Juridikbloggen och juristprogrammet

Mårten Schultz frågade om jag ville blogga på Juridikbloggen och jag tackade ja. Mitt första blogginlägg på Juridikbloggen handlar om något som varit omtalat den senaste tiden, så kallad “hämndporr”.

Sedan jag kom in på Juristprogrammet vid Stockholms Universitet har det kommit ett antal intressanta avgöranden och förts en hel del politiska/juridiska diskussioner som faller inom mina intresseområden. Jag tänker på diskussioner om hur vi ska förhålla oss till spridning av sex- och nakenbilder på nätet, en dom från Europadomstolen om smygfilmning i privata miljöer, lagen om kränkande fotografering som trädde i kraft den 1 juli i år, om man vid olovlig spridning av sex- och nakenbilder på nätet ska beakta hur socialt accepterat det är “att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor” när man beslutar om skadeståndsbelopp. Hur socialt accepterat är det egentligen? Frågan om vi ska ha ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har varit mer aktuell än någonsin. De flesta riksdagspartier ställer sig bakom någon form av samtyckeslag och frågan har till och med behandlats i en partiledardebatt. Annat man pratat om är vad som skiljer “hjälplöst tillstånd” från den nya formuleringen “särskilt utsatt situation” i sexualbrottslagstiftningen, Skånepolisens olagliga register, avslöjanden om övervakning av vanliga medborgare, att Säpo hört sig för med olika teleoperatörer för att få direkt tillgång till vår kommunikaiton med hjälp av ett “automatiserat system” och en del annat. Mer kommer och jag har en ambition om att skriva mer om det som faller inom mina intressen utifrån ett juridiskt och inte enbart politiskt perspektiv.

Posted in Juridik, Sexualpolitik | Leave a comment

Barn händer ibland eller män delar ibland med sig av sin sperma

”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv”. Alltså. Vad betyder det ens? Steget är inte långt till att börja kritisera nån som bedöms för fattig för barn. Kravet på rationellt beslut före barn är ett axiom som hämtat och spegelvänt från avhållsamhetsförespråkande abortmotståndare i sin totala brist på respekt för mänsklig verklighet. Barn händer, eller inte, det är som det är.” skriver Gustav Almestad om Lena Anderssons i huvudsak välskrivna bidrag (det om Richard Dawkins var inget vidare) till antologin Ingens mamma.

Hur förklarar man för barn att de finns till? ”Om barnet har blivit till genom att snoppen har stoppats in i snippan så kan man bara förklara det” tycker Maria Bergström, sexualupplysare på RFSU. Jag kan förstå om föräldrar känner sig obekväma med att gå in på detaljer, men det stannar inte där, att barn blir till av att ”snoppen har stoppats in i snippan” är något som följer med människor genom livet. Barn händer ibland, helt enkelt.

Män har makten över befruktningen men beskriver sig ibland som maktlösa i förhållande till kvinnor i reproduktionskedjan eftersom att kvinnan har ”sista ordet” om resultatet av den. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle känna att jag hade någon makt om en man hade befruktat mig utan att jag hade velat bli befruktad. En känsla som jag antagligen skulle dela med den ansvarige, men en avgörande skillnad – och det är viktigt att påpeka – är att han hade makten över befruktningen och valde att ejakulera i mitt underliv mig väl medveten om risken.

Män som ejakulerar i kvinnors underliv utan en tanke på befruktning måste rimligen utgå från att det är lugnt, de flesta samlag med eller utan sperma resulterar trots allt inte i en gravidtet, men samtidigt ha i bakhuvudet att om det mot förmodan skulle hända kan kvinnan göra abort. Kvinnor har beskyllts för att se abort som ett ”preventivmedel” (förstår inte varför abortmotståndare använder denna metafor om jag ska vara ärlig), men är det några som gör det så är det män som ejakulerar i kvinnor, utgår från att de inte kommer att bli gravida, men om så skulle ske utgår från att de ordnar med abort. Flera av kvinnorna som drabbas gör också abort, men man kan inte utgå från att personer som är för fri abort skulle klara av att göra abort ens om de uttalat sig om att de skulle göra det i händelse av graviditet tidigare. Det är svårt att säga något tvärsäkert om det innan man har att ta ställning till om man vill fullfölja en oplanerad graviditet eller avbryta den.

Jag kan av förklarliga skäl inte föreställa mig hur det är att genomgå en abort och tycker inte att det är min sak att säga något om hur det är, det kan så många andra som har erfarenhet av det vittna om, men av någon anledning verkar en del män inte tänka så trots att de inte ens kan bli gravida. Män som betraktar abort som en utväg om deras sperma skulle fungera som sperma är tänkt betraktar säkert abort som ett preventivmedel i den mening att fortplantning är något kvinnor kan träda in och ta ansvar för när de inte gör det utan att de blir lidande. Det är för kvinnan det är en avgörande skillnad. Kroppsligt och ibland också känslomässigt. (Tanja Suhinina har för övrigt skrivit om att abort inte är en kvinnofråga här)

Att män måste inse att de har makten över befruktningen och att ifrågasätta den sexuella norm som gör gällande att mannen ska ejakulera i kvinnans underliv är två oerhört viktiga feministiska frågor, men tyvärr saknas det visioner om sex som inte är på mäns villkor även bland feminister. Varför ska kvinnor använda hormonella preventivmedel för att män ska kunna ejakulera i deras underliv? Varför ska män inte behöva lära sig att kontrollera sin utlösning? Att vara kvinna och ha samlag med män som inte kan hålla sig är att ha samlag och tänka att man inte får göra det för behagligt för en själv för då kommer det att bli för behagligt för honom med och då kommer han att avsluta det behagliga antingen genom att komma i en eller dra ur och komma över en. Tänk om man istället kunde ha samlag med betydligt fler män än i dag utan att oroa sig för att det ska gå för dem så fort det börjar bli behagligt för en själv? Bara den oro det kan skapa att ha sex med någon som kanske inte kan kontrollera sin utlösning skapar förutsättningar för sämre sex.

Män måste sluta ejakulera i kvinnors underliv utan vidare och om de inte klarar av att kontrollera sig får de väl öva. Varför ska vi omfamna en ordning där en del män inte kan få utlösning utan att samtidigt utsätta kvinnor för ett oproportionerligt risktagande? Varför ska sådana samlag ses som mer fullbordade än samlag utan sperma?

Det finns massor av män som kan hålla sig och komma kontrollerat. Jag missunnar ingen oavsett kön utlösning, tvärtom tycker jag om när personer får utlösning, men det är inte rimligt att det ska ske på någon annans bekostnad. Om jag visste att mina utlösningar riskerade att göra människor gravida under vissa omständigheter vill jag tro att jag hade tagit ett större ansvar än vad en del män tar i dag.

”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv” kan uppenbarligen tolkas som en uppmaning som stigmatiserar den som ”bedöms för fattig för barn” och ändå har barn. Om en sådan tolkning görs beror det kanske just på att det framställs som att barn bara är något som händer och att det anses vara den fattiga kvinnans ansvar om barnet föds mot bakgrund av att hon åtminstone i länder som tillåter abort har sista ordet. Hon hade chansen att avstå barnet, men tog den inte. Uppmaningen om att i över huvud taget tänka efter innan man skaffar barn kan också förstås som en uppmaning till fertila män att tänka efter innan de delar med sig av sin sperma, de har trots allt makten över befruktningen.

Posted in Fittsprut, Normer, Sex | Tagged , , , , | 1 Comment

Visad välvilja

Hur vet man om någon vill en väl eller bara försöker ge det intrycket funderade jag en del på när jag var yngre och äldre försökte begränsa för att de ville en väl. När politiker lagstiftar om övervakning av oss medborgare vill de också bara väl. Det vore naivt att tro på det, men oavsett finns det inget skäl att acceptera vad som helst i välviljans namn.

Intressant är hur vi påverkas av hur välvilliga personer skildras i sin strävan att vara just det. Om politiker kan motivera förbud av olika slag med välvilja (det kan man alltid även om det ibland framstår som mer långsökt än annars) kommer en del att tänka att det nog ligger något i det. Och välvilja är ju bra. Om välvilliga föräldrar framställs som personer som ringer flera gånger per dag för att kolla hur man har det kommer en del föräldrar att kopiera det beteendet utan att fundera på hur välviljan tas emot.

Välvillighet handlar inte sällan om konkreta saker en kan göra. Det är mycket enklare att göra någonting konkret (många gången handlar det om att ”öppna plånboken”) och känna att man har bidragit i dessa tider då det är viktigt att ”göra skillnad” än att bocka av en ambition om att vara välvilligt inställd till människor man möter. Handlingarna har också den fördelen att de manifesterar något, de kommunicerar att man är en handlingskraftig person som bryr sig. Politiker som inte övervakar oss gör inget.

Värdet av välvilja och handlingar i välviljans namn ska inte underskattas, därför är det problematiskt när välvilja framställs som en uppsättning konkreta saker en kan göra. Saker som alla som regel inte ens kan göra ens om de skulle vilja. Säger man inte till sina barn att man älskar dem älskar man dem inte. Föräldrar som köper många och påkostade julklappar till sina barn älskar inte nödvändigtvis mer om sina än vad andra gör och det är förstås inget som säger att deras barn får än “bättre” jul än andra barn i den mån man alls ska ägna sig åt sådana jämförelser.

Hur långt får man gå för att visa att man bryr sig om någon och vem ska man visa det? Den man bryr sig om eller ens omgivning? Föräldrar påverkas av föreställningar om vad det innebär att vara en bra förälder. Föräldraskap är i alla högst grad något man kan tjäna pengar på. Det råder ingen brist på experter som kan lära föräldrar ett och annat. Råden som vänder sig till tonårsföräldrar är kanske mest intressant eftersom att de kan tonåringarna själva ta del av. Medan småbarnsföräldrar kanske är mest intresserade av hur andra uppfattar deras föräldraskap måste en tonårsförälder förhålla sig till att tonåringen kan kan prata om det med andra på ett helt annat sätt än små barn.

Det finns antagligen inte i närheten av lika många föräldraböcker som kostböcker, men de har några genomgående teman. Liksom de flesta som uttalar sig om ”sund” kosthållning numer uppmanar oss att dra ned på sockret och det vita brödet uppmanar de som vill lära ut gott föräldraskap föräldrar att inte snåla på förbud, regler och kontroll. Samtidigt som de tror på förbud, regler och kontroll – eller om de bara tror att det säljer – är de minst lika medvetna som målgruppen om att de som ska utsättas för detta nog inte ser lika positivt på dessa “tonårsföräldraskapets huvudingredienser”. Föräldrarna lugnas som regel med att tonåringarna tids nog kommer att förstå att de bara ville väl. Barnen ska förstå att de hade goda intentioner, hur väl de flög lämnas utan avseende. Förstår när de blir äldre gör de som regel också, om inte annat när de får egna barn och vill återanvända de uppfostringsmetoder som de till sin stora besvikelse blev utsatta för.

Förbud, regler och kontroll kan kokas ned till en del saker den goda föräldern ska ägna sig åt eller – något som blivit allt mer populärt – avstå. Har man inget svar på vad ett bra föräldraskap är kan man göra som föräldrar gjort i alla tiden och kolla på hur andra har gjort. En del av att vara en bra förälder handlar ju om att andra föräldrar ska tycka att man är bra. Att du känner att du är en anständig förälder räcker inte. De här föräldranormerna är tonåringar knappast främmande för. För att några föräldrar ska vara bra måste några vara dåliga och man vill inte gärna att ens föräldrar ska betraktas som dåliga. Man vill inte känna att ens föräldrar inte bryr sig om en och man vill inte höra att de nog inte gör det. Även om man emellanåt kan tvivla på en del av deras uppfostringsmetoder så finner man sig nog i dem och intalar sig själv att de säkert bara ville väl.

Posted in Frihet | Leave a comment

Valfriheten vid kärnfamiljens köksbord

Jens Liljestrand skriver på Expressens kultursidor om ”fördomen om barnlösheten som en fattigdom” och hur den påverkat honom: ”Möter jag en medelålders kvinna som är barnlös tycker jag rent instinktivt (eller inlärt?) synd om henne; beskriver hon sedan sin situation som frivillig kommer jag automatiskt och oreflekterat att förmoda att hon därmed har valt bort något – att hon inte gillar bebisar, män, sex, tacomiddagar, kräkfläckar på sin Pradaväska – inte att hon helt enkelt har valt något annat. Det vill säga, det liv hon har utan barn.”

Jag tänker inte instinktivt att det är synd om personer mitt i livet som inte har barn. Jag utgår inte från att det beror på att de inte har träffat någon eller att de är infertila. Det har inte enbart att göra med en förståelse för dem på grund av att jag själv inte vill ha barn. När jag var barn hörde jag vid några tillfällen vuxna prata om medelålders par som inte hade barn och hur de drog slutsatsen att de nog hade försökt men helt enkelt inte kunde få några. Jag minns att jag undrade hur de kunde vara så säkra på det. De kanske inte ville ha barn.

Att skaffa barn är ett val, men vi pratar sällan om det som ett val. Den som inte har något alternativ har inget val, men det finns faktiskt alternativ även för den som har träffat någon och är fertil.

Liberaler talar inte sällan varmt om valfriheten, men även liberaler kan vara främmande för att individer använder den till välja annorlunda. Det beror på att när vi pratar om valfrihet så gör vi det inom ramen för områden som anses höra livet till. Valfrihet inom kärnfamiljen, rätten att välja hur stor ens kärnfamilj ska vara. Valfrihet inom föräldraskapet, rätten att välja hur man ska fördela föräldraledigheten. Valfrihet i vården, rätten att välja om man vill gå till en kommunal eller privat vårdaktör. Valfrihet i skolan, rätten att välja och byta skola (vi har skolplikt). Valfrihet i skolmatsalen, frågan har den senaste tiden inte handlat om att det också borde serveras ett veganskt dagligen på alla skolor utan om rätten att äta döda djur måndag till fredag. Djur som förstås har valt att bli dödade för att hamna på tallriken. Valfrihet på Ungdomsmottagningen, unga kvinnors rätt att välja det hormonella preventivmedel som passar dem bäst.

Valfriheten kan man värna på många sätt. Är det några som värnar valfriheten så är det inte främst personer som delar ut hamburgare utanför en skola som infört en köttfri dag utan personer som väljer bort det som majoriteten tar för givet till förmån för något annat, men om det talar vi inte i termer av valfrihet.

Valfriheten tar sig uttryck vid kärnfamiljens köksbord, har man ingen kärnfamilj och inget köksbord kan man med andra ord inte utnyttja den. Det passar sig inte att ickemonogama vill ha valmöjligheten att gifta sig med flera personer. Den som vill gifta sig med flera får så lov att stoppa in några skilsmässor därimellan. Nej, men allvarligt. Vad ska vi med valfrihet till om vi enbart kan använda den inom ramen för ett normenligt liv utan att personer som “gjort sin plikt” ska utgå från att det är synd om oss som valt annorlunda?

Posted in 40 skäl att inte skaffa barn, Frihet | Tagged , | Leave a comment

Samtycke handlar inte om att omyndigförklara sexpartners

Jag läste en bloggkommentar hos Fanny Åström som gjorde mig ganska nedstämd:

Hur borde jag agera i en sån här situation? Jag är noga med sex, frågar alltid ”är du säker på att du vill göra det här, helt säker”, men om det inte är så enkelt, vad borde jag göra? Tacksam för svar.

Det handlar inte om personen ifråga, om det bara vore en individ som hanterade sex på detta vis hade jag inte brytt mig. Jag blir nedstämd för att en del personer uppträder på detta vis i tron att de gör någonting bra, för att de kanske har fått lära sig att det är så det ska gå till. Nedstämd för att jag befarar att ingen kommer att säga ifrån om inte jag eller någon annan sätter ned foten.

Vi som vill ha en samtyckeslag måste bli bättre på att förklara vad samtycke handlar om, men också vad samtycke inte handlar om. Jag hoppas att ingen tror att man förväntas fråga tänkbara sexpartners om de verkligen är säkra på att de vill ha sex inom ramen för en samtyckeskultur. De som är negativa till en samtyckeslag i någon form måste också skärpa sig. De måste upphöra med att påstå att förespråkare av en samtyckeslag – de är på intet sätt en homogen grupp – eftersträvar saker som de inte har givit uttryck för. Oavsett om det handlar om juridiskt bindande papperskontrakt, omvänd bevisbörda eller något annat.

Jag såg inte sex framför mig när jag läste kommentaren ovan, jag såg snarare ett oåterkalleligt ingrepp. Jag har förstått att många tänker på sex som en erfarenhet som förändrar en människa, men om vi ska tala klarspråk är det fullkomligt absurt. Tänk bara på hur man talar om sexdebuten som någonting man noga ska överväga. Som om en sexdebut vore hela världen annars. Det är klart att man inte kan göra en sexuell erfarenhet ogjord eller någon annan social erfarenhet för den del, det hör till sakens natur. En sexuell erfarenhet kan påverka en människa, man kan helt klart lära sig någonting nytt om sig själv och sin sexualitet, men den förändrar inte en människa. Du är inte en människa före sex och en annan människa efter sex.

Jag kan inte komma på någon annan social företeelse som skildras på det sätt vi skildrar sex, men av någon oförklarlig anledning finner en del att det är rimligt att felaktigt framställa sex som något som förändrar människan – rättare sagt kvinnan – i grunden. Och det är inte bara första gången, efter ett visst antal gånger eller personer är hon förbrukad.

Är du säker på att du verkligen vill det här? Du vet väl om att du när som helst kan ångra dig. Känn dig inte pressad att samtycka för att du har kommit hit. Det kan vara rimliga saker att säga till en person som bokat tid för att genomgå en sterilisering, även om jag misstänker att en del nog tycker att det är mer absurt än att ställa motsvarande frågor i sexuella sammanhang. Det är verkligen inget jag rekommenderar att du säger till någon som kommit hem till dig med en eventuell förhoppning om sex.

Män som behandlar kvinnor som om de har ett oåterkalleligt ingrepp att ta ställning till ska inte bli förvånade om de lyckas skapa tvivel. Tvivel som leder till att det inte blir något. Till vems glädje kan man fråga sig. Tror ni att dessa män kommer att tänka att de gjorde det rätta, att gå utan sex är smällar man får ta? Att kvinnorna antagligen hade tvivel från första början, att de bara kom förbi för en kopp te? Mer sannolikt är att män som behandlar kvinnor på detta vis får en negativ bild av kvinnor som grupp. Så här går det om man beter sig anständigt mot kvinnor, kan de tänka och påminnas om hur framgångsrika män som inte alls var lika ”noga med sex” varit.

Låt mig vara tydlig med att det inte är anständigt att behandla människor som offer. Det är anständigt att känna av sexuella situationer och försäkra sig om att samtycke föreligger och det oavsett kön. Det är inte anständigt att tvivla på kvinnors samtycke för att de är kvinnor. Vad är ens meningen med att visa att man vill ha sex om man inte blir trodd? Vilken osäkerhet skapar man inte hos personer om de inte kan visa att de vill ha sex utan krystade följdfrågor?

Med en samtyckeskultur skulle det vara underförstått att samtycke är någonting man antingen har eller inte har, att samtycke är något som när som helst kan dras tillbaka. Samtycke är inte något övergripande grönt ljus till alla former av sexuella handlingar. Det gäller att prova sig fram och vara uppmärksam. Det är särskilt viktigt om man har sex med personer med lite sexuell erfarenhet eller om man inte har haft (så mycket) sex med varandra tidigare.

Samtycke är egentligen mycket enkelt. Var inlyssnande. Ge ditt samtycke på något av alla tänkbara sätt om du vill ha sex. Ha sex med samtyckande personer.

Posted in Sex | Tagged , , | 12 Comments

Ingens mamma

Antologier kan vara lättillgängliga under perioder då man inte har tid att läsa böcker från pärm till pärm i den utsträckning man skulle önska. Jag är i grunden positiv till formatet om man gör någonting bra av det. Tyvärr, får jag säga, har jag inte fått ut så mycket av de antologier jag läst de senaste åren. Ämnena har varit intressanta men gjorts ointressanta. Happy, Happy, en bok om skilsmässa, för att bara ta ett exempel. Redaktörskapet tycks tilltala en del personer så till den grad att produkten har blivit viktigare än innehållet. Genom att sätta sitt namn på en bok får man ofrånkomligen en del uppmärksamhet och kan bättra på sin meritförteckning. Det vore märkligt om det inte blev en blandning av högt och lågt om det är ens drivkraft. Inte minst om man har svårt att hitta personer som vill bidra och börjar höra av sig till sina vänner som säkert blir smickrade av att bli tillfrågade, men kanske inte har någonting intressant att tillföra ämnet som inte redan sagts.

Att höra av sig till sina vänner är någonting som feminister kan vara riktigt bra på. Inte minst feminister som vill fylla tidskrifter med texter om feminism. Särskilt när feminism är inne. Så fort feminismen blir mer mainstream blir kraven lägre och att hålla sig väl med varandra viktigare. Att låta feminister stå oemotsagda när de hamnat fel antingen för att de är ens vänner eller för att andra feminister ser upp till dem är inte ovanligt. De senare sätter inte sällan standarden för vad man som feminist ska tycka och det fördummar ofrånkomligen det politiska samtalet.

ingens_mamma-23589611-1200065225-frntlEn antologi som jag faktiskt ser fram emot att läsa är ”Ingens mamma”. Redaktören Josefin Adolfssons ambition var att ge ut en bok som hon hade velat läsa när hon var yngre. Jag hoppas att någon av skribenterna berör svårigheter – om inte omöjligheten – att leva jämställt inom ramen för en monogam relaiton med barn. Att låta bli att skaffa barn är en praktisk sak man som feminist kan göra om man vill leva jämställt. Ojämställdhet i relationer drabbar framförallt kvinnor varför det kanske vore lämpligare att fråga män varför de inte vill ha barn. De har trots allt mindre att förlora på det om man ska vara krass. Allt handlar inte om att påverka politiken och lagstiftningen. Att skaffa barn är frivilligt som Lena Andersson skriver i sitt bidrag till antologin:

”För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Jag är dock glad över att finnas till, liksom jag är glad över att det finns fler mänskliga varelser, och beklagar således vare sig att mina föräldrar valde annorlunda eller att människor vill ha barn. Man kan därmed säga att jag värnar mitt eget liv så mycket i de former av det jag känner till att jag är beredd att beröva potentiella människor det liv de kunde ha fått och som de eventuellt skulle ha värdesatt lika högt som jag värdesätter mitt”

Någonstans blir man medveten om att man inte vill ha barn. Jag satte ord på att jag inte ville ha barn för flera år sedan och får antagligen inte ut lika mycket av att läsa om barnfrias ”uppenbarelser” som de som fortfarande är osäkra på hur de vill göra eller har gått igenom någonting liknande, men för en del fyller sådana texter säkert en viktig funktion. Huvudsaken är att det normaliseras att vara vuxen utan barn.

Posted in 40 skäl att inte skaffa barn | Tagged , , , | 2 Comments

Hur gör monogama om de vill ha sex med andra?

Hur gör personer som lever i monogama relationer om de vill ha sex med andra? Hade jag ställt frågor till monogama om hur de hanterar olika omständigheter och situationer hade jag bland annat ställt den frågan. Som öppet ickemonogam får man en del praktiska frågor om hur man lever. Ännu vanligare är frågorna om hur man gör när saker inte går som man hade tänkt sig.

Av någon anledning ställs knappt några motsvarande frågor till personer som lever monogamt. Jag har förstås undrat hur monogama hanterar olika saker, men jag är inte den som ställer frågor om hur människor organiserar sina relationer utan vidare. Jag tror att det skulle bli dålig stämning om jag frågade monogama hur de gör om deras partner vill ha betydligt mindre sex än dem, men visst har jag undrat. Jag tror att det vore bra om alla som har relationer funderade på det.

Frågan som ställs om monogama relationer är den klassiska “Vad är otrohet?”. Inte sällan är det monogama personer som diskuterar olika gränsdragningar sinsemellan. Det är alltså inte frågan om att ickemonogama frågar ut monogama om varför de inte ens får sova med andra trots att bara lovat varandra att de inte ska ha sex med andra. Har inte ni också undrat?

Det har sagts att monogama som vill ha sex med andra istället för att vara otrogna antingen ska göra slut och ha det sex de vill ha eller – något som förvånansvärt ofta framställs som okomplicerat – berätta för sin partner att de vill ha sex med andra och föreslå ickemonogami. Diskussionen kommer på tal för att någon har varit otrogen och fokus hamnar på vad den otrogna hade kunnat göra annorlunda. Den hade lika gärna kunnat handla om hur det kommer sig att så många inte klarar av att vara monogama. Sällan hör jag några sådana diskussioner utifrån vad som borde vara en självklarhet – att personer som lovat varandra att vara monogama kan komma på andra tankar.

Ickemonogama personer kan få frågor om hur de hanterar om de själva eller deras partner kommer på med att ickemonogami inte är något för dem eller hur en ickemonogam person gör om den blir kär i någon som vill ha en monogam relation. Jag undrar hur monogama som vill ligga med andra går tillväga, det torde vara vanligare än att ickemonogama kommer på att de vill (återgå) till monogami. Inte minst med tanke på att monogami är betydligt vanligare.

Kanske ville du bara ha sex med en enda person när du lovade att vara monogam eller så var det någonting du gick med på för att en person krävde det om ni över huvud taget skulle ha någon relation. Med tiden kanske du ångrar att du lovade att vara monogam för att behålla en relation, ändrar dig och kommer på att sexuell exklusivitet inte är något för dig eller så vill ni verkligen leva monogamt tills döden skiljer er åt.

Men hur gör man om man vill sluta vara monogam inom ramen för en relation? Det är som sagt inte så enkelt att föreslå att man vill ha sex med andra. Jag har hört talas om personer som blivit misshandlade för att de ens tagit upp frågan och/eller blivit lämnade. Om vi pratade mer om hur monogama personer kan göra om de ville ha sex med andra och om det gick att prata om det med sin partner utan att riskera att bli lämnad är jag övertygad om att färre skulle vara otrogna, men en sådan frågeställning erkänner ju omständigheter en del monogama inte vill kännas vid.

Posted in Monogami | Tagged , , | 5 Comments

Rör inte min hora

Den franska regeringen har föreslagit någon form av sexköplag. Några franska män som är kritiska till det har tagit initiativ till kampanjen ”Rör inte min hora” och hoppas samla 343 ”svins” signaturer mot lagförslaget. 343 ska föra tankarna till de ”343 kvinnor som kämpade för fri aborträtt i Frankrike” på 70-talet, skriver Svenska Dagbladet.

Det kan finnas olika skäl att vara emot en sexköpslag som kriminaliserar sexköparen. Har det någon betydelse om motståndarna till en sådan lag främst vill ha rätt ”hororna” eller om de ser andra problem med att staten kriminaliserar sexköp? Spelar det någon roll vilka man organiserar sig med mot en sexköpslag? Är inte målet – sexköpslagens avskaffande i Sverige eller sexköpslagsförslagets avslag i Frankrike – huvudsaken?

Jag vill mena att ens skäl är helt avgörande för synen på prostituerade men också vilka rättigheter de kan åtnjuta i förhållande till sexköparna och att man därför inte ska engagera sig för prostituerades rättigheter tillsammans med personer som är ganska ointresserade av att de ska ha just några, men gärna ser att de är tillgängliga för sexköpare utan att de behöver begå något lagbrott. För de förra är inte sexköpslagens avskaffande i Sverige eller sexköpslagsförslagets avslag i Frankrike målet, men det kan ses som ett medel (som måste kompletteras med andra åtgärder). För dem kan målet istället vara att ersätta förbudet mot att köpa sex med regleringar som tar fasta på prostituerades rättigheter. Detta istället för att som lagstiftare göra det enkelt för sig och förbjuda en företeelse som faktiskt rymmer en del problem och avstå från nödvändiga arbetsmiljöregleringar genom att hänvisa till att man inte kan reglera något som är kriminaliserat.

Jag minns när någon motståndare till den svenska sexköpslagen uppmanade likasinnade att gå ut och köpa sex för att göra en markering och visa upp att sexköpare också är människor. Om någon tog tag i saken och köpte sex på dennes uppmaning kan jag inte svara på, men om de hade gjort det hade de säkerligen inte gått ut och berättat om sina erfarenheter för vid sidan om det så kallade ”horstigmat” finns ett ännu mer påtagligt sexköparstigma. Bilden av den som köper sex är en man som köper sex av en kvinna för att han har svårt att få sex (om inte personen i fråga har så mycket pengar som han inte vet vad han ska göra av med och därför går till prostituerade) och det är knappast en bild (hur sann eller falsk den än är) man vill förknippas med. Kommer det fram att en man har köpt sex av en kvinna är jag inte främmande för att det kan bli svårt för den personen att få tag på sex någon annan väg efter det.

Sexköpslagen har tveklöst stärkt sexköparstigmat. Fler uppger i dag att det inte är okej att köpa sex än innan lagen trädde i kraft. Kanske har den också stärkt horstigmat, men det är jag mer osäker på då stigmat vad gäller sexköparen antagligen är kopplat till kriminaliseringen men också ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Lagen kriminaliserar inte den prostituerade, men gör däremot gällande att personen är ett offer pekar ut prostitution som ett oönskat inslag i gatubilden. Det kan förstås ha stärkt även horstigmat, men man ska inte inbilla sig att den prostituerade var en person med ett yrke vilket som helst innan sexköpslagen. Det går alldeles utmärkt att vara en ”äcklig hora” i länder där de är legalt både att köpa och sälja sex. Personer som är motståndare till sexköpslagen brukar dock göra gällande att sexköpslagen bidragit till horstigmat och emellanåt låtsas som att det inte fanns innan sexköpslagen och framställa det som att om vi bara tar bort den lag som bidrog till detta stigma kommer det att upphöra.

Vill du avskaffa sexköpslagen för att omintetgöra horstigmat (som framförallt drabbar kvinnor som säljer sex) har jag ett enklare förslag som du själv kan bidra till – motverka de attityder som stigmatiserar kvinnor som är sexuellt utåtriktade och har sex med olika män. Bidrar du inte till det gör sexköpslag eller frånvaron av den detsamma för “horstigmat”. Det spelar ingen roll om det finns en pengatransaktion med i bilden eller inte – kvinnor ska i det så jämställda Sverige 2013 fortfarande hålla på sig.

Posted in Feminism, Sexualpolitik | Tagged , , , | 1 Comment

Bilden som Malin Ullgren inte vill att du ska se

Malin Ullgren har reagerat på en bild av “den 80-årige ‘konstnären’ David Hamilton” utanför en galleria i Stockholm. Det är inte frågan om konst. “David Hamilton är något annat. Dels är hans bilder i absolut bästa fall ett slags Sally Mann-fotografier med vaselin på kameralinsen. Eller flickporr med artyfarty-ambitioner.”

Dagens Nyheter har valt att maskera bilden. Läsaren kan således inte avgöra om det rör sig om ett olämpligt inslag i det offentliga rummet eller om Ullgren överreagerar utan att vända sig till gallerian i fråga eller själv leta reda på bilden.

hamiltornUllgren skriver att ett problem med bilden är att “man inte välja att se de där bilderna eller inte, eftersom de nu tronar på en trottoar mitt i stan”. Dagens Nyheter borde i vilket fall ha publicerat bilden i sin helhet. Genom att pixla bilden ger man inrycket av att den är allvarligare än vad den är, att det kanske döljer sig en barnsexorgie bakom pixlarna.

I själva verket föreställer bilden tre småbröstade unga kvinnor som håller i varsitt äpple. Den ena står vänd med mot ryggen mot betraktaren och låter sina armar täcka de andras bröstvårtor. De andra är vända mot betraktaren och har ett genomskinligt skynke över höfterna som döljer deras underliv. Oavsett om deras kroppar hade varit täckta eller inte, om deras bröst hade varit stora eller små, hade några garanterat blivit upprörda med tanke på den konservativa sexualmoral som råder. Sex säljer, men frågan är om inte moralpanik säljer ännu bättre.

Malin Ullgren tar sig vatten över huvudet när hon låter sin kritik bottna i att Hamiltons verk inte är konst utan reklam. Rubriken “Nakna barn. Nu på en trottoar nära dig.” hade antagligen räckt för att få varenda urban medelklassförälder att sätta morgonlatten i halsen och dela budskapet på Twitter.

david-hamilton-hommage-peinture-498x705

Posted in Bara bröst, Naket | Leave a comment

Penetrationsnormens osynliga hand

Penetrationsnormen är så påtaglig att jag tänker mig att penetrerande sex kan ge någonting oberoende av min sexpartners engagemang. Jag kan tänka att jag inom ramen för penetration kan se till att samlaget blir någorlunda tillfredsställande för mig själv även om min sexpartner inte skulle ha några ambitioner om sexuell tillfredsställelse bortom sexet som sådant. Sex i sig kan vara tillfredsställande på någon miniminivå och beroende på hur mycket sex man har kan det räcka. Det kan också vara bekräftande och viktigare än själva innehållet om man främst har sex av bekräftelseskäl.

Jag kan inte se att heterosexuellt penetrativt sex har något som gör att det förtjänar en sexuell särställning (tänker du på reproduktion kan jag berätta för dig att vaginal penetration kan handla om kuken i fittan utan att handla om sperma i fittan). Att penetration i sig skulle vara bättre än andra former av sex om engagemanget sviktar har jag svårt att se. Jag ser bara sådana känslor som ett uttryck för penetrationens ställning och vår inställning till sex som har formats av den.

Varför skulle penetration vara mer intressant än andra sorters sex om omständigheterna i övrigt är desamma? För att penetration anses vara sexets sex, men också för att penetration framställs som mer av ett samarbete än exempelvis oralsex. Oralsex har felaktigt framställts som något man antingen ger eller får när det går alldeles utmärkt att vara aktiv medan man får oralsex utan att det behöver vara frågan om att man då samtidigt ger oralsex. På samma sätt som man kan vara bättre eller sämre på att ge oralsex kan man också vara bättre eller sämre på att få oralsex. Försök vara bra på att ge oralsex till en person som ger ett oengagerat intryckom du inte har något bättre för dig i eftermiddag.

Vi har ett uttrymme för att tillfredsställa oss själva under penetration då penetration är samarbete medan oralsex snarare betraktas som överföring av tillfredsställselse. Jag utesluter inte att det är nödvändigt för att penetrationen ska behålla sin särställning. Saknar du klitorisstimulans, ta på klitoris. Saknar du pungberöring, ta på pungen.

Det förekommer felaktiga framställningar av penetration också, att man antingen ligger underst och är passiv eller är överst och är aktiv när det går alldeles utmärkt att ligga underst och vara mest aktiv, mest engagerad och mest fokuserad, men numer tillåter penetration att man som kvinnan också ser till att tillfredsställa sig själv, vilket även brukar ha motsvarande effekt på den man ligger med om personen är rimlig och går i gång på den andras tillfredsställelse. Det är klart att man ibland felaktigt kan döma ut penetration för att det inte kommer med klitorisstimulans (jag skriver felaktigt för att en stor kuk kan skänka mig klitorisstimulans), men man kan också föreslå att man för in det när man har penetrerande sex. Man måste inte välja mellan uteslutande penetrativt eller ickepenetrativt sex.

För ett fåtal män jag har legat med har det inte varit okomplicerat att jag tagit på mig på själv vid penetration. Jag vet inte om de känt sig otillräckliga eller om de resonerat att kuken i fittan borde räcka och att annan beröring hotar penetrationen, men de har som sagt var utgjort undantag. Det är väl inte så gångbart att vara offentlig med att man är emot att ens sexpartners försöker tillfredsställa sig själva.

Om man ligger med en ny person som inte har så stor erfarenhet av sex kan man tänka att man åtminstone kan få till ett någorlunda samlag för att det vet alla hur man gör. Ja, man kan åtminstone tänka så, men varför skulle alla veta det? För att penetration bara går ut på att stoppa in den. För att vi kan tänka oss att penetration i den mån det inte ger något kan tänkas bero på oss själva – vi ska bidra till att göra sådant sex bra – men om oralsex inte ger något då är det närmare till hands att ”felet” ligger hos den som ger oralsex trots att vi kanske inte har berättat hur vi vill ha oralsexet eller ger ett oengagerat intryck. Då är det enkelt hänt att man har den sortens sex som man föreställer sig att alla vet hur det går till och vill ha. Och går det inte vägen kan man alltid ta till handen.

Posted in Sex | Tagged , , , , | 3 Comments