Sex med djur en marginell fråga

I ett nyhetsbrev från Djurens Rätt listas ett antal ”framgångar för djuren” under 2013. En av dessa är att ”Sexuella övergrepp på djur förbjuds”. Förbundets ordförande Camilla Björkbom skriver: ”Djurens Rätt har länge arbetat för ett förbud mot sexuella övergrepp på djur, och i november 2013 tog regeringen äntligen ett beslut om att förbud ska träda i kraft den 1 april 2014.”

Jag har varit vegetarian sedan jag var 14 år och betalande medlem i Djurens Rätt till och från sedan dess och borde därför vara positiv till att tidelag förbjuds kan man tänka, men då misstar man sig. Att förbjuda sexuella handlingar med djur, eller sexuella övergrepp som en del föredrar att kalla det, har aldrig har varit en fråga för mig.

I den proposition som ligger till grund för detta förbud skriver regeringen bl a: “Historiskt sett har sexuella handlingar med djur varit förbjudna och straffats mycket strängt. Under 1700-talet och fram till 1864 års strafflag var så kallat tidelag eller ”otukt med djur” förenat med dödsstraff. Därefter ändrades påföljden till straffarbete och 1944 upphävdes tidelagsförbudet helt. […] Synen på djur och lagstiftningen kring djur har förändrats mycket sedan tidelagsförbudet upphävdes. Året efter att man kriminaliserade otukt med djur, 1945, trädde Sveriges första djurskyddslag i kraft. Nu gällande djurskyddslag antogs år 1988. Lagen syftar till att verka förebyggande och bygger på idén att djur inte bara har ett värde för den som har nytta av dem utan att djur också är skyddsvärda i sig.”

Det tidigare förbudet upphävdes, men det lär inte upprepas i första taget. Man vill gärna inte framstå som någon som är för sex med djur. Frågan om att avkriminalisera sex med djur kommer knappast att drivas av särskilt många om några alls då det finns principiellt viktigare frågor som rör djur, men också människor. Det är just det som är provocerande med denna fråga. Att delar av djurrättsrörelsen lagt energi på en så marginell fråga. Att personer som ändå inte hade haft sex med djur kan känna att de gjort en insats för djuren att de skrivit under ett upprop mot sexuella handlingar med djur trots att de fortsätter äta djur, vilket utgör det främsta djurförtrycket, är provocerande. Om jag ska vara ärlig såg jag hellre att personer hade sex med djur någon gång ibland, förutsatt att de inte kom till skada, än att de åt upp dem, men det är knappast ett val köttätare står inför eller torde vara särskilt intresserade av.

Posted in Vegetarianism | Tagged , , , | 1 Comment

Sök inte förmildrande omständigheter

Min erfarenhet av att prata om egna erfarenheter av sexuella övergrepp med personer är att jag gjort dem obekväma, vilket i sin tur gjort mig obekväm. Det har främst rört sig om män jag har haft sexuella relationer med då det framförallt är sådana jag tagit upp det inför i samband med att vi pratat om skuldbeläggande av sexualbrottsoffer, rättsväsendet eller sexualbrott i allmänhet. Det finns inget skäl att bli obekväm så jag hoppas att jag läst av dem fel.

Det viktigaste för mig har inte varit att andra på ett korrekt sätt ska bekräfta att jag varit med om något otillbörligt. Det har inte varit särskilt viktigt alls eftersom att erfarenheterna har så många år på nacken att jag knappt tänker på dem. Som i de flesta sammanhang när någon nämner någon erfarenhet de helst hade varit utan handlar det mer om att inte säga fel saker än att säga rätt saker.

Om jag berättar om att någon närstående gått bort vill jag inte höra att alla ska vi dö eller genast få frågor om hur gammal personen blev, underförstått att om personen var gammal var det inte mer än vad man kan förvänta sig och därför inte så allvarligt. Jag vet att människor ska dö, det behöver ingen upplysa mig om. Om jag berättar om en relation som tagit slut vill jag inte höra att så kan det gå om man lever ickemonogamt eller att det kanske var lika bra att det tog slut.

Berättar någon om egna erfarenheter av sexuella övergrepp – fråga inte personen om hen var berusad vid tillfället eller om denne i övrigt hade gjort något som kan förklara eller försvara det otillbörliga. Tro inte att du är någon domare som förväntas ”ta ställning” till erfarenheter som andra uppger att de varit med om. Låt bara bli att insinuera att personer som varit mer om betungande erfarenheter har sig själva att skylla så ska det nog gå bra.

Posted in Sexuella övergrepp | 7 Comments

Sexåret 2013

Året som var hade jag sex med fler nya personer än något år tidigare och då hade jag ändå inte sex med någon ny under årets sista månader. Några av dem har jag behållit kontakten med, men de flesta förblir engångsligg av olika anledningar. Ett par personer gav inte oralsex, några ville skicka meddelanden fram och tillbaka och prata i telefon och ett antal var inne på kortvariga – det vill säga genomsnittligt långa – samlag.

Det har varit trevligt att ha ett eget boende och kunna ta emot besök. Jag tycker verkligen om att sova med personer och bjuda dem på frukost dagen efter. Under en längre period då jag var inneboende hos olika personer och flyttade runt var det ganska opraktiskt att ta med sig personer hem.

Det kanske allra trevligaste med sexåret 2013 är att jag återupptagit kontakten med en person och att jag har sett fram emot att ha ägglossning. Jag har då varit våtare och kåtare än vanligt och velat ha sex med de flesta runtomkring mig (på ett ungefär). Jag kollar numer min mensapp för att få ett hum om när jag ska ha ägglossning. Kan vara bra att veta om man ska boka in en smekmånad om inte annat (jag gillar sådant som bara den). Tidigare har jag varit mer jämnt kåt och inte märkt av ägglossning mer än att det lämnar spår i trosorna. Jag undrar om det inte har att göra med att jag under några år hade problem med underlivssvamp och att besvären alltid kom i samband med ägglossningen. Under de åren såg jag fram emot menstruationen för i och med den brukade underlivsbesvären avta tillfälligt.

Sexåret 2013 innehöll för få stora kukar med undantag för personen som låg omkring 25-26 centimeter. Jag var alldeles lycklig efteråt. 2014 får gärna innehålla flera stora kukar.

Posted in Sex | Tagged , | 4 Comments

Preventiva åtgärder mot våldtäkt är sällan preventiva

Det finns två sorters människor, de som kan tänka sig att förgripa sig sexuellt på andra och de som inte kan det. Det finns inga belägg för att kvinnor som klär sig på ett visst sätt löper en större risk att bli våldtagna än andra kvinnor, men trots det framställs det som en sanning. Senast på Svenska Dagbladets Ledarbloggen.

En person som kan tänka sig att utsätta en annan person för ett sexuellt övergrepp kan säkert föreställa sig (det går att föreställa sig i stort sett vad som helst) att det är enklare att utsätta en person med mindre kläder för ett påtvingat samlag. Men det kräver att personen är kapabel att förgripa sig på en annan människa från första början, något som lite kläder hit eller dit knappast förändrar.

Att kvinnor ska tänka på hur de klär sig handlar nästan alltid om överfallsvåldtäkter trots att sexuella övergrepp där förövaren är bekant med offret är betydligt vanligare. Det enda man åstadkommer genom att framställa val av klädsel som en preventiv åtgärd mot sexuella övergrepp är att tala om för personer som kan tänka sig att förgripa sig på någon att välja ut offer som klär sig på ett visst sätt så att de kan ursäkta övergreppen inför sig själv och eventuellt också inför andra som kan tala om “förmildrandrande omständigheter”.

En annan risk med tugget om kvinnors klädsel är att kvinnor som klär sig ”oförsiktigt” tänker att det är deras fel om de blir våldtagna och låter bli att anmäla. Flera som tillhör det så kallade mörkertalet som det talats om de senaste dagarna har känt skuld inför vad de blivit utsatta och det bottnar dels i de preventiva åtgärder mot våldtäkt som ständigt kommer på tal utan att de är det minsta preventiva.

Kvinnor som är tillsammans med män löper antagligen en mindre risk att bli våldtagna av andra män de känner eftersom att en förövare som våldtar en upptagen kvinnan riskerar att få hennes partner på halsen. Kategorin män som kan tänka sig att våldta kan se kvinnor som allmängods om de inte ”tillhör” någon man. Ett illustrativt exempel på en del mäns respekt för mäns äganderätt till ”sina” kvinnor är att det som kvinna kan det vara enklare att avvisa sexuella förslag från män genom att hänvisa till sin (ibland uppdiktade) partner än att visa sig ointresserad eller säga nej.

Vidare löper kvinnor som har sociala relationer med män antagligen en större risk att bli våldtagna (av män) än de som inte har det. Frågan är vad vi ska med den informationen till? Ingen aning. Det skulle aldrig falla mig in att uppmana kvinnor att antingen vara märkbart monogama eller att helt och håller bryta med män. De flesta personer våldtar inte personer i sin omgivning så varför vidta sådana oproportionerliga åtgärder? Ingen aning. De enda åtgärder jag har ett större moraliskt problem med är de som framställs som sådana utan att vara det – att klä sig på ett visst sätt är inte en preventiv åtgärd mot att bli utsatt för sexuella övergrepp hur gärna en del än vill tro det.

Posted in Sexuella övergrepp | Tagged , , | 13 Comments

Porrfilter fungerar, men inte som politiker tror!

Är någon förvånad över att filter som ska stoppa sidor med visst innehåll, pornografi till exempel, också stoppar sådant som inte var avsett? Filtrering är en enkel metod för att komma åt visst innehåll. Istället för att manuellt kontrollera innehållet på sajter kan en välja ut särskilt innehåll, ord exempelvis, som ska stoppas.

Om du vill stoppa sidor som innehåller analsex eller ”analsexprogaganda” och därför hindrar åtkomsten till sidor som innehåller ordet ”analsex” kommer också analsexnegativt innehåll att stoppas. De som är emot ”analsexpropaganda” eller ”homosexprogaganda” kan antagligen leva med det, en del saker anses så förkastliga bland vissa att de är beredda att beivra dem om det så drabbar sådant som inte direkt berörs. Men det stoppar inte. Filtreringen kommer med största sannolikhet också att känna igen ”lämpligt” innehåll som ”olämpligt”.

Storbritanniens filter som skulle hindra barns tillgång till pornografi bland annat för att den ger en orealistisk bild av hur sex går till (eller åtminstone av hur Claire Perry knullar får man förmoda) har fått kritik för att det också stoppar åtkomsten till exempelvis välgörenhetsorganisationers sidor och grupper som arbetar för homosexuella personers rättigheter.

För politiker är det förstås ett nederlag om de filter man sjösatt stoppar mer än vad som var avsett av annat än vad som var avsett, men om filter i sig är ett bra verktyg för att hindra människors tillgång till information och om den alls ska regleras borde vara huvudfrågan. Mitt huvudsakliga problem med filter är inte att de inte fungerar för det gör de. Filter fungerar som filter fungerar, men inte nödvändigtvis som politiker vill, tror och hoppas att de ska fungera. Jag skulle inte vara positiv till filter som var inställda på att hindra oss åtkomst till pornografi om de åstadkom just det.

Att politiker lagstiftar om att förhindra människor åtkomst till ett särskilt innehåll utifrån vad de för stunden har kommit överens om är olämpligt är ett allvarligt och oproportionerligt ingrepp i människors liv även om det som avses anses förkastligt. I Ryssland kan det röra sig om ”förkastlig” så kallad homopropaganda, någon annanstans om regimkritik. Vad som anses förkastligt varierar övertid, men normaliseringen av ingrepp i människors frihet består.

För övrigt har 2013 års nyordslista kommit ut och jag vill ha bjudkaffe.

Posted in Politik | Tagged , , , , , | 3 Comments

Helhetsperspektiv på sex

För inte allt för länge sedan var jag med om en absurd sak i ett sexuellt sammanhang. Jag vill tro att det framgick hur absurt jag tyckte att det var. Det kan vara en bra sak att förmedla. För min egen skull, att värna om sin integritet är viktigt, men också för andras skull. Om personen kunde bete sig så mot mig kan den göra det mot andra. Jag tar inte sådant personligt och är nog inte den första (eller sista) att drabbas, men det är möjligt att andra inte har satt ord på det tidigare. Möjligt att andra inte skulle klassa handlandet som klandervärt då vi bär med oss olika förväntningar. Mina är låga eller höga beroende på hur cynisk man är. De handlar till stor del om anständighet och de flesta har nog varit anständiga. Har man andra erfarenheter kanske man har lägre förväntningar, inte för att man borde utan för att det känns mer realistiskt. Då kanske man ser tillbaka på sex som bra om ens sexpartner gick med på att använda kondom utan att komma med några invändningar eller om personen klarade av att hålla på längre än 8 minuter.

Våra kroppar kommer att förekomma i olika sexuella sammanhang med olika personer. Hur jag uppträder kan påverka det sex mina tillfälliga eller regelbundna sexpartners har med andra. Om jag markerar att något inte är okej och personen tar till sig det har jag bidragit till att andra får bättre sex, om jag bara låter det passera kanske personen fortsätter att behandla andra på ett sätt som åtminstone jag tycker är tvivelaktigt.

Om tillfälliga sexpartners behandlas sämre än regelbundna låter jag vara osagt, men det kan ställa till med en del andra problem. Om en tillfällig sexpartner behandlas illa kan det leda till att personen undviker tillfälligheter i fortsättningen. Det blir enkelt ett kvitto på vad samhället talar om för oss. Så går det om man har sex utan att vara ihop. Samtidigt ser vi dåliga förhållanden som någonting dåligt kopplat till en individ eller två. Det säger ingenting om hur dålig monogamin är. Monogamin kan inte sättas in i ett system utan att prövas. De som vill behålla monogamin som norm har inget för en sådan prövning, de föredrar att se varje tappat förhållande som en tillfällighet.

Personer som gör tvivelaktiga saker i sexuella sammanhang har en benägenhet att tro att det är normalt beteende varför det är så viktigt att förklara för dem att det inte alls är det. Kanske har de inte något att jämföra med. Personer som inte håller upp dörrar eller inte låter avstigande gå av före påstigande kan om de är uppmärksamma se att de bryter mot sociala koder, men om vi gör någonting olämpligt i sexuella sammanhang kan det vara svårare att uppfatta det. Dels finns knappt några etablerade sociala koder för hur vi ska vara i sexuella sammanhang och inte ens om de fanns skulle de vara synliga på samma sätt. Att sex är en privat angelägenhet gör att vi sällan talar detaljerat om sexuella erfarenheter. Vi kan tala om de yttre ramarna för hur sex bör se ut. Att man endast ska ha sex med samtyckande personer och vikten av att skydda sig. Vi ser att till och med de är svåra att hålla sig inom för en del.

Pornografin är något man kan jämföra sitt sex med och en del av den (svårt att säga något generellt om pornografi över huvud taget) innehåller faktiskt något jag finner klandervärt. Män som får oralsex av kvinnor utan en tanke på att ge. Jag är på väg hem till min familj i skrivande stund och har inte några julklappar med mig utöver några paket riktigt billigt och gott kaffe och lite hemmagjort bröd. Jag har i god tid berättat att jag endast tänker ge dem min närvaro då jag vill undvika en situation där de ger utan att få något tillbaka. Tänk om personer som av någon anledning inte kan tänka sig att ge oralsex också kunde annonsera det innan. Helst innan kläderna åker av. För till skillnad från gåvor vill jag inte ge oralsex utan att få.

Jag har ibland skrivit om ”lämpliga” personer att ha sex med och förvånansvärt ofta fått höra att vem är jag att tala om ifall andra är bra på att ha sex. För inte så länge sedan frågade jag personer om de trodde att de var mer lämpliga att ha sex med i dag jämfört med hur de var i de lägre tonåren då det med jämna mellanrum sägs att 14-åringar kan ha oproblematiskt sex med varandra. Jag fick veta att jag inte borde tala om 14-åringar i termer av ”bra” eller ”dåliga” på att ha sex. Jag vet inte om jag ska skratta åt sådana kommentaren eller bli nedslagen över hur tvärsäkra personer kan vara, men det är onekligen talande för hur vi talar om sex. Om sexuella förmågor men sällan om vanlig anständighet. Med lämplig avsåg jag helt andra saker. Om någon är olämplig att ha sex med är dennes sexuall prestation underordnad. Sex är en helhet och borde betraktas och behandlas som en sådan.

Posted in Sex | Leave a comment

Samvetsfrihet inom vården

Enligt artikel 9 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfriheten och religionsfriheten går in i varandra när personer hävdar att de inte vill utföra någonting på grund av sitt samvete och det bottnar i religiösa övertygelser. Samvetsfrihet måste förstås inte ha religiösa förtecken. Det kan handla om vårdpersonal som inte vill utföra omskärelse på barn för att det strider mot deras samvete eller om antimilitarister som inte vill göra militärtjänst.

Religionsfriheten har en vidare innebörd enligt Europakonventionen än vår nationella lagstiftning. Enligt konventionen innefattar religionsfriheten en rätt att “byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Enligt svensk lag innebär religionsfrihet endast en “frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Religionsfriheten enligt svensk lag handlar i mångt och mycket om en rätt att tro. Det ska här tilläggas att konventionen är en del av svensk lag vilket domstolarna ska beakta. Det gjorde man till exempel när man friade Åke Green, som bland annat uttalade att homosexuella var en cancersvulst på samhällskroppen i en predikan, med hänvisning till religionsfriheten så som den ska tolkas enligt konventionen.

Kristna debattörer är väl medvetna om att samvetsfriheten är en mänsklig rättighet enligt konventionen och att flera länder som anslutit sig till den har någon form av lagstadgad samvetsfrihet i sin nationella lagstiftning. De hänvisar gärna till detta när de argumenterar för att vårdpersonal i Sverige ska ha rätt att neka kvinnor abort med hänvisning till sitt samvete. Det fyller flera funktioner. De får förmedla att Sverige bryter mot en mänsklig rättighet, något man annars ser allvarligt på, och de når ut med att det finns personer vars samveten inte klarar av abort för att få oss alla att fundera över våra egna, underförstått att vi nog inte har några.

Människor och tro tog upp samvetsfrihet inom vården för några dagar sedan då Europarådets kommitté för sociala rättigheter just nu utreder det faktum att Sverige inte har lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Utan att veta hur vanligt det är att vårdpersonal som är delaktiga vid aborter har dåligt samvete över det tvivlar jag på att debattörer som är för samvetsfrihet för att de är emot abort bryr sig om deras samveten. De ser ju helst att fler har dåligt samvete över aborter då det skulle kunna minska antalet. Hur ställer de sig till läkare som genomför abort i länder där det är olagligt för att det skulle strida mot deras samvete att neka en kvinna abort?

Som vänsterpartisterna Mikael Gustavsson och Ida Legnemark är inne på är kravet på en rätt till samvetsvägran vid abort bara ”ett steg på vägen att hindra tillgång till aborter”. Abortmotståndarna manar till personer samvetens i sin opinionsbildning och det är de knappast ensamma om. Det gör de flesta av oss som ägnar oss åt politiskt påverkansarbete.

Om man verkligen är intresserad av att minska antalet aborter och oplanerade graviditeter borde man istället propagera för sexualundervisning i skolan, tillgång till preventivmedel och ett samhälle som inte tabubelägger sex och sexualitet, skriver Gustavsson och Legnemark. Jag håller verkligen med och fokus måste vara att minska antalet oplanerade graviditeter, inte antalet aborter. Personer som delar med sig av sin sperma på ett ansvarslöst sätt får gärna boka in ett möte med sina samveten och upphöra med det.

Samvetsfrihet är ingen enkel fråga då flera av oss ser positivt på att personer inte klarar av att omskära barn. Läkare kan välja en inriktning som inte inkluderar den sortens ingrepp kan man argumentera och de som inte tror sig klara av att befatta sig med aborter kanske inte ska rikta in sig på arbetsuppgifter som inkluderar kvinnors reproduktiva rättigheter då vi har en rättighetsbaserad vård i Sverige.

Det finns dock betydande skillnader mellan omskärelse på barn, abort och vapenvägran som gör att man inte utan vidare kan klumpa ihop dessa företeelser, men det har förstås inte hindrat en del abortmotståndare att göra just det. De vill gärna prata om vad samvetsfrihet kan innebära i stort för att de vet att flera av oss kanske har något område där vi kan tänkas oss att det vore bra. De om några vet också vilket påtagligt stöd rätten till abort har i Sverige varför de hellre talar om något annat. Det stödet måste vi se till att bevara. Särskilt angeläget blir det om Sverige får motta kritik för att inte ha lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Än så länge är detta en ickefråga i Sverige, men vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden.

Posted in Feminism, Sexualpolitik | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Arbetslinjen går på fest

För någon vecka sedan var jag på en fest med en vän. Jag hade inte träffat några av de som var där tidigare utom en av de som hade festen. Under den relativt korta tid jag var där pratade de flesta om arbete och studier. Jag har ingen aning om de var intresserade av att prata om detta med varandra eller om de bara gjorde det för att det anses höra till. Det kanske de som kände varandra sedan tidigare var, men de som frågade nya ansikten ”Vad gör du?” då? Jag hoppas att de fick ut någonting av det, att de inte blir lika illa till mods av den frågan som jag blir. Annars kan jag avslöja att det går alldeles utmärkt att tala om andra saker. Jag var på en fest senast i går där jag hälsade på flera personer utan att den obligatoriska frågan ställdes.

När jag var på åldersblandande fester i de lägre tonåren förekom det knappt att man frågade varandra om sysselsättning. Ibland nämnde någon sin sysselsättning lite förbigående, men den givna reaktionen på det var inte att ställa följdfrågor eller att berätta om sin egen. Sedan hände saker. Jag tror inte att det var att jag fyllde 18 år. Jag tror att det var att jag flyttade till Stockholm och kom i kontakt med människor som arbetar med något de vill arbeta med. De är mer sannolika att identifiera sig med sina arbeten än personer som inte trivs på sina arbeten och gör man det och utgår från att andra också gör det kan det väl inte vara fel att fråga personer vad de jobbar med?

Jag frågar inte personer vad de gör utan vidare. Jag räknar med att personer kommer att berätta vad de gör för att ha råd med hyran om de själva vill det, men om de av någon anledning inte skulle göra det för att jag inte ställde frågan är det inte hela världen. Hur tror ni att personer som varken arbetar eller studerar känner när de hela tiden får frågor om vad de gör om dagarna? Om du tror att det är så man visar människor att man är intresserade av dem kan man då vara intresserade av de som ingenting gör?

Jag vet inte om de flesta som inte har någon sysselsättning besväras av frågan ”Vad gör du?”. Om man är den enda i ett sammanhang som saknar arbete är det kanske svårare. Om man har svårt att få arbete av något skäl. Det kan vara att en person är papperslös eller saknar arbetstillstånd. Jag tror inte att personer utan sysselsättning känner någonting som kollektiv, men jag tror att tillräckligt många blir obekväma av frågan för att jag skulle vara bekväm med att ställa den. Jag kan heller inte se varför jag skulle ställa den. För att visa att jag är vuxen och väl medveten om hur man förväntas föra sig?

Jag tänker på det faktum att män som regel tjänar mer än de kvinnor de lever med, att en del män till och med inte skulle kunna tänka sig att leva med någon som hade en högre utbildningsnivå eller inkomst än dem. I vilken mån är frågor om vad vi gör är avgörande för vilka vi träffar och vilka vi aldrig ens ger en chans?

Jag önskar att personer som inte arbetar eller studerar ska känna sig välkomna. Att de inte ska dra sig för att söka upp olika sammanhang för att de inte vill träffas av förväntningar som de inte lever upp till. För det finns en förväntning i frågan ”Vad gör du?”. För den som saknar sysselsättning räcker det inte att svara som det är. Samtalen runt omkring kommer ändå att handla om arbete och personen som inget har kommer att märka att de som frågar har mer att säga till dem som arbetar. De har något att prata om.

Jag är positiv till den så kallade arbetslinjen om den kan bidra till att arbetsföra människor har ett arbete med rimliga villkor och en skälig lön att leva på, men när arbetslinjen går på fest och definierar vilka vi kan gå ut och dricka kaffe med är den inte längre till för människan.

Posted in Politik | 1 Comment

Radikala under sin livstid

Vilka är de riktiga radikalerna? Maria Lönn har skrivit en artikel i det senaste numret av den feministiska tidskriften Bang om vad hon kallar livsstilsradikala personer. De radikala inslagen hos dessa personer handlar främst om hur de klär sig enligt artikelförfattaren. Att vissa saker tolkas som mer radikala när en del personer ägnar sig åt dem jämfört med andra är jag helt med på. Det finns inget lika radikalitet för lika radikal. Det förhåller sig likadant med humor. Vem som drar skämtet kan vara helt avgörande för om personerna som tar del av skämtet skrattar men också för om de upplever att de förväntas skratta åt det.

bang_4_2013

 

“På liknande sätt som det finns synliga enigheter kring vem som uppfattas som ‘passande’ finns uppfattningar om vem som anses vara radikal och hur motstånd ska se ut. Vad som passerar som radikalt hamnar ibland mer om ett poserande än om politiska anspråk. Mycket av detta går att finna på Södermalm i Stockholm” skriver Lönn.

Jag har ingen aning om vad som passerar som radikalt på Södermalm eller hur motstånd ska se ut där och därför heller ingen aning om det ligger något i det Lönn skriver eller inte och det delar jag nog med ganska många som läser Bang. Jag minns när personer i min omgivning började tala nedlåtande om personer som de kallade “hipsters”. Hipsters bodde visst på Södermalm. Jag frågade runt om vad en hipster var för något och blev inte klokare. Begreppet hipster påminner mycket om “fjortis”, alla vet vad det är för något fast ändå inte. Jag frågade mina familjemedlemmar som bor i mellersta Sverige om de visste vad hipster var för något. Hipster är väl en trosa, svarade en av dem. De andra hade ingen aning. Hipster är i och för sig en trosmodell, men det var inte den sortens hipster jag syftade på. Jag lyckades inte förmedla vad en sådan var för något, lika lite som Lönn i mitt tycke lyckas förmedla varför det är problematiskt för en person som är radikal (Lönn skriver om sig själv “min och andra radikalas närvaro är alltid villkorad”) att personer som inte är det (enligt de riktiga radikalerna) uppfattas som radikala.

Jag vet inte hur det är för er men jag kopplar inte ihop kläder med radikalitet. Jag tänker inte att personer som använder tygkassar (gärna av ekologisk bomull med något budskap på) eller Kånken är mer radikala än de som inte gör det. Inte ens om det står att “Mannen är en biologisk olycka” på deras tygkassar (jag har sett en del sådana kassar det senaste året). Det går alldeles utmärkt att se radikal ut utan att ha några politiska ambitioner och vice versa även om jag föreställer mig att radikala personer kommer att vara mindre anpassade till sin klädsel än de som inte är politiskt engagerade just för att personer som är engagerade kommer att ifrågasätta vad som är viktigt och i högre grad komma fram till att lägga tid på att se “rätt” ut nog inte är det. Jag utgår heller inte från att personer som använder Kånken eller något annat plagg som någon gång har kopplats ihop med politisk medvetenhet har som ambition att framstå som politiskt medvetna (de kanske bara ville hoppa på ett mode). Jag är också osäker på om de uppfattas så.

“Bland många livsstilsradikala finns tanken att femininitet inte alltid behöver höra samman med kvinnokroppar och tvärt om. Det är frukterna av jämställdhetsarbete som har skapat en god tradition av att hylla kroppsbehåring och genom det stå emot ett visst genuspåtvingande kopplat till detta. Behåring kan, i vilket fall för många vänsterfeminister, fungera som en visuell markering för att skapa sin kropp på egna villkor och ge uttryck för sitt politiska medvetande.”

Jag undrar också vad det är för personer som sitter hemma och funderar på huruvida de är radikala, som har problem med om andra som inte är det ändå passerar som radikala. Lönns artikel påminner mig om när punkare i 20-årsåldern förklarar hur riktiga de är till skillnad från yngre punkare som bara försöker vara något de inte är. Om de äldre skulle ha någonting de yngre inte har utöver en längre erfarenhet av att tillhöra en viss subkultur framgår det sällan. Klart är i alla fall att för att kunna bli den där “riktiga” punkaren måste man till att börja med bli en. Få in en fot.

Personer som funnits inom “alternativmiljön” en längre tid har en tendens att inte alltid uppskatta när uttryck som förknippats med den blir till allmängods. Hur ska de alternativa se ut om det alternativa blir det moderna? Jag minns själv hur förvånad jag var när jag började se flera personer om dagen som hade på sig bomberjackor. Jag har använt bomberjackor sedan jag var 14 år. De första åren fick jag någon gång frågor om jag var nazist, en gång var en person hotfull, men sedan några år tillbaka upplever jag inte att de förknippas med några (särskilda) politiska åsikter. Hade jag varit en annan person hade jag kanske beklagat mig över att personer som annars brukar se ut som några i mängden hade “tagit över” ett plagg som tidigare haft en alternativ inramning och gjort det modernt.

Om ens mål här i livet är att gå omkring och se ut som något som formats i ett vakuum är det upp till en själv att ordna det. Man kan inte anklaga andra för att de får en att framstå på ett visst sätt. Vill du kunna gå omkring i bomberjacka utan att personer ska tro att du att du hoppat på en trend vet jag inte ens vad jag ska säga. Låt i vart fall bli att vika upp ärmarna.

Den som är radikal får helt enkelt ge uttryck för sina radikala tankar. Om det vill sig väl har de något som helst genomslag medan personen fortfarande lever. Jag har i vart fall svårt att se att den personen medan hen lever låter sin tid upptas av tankar på huruvida hen uppfattas som radikal eller inte och vilkas fel det är om så inte är fallet. Jag tänker att hur radikal man uppfattas som inte har så mycket med kläder och särskilda attribut att göra längre när även radikala människor är uppkopplade och främst medverkar i skrift. Hur radikal du kan vara utan att personer slutar läsa dig är nog helt beroende av vilka som delar det du skriver. Vilka som utnämner det till dagens “måste-läsning”. Vissa som skriver i media är tydligt inriktade på att ses som radikala (eller i vart fall betydelsefulla) bland en viss kategori människor. De stöter på problem i sin radikalitet eftersom att de hela tiden måste anpassa sig inom de ramar den kategorin har satt upp. Det blir svårt för dem att utmana något om de som indirekt försörjer dem hela tiden måste godkänna dem. Hur radikala personer som ser det som ett självändamål i slutändan är kan ifrågasättas, men också om de som ifrågasätter dem är mer radikala. I den mån man bryr sig.

Personligen är jag lite allergisk mot politiskt intresserade som ägnar mer tid åt att diskutera vilka som är på riktigt (sådana politiska diskussioner verkar finnas inom alla politiska inriktningar) än själva sakfrågorna. Om du inte tycker att andra är feminister, liberaler, socialister på riktigt får du väl vara det själv. “Be the change that you wish to see in the world.” och så vidare.

Om personer omedvetet eller inte använder attribut som signalerar medvetenhet utan att vara medvetna gör varken till eller från tänker jag då jag inte tror att de hade varit mer medvetna utan attributen. Det finns ingen “förlust” att tala om. Attribut är heller inte till för vissa människor. Om personer läser in något i mitt användande av tygpåsar för att personer som kan avfärdas som “livsstilsradikala” också använder sådana, jaha.

Posted in Normer | 2 Comments

Säpo anspelar på terrorhot när de försöker övertala operatörer att lämna ut känslig information

Ett 30-tal oroliga kunder har hört av sig till oss och undrar om Bahnhof kommer att ger polisen direkttillgång till trafikdata. Men det kommer vi inte att göra, säger Jon Karlung, vd på Bahnhof. (Nyteknik)

För en månad sedan avslöjade Ekot att Säkerhetspolisen varit i kontakt med svenska operatörer för att få direkttillgång till trafikdata. Då förhandlade Säpo fortfarande med operatörer som sa sig vara tveksamma till ett sådana system. Det skulle innebära att Säpo och andra brottsbekämpande myndigheter utan att behöva tillstånd i varje enskilt fall fick tillgång till uppgifter om de fasta kundernas mejl, data- och teleuppgifter och att operatörerna inte skulle kunna sätta stopp för dem i fall att de gick ut över sin befogenheter och inhämtade information som de enligt lag inte har rätt till. En kontrollfunktion som Säpo helst skulle vara utan.

Det förvånar mig inte det minsta att säkerhetspolisen eller den vanliga polisen vill göra sitt arbete enklare. Det är mänskligt att önska att ens arbetsuppgifter var mindre krävande, men kanske inte till vilket pris som helst. Priset för effektivisering är alldeles för högt om det innebär att underrättelsetjänster och brottsutredare omedelbart och utan särskilt tillstånd kan hämta ut information om vilka vi ringer, mejlar och sms:ar och var vi befinner oss när vi gör det. Då är det inte mer än rätt att operatörerna säger ifrån.

Flera medier skrev om Säpos planer på direkttillgång till sådan information vilket ledde till att en organisation som redan hade kommit överens med Säpo backade. Andra operatörer sa i samband med uppmärksamheten att de hade dragit sig ur förhandlingarna med Säpo för att de inte var intresserade av något automatiserat samarbete.

Men riktigt så enkelt verkar det inte vara att säga nej till Säpo. Enligt Ekot har Säpo inte har gett upp om att förenkla sitt arbete. Säpo har bland annat varit i kontakt med Bahnhofs vd Jon Karlung och försökt få bolaget att ändra sig genom att anspela på terrorhot:

”Vi misstänker en terrorattack i Stockholms city och får in information som gör att det är värdefullt för oss att undanröja. Och det här får vi på fredag kväll klockan 20 utanför kontorstid. Svaret, med manuell hantering, innebär att vi får leveransen på måndag förmiddag. Då smäller det i Stockholm city med 800 döda. Jag tror inte att man vill vara vd för Bahnhof när man säger att man vill göra bedömningar i operativa ärenden”

Hur Kurt Alavaara från Säpo egentligen tänkte när han försökte övertala Bahnhof genom att anspela på terrorhot kan man fråga sig. Vi får vara tacksamma för att Karlung spelade in detta för annars hade vi kanske aldrig fått reda på vilka metoder de kan ta till. För Säpo skulle inte själva avslöja vilka operatörer de samarbetar med vilket försvårar för privatpersoner att välja bort de operatörer som kan tänka sig att göra det.

Förhoppningsvis får Bahnhofs agerande fler operatörer att lämna garantier om att de inte tänker ge Säpo direkttillgång till känslig information. Att Säpo insinuerar att operatörerna borde ge dem automatisk tillgång för att de inte lär vara så kul att inte ha lämnat ut trafikdata i händelse av terrorattacker är så skrupelfritt att jag saknar ord. Det är sådant jag hade förväntat mig av en del ministrar, inga namn nämnda, men kanske inte av Säpo i kontakt med Bahnhof.

Posted in Integritet | Tagged , , , | Leave a comment