Johanna Sjödin

Att jag inte publicerat en längre text på drygt två veckor beror på att min dator har gjort slut med mig efter knappt ett år. Jag har dåligt samvete för det, men jag har verkligen inte glömt bort er som klickar förbi med jämna mellanrum i hopp om att få ta del av nya sexualpolitiska, feministiska och liberala blogginlägg.

Att jag inte publicerat en längre text på drygt två veckor beror på att min dator har gjort slut med mig efter knappt ett år. Jag har dåligt samvete för...

Hon rakade kroppen för första gången efter att en man hade kommenterat hennes håriga armar, berättar en kvinna i ett radioinslag av programserien Smuts i Sveriges Radio. Kvinnan som kallar sig feminist menar att hon rakar sig helt och hållet för sin egen skull. Hur vanligt är det att någon annan kommenterar ens ”generande” hårväxt innan man själv ens lagt märke till den?

Jag tänker tillbaka på när jag var omkring tolv år och satt i en svart badring tillsammans med en person som jag betraktade som en av mina bättre vänner på Timrå badhus. Vi satt på mittemot varandra, pratade och skrattade omvartannat samtidigt som vi försökte få ner den andra i bassängen. Rätt vad det var ber hon mig att sträcka upp mina armar. Hon har fått syn på någonting, lagt märke till någonting på min kropp. Vad vet jag inte. Med viss tvekan sträcker jag upp mina armar. Mycket riktigt, hon hade inte sett fel. Hon skrattar obehindrat. Åt mig, upplever jag.

Vännen hade upptäckt ett hårstrå i min ena armhåla. Vad var det som var så roligt? Att jag hade ett enda en centimeter långt hårstrå? Att jag inte hade upptäckt det och tagit bort det? Att jag hade begynnande synlig kroppsbehåring på fel ställe? Jag har ingen aning.

Kvinnan som jag betraktade som en god vän jämförde vid flera tillfällen våra kroppar. Jämförelserna skeddde på hennes initiativ och hennes kropp spelade i en helt annan division fick jag höra gång efter annan. Vännen hade mer attraktiva läppar och en mer attraktiv bakdel. Läpparna och bakdelen var återkommande jämförelseobjekt. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon återkom till dessa yttre attribut åtminstone tjugo gånger under den tid vi hade en social relation.

Mina läppar saknade en markerad amorbåge, någonting som hon menade karaktäriserade sina hennes. Min bakdel, som hon menade var päronformad, var så fel en bakdel kunde vara till skillnad från hennes äppleformade. Att hålla på och jämföra sin kropp med någon annans och uppvärdera sin egen på en väns bekostnad såg jag inte som någonting normalt. Jag tänkte att hon led av dåligt självförtroende och lät henne hållas. Det faktum att jag inte rörde en min provocerade henne, vilket jag i och för sig fann ganska underhållande.

Åren gick, vännens bröst började växa till sig riktigt stora. Hon hade ett kluvet förhållande till dem. Ibland tyckte hon om sina bröst och det fanns det också andra som gjorde. Det enda som anses mer bekräftande än bekräftelsen i sig är att andra få reda på att man blivit bekräftad. Hur förmedlar man det vidare utan att framstå som skrytsam? Då det inte var helt okej att tycka om sina bröst reservationslöst eller berätta om vilken uppskattning hon hade fått för dem kände hon sig manad att ta en omväg. Hon kunde hon berätta för mig om hur någon obehaglig man hade kollat på hennes bröst obehagligt länge. Återkommande var hennes berättelser om hur män hade reducerat henne till ett par bröst och att hon inte kunde låta bli att dölja sin förtjusning över att män hade uppskattat dem. Jag som tycker om mina bröst reservationslöst hade bara blivit glad om hon hade berättat om personer som tyckte om hennes kropp. Det fanns verkligen inget skäl att ta en omväg och skapa ”förövare” för att få prata om dem.

Det här beteendet är inte unikt för min vän. Är det inte okej att prata om att man blivit bekräftad kommer man att ta omvägar för att förmedla det. Det är ganska vanligt att kvinnor berättar om hur de blivit bekräftade genom att framställa personen som bekräftat dem som obehaglig. Det förekommer förstås att män är obehagliga och fäster sin blick för länge vid någon kroppsdel, men det är inte det jag pratar om, utan om när man skapar ”obehagliga” personer för att få berätta om hur man blivit bekräftad på ett sätt som anses legitimt.

Oavsett min väns sinnesstämning var det mycket prat om dennes bröst. Det var hon som pratade om dem. Om någon reducerade henne till ett par stora bröst var det hon själv. Hon kunde gå fram till män och beklaga sig över att det var något fel på dem. Vanligtvis att de var förstora och orsakade ryggproblem. På så vis kunde hon få dem att säga att de var alldeles lagom. Om en man inte sa det hon ville höra fortsatte hon tills hon till slut gav upp eller tills mannen (som mycket väl kan ha uppskattat hennes bröst) gav upp och bekräftade att brösten var okej.

Jag tänkte inte så mycket på min kropp i 12-årsåldern. Att jag inte hade lagt märke till ett hårstrå på ett kroppsligt skrymsle som tycks vara fullkomligt ointressant på kvinnokroppen såvida det inte bebos av hår var förståeligt. Jag och kvinnan som fick sina håriga armar kommenterade lär inte vara de enda som blivit förvissade om att vi har synliga hårstrån på kroppen av någon annan. Lika tydligt som i hennes fall var det att jag hade kroppsbehåring på fel ställe, om än bara ett hårstrå.

Som kvinna ska man gärna ha ett långt och tjock hårsvall på huvuvdet, vilket jag hade, men synlig kroppsbehåring på fel ställen får under inga omständigheter förekomma trots att de flesta, kvinnor som män, har det om vi inte jämnar den med huden varje gång den tränger genom det yttersta hudlagret. Kraven på att raka kroppen drabbar kvinnor hårdast och det finns mer utrymme för variationer bland män, men därmed inte sagt att det inte finns ideal kring mäns kroppsbehåring. Bland män har det ansetts fel att raka sig då kvinnor och män ska vara varandras motsatser trots att biologin uppenbarligen inte bäddat för det i den utsträckning en del vill låtsas om.

Att vara ung man och få hår på kroppen var inte okomplicerat på min skola. Jag hade kvinnliga skolkamrater som hånade män som de ansåg hade för håriga armhålor bakom ryggen på dem, men då de var män fick de leva med håret. Det fanns inte på kartan att de skulle raka armhålorna.

Jag minns inte när jag började, eller hur länge jag höll på, men jag rakade mina armhålor under en period. En inte helt vågad gissning är att jag rakade mig för att det ”hörde till”. Vi gör massor av saker utan att fundera på varför vi gör dem, att raka armhålorna kan ha varit en sådan aktivitet för mig. Åtskilliga är de kvinnor som tvärsäkert kan säga att de rakar sig för sin egen skull. Kvinnor som rakar sig försätts eller försätter ofta sig själva i en försvarsposition där de ska legitimera varför de rakar sig, något som män som rakar ansiktet inte förväntas göra på samma sätt. Att kvinnor pratar om varför de rakar sig och försvarar sitt beslut beror dels på att kvinnor som rakar sig i UNGA år ifrågasätts, men också att kvinnor får frågor om varför de rakar sig och att det emellanåt finns feministiska strömningar som ifrågasätter de normer som gör gällande att kvinnligheten hänger på håret. Kvinnor förväntas vara fåfänga och vårda sitt yttre samtidigt som fåfängan inte anses helt okej, varför den ständigt måste försvaras. Helst vill vi intala oss att kvinnan vaknar iordninggjord, att hon inte lagt ner mycket möda och stort besvär på att se ut som hon gör.

Hur vet man att man gör någonting för sin egen skull? Jag tycker att det är en alldeles för svår fråga för att säga någonting tvärsäkert om det saken, men jag är övertygad om att en del börjar raka sig för att någon annan kommenterat deras hår och uttryckligen eller underförstått gjort gällande att håret ska väck. Att en del rakar sig för att de inte vill bli uthängda som motbjudande och okvinnliga i skolkorridoren eller på Facebook. Fanny Ambjörnsson frågar sig i samma radioinslag som kvinnan som rakar armarna om det inte är mer provocerande i dag att som kvinna ha håriga armhålor än att komma ut som homosexuell.

Några som tveklöst föder tanken hos unga kvinnor och män att de kan ha generande hårväxt som borde omhändertas är förstås de som tillverkar rakningsprodukter. De kommer att motarbeta varenda diskussion om att rakning borde vara upp till var och en. Förutom att rakningsproduktstillverkare gör reklam för sina produkter i kollektivtrafiken, diverse offentliga rum och med attraktiva män i TV-rutan förekommer det att bland annat en av de största tillverkarna skickar hem hyvlarl med några blad till unga män som uppnått en viss ålder. Otroligt smart ut marknadsföringssynpunkt då den som får en hyvel hemskickad till sig måste förhålla sig till (sin) kroppsbehåring. Jag vet inte om unga kvinnor får någon hyvel hemskickad. Om det inte redan sker är det väl bara vara en tidsfråga innan det dimper ner en rosa i brevinkastet tillsammans med gratisbindorna?

Det tycks ha blivit så självklart bland yngre att kvinnor ska vara lena att en del män kanske till och med tror att kvinnor är det av naturen. I radioinslaget berättar en kvinna som arbetar på en klinik där man avlägsnar kroppsbehåring att många kvinnor som vänder sig till henne tror att de är ensamma om att ha behåring på vissa ställen. Runt bröstvårtorna till exempel. Enligt henne är det ganska ovanligt att kvinnorna berättar för manliga partners att de rakar sig annat än kring underlivet. Om kvinnor som ser varandra nakna i omklädningsrum kan tro att de är ensamma om att ha en varierande mängd hårstrån kring bröstvårtorna, vilket de allra flesta faktiskt har, finns det väl ingenting som hindrar män från att tro att kvinnor saknar naturlig kroppsbehåring på vissa ställen? Kanske är det en orsak till att en del män reagerar så starkt när de ser en kvinna med ”vildvuxna” armhålor? Män kanske är helt på det klara med att det också växer hår på kvinnors kroppar, men har de någon aning om vilken mängd det kan vara frågan om? Har man sett en kvinna med ”håriga” ben så är det som regel uppskuten rakning man sett. Stubb. En del kvinnor rakar sig så frekvent att de själva aldrig upplevt något annat än slätrakad och stubb. Det hindrar dem inte från att tvärsäkert uttala sig om hur det är att INTE raka sig eller om hur de skulle se ut de vore rakade på huvudet.

Vi kvinnor gör varandra en otjänst om vi spelar med och får det att framstå som det närmaste naturligt att vara hårbefriad som kvinna. Att raka kroppen är en ansträning och ett ständigt projekt. Om man inte tar till mer permanenta hårborttagningsmetoder vill säga. Preferenser när det kommer till hår är i mitt tycke lika okej som andra preferenser, men låt de som har dessa vara införstådda med vad de innebär för den enskilde. Gör dem införstådda med att det är minst lika krävande att ”hålla efter” kroppens behåring som ansiktets i en värld där en del män till och med efterfrågar statliga bidrag för att finansiera sitt ansiktsrakande. De som fick vara unga när man kunde skymta hår i var kvinnas armhåla förstod åtminstone att kvinnor är håriga. De som växer upp i dag tycks ha missat någonting grundläggande när de som om det vore den mest självklara saken i världen uttrycker att håriga kvinnor är motbjudande. Håriga kvinnor var inte motbjudande för några decennier sedan. Hela ideologin kring kvinnors inneboende smuts är en social konstruktion som får en 12-åring att skratta åt en jämnårig som har ett hårstrå i armhålan, och som sådan kan den vara historia i morgon om vi vill.

Hon rakade kroppen för första gången efter att en man hade kommenterat hennes håriga armar, berättar en kvinna i ett radioinslag av programserien Smuts i Sveriges Radio. Kvinnan som kallar...

Av någon anledning – det kan ha varit förslaget till Centerpartiets idéprogram – samtalade jag och en person om äktenskap. ”Har du varit gift någon gång?” frågade jag. ”Nej” svarade personen efter en stund. Jag hade förvånat henom genom att ställa en personlig fråga varför svaret dröjde. Några veckor tidigare hade hen sagt att jag kommunicerade kungligt. Man förväntas hålla inne med frågor när kungligheter närvarar. Det kan jag i och för sig förstå då kungafamiljen gör bort sig så fort den öppnar munnen, men är det bara kungligheter man bör freda från obekväma situationer?

Personliga frågor besvaras som regel med ett svar på själva frågan och en personlig ”motfråga”. Om man inte pratar med mig vill säga. Jag tycker inte om att kommunicera med frågor. Det handlar inte om att jag är ointresserad av människor som man kanske kan tro, utan om att jag inte vill göra någon obekväm. Vill någon berätta någonting är min förhoppning att personen berättar det. Ibland vågar man inte berätta något utan ledande frågor och då kan det vara motiverat att hjälpa till, men jag föredrar att ha sociala relationer med personer som är mer ”självgående” i sin kommunikation.

Den vanligaste personliga frågan som ställs handlar om människors ”sysselsättning”. Sysselsättning i meningen lönearbete eller studier. Om svaret på frågan ”Vad för du annars då?” är en rad olika intressen du sysselsätter dig med kommer frågeställaren låta dig förstå att denne var ute efter vad du gör för att tjäna ditt uppehälle. Att du inte uppgav det på en gång kommer inte ses som en indikation på att du gärna undviker frågan.

Jag kan inte minnas när jag senast pratade med en vuxen person som inte ville ha en redogörelse för vad jag sysselsätter mig med. Jag tror inte att människor är så intresserade av vad jag eller någon annan gör om dagarna egentligen, utan att det är någonting kulturellt i klass med att prata om vädret, men till skillnad från vädret är frågan om sysselsättning inte bara i mitt tycke tråkig, utan också känslig beroende på vem du frågar.

Jag tyckte att frågan om sysselsättning var besvärande under den korta period då jag varken arbetade eller studerade. Jag var arbetslös i statistiken, men jag betraktade mig inte som arbetslös då det var sommar och jag ville passa på att vara ledig inför det kommande ”vuxenlivet” med arbete och allt vad det innebär. Det är åtminstone så jag tänker på det. Nu arbetar jag, men jag är fortfarande obekväm med frågan. Handlar det om vad jag arbetar med? Jag har ingen aning. Det finns förstås personer som inte är obekvämma med den. De som förväntar sig frågan ”Vad gör du annars då?”och blir förundrande när den inte kommer. Att vi blir obekväma av olika saker är ingenting märkligt i sig. Jag kan svara vad jag väger om någon undrar, men för en del är vikt otroligt laddat. Det går inte att undvika att människor blir obekväma, är en naturlig invändning på min kritik mot ”Vad gör du annars då?”. Jag har svårt att föreställa mig att de personer som levererar den invändningen ställer personliga frågor om exempelvis människors sexualitet och försvarar sig med att någon alltid kommer att bli obekäm. Att de inte ställer frågor om sexualitet, inkomst eller något annat som anses känsligt kan förstås handla om att de inte är intresserade, men även om de vore det skulle de antagligen hålla inne med dem för att minimera risken för att göra någon obekväm, för att det inte anses okej.

Jag identifierar mig inte med VAD jag studerar eller arbetar med, men kanske skulle jag göra det om jag läste eller arbetade med något jag fann givande. Oavsett min eventuella bekvämlighet kan jag inte komma ifrån att det faktum att vi förväntas identifiera oss med vår sysselsättning kan att gå ut över de som anses sakna sådan (arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer), men också de som av något skäl inte vill identifiera sig med sin sysselsättning. Vissa vill förstås identifiera sig med sin sysselsättning och är fria att göra det och en del som är arbetslösa har inga problem att prata om att det.

Min ena förälder kan ibland fråga vad någon bekant arbetar (eller studerar) med. Ibland vet jag, ibland inte. När jag inte vet tänker föräldern att jag är ouppdaterad. Jag förklarde vid något tillfälle att det hör vuxenvärlden till att i tid och otid fråga människor om vad de gör för att tjäna sitt uppehälle, att unga har andra saker att prata om. Jag vet inte ens om jag tror på det själv om jag ska vara ärlig för jag vet massor av unga som ställer den sortens frågor, och även de som inte i unga år rapar upp ”Vad gör du annars då?” i tid och otid brukar göra det i vuxen ålder. Frågan är åtminstone inte lika vanliga bland gruppen unga. Det är begripligt då arbetslösheten är mer utbredd bland unga och att arbetslösa torde vara mindre sannolika att leda in samtal på vad man sysselsätter sig med. Innan man blir vuxen är det också mer naturligt att identifiera sig med andra saker än vad man ”sysselsätter” sig med.

För vissa är det ingen stor sak att prata om att de är arbetslösa, och jag tycker heller inte att det är någon stor sak när andra gör det. För egen del är arbetslöshet ett laddat ämne då jag kommer från ett hem där ett jobb är ett jobb. Man ska jobba. Att jag tillhör en grupp där arbetslösheten är stor borde göra arbetslöshet mindre dramatisk, kan man tycka. För vissa är det säkert så, men för mig som framförallt umgås med äldre personer skulle det inte vara en förmildrande omständighet om jag vore arbetslös. Jag ska jobba, det viktiga är inte med vad. Jag identifierar mig inte med mitt arbete, men jag skulle antagligen identifiera med mig bristen på ett om jag vore arbetslös. Jag är i allra högsta grad färgad av att jag kommer från ett hem där man ska jobba, arbetslinjen finns som inom mig, och att vi lever i ett samhälle där vi inleder sociala relationer genom att redogöra för vad vi arbetar med.

Av någon anledning – det kan ha varit förslaget till Centerpartiets idéprogram – samtalade jag och en person om äktenskap. ”Har du varit gift någon gång?” frågade jag. ”Nej” svarade...

Dåliga personer att ha sex med är sällan dåliga på heltid. Det kan vara bra att ha i åtanke om någon beklagar sig över kvinnor som har sex med män som kan kategoriseras som dåliga att ha sex med. Om någon tycker att de får skylla sig själva om männen behandlar dem illa. Männen ifråga är antagligen medvetna om att de inte uppträder något vidare mot personer de har sex med, men har förstås också goda sidor som de kan låta överskugga de dåliga om de vill ha sex. Ibland tar de dåliga sidorna överhanden redan under sex, ibland först efteråt. Om personen bara är ute efter ha sex med någon vid ett tillfälle är det inte alls givet att denne kommer att se något som helst värde i att bete sig anständigt vare sig under sex eller efteråt. Män som har inställningen att sex är något man har en gång med personer man inte är ihop med, och tycker sig kunna bete sig lite hur som helst därav, borde förstå att om man bidrar till ett negativt sexuellt klimat kommer det att gå ut över män som inte gjort kvinnor illa, men ibland också dem själva förr eller senare. Kvinnor pratar med varandra om hur män uppträder i sexuella sammanhang nämligen. Vill man att fler kvinnor ska våga ha sex med personer de inte har några sexuella erfarenheter av sedan tidigare borde det ligga i ens intresse att kvinnor känner sig trygga i det.

Känner man inte personen som andra skulle kategorisera som dålig att ha sex med, men som av allt man sett att döma är en bra person är det inte alls märkligt om man har sex med henom. Någonstans vill i alla fall jag tro gott om människor och sex ska väl inte kräva något förarbete där går till botten med hur personen är att ha sex med innan man har det, eller? Kanske borde man höra sig för med personens tidigare sexpartners (om den har några) och hoppas att de vill delge sina erfarenheter av sex med personen och hoppas att de går att dra några slutsatser utifrån? Ni hör säkert hur dumt det låter, och dessutom blir män som anklagar kvinnor för att ligga med dåliga män illa till mods om kvinnor helgarderar sig just för att undkomma dåliga män. Det blir nämligen inte så många män som får ligga då.

Det finns förstås kvinnor som ligger med dåliga män högst medvetna om att de är dåliga. De gånger jag knullat med män som efteråt visat sig vara dåliga har det i fler fall varit sådana som inledningsvis uppträtt anständigt, men som tyckte att de kunde behandla mig dåligt efter sex för då var jag längre ingenting värd i deras ögon. Någon gång har jag säkert rationaliserat bort indikationer på att de varit olämpliga att ha sex med för att jag varit upphetsad, men också för att jag vet att en del övertolkar ”signaler” och i och med det blir utan sex som nog hade varit helt okej. Det kan vara en ganska svår balansgång mellan att gardera sig mot dåliga personer och inte gardera sig för mycket och förlora på det.

Jag har råd att sortera bort män som inte behandlar kvinnor väl och hade sorterat bort ett antal om de hade varit mer uppenbara innan vi gick till sängs med varandra. Det är inte bara kukstorlek som inte är uppenbart alla gånger. De flesta män jag legat med har varit mer bra än dåliga, men som människa fokuserar man gärna på det negativa, vilket kan framstå som ganska otacksamt mot de som i huvudsak varit bra. Om jag legat med en ”dålig” man så måste jag påminna mig själv om att mannen ifråga är en individ och att jag när allt kommer omkring har legat med fler män med övervägande bra sidor.

Jag har aldrig låtit en dålig sexuell erfarenhet komma i vägen för mitt sexliv. Det har förstås hjälpts av att jag alltid har haft bra sexpartners att falla tillbaka på. Jag vill sträcka mig så långt som att det är en nödvändighet att ha några säkra kort om man är en kvinna som vill ha mycket sex med olika män. Har man inte det och träffar dåliga män någon gång ibland kan man en dag vakna upp som sexnegativ för att det kan vara svårt att skilja sak från person om man känner sig utsatt.

För varje sexuell erfarenhet, oavsett om den är övervägande positiv eller negativ, känner jag mig klokare efteråt. Det finns ingen genväg till erfarenhet, man måste samla på sig den, men för att undvika vad som skulle kunna bli ens egna självupplevda erfarenheter kan det vara klokt att som kvinna som ligger med män prata med andra kvinnor som också gör det, men har mer erfarenhet av det. Jag upplever att jag har gynnats av att ha något äldre vänner som varit med förr och kunnat berätta om fallgropar som komma skall innan ordet av att mina jämnåriga fallit i dem. Utan mig. Jag har varit förberedd på saker som jag inte hade varit förberedd på utan mina äldre vänner. Det kan också vara värdefullt att prata med män om hur män är i förhållande till kvinnor de är attraherade av.

Män får höra saker som sägs om sexuellt aktiva kvinnor som de är mindre sannolika att uttrycka i kvinnors närvaro. Vad som sägs och hur det sägs torde män vara mer införstådda med, men även jag har råkat ut för en grabbig jargong som många säkert förknippar med högstadiekorridorer. I egenskap av kvinnan som de inte tror att de kommer knulla med? Denna jargong märks också av i kommentarsfält tillgängliga för både män och kvinnor, men frågan är om den inte är mer obehaglig att ta del av som den enda kvinnan i ett i övrigt manligt sällskap? Att då får höra om hur någon kvinna är mindre värd på grund av sin sexuella historik? I kommentarsfält är stigmatiseringen av sexuellt utåtriktade kvinnor åtminstone svart på vitt och svårare att bortförklara.

Män som deltagit i sammanhang med en jargong av att kvinnors värde står och faller med hur lite eller mycket sex de har kan förstås veta betydligt mer om hur specifika män är i sexuella sammanhang än de som kommer att ha sex med dem och inte har så mycket att gå på. Jag går inte runt till vardags och tänker att den dåliga mannen finns mitt bland oss och kan vara mer eller mindre vem som helst även om jag – det tar emot att säga det – ibland noterar om jag har legat med en ny person och denne behandlat mig bra både innan, under och efter sex. Jag varit med tillräckligt många sådana för att jag inte borde bli förvånad, men ändå förekommer det att jag noterar det nästan som om det vore en ny upptäckt.

Att ha sex med nya personer är tilltalande på idéplanet och förväntar mig att de kommer att vara trevliga. I de fall de inte lever upp mina förväntningar får jag vara glad åt att jag påverkas generellt mer positivt av en positiv sexuell erfarenhet än jag påverkas negativt av en negativ upplevelse. Alltid något.

Vad som gör en dålig person att ha sex med beror förstås på vem du frågar. På Twitter skriver en del under #värstasexet om sex när det är som värst. När jag tänker på riktigt dåligt sex tänker jag på kortvarigt sex, men framförallt på sex med ofysiska personer. Personer som har sex mekaniskt. Hur skiljer man ut de fysiska från de ofysiska? Hur vet man om någon kommer att kyssa en och ta på en under sex? Innan själva sexet tar vid (om man kan tala i sådana termer) kysser de allra flesta en, men rätt vad det är upphör personen med att besvara ens kyssar och låter en förstå att den vill ha kroppslig distans. Det sker oftast i samband med att personen tycker att ”förspelet” har övergått i ”riktigt sex”. Från och med nu ska fittan massera kuken, ingenting annat och det ska gå fort. Sexet ska fås överstökat.

Under sex vill jag bli sedd och tagen på. Om någon inte slickar mitt underliv eller kysser mig med tunga tänker jag att personen vill hålla någon slags distans till mig som jag inte alls uppskattar. Jag har inget direkt förhållande till att bli kysst i armhålorna, men jag kan tycka om det för vad det berättar. Du är inte motbjudande och jag vill ha dig nära.

Hur man sorterar bort personer som dåliga att ha sex med är inte det enklaste alla gånger. Att gå på vad personer säger fungerar inte. Det enda jag vet är att det vore enklare att sortera bort dem om de vore mer uppenbara.

Dåliga personer att ha sex med är sällan dåliga på heltid. Det kan vara bra att ha i åtanke om någon beklagar sig över kvinnor som har sex med män...