå oss till ro och tro att vunna segrar varar för alltid.

Posted in Sex | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Jernhusen fortsätter att exkludera hemlösa

Tågstationen är inget härbärge. Det ska Leif Svensson, säkerhetsansvarig hos fastighetsägaren Jernhusen, ha sagt i samband med att det så kallade sittförbudet på tågstationen i Linköping uppmärksammades. Jernhusen hade försett sittplatserna med budskapet: ”Sittplatserna är avsedda för resenärer med giltigt färdbevis”. Detta för att inte hemlösa skulle använda sig av dem. Tanken var att flera av Jernhusens tågstationer runt om i Sverige skulle förses med likalydande skyltar, men i och med all kritik togs skyltarna ned efter bara några dagar.

”Det blev fel. Vi kommer inte sätta upp fler skyltar på stationer i den här frågan – det är ett samhällsproblem som inte Jernhusen ensamt kan lösa, säger Cecilia Granath, pressansvarig hos fastighetsägaren Jernhusen.” (SvD 7/11-14)

original (1)

Därför är det med förvåning som jag läser om Jernhusens nya exkluderande design på Stockholms centralstation. Den sattes upp för några dagar sedan. Ännu har jag bara sett den på bild.

”Det har varit stora grupperingar människor som samlas där som inte är resenärer. Den information jag har fått är att de bråkar med varandra och skapar en otrygg miljö för resenärerna, säger Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen. Stationerna är till för resenärerna. Vi tar till åtgärder om det är något som gör miljön otrygg. Det är människor i en utsatt situation som vill ha tak över huvudet som kommer dit.”

De nya metallrören exkluderar även människor, resenärer så väl som ickeresenärer, som varken bråkar eller skapar en otrygg miljö för resenärer. Ibland undrar jag om de där människorna som känner sig otrygga av att se människor som har det sämre ställt finns på riktigt, men det gör de säkert även om jag har svårt att relatera till dem.

skylt-0-jpg

Tänk om samhället hade mindre överseende med människor som känner sig otrygga av utsatta människors närvaro. Tänk om vi ifrågasatte deras upplevelse av otrygghet i de fall den används för att rättfärdiga åtgärder som går ut över människor som har det sämre ställt. Åtgärder som försätter människor på samhällets botten som redan är i en otrygg situation i en allt mer otrygg sådan. Vilka har rätt till trygghet, kan man fråga sig. Bara de som har tak över huvudet?

Samtidigt fyller människorna med tak över huvudet som kan vittna om upplevd otrygghet en funktion. De är en grupp människor som politiker och andra beslutsfattare inte sällan överdriver omfattningen av när de vill driva igenom impopulära åtgärder. Kanske är det upplevelsen av otrygghet man borde hänvisa till om man vill exkludera överviktiga, ammande och barn i framtiden?

Jernhusen vill inte exkludera ickeresenärer från sina stationsbyggnader. De påstår inte ens det. Jernhusen hymlar inte med vilka metallrören ska exkludera. Frågan är vad som blir nästa steg om inte Jernhusen backar till följd av kritik, som är att vänta, även denna gång.

Jag tänker på alla gånger jag som ickeresenär spenderat tid på centralstationer och använt fritt wifi för att jag inte haft något internet i bostaden, på min dator eller telefon. Gångerna då jag bara fördrivit tid, kanske läst en bok eller skrivit ett blogginlägg medan jag druckit kaffe i timmar. Gångerna då jag laddat telefonen och/eller datorn för att vara anträffbar. Det kan vara svårt att hitta eluttag och en del av dem är inte ens aktiva (ni kan nog lista ut varför). Min närvaro har aldrig ifrågasatts, det har inte varit frågan om att jag upptagit någon resenärs plats. Men så är jag vit och har tak över huvudet också.

original

Posted in Politik | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment