Omagisk svamp

Ungefär tre av fyra kvinnor får symtom på underlivssvamp någon gång i livet. Det pratas sällan om underlivsproblem med tanke på hur vanligt det är. Det är något jag hör med jämna mellanrum när kvinnors underlivsproblem kommer på tal. Det gäller nästan oavsett vad det handlar om som huvudsakligen drabbar kvinnor.

Det är framförallt kvinnor som drabbas av svamp, men det ska sägas att det ofta även drabbar andra indirekt. De indirekt drabbade kan vara parters som inte har någon erfarenhet av svamp. Då kan man vilja förmedla hur det är att ha svamp för att de inte ska tro att det är något fel på dem om man till exempel inte klarar av att ha sex som vanligt, eller bara för att man brukar pratar om hur man mår i största allmänhet.

Det är fortfarande mer socialt accepterat att prata om exempelvis förkylningar, sömnsvårigheter och mensvärk än om underlivssvamp, men det är fler i dag som delar med sig av sina erfarenheter av svamp, vestibulit, bakteriell vaginos och vaginism än tidigare. Om jag bloggar om underlivsproblem kan jag räkna med svar från personer som har egna erfarenheter som de vill dela med sig av. Det finns uppenbarligen ett behov av att prata om de här sakerna.

Om du tror att du har svamp har du säkert hört att du ska undvika åtsittande kläder och underkläder tillverkade av vissa material. Du vet egentligen att du inte borde raka eller tvåla in ditt underliv. Du är väl medveten om att det kanske inte är så genomtänkt att ha omslutande sex, men vad gör man inte när man är kåt? Och vad gör man när man provat alla föreslagna husmorskurer och ingenting fungerar?

Vi talar mer sällan om varför personer drabbas av svamp och det beror förstås på att man inte riktigt vet. “Det är inte känt vad infektionen beror på, men oftast kommer den i samband med sexuell aktivitet. En mindre andel kvinnor får svampinfektion efter en antibiotikabehandling.” (1177 Vårdguiden)

För 2-3 år sedan hade jag återkommande underlivsproblem. Jag tror att det var svamp. Det var i alla fall symptom på svamp. Jag är ganska säker på att jag fick mina problem i samband med en antibiotikakur mot halsfluss. I efterhand hade jag inte tagit antibiotika, men då hade jag ingen aning om att halsfluss går över av sig själv och att man bara “sparar” en dag med en antibiotikabehandling.

Jag tänker knappt på mina perioder med underlivsproblem längre, men jag är givetvis medveten om att jag inte är immun. Svampsymptom kan drabba mig igen.

Eftersom att jag är känslig mot antibiotika har jag ytterligare ett skäl att skydda mig vid sex. Klamydia vore förödande för mig till exempel. Inte för att det påstås att man kan bli steril av könssjukdomen eller att den skulle vara särskilt allvarlig i sig, utan på grund av att den behandlas med antibiotika. Jag vill inte behandla en könssjukdom för att drabbas av en annan.

Om du har svamp och har sex med någon/några som också kan ha svamp är det viktigt att ni behandlar er och försöker säkerställa att ni är symptomfria. Det kan vara svårt eftersom att de ibland märks först när man har haft sex en stund till exempel, men försök. Annars är risken att svampen överförs om och om igen och att du/ni får dras med det under en längre tid. Det vill ni inte.

Posted in Säkrare sex, Sex | Leave a comment

Ickemuslimer som inte deltar på skolidrotten och debatten som uteblev

Det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning. Detta påstod migrationsminister Tobias Billström i en intervju tidigare i år. Sydsvenskan skickade ut enkäter till skolorna i Malmö för att kontrollera om det stämde. Det gjorde det inte enligt enkätsvaren.

”Samtliga skolor utom en har svarat. Av alla skolor är det en enda som anger att de har elever som är undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Det handlar om två flickor. Några få andra skolor har en till tre elever med undantag, men då är det av andra orsaker, som klorallergi eller funktionshinder.” (Sydsvenskan)

Vad hade Billström för belägg för sitt påstående? Det går förstås att ifrågasätta migrationsministerns uttalande som sådant. Personligen reagerade jag framförallt på det eftersom att jag och många med mig har struntat i skolidrotten utan att någon minister gått ut och krävt att skolorna måste göra något åt det. Är bara vissa elevers frånvaro från undervisning problematisk?

Jag gjorde som andra gjorde när de inte ville delta på skolidrotten. Jag ”glömde” träningskläderna hemma. Någon gång hade jag för all del glömt dem, men jag har ingen aning om läraren trodde på det eller om hen ens brydde sig om att en del elever var frånvarande under hens lektioner.

Det finns olika anledningar till att en del elever undviker skolidrotten, friluftsdagar och liknande aktiviteter som jag inte tänker gå in på här. Det intressanta är att det alltid var några som inte deltog på skolidrotten och att man knappt pratade om det. De som hade ”glömt” att ta med ombyte eller inte kunde delta av något annat skäl ombads att ta en promenad istället och rapporterades som närvarande. Ingenstans antecknades att de inte deltog i den planerade undervisningen.

Jag växte upp i ett vitt område. Det fungerade att vara frånvarande från idrottslektionerna och ändå få närvaro. Jag kan inte låta bli att undra vilka reaktionerna hade blivit om rasifierade elever hade ”glömt” kläderna hemma. Hade de fått ta en promenad istället och så hade det inte varit något mer med det? Hade man misstänkt att de var hårt hållna hemma? Jag vet inte. Jag vet bara att det fungerade för mig att inte delta på idrotten de perioder jag inte ville det och därför blir jag förvånad när en minister går ut och är bekymrad över att en del elever inte deltar. En del elever. Andra elever har fått närvaro i sin frånvaro vid flera tillfällen utan att det rapporterats till rektorerna eller bidragit till någon diskussion om att skolorna måste ”skärpa tonen gentemot föräldrarna” och ”orka ta konflikten” med dem.

Det är möjligt att Billström har större problem med att skolungdomar inte deltar i simundervisningen för att de inte får det för sina föräldrar än att en del inte gör det av något annat skäl. Jag har också det, men det verkar inte vara ett utbrett problem att föräldrar försöker förhindra sina barn att delta i simundervisningen. Är inte så kallade ”idrottsföräldrar” som pressar sina barn att röra på sig ett betydligt större problem?

Det är också möjligt att man inte ser rasifierade elever som inte vill delta i viss undervisning för att man utgår från att det är deras föräldrar som inte vill att de ska delta. Det torde vara vanligare att elever inte vill delta i skolidrotten än att de inte får det för sina föräldrar. Om ingenting har förändrats sedan jag gick i skolan är det relativt enkelt att inte delta på skolidrotten utan att någon frånvaro rapporteras och utan att det bidrar till någon diskussion. Åtminstone om man är vit och inte har muslimska föräldrar.

Ulf Bjereld har också bloggat om Billströms uttalande.

Posted in Politik | Tagged , | Leave a comment

Vi måste prata om det

Som några av er kanske har märkt har jag inte bloggat på ett tag. Samtidigt pågår ett projekt som går ut på att man ska blogga varje dag i 100 dagar.  Det har inte jag gjort. Jag har fokuserat på mina studier. Några av er kanske tror att jag har bloggat nu, men det har jag inte. Det har någon annan gjort. Nedan följer ett inlägg av en gästbloggare.

Det blir säkrare och skönare, vårt förhållande blir bättre om vi pratar om det.

Det blir färre situationer där det uppstår missförstånd kring samtycke, eller där den ena parten blir utnyttjad eller tvingad, om vi bara pratar om det.

Våra förväntningar på det skulle bli rimligare. Vår kulturs falska bild av vad det är, hur det borde vara och hur det är när det är bra skulle anpassas bättre till verkligheten om vi bara pratade mer om det.

Ändå pratar vi inte om det!

Kan det vara så att vi i grunden är begränsade i vår förmåga att dela upplevelser av den här karaktären med andra via verbal kommunikation. Det är trots allt något mystiskt och upphöjt som vi inte vill kladda ner genom att sätta ord på det.

Ungefär som att man inte får säga guds namn. Något skört riskerar att gå sönder om vi öppnar munnen och låter det definieras av ord.

Jag tror det ligger mycket i det.

Mina egna erfarenheter tyder på det. Jag har haft relationer där vi inte alls har pratat om det, där det har fungerat ganska dåligt. Jag har haft relationer där vi insett att vi måste prata om det, och därmed fått det att fungera bättre. Jag har haft korta relationer eller korta perioder i relationer då det bara har fungerat av sig själv, men det har alltid varit övergående.

Ändå har jag svårt att prata om det. Jag vet att jag borde. Jag pratar med min partner om att vi borde prata om det. Men när det ska pratas så fastnar orden lätt på tvären i munnen och jag får ta rejält med sats för att verkligen kunna prata om det. Detta är både märkligt och otillfredsställande. Jag skulle ge mycket för att få förklarat varför.

Till den gåtan är löst får jag nöja mig med att jag med en viss ansträngning och en del självövervinnelse kan ha givande och utvecklande samtal om det. Och inte bara med kompisar utan också faktiskt med människor som jag gör det med.

Nu har jag skrivit hela den här texten utan att säga det.

Jag talar om sex. Att det är svårt att prata om sex. Att det är jättesvårt att använda raka, konkreta ord som refererar till sexuella aktiviteter, till våra kön, våra erogena zoner och vår lustar. Istället gör vi precis som jag gjort i denna texten. Vi ersätter med vaga referenser som vi hoppas ska gå att tolka av sammanhanget.

Kuken blir den som i ”kan du inte ta på den”. Sexet blir det som i ”det var fint igår”. Brösten blir dom som i ”var försiktig, dom är känsliga idag”. Vi kallar sexet mys eller gos eller kel. Vi kallar vår kåthet för längtan. Vi sammanfattar våra drömmar med ett ljud, en gest, en blick.

Känner du igen dig?

För den som vill läsa mer vederhäftig information om att vi inte talar om sex, varför vi inte talar om sex och hur det påverkar vårda relationer att vi inte talar om sex, så inspirerades denna text av en utmärkt artikel på Psychology Today.

Posted in Normer, Sex | Tagged , , | Leave a comment

Insändare om reva

IMG_1455

Insändare om poliser som ägnar sig åt rasprofilering och polismyndigheternas bristande dokumentation av sina reva-kontroller i tidningen Vårt Kungsholmen.

Posted in Politik | 1 Comment

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

worldabortionlawsThe World’s Abortion Laws

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett “preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Posted in Sexualpolitik, Sexuella övergrepp | Tagged , , , , , , , , , | 3 Comments

Mata inte moralismen

Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé vill ha ett “handslag med alla föräldrar” om att begränsa ungas spelvanor. Efter moderatens utspel om att föräldrar måste begränsa sina barns datorspelande för att förbättra deras skolresultat har flera personer varit ute och försvarat datorspelen med argumentet att de kan bidra till att skjuta upp alkoholdebuten.

Unga som spelar datorspel dricker mindre alkohol. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det vid det här laget och jag kan inte låta bli att tänka på alla andra debuter som spelandet också kan tänkas skjuta upp.

Flera av de som har anklagat Tobé för att moralisera har själva varit ute och gjort det när det kommer till ungas alkoholkonsumtion. Vissa saker är det fritt fram att moralisera kring. Johanna Nylander som har skrivit den av Swedish Match finansierade boken Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar nämner särskilt att spelande barn och ungdomar börjar dricka alkohol senare i livet.

tobe

Varför är personer som annars är kritiska till moralism ute och moraliserar över unga som dricker alkohol? Jag tror att två saker bidrar. För det första fungerar det. Flera av de som annars hade varit kritiska till datorspel kan ursäkta dem om de bidrar till att unga inte dricker alkohol. För det andra går det att komma undan med utan att själv bli anklagad för att moralisera. Tobé eller någon annan vuxen behöver knappast efterlysa ett handslag med alla föräldrar om att skjuta upp ungas alkoholdebut.

Det går alldeles utmärkt att vara liberal och kritisera moral förklädd till skolpolitik utan att falla i fällan att själv moralisera. Johan Norberg skriver “Dataspelen är en tacksam syndabock. Det förlägger skulden långt bortom politiken, skolan och de pedagogiska modellerna, och till en ny teknik som föräldrar och sistagångsväljare inte alltid begriper, precis som när de en gång skyllde ungdomarnas förvildning på dansbanor, serietidningar och videofilmer”.

Alkoholen är också en tacksam syndabock. Istället för att ta en omväg när du ska försvara datorspelen går det alldeles utmärkt att försvara dem för vad de är. Om de som spelar får ut någonting av det räcker det för mig.

Jag kan förstå varför föräldrar som själva inte spelar motiverar sina söners intressen med yttre omständigheter som att de kan bidra till att skjuta upp deras flytt hemifrån och alkoholdebut, men något har gått snett när även de som spelar känner sig tvugna att göra det. Detta beror nog dels på hur impopulärt det har blivit att försvara någonting rent principiellt, men det är precis vad de som är kritiska till moralism borde göra.

Posted in Ungdomar och alkohol, Ungdomars rättigheter | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

Bara bröst i Metro

Min insändare om bara bröst publicerades i Metro i dag.

insändare140304(1)

Jag har badat utan överdel på badhus, men jag har ingen aning om jag finns med i någon statistik över kvinnor som har gjort det i händelse av att någon skulle höra av sig till dem och fråga.

Varför skriver jag inte insändare och debattartiklar oftare? Senast jag lyssnade på Jonas Paulsson från Köttfri måndag och vid ett annat tillfälle Gustav Ingman från Allt åt alla, som var med och ordnade den omtalade “överklassafarin”, blev jag inspirerad att skriva insändare. Jag gick hem med den känslan, glömde bort inspirationen någonstans på vägen och gjorde ingenting av den. Den senaste veckan har jag skickat in två insändare som jag signerat med för- och efternamn som man gjorde på den gamla goda tiden.

Posted in Bara bröst, Feminism | Tagged , , , , | Leave a comment

Hur ser kompetens ut?

”Könskvoteringen gjorde det svårare för medelmåttiga män att behålla sin position. Om man är en medioker ledare behöver man omge sig med sådana som är likadan för att överleva som ledare i gruppen. Kvinnor kan utgöra ett hot mot de mediokra männen av två skäl, dels är många kompetenta, dels är det mer sannolikt att de får stöd från andra grupper. Män stödjer oftare män och kvinnor stödjer oftare kvinnor. När man kvoterar in kvinnor i en mansdominerad grupp bryter man upp möjligheterna för mediokra manliga ledare att sitta kvar tack vare stöd från andra mediokra män. När kvinnorna kvoterades in ersattes de mediokra männen av män med högre kompetens.” (Ingenjören)

Det händer saker i kvoteringsdebatten. Få debatter är annars lika stillastående. Samma argument återvinns gång på gång. Kvoteringsförespråkare argumenterar för en bred representation och menar att det inte bara är mer rättvist utan också kompetenshöjande. Kvoteringsmotståndare uppdrar åt kvinnor att vara ansiktena utåt mot kvotering enligt logiken kvinnor kan inte vara kvinnofientliga. Emellanåt skickar de också fram någon man som får för sig att det är en bra idé att uttrycka att det finns för få kompetenta kvinnor.

Vad som hänt är fler frågar sig varför en del personer är sådana motståndare till kvotering och då visar det sig att det inte enbart handlar om att värna äganderätten utan också om män som på individnivå känner sig hotade av kvotering. För att inte tala om alla män som aldrig lär bli aktuella för något styrelseuppdrag eller bli utkvoterade till förmån för någon som tillhör en underrepresenterad grupp, men ser rött om någon nämner könskvotering. Vad oroar de sig för? Handlar det om principer eller en oro för att underrepresenterade grupper* ska flytta fram sina positioner på deras bekostnad?

Vad som driver motståndet mot könskvotering är intressant. Inte helt osannolikt känner sig också några av de kvinnor som innehar positioner och menar att kvotering bidrar till bilden av kvinnor som inkompetenta hotade. Kanske inte för att de tror att de kommer att få lämna över sin plats åt någon mer kompetent, utan för att de har en självbild som kvoteringen kan tänkas hota. De vill känna att de har förtjänat sin position och de vill inte få sin kompetens ifrågasatt. Detta i ett samhälle där ens personliga framgång till stor del handlar om att känna rätt personer. Social kompetens kan man kalla det om man vill urvattna begreppet eller så kan man se att det oftare handlar om tillfälligheter. Som vilka föräldrar man råkar få samt var och med vilket kön man råkar födas.

Män har lyfts fram av män i alla tider utan att deras kompetens har ifrågasatts på grund av deras kön. Föreslår någon att kvinnor borde lyftas fram i större utsträckning kan de räkna med att de kommer att få höra att kvinnor inte är tillräckligt kompetenta. Bara en sådan sak som att deras kroppar skiljer sig från den överrepresenterade gruppens. Se till exempel avsnittet av “Fittstim – min kamp” där Belinda Olsson ifrågasätter kvinnliga brandmän.

Att mäns kompentens inte har ifrågasatts på grund av deras kön kan bero på att kvoteringen har varit mer dold, kan man tänka, men det har väl knappast undgått någon att män i högre grad lyfter fram andra män? Kvinnor läser både kvinnliga och manliga författare medan män i högre grad enbart läser (och recenserar) manliga. Så fort en del män får frågor om personer som är bra på något uppger de andra män, som om de inte vore medvetna om att det finns kvinnor som är på en betydligt högre nivå.

Till skillnad från hur man föreställer sig att den lagstadgade kvoteringen ska fungera har den dolda inte alltid uppställt krav på någon grundkompetens. Män har utgått från att de valda har varit kompetenta för att de har varit män. Män har ansetts kompetenta på grund av sitt kön, och eftersom att kvinnor och män ska vara varandras motsatser kommer kvinnor att dra det kortaste strået.

Vad som stör mig med kvoteringsdebatten är att man fortfarande talar man om kompetens som något mättbart. Inte minst när det handlar om styrelseuppdrag eller politiska uppdrag då det kan vara svårt att uttala sig om någons kompetens på förhand.

”Denna kompetens, har ni nånsin sett den? Finns den att fånga i skogen, gräva upp i marken, eller att framställa i ett labb? Hur ser kompetens ut? Och hur vet man om någon besitter sådant?” skriver Tanja Suhinina i ett blogginlägg om personer som är emot kvotering och för kompetens.

Politiker har länge hotat med kvotering. Kvoteringsmotståndare får gå hem och öva på sin argumentation om de inte vill att hoten ska bli verklighet. Kompetensutveckling, någon?

kompätäns
Twittrades om kvotering under #makelovenotlaws.

* Notera att kvinnor inte är någon underrepresenterad grupp sett till befolkningen. Vi är fler än hälften.

Posted in Feminism, Politik | Leave a comment

Vanligt liv med hiv?

Personer som arbetar med frågor kring hiv pratar vanligtvis om betydelsen av normkritik för att se hela bilden och inte riskera att bekräfta redan existerande normer. Det är en god ambition, men jag upplever att den får stå tillbaka när man går ut med att det numer går att leva ett vanligt liv med hiv.

Vilka är det som kan leva ett vanligt liv med hiv? De som levde ett vanligt liv utan hiv. Genom att prata om att hivpositiva som grupp kan leva vanliga liv bortser man från de som inte heller gjorde det innan de fick sin hivdiagnos.

Om jag fick beskedet att jag var hivpositiv skulle jag vara tvungen att överge vad jag tidigare betraktade som mitt vanliga liv för vad som kanske är ett vanligt liv för andra. En hivdiagnos kanske till och med skulle få mig att leva ett mer vanligt liv än i dag beroende på hur det skulle påverka mitt sexintresse, men också mina möjligheter att ha sex på det sätt jag har det i dag.

Jag vet inte hur det skulle påverka mina chanser att få sex, men jag skulle enligt lag vara tvungen att informera om min hivstatus innan jag hade sex med någon ny person. I och med det skulle jag riskera att min hivstatus blev allmängods givet att jag fortsatte ha sex med ett inte obetydligt antal personer. I dag tänker jag sällan på risken att någon inte vill ha sex med mig, min erfarenhet av män som inte vill ha sex är ganska obefintlig, men hur det skulle vara om jag vore hivpositiv kan jag bara spekulera om. Jag antar att en del som gärna hade haft sex med mig som hivnegativ skulle avvisa mig om jag respekterade informationsplikten.

Vad ett vanligt liv är kan man fråga sig. Personerna som går ut med att det går att leva ett vanligt liv med hiv borde veta. Jag tänker mig att ett vanligt liv med hiv innebär att den hivpositiva inte behöver ändra sitt liv mot hur det var innan, men jag tänker också att det endast gäller den som levde ett ”vanligt” liv innan.

Monogama personer behöver troligen inte genomgå någon stor omställning, men de kan förstås riskera att bli lämnade på grund av sin hivstatus eller ha svårt att hitta någon att ingå en monogam relation med. Medicineringen i sig måste inte innebära någon stor omställning föreställer jag mig då det inte är ovanligt att personer går på medicinering regelbundet. Hur är det då om du har ett sexliv utöver det vanliga? Upphör vanligheten i samma stund som du får veta att du är hivpositiv i sådana fall?

Hivpositiva måste informera potentiella sexpartners om sin hivstatus, bara det får mig att tvivla när personer säger att det har blivit så okomplicerat att vara hivpositiv. Somliga menar att det är samhällets stigmatisering om något som försvårar för hivpositiva att leva vanliga liv, men då bortser man ifrån att alla inte är monogama. Stigmatiseringen av hivpositiva försvårar garanterat, men den är inte allt. Att alla kan ställa om sitt liv till att bli mer vanligt efter en hivdiagnos har jag aldrig hört någon säga i samband med att alla kan leva ett vanligt liv med hiv, men det skulle jag inte tillmäta någon som helst betydelse. Är man ointresserad av ett ”vanligt” liv är det ingen tröst.

Att använda kondom vid sex ser inte jag som något betungande, men det går inte att bortse från att det kan bero på att jag upplever att jag har valt att använda kondom. Det hade inte varit ett val om jag hade varit hivpositiv, däremot hade det varit en brottslig handling om jag hade avstått från det. Däremot är det oklart om jag hade blivit dömd för det. I dag använder jag inte något skydd vid oralsex, men hur ska man förhålla sig till det som hivpositiv? Skulle jag vara tvungen att använda slicklapp om jag ville bli slickad?

Om du är hivpositiv eller har sex med någon som är det och har tagit del av det tidigare Smittskyddsinstitutets uppgifter om att ”smittrisken vid vaginala och anala samlag där kondom används är minimal om den hivinfekterade personen uppfyller kriterierna för välinställd behandling” kanske du inte känner något behov av att använda kondom. Smittskyddsinstitutet har också uttalat att det sannolikt även gäller ”vid samlag där inte kondom används under förutsättning att inga andra sexuellt överförda infektioner föreligger”, men det hade man inga vetenskapliga belägg för.

”Inom både rättsväsendet och allmänheten finns en föreställning om att hiv är en väldigt smittsam sjukdom, men så är det inte. Om jag eller min fru hade varit smittade hade vi nog haft oskyddat sex, med den kunskap vi har i dag” har Jan Alberts från Smittskyddsinstitutet tidigare hävdat.

Personer som är monogama och använder preventivmedel kanske kan leva ett ”vanligt” liv med hiv, men de som påstår att personer som vill ha sex med flera kan leva ett vanligt liv med hiv får gärna belägga det innan jag tror dem.

Posted in Monogami, Normer, Säkrare sex | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Amnesty har inte tagit ställning för prostitution

I likhet med många andra trodde jag framtill nyligen att Amnesty International hade tagit ställning för en avkriminalisering av prostitution. Varken Amnesty International eller Amnesty i Sverige har emellertid gjort det. Vad som orsakat uppståndelsen är ett förslag från det internationella sekretariatet som de nationella organisationer ska ta ställning till. I Sverige kommer detta att ske på årsmötet 9-11 maj i Malmö.

Amnesty International har framställts som en organisation som är för prostitution, och någon i organisationen är säkert det, men om man tar del av bakgrunden till förslaget framgår det med all tydlighet att det inte är frågan om att vara för eller emot prostitution.

Fokus har varit prostituerades rättigheter och hur man ska se på en kriminalisering av prostitution OM den bidrar till att försvaga prostituerades rättigheter och försätta prostituerade i ett utanförskap. Oavsett om man tror att en kriminalisering av sexsäljande och/eller sexköp slår fel eller inte borde de prostituerades rättigheter vara i fokus, men de blir sällan det när diskussionen kommer att handla om för eller emot prostitution.

Lena Sommestad som är positiv till svenska sexköpslagen och vill exportera den har skrivit om prostitution som skäl för avvisning. Stater som kriminaliserar prostitution kan använda det som en förevändning för att avvisa prostituerade beroende på varför de kriminaliserar prostitution.

Det uttalade syftet med sexköpslagen är inte att straffa människor utan att skydda dem. Stater som varken kriminaliserar prostituerade eller sexköpare kan hävda att prostituerade försörjer sig oärligen och ändå avvisa dem. Oavsett om man är positiv till en kriminalisering eller inte bör man vara tydlig med att prostitution inte ska vara ett skäl för avvisning.

Amnesty International skriver med anledning av den senaste tidens reaktioner på den föreslagna prostitutionspolicyn att ”No decisions about Amnesty International’s position have been made yet”.

Amnesty International is currently consulting on a draft policy proposing the decriminalisation of sex work. We initiated the policy consultation process because we have seen evidence to suggest that the criminalisation of sex work leads to social marginalisation and an increased risk of human rights abuses against sex workers. The evidence also suggests that decriminalisation could be the best means to protect the rights of sex workers and ensure that these individuals receive adequate medical care, legal assistance and police protection.

I Sverige har flera kvinnoorganisationer kritiserat Amnestys ”ställningstagande” i tron att det var ett ställningstagande. Historien påminner om när Centerpartiet skulle ta fram ett nytt idéprogram och medierna återgav två meningar ur förslaget: ”Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.” Plötsligt var Centerpartiet för månggifte.

Som en liberalt sinnad person anser inte jag att det är lagstiftarens sak att bestämma hur många personer man har rätt att ingå äktenskap med åt gången och uppskattade därför den delen av förslaget, men den blev det ingenting av. Inte så förvånande med tanke på det mediala fokuset på månggifte, vilket förknippas med äldre män som gifter sig med flera unga kvinnor mot deras vilja. Om fokuset hade varit ett annat hade det kanske haft en chans.

Även om de som reagerat på Amnestys förslag hade varit medvetna om att det enbart var ett förslag är det ofrånkomligen mer taktiskt att framställa det som att man reagerar på ett ställningstagande. Alternativt framställa det som självklart att förslaget i sig tyder på ett ställningstagande, att själva godkännandet av det mer är en formsak än något annat. Att gå ut och kritisera ett förslag från några medlemmar inom en organisation skapar inte i närheten av lika mycket diskussion som ett påstående om vad en organisation vill. Kan man få det till att organisationen är för någonting som allmänheten fördömer är det ännu bättre.

Amnestys förslag till en ny policy om prostitution har mig veterligen inte bidragit till någon debatt om prostituerades villkor i Sverige och hur man konkret kan förbättra dem, men de båda sidorna har kunnat flytta fram sina positioner ytterligare och fått beskylla varandra för den ena och det andra. Utan att de prostituerade har fått det bättre.

Posted in Sexualpolitik | Tagged , , , , , , , , | 1 Comment