Våldtäkt på färjor

Jag har aldrig haft sex med någon jag inte känt sedan tidigare ombord på en färja. Det finns något obehagligt över färjor och då tänker jag inte på Estoniakatastrofen. Det har hänt att okända män har skrivit till mig och frågat om jag vill åka på kryssning med dem. Varför föreslår de en sådan plats? Det kanske inte är något fel på dem, men försök att inte se rubrikerna om sexuella övergrepp på färjor framför dig.

Om man ska träffa någon man aldrig har träffat tidigare är rekommendationen att man träffar personen på en offentlig plats. Jag har aldrig brytt mig om den rekommendationen. Det är klart att det händer att jag träffat personer på en offentlig plats första gången men då har det oftast varit för att de föreslagit att ses ute och inte på grund av något säkerhetstänk från min sida. Jag tycker om att gå ut. Jag har hälsat på personer jag aldrig har träffat tidigare eller bjudit hem dem till mig. Jag blir ofta mer avslappnad i hemmiljö, men det beror förstås också på vem jag träffar. I en del personer sällskap är jag mer avslappnad utan att kunna sätta ord på varför. Det där som brukar kallas personkemi. Andra skulle aldrig bjuda hem någon okänd, men för mig är det ganska odramatiskt. Däremot skulle jag inte åka på kryssning med någon som jag inte känner sedan tidigare. Föreslå inte en plats där jag inte kan dra mig undan vid behov, okej?

Att jag inte skulle åka på kryssning med någon jag inte känner sedan tidigare handlar inte bara om våldtäkter ombord på färjor utan också om att jag riskerar att bli uttråkad. Vad händer om vi inte har någonting att prata om och vi måste stå ut med varandra under hela kryssningen? Kallprat är inte för mig. Jag är dålig på att låtsas vara intresserad av saker som inte engagerar mig och bra på att inte ens försöka. Det är en sak att sitta av en middag med en person du inte har någonting gemensamt med, men en kryssning?

Posted in Sex, Sexuella övergrepp | Leave a comment

Rasistiska medborgargarden med kvinnors otrygghet som medel

Dags att komma ut som en “inte alla kvinnor”-kvinna. Alla kvinnor är inte rädda. Alla kvinnor tilltalas inte av politiska rörelser som anspelar på människors rädsla och oro. När jag lyssnar på kortdokumentären Natten med Odins soldater i Tendens i P1 och det framställs som att kvinnor inte längre vågar gå ut utan att beväpna sig undrar jag var de får allt ifrån. Inte är det Nationella trygghetsundersökningen (NTU) från 2015 i alla fall.

“Det är ingen som åker hem själv i dag. Jag åker aldrig in till stan själv” säger en av kvinnorna i Odins soldater. “Folk blir våldtagna, misshandlade och mördade överallt nu”. Orsaken? “Kanske för mycket fel folk som kommer in i landet. Det är så jag känner.”

En annan kvinna i dokumentären som bestämt sig för att gå med i Odins soldater säger  “Kvinnor i Sverige i dag är inte trygga. Det är så. Det finns de som till och med är rädda i sitt eget hem. Det låter helsnurrigt, men så är det. Man går inte ut på stan utan att beväpna sig, nycklar mellan fingrarna eller tårgas, alltså sån där spray, färgspray och sånt. För mig är det lite främmande, för att som sagt var jag har bott här, jag har växt upp i det här landet och jag har aldrig varit med om att man går ut och beväpnar sig på stan. Så det är en skrämmande utveckling.”

4.1 4.4Det är ingen nyhet att det finns kvinnor som känner sig otrygga eller att kvinnor som grupp känner sig mer otrygga än män som grupp. Det har alltid funnits personer som varit otrygga, mer otrygga än andra, men det finns ingen anledning att överdriva otryggheten i samhället eller att tro att rasistiska medborgargarden skulle bidra till en ökad trygghet.

“En stor majoritet av befolkningen (85 %) i åldern 16–79 år uppger att de känner sig ganska eller mycket trygga när de går ut ensamma sent en kväll i sitt eget bostadsområde. Knappt var tionde person känner sig ganska otrygg vid sådan utevistelse (8 %). En mindre andel personer, cirka 2 procent, känner sig mycket otrygga, medan 5 procent uppger att de på grund av otrygghet låter bli att gå ut ensamma sena kvällar (se figur 4.1). Totalt uppgav följaktligen 15 procent att de var otrygga.” (NTU 2015 s. 87)

“Eventuella skillnader i otrygghet mellan olika grupper behöver inte innebära att det finns ett orsakssamband” (NTU 2015 s. 90)

Hur påverkar det kvinnor som inte känner sig särskilt otrygga att höra att kvinnor i allmänhet skulle vara rädda och inte våga gå ut nuförtiden? Jag hoppas att de tänker “inte alla kvinnor” och funderar på om det finns något fog för den beskrivningen snarare än att de får för sig att de kanske borde vara rädda, att det skulle vara något fel på dem som inte begränsar sig själva eller har en strategi när de befinner sig utomhus.

Målet borde rimligen vara att minska otryggheten i samhället. Människors otrygghet får aldrig bli ett medel för politiska förändringar som bidrar till otrygghet och utsatthet bland nya svenskar.

Posted in Politik | Tagged , , , , , | Leave a comment

Hur var det i skolan i dag?

“Hur var det i skolan i dag?” är den uttjatade motsvarigheten till polisens “Hur var det här då?”. En del föräldrar beklagar sig över att deras barn inte vill besvara deras obligatoriska föräldrafrågor, men jag har all förståelse för om barn inte svarar mer än de behöver på den sortens frågor. Jag ser det rentav som någonting positivt. En motståndshandling i det tysta.

Jag känner igen mig i att vilja byta ämne när man får den där sortens frågor som man får hela tiden, frågor som anses höra till. Jag vet inte vem som kom på att bra föräldrar ställer fantasilösa frågor som “Hur var det i skolan i dag?” men det var säkert någon förälder utan koll. Det är inget bra sätt att visa att man bryr sig. Kan du åtminstone omformulera frågan eller ställa en mer konkret fråga någon gång ibland? Vad har du lärt dig i dag? Vad var sämst? Vad var bäst? Kanske kan du berätta någonting om din egen vardag istället för att besvära andra med dina uttjatade frågor. Vill du vara riktigt vågad kan du prova att låta maten tysta mun.

Jag hoppas att det inte är samma föräldrar som beklagar sig över att deras barn ger fåordiga svar när de ställer frågor som duckar barns frågor om hur barn blir till eller som postar uppdateringar på sociala medier om att lärare måste sluta ställa frågor som “Hur var sommarlovet?” och “Vad gjorde du på sommarlovet?” vid terminsstart (det finns lärare som inte ställer den sortens frågor). I annat fall hoppas jag att alla barn där ute bemöter sina föräldrars dumma frågor med svar som “För att du ska ha något att fråga” eller “Det får du veta när du blir äldre”.

Posted in Kärnfamilj | Tagged , , , | Leave a comment

Svårigheten att uppskatta sexdebutsålder

sexdebutålder

Visst är det intressant att 30 procent av de tillfrågade inte vill svara när på när de sexdebuterade? Kanske beror det på den metod YouGov använt. Det är även möjligt att personer dragit öronen åt sig sedan det uppmärksammats att det förekommer att privatpersoner ringer och utger sig för att göra sexualvaneundersökningar.

RFSU har tidigare gått ut och varnat för att privatpersoner ringt och ställt frågor om personers sexliv och utgett sig att vara från RFSU. På grund av det har förbundet gått ut med följande information:

“RFSU ringer inte sexsamtal – och gör inte heller några sexvaneundersökningar över sms eller via facebookkonton.

Ibland får RFSU höra att en person ringer runt och uppger att han gör en sexvaneundersökning för RFSU:s räkning. Det har även hänt att någon utger sig för att göra liknande undersökningar via sms eller facebook. Vi vill poängtera att RFSU aldrig gör undersökningar på det sättet.”

I och med att 30 procent av de tillfrågade inte ville svara kan jag inte låta bli att undra om personer som sexdebuterat vid en viss ålder eller inte haft sex är mer eller mindre benägna att uppge om och vid vilken ålder de sexdebuterade.

Posted in Sex | Tagged , , , , | Leave a comment

Hur mycket spontansex kan man ha?

sponta´n adj. ~t
ORDLED: spont-an
1 som sker av en plötslig impuls och inte bygger på eftertanke och därför vanl. är naturlig {MOTS. genomtänkt} {→ impulsiv, oöverlagd}:ge uttryck för sin ~a uppskattning; en ~ reflexion; det är sällan någon kommer och hälsar på ~t (adv.)
BET.NYANS: om person som handlar efter sina känslor: små barn är så ~a
KONSTR.: ~ (mot ngn)
HIST.: sedan 1891; av lat. spontaneus ‘frivillig’
2 som uppkommer av sig själv utan (stor) yttre inverkan: ~ läkning; en ~ demonstration
BET.NYANS: spec. självsådd ⟨bot.⟩: ringblomman sprider sig ~t (adv.)
IDIOM: ~ abort missfall

Källa: Nationalencyklopedin

Något som tilltalar mig med frånskilda föräldrars “varannan vecka”-sexliv som jag berörde i ett tidigare blogginlägg är att det inte är spontant. Planering är en del av det. Det blir naturligt att planera in sex om man har en idé om att ha sex varannan vecka.

Spontansex framställs ofta som något eftersträvansvärt. Jag har inget emot spontanitet, men går inte med på att spontant sex skulle vara bättre än planerat sex. När pratar om spontansex tänker jag på sex som “bara händer” samtidigt som jag föreställer mig att sex ganska sällan bara händer. Även om de som har sex inte har planerat att ha sex med varandra kanske den ena hade planerat att ta initiativ till sex.

Jag tjejgissar att majoriteten av de som framställer spontansex som något eftersträvansvärt bor med någon de har en sexuell relation med. Det torde vara enklare att spontant gå ned på någon som finns i samma hushåll – en annan fråga är om det blir av – än att ha spontansex i sitt singelhushåll då en av förutsättningarna för sex – att man träffar personer – brukar föregås av viss planering.

Personer planerar in saker de tycker om att ägna sig åt utan att det förtar poängen med dem varför jag har svårt att se varför planering skulle förta poängen med sex. Om jag enbart var hänvisad till spontansex skulle det inte bli särskilt mycket sex och det är väl inbyggt i att det är spontant. Hur mycket spontansex kan man ha innan det slutar vara spontant?

Det händer att jag har spontansex, men det mesta sex jag har är inplanerat på ett eller annat sätt. Jag blir som regel inte mindre intresserad att ha sex med en person för att vi planerat in det. Jag kan tvärtom bli kåt av tänkta på att jag ska träffa någon. Sexet måste inte vara uttalat eller detaljerat i sig, men en del går igång på att planera sådant.

Även om man närmast intuitivt föreställer sig planerat sex som någonting negativt tror jag att det är ofrånkomligt att omvärdera den synen om man vill ha sex regelbundet. Mycket handlar nog om synen på planering, om man lyckas intala sig att det planerade sexet bara hände eller inte. Har du spontansex om du aldrig går ut när du har mens för att du föredrar att gå hem själv när du menstruerar? Har du spontansex om du rakar underlivet regelbundet för att vara väl förberedd om tillfälle för oralsex ges? Har du spontansex om du bara har sex när du har ägglossning? Har du spontansex om du har sex i snitt en gång i veckan?

Om personer betraktar sitt planerade sex som spontant är inte så intressant som att det förekommer och vad det beror på.  Jag tror att det är viktigt att komma ifrån att planerat sex skulle vara sämre om man vill förmedla att samtycke är en förutsättning för sex. Det blir svårare om olika sätt att ge samtycke som inte andas spontanitet får dras med lägre status. Kanske är det ordet “planering” som ställer till det?

Spontansex är nog främst för personer som bor ihop och/eller inte har sex regelbundet. Det behöver inte vara något fel, men det är oftast inte vad man menar med spontansex. Idealet är sex som är spontant och sker med viss regelbundenhet. Det är bara det att den som har som ambition att göra något flera gånger i veckan eller varannan vecka för den delen lär märka att viss planering underlättar. Bara att ha en sådan ambition blir svårt att förena med idealet om spontanitet. Gärna spontansex någon gång ibland, men inte som sällsynt normaltillstånd.

Posted in Sex | Tagged , , , , , | Leave a comment

Du kan vara ett objekt

Jag har ingen aning om det är jag som har för få högskolepoäng men jag får sällan ut något av att ta del av diskussioner om avbildade kvinnor på individnivå görs till subjekt eller objekt. Jag har ingen aning om jag gör mig dummare än vad jag är för att jag har svårt för diskussionen eller om det är diskussionen som är dum.

Objektifiering innebär att reducera en person till objekt, okej, men hur bedömer man det och måste man bedöma det i det enskilda fallet så fort en kvinna klär av sig på kroppen? Det spelar mindre roll hur stämningen var när bilden togs när utomstående tror sig kunna bedöma om den avbildade personen valde (subjekt), blev vald (objekt) eller en kombination (personen är subjekt och objekt samtidigt). Om den avbildade personen förekommer i ett sammanhang där personer regelmässigt objektifieras/läser in objektifiering kan det räcka för att en del ska ifrågasätta att bilden över huvud taget togs.

Som feminist som tycker saker får man räkna med frågor om vad man tycker om aktuella frågor. Inte sällan är det någon fråga om objektifiering på individnivå som man inte kunde bry sig mindre om. “Vad tycker du om Miley Cyrus Wrecking ball-video?”, undrade någon i samband med att den släpptes. Då hade jag inte sett videon och mitt intresse av att titta på den för att tycka något om den på beställning var begränsat. Nu när jag har sett videon kan jag säga att jag tycker om den men förvänta er ingen sökt feministisk poäng. Jag är bara en feminist som gillar saker.

Jag vill att kvinnor ska kunna klä av sig på kroppen utan att det föranleder en diskussion om de är subjekt eller objekt. Mer eller mindre avklädda bilder på män granskas inte på det kränkande sättet, men kvinnor ska tydligen behöva ta ingående diskussioner om deras kroppar och tåla diskussioner om hur de på individnivå görs till offer för “manliga blickar”. Det påminner mig om när och en vän tog plats i en simbassäng utan överdel på överkroppen (ni vet som halva befolkningen badar) och vi bara hann simma några meter när en kvinnlig badgäst sa “alla män tittar på er”. Hon tittade definitivt på oss, om alla män gjorde det betvivlar jag, men det spelar ingen roll för det var hon som använde idén om den “manliga blicken” för att begränsa vårt handlingsutrymme. Det var hon som kände sig manad att berätta att andra tittade på oss som om hon förväntade sig någon reaktion från vår sida. Tack och lov kunde vi bara simma vidare och låtsas som ingenting.

Jag tänker inte bidra till subjekt/objekt-diskussioner om kvinnor på individnivå. Blir inte ni bekymrade när personer objektstämplar andra (tro inte att personer kan skilja på att någon “är” ett objekt och “görs till” ett objekt)? Det blir personligt på ett sätt som rimmar illa med objektifiering som maktstruktur. Har inte fler “gjorts till offer” för blickar som objektstämplat dem snarare än någon abstrakt “manlig blick”?

Diskussionen om objekt och subjekt leder sällan någon vart mer än att avbildade kvinnor blir ifrågasatta. Till vilken nytta? Diskussionen om objektifiering av kvinnor brukar sluta med att någon konstaterar att män också vill vara objekt, att män också borde objektifieras. Och det var ungefär det.

Får ni ut något av diskussionen? Jag får ut ungefär lika mycket av den som dåtidens diskussioner om hur kvinnoförnedrande det är när kvinnor suger kuk. Diskussioner som bygger på att man har kommit överens om att “så här är det” för att kunna delta ger mig överlag ganska lite. Utan tvivel är man inte klok, som Sofia Mirjamsdotter skrev häromdagen.

Posted in Feminism | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Varannan vecka-sexlivet

vvOm jag känner igen det så kallade “varannan vecka”-sexlivet. Inte för att jag är en frånskild förälder som har barnen varannan vecka utan för att jag ibland har sex med varannan vecka-föräldrar. Det finns fördelar och nackdelar med det utifrån mitt utomstående-perspektiv. Det kan vara tråkigt om man vill träffa någon med jämnare mellanrum, men det är ingenting mot hur tråkigt jag föreställer mig att det är att bara ha sex varannan vecka. Samtidigt går det inte att bortse från att en del frånskilda föräldrar har mer sex som frånskilda än vad de hade innan separationen. Utifrån deras perspektiv kan det vara en uppgradering att bara ha sex varannan vecka. Utifrån mitt barnfria perspektiv är föräldraskap aldrig en uppgradering för sexlivet, men det är någonting man kan beakta innan man bestämmer sig för att bli förälder. Har man väl skaffat barn får man laga efter läge.

En nackdel med varannan vecka-sexlivet kan vara om man som frånskild förälder vill ha sex varje vecka men av någon anledning har etablerat att man bara har sex veckan man inte har barnen. För mig som utomstående är det svårt att förstå varför personer som uppskattar sex bestämmer sig för att vissa veckor ska vara sexlösa. Krånglar de inte till det för sig själva?

En annan fråga varannan vecka-föräldrar kan ställas inför är hur man presenterar nya personer för barnen om man fått för sig att personer man har sex med kräver en särskild presentation. Vet barnen ens om att ni har sex? Spelar det någon roll? Det gäller inte bara barn. Över huvud taget ställer monogaminormen till det när personer ska presentera nya personer. Hur kan man presentera personer man har sex med utan att vara ihop med? Som vänner förslagsvis. Då måste man godta att man ha sex med vänner, kanske någon tänker. Ja, varför inte? Fler borde göra det, inte bara för att undantaget “vänner utan förmåner”  är trevligare än “vänner med förmåner” utan också av rent praktiska skäl. Varför krångla till det för sig själv?

Medan jag skriver detta är jag tacksam för att jag inte behöver sätta mig in i hur man får sexlivet att gå ihop som förälder oavsett om man har barnen på heltid eller deltid annat än indirekt i egenskap av person som har erfarenhet av sex med frånskilda föräldrar. Som jag skrev inledningsvis kan det vara tråkigt att bara kunna träffa någon varannan vecka, men det ännu tråkigare alternativet hade varit att inte träffa personerna alls.

Som ickemonogam kan jag ta del av det positiva andras varannan vecka-sexliv har att erbjuda. Deras sexlösa veckor är inte mina sexlösa veckor. Jag vet vilka veckor det är möjligt att träffa de frånskilda varannan vecka-föräldrarna, jag har någonting att se fram emot och de andra veckorna kan jag ägna åt andra personer. Utmärkt för oss som uppskattar att planera in sex för att få sexlivspusslet att gå ihop.

 

Posted in Sex | Tagged , , , , , , , , , , , | 1 Comment

Sexuella vanor

Våra hjärnor försöker förenkla och automatisera saker och ting för att spara energi och utrymme till stunder då det verkligen behövs. Vanor bildas. Vi bildar även sexuella vanor som vi fortsätter att utföra utan att reflektera över om de fortfarande fyller en funktion för oss vilket kan bidra till ett slentrianmässigt sexliv.

Det som skiljer sexuella vanor från andra är att vi verkar vara mindre benägna att förändra dem. Vi pratar åtminstone mindre öppet om det. Om det fanns en mer levande diskussion om detta skulle säkerligen fler fundera på om de har några sexuella vanor som har en negativ påverkan på deras sexliv. Den diskussion jag ser på området handlar främst om hur pornografin påverkar våra sexliv negativt (aldrig något om tänkbar positiv påverkan), att den förmedlar en felaktig bild av sex. Jag ser sällan några förslag på vilka bilder som skulle kunna ersätta den i den mån det stämmer.  Det sex pornografin förmedlar ger en felaktig bild av sex, men vad bra, tack för informationen.

Förutom att sex av många ses som en privatsak bidrar säkert också föreställningen om att man har ungefär det sex man skulle kunna ha givet att man har sex. Det man skulle kunna förändra är eventuellt hur ofta man har sex. I undersökningar brukar personer inte sällan uppge att de skulle vilja lägga mer tid på sex och ha sex oftare.  Själva innehållet hamnar i skymundan. Vad skulle man göra om man hade mer sex? Ha mer av det “vanliga” sexet?

Det finns säkert personer som avger sexuella nyårslöften i det tysta och personer som har som ambition att ha mer varierat sex. Om de pratar om det med sina sexpartners torde variera.

Människor kan hämta inspiration av andras försök att förändra sina vanor på andra områden, jag har svårt att se att det inte också skulle kunna gälla sex. Det är klart att det är lättare att inspireras av något som hamnar på Instagram och andra sociala medier, men det går att bara prata om saker också. Jag tror inte att man behöver gå in på hur man själv har sex, Bara att prata om att föreställa sig det sex som inte är men skulle kunna vara tror jag vore värdefullt. Att inte bara nöja sig med att konstatera hur det är eller inte är (kvinnor får mer sällan orgasm vid partnersex och pornografin förmedlar inte “riktigt” sex).

Att förändra vanor kan vara mer eller mindre svårt även när de inte längre fyller någon egentlig funktion och ännu svårare torde de vara om man inte ens tror att det  är möjligt för att man ser på sex som någonting som bara är.  Då saknas anledning att fundera på hur man skulle kunna ha sex, hur man vill (prova att) ha sex. En annan svårighet är hur man ser till att sexlivet blir mer varierat då det innefattar andra personer, ska man ta upp det med de man har sex med eller bara ta mer varierade initiativ? För den som har sex med flera kanske det räcka att variera vilka man har sex med för att få mer sexuell variation, annorlunda kan det vara för den som har sex med en och samma person. 

Ibland får jag frågor om hur jag vill ha sex och då svarar jag som regel sådant som mitt sexliv redan innehåller. Förhoppningsvis beror det på att jag i mångt och mycket har det sex jag vill ha men det kan lika gärna vara så att jag etablerat ett sätt att ha sex som gör det svårt att förhålla sig till andra tänkbara sätt.  På mitt pluskonto: Jag tror att det är möjligt att bli “bättre på” sex och därigenom ha bättre sex.

Posted in Sex | Leave a comment

Orgasmernas on-knapp

Mäns orgasm har för många blivit lika med sexets avslut trots att det går alldeles utmärkt att fortsätta ha sex efter det. Jag har aldrig förstått varför sex ses som något som måste avklaras i ett svep. Jag förstår att det enkelt kan bli så om man har sex innan man ska sova men annars? Om man blir utmattad av ha orgasm är det inget i sig som hindrar att man tar en paus och återupptar sexet efter en stund.

Hur mycket personer vill och har energi till efter orgasm varierar. Har jag haft orgasm kan jag som regel fortsätta ha sex. Jag vill som regel fortsätta. Därför finner jag det intressant att en del fejkar orgasm när de vill sluta ha sex.

Det svåra för mig är inte att få flera orgasmer, utmaningen är att få en. En orgasm är lite som att trycka på orgasmernas on-knapp för mig, efter en orgasm kan jag som regel komma flera gånger. Fungerar man på det viset är det förstås tråkigt om personer utgår från att man vill avsluta om man haft orgasm.

Posted in Alla dessa orgasmer | Leave a comment

Avdramatisera att inte ha haft sex

Det finns personer som pratar om att man borde avdramatisera att inte ha haft sex. Det ska inte vara tabu att inte ha haft sex. Jag håller med om att det vore positivt om fler respekterade personer oavsett om de sexdebuterat eller inte. Att jag inte skrivit om att avdramatisera att inte ha haft sex handlar i mångt och mycket om anständighet. Det vore enkelt för mig som sexdebuterade som 14-åring att påstå att det borde vara odramatiskt för vuxna att inte ha haft sex men svårare att förstå hur det är och faktiskt mena det. Jag tänkte inte på min sexdebut som tidig av den anledning att när jag kände mig redo att ha sex såg jag till att ha det. Det hann aldrig bli en fråga om det var dramatiskt eller odramatiskt. 14 år och 1 månad var en lagom ålder för mig.

Det skulle inte vara odramatiskt för mig att ha sex med någon som inte har haft sex tidigare. Det gör att jag inte skulle känna mig bekväm med att framställa det som odramatiskt att inte ha haft sex. Vad vet jag om det ens? Rimligen finns det en glidande skala där det kan vara alltifrån dramatiskt till odramatiskt att inte ha haft sex. I mångt och mycket beror det nog på varför man inte haft sex, om man inte har kommit på tanken att man skulle kunna ha det, om man eller ointresserad eller om man vill ha sex men att det av olika skäl inte blivit av. Om omgivningen har några förväntningar på en spelar nog också roll, om den respekterar en vare sig man haft sex eller inte.

Posted in Sex | Tagged , , , , , | Leave a comment