Seriös relation ger seriöst intryck

Skriv att du har en sambo. Det ger ett seriöst intryck. Det har jag hört ett antal gånger om alltifrån CV-skrivande till kandidaturer av olika slag, men vad är det som ger ett seriöst intryck? Och är det rimligt att betrakta människor som antingen seriösa eller oseriösa utifrån deras – i bred bemärkelse – beroendesituation?

Vad får sambon att framstå som en seriös person? Att någon kan tänkas sig att bo med personen? Att personen ”stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll” enligt sambolagen? Det faktum att personen förstår att det ger ett seriöst intryck att poängtera sitt samboskap?

Som ickemonogam har jag inget intresse av att låta monogamin definiera vilka relationer som är seriösa. Det går förstås att vara sambo utan att vara monogam, men samboende förknippas med monogami. “Nu när ni bor ihop är ni väl monogama?” som en monogam person sa när jag bodde ihop med en person. Man utgår från att personer som bor ihop är monogama. Det kan räcka att hålla handen på stan.

Relationsform som ger ett seriöst intryck. Det låter bra. Vem vill inte ge ett seriöst intryck? Är det upp till ickemonogama att omformulera vad som är seriöst eller ska de låta monogama vara seriösa i fred och istället fokusera på sina relationer? Varför ska monogama få lägga beslag på seriositeten? Bör vi verkligen upprätthålla den statusmarkör som den seriösa relationen är genom att försöka tillskriva ickemonogama relationer ett mått av seriositet? Vore det inte bättre om människor kunde anses seriösa med eller utan relationer? Med eller utan barn?

Frågar du mig kan det vara lika seriöst att ha en ickemonogam relation som en monogam sådan. Vem är jag att bedöma om andras relationer är seriösa? Varför skulle det intressera mig om någon har en seriös relation eller inte? Vad är ens en seriös relation? Om alla inblandade är på det klara med vad de vill ha ut av relationen och respekterar varandra är det seriöst, kan jag tycka, men som utomstående ska man inte tro att man har någon aning om vad som gäller i andras relationer och hur väl det efterlevs. Och det oavsett relationsform.

Mitt intresse av andras förhållningsregler i sina relationer är minimalt, men som sådana kan de vara intressanta. Ibland påverkas jag visserligen av andras regler och då kan de bli intressanta som om de vore mina egna, men då är det en annan sak.

Monogama personer har ett behov av att definiera ickemonogamas relationer som saknar motstycke från ickemonogamt håll. Från monogam utgångspunkt kan det vara avgörande om personer man möter har en monogam relation för närvarande. Det kan vara avgörande för vilken sorts relation man (inte) kan ha med dem. Mer obegripligt blir det när monogama ska definiera ickemonogamas relationer bara för att.

”Är ni tillsammans?”
”Vi har en social och sexuell relation.”
”Är ni tillsammans?”

Monogama intresserar sig inte sällan för om andra är tillsammans eller inte och det är inte alltid glasklart vad de menar eller undrar. Jag menar att jag har relationer, men enligt ett synsätt där enbart monogama relationer räknas har jag inte det. Monogamas behov av att ta reda på om personer är tillsammans med någon eller inte kan jämföras med en del personers behov av att bestämma om någon är en kvinna eller en man. Det saknas nyanser och det är ofta oklart vad kategoriserandet syftar till.

Jag kan ha en social och sexuell relation med någon och ändå få frågor om jag har en relation. Om det inte redan är uppenbart att jag har en relation av något slag – vad är det då som fattas för att det ska vara uppenbart? Räcker det inte att jag medger att jag har en social och sexuell relation? Måste den också definieras? I sådana fall utgår jag från mina egna definitioner. Relation är en bra definition. Man kan förtydliga med social och sexuell om man vill det. Ibland använder säger jag bara social då sex kan vara rätt socialt.

Jag är helt ointresserad av att anpassa mig efter ett synsätt där endast monogama relationer anses seriösa. Behöver man ens definiera sina relationer kan man fråga sig. Man måste nästan ingenting, men frågorna ställs och det blir ohållbart att ha sociala och sexuella relationer om man alltid ”passar” på relationsfrågor.

Det passar sig inte att på en arbetsintervju låta bli att svara på om man har en partner eller inte. Då kan det som ickemonogam vara enklare att bara svara att man har ett samboförhållande för att undvika en situation där man får frågor om sin ickemonogami. Jag kan inte klandra de som hellre ger ett “seriöst intryck” och skriver sambo på sitt CV än att beröra fria relationsformer och riskera en arbetsintervju för sakens skull. Ord som ger positiva intryck utan att de behöver vara sanna är trots allt vad CV-skrivande handlar om. Seriöst är värdelöst.

Posted in Monogami | Tagged , , , , , , | 6 Comments

Föräldrars åsikter om surrogatmödraskap

Funderade på vad jag har svårt för när surrogatmödraskap diskuteras och kom fram till att jag kanske borde börja i den andra änden. Vad har jag inte svårt för när surrogatmödraskap diskuteras? Om frågan diskuteras ser jag det som något positivt, men frågan har hittills präglats av personer som har bestämt sig för vad de tycker och i stort sett menar att det inte finns någonting att diskutera.

Diskussionen handlar inte om surrogatmödraskap i sig utan om det ska fortsätta vara förbjudet eller inte. Inom RFSU som jag är medlem i råder delade meningar om surrogatmödraskap. Förhoppningsvis finns det mer utrymme för en förutsättningslös diskussion där än på debattsidorna.

Två saker som jag har svårt för handlar om föräldrars åsikter om surrogatmödraskap och föräldraskap. Det lyfts inte sällan fram att ”en graviditet är bland det farligaste en fertil kvinna kan utsätta sig för”. Därför kan det ”aldrig vara acceptabelt att betala någon för att gå igenom dessa risker”. Det är ofta personer som genomgått en graviditet och kanske kommer att genomgå fler som påpekar detta. Hade det inte varit mer trovärdigt om personer som avstod en graviditet på grund av riskerna lyfte fram detta argument? Annars verkar det mest som att det visserligen är det farligaste, men bara om man gör det åt någon annan för de allra flesta kvinnor skaffar barn.

Det skulle aldrig falla mig in att be någon annan att bära och föda ett barn åt mig. Och nej, det handlar inte främst om att jag inte vill ha barn. Vill någon bära och föda barn borde det vara på den personens initiativ, tänker jag, men det finns personer som skaffar barn främst för att deras partner vill ha barn. Det har påståtts att kvinnor är mer pådrivande än män att skaffa barn inom heterorelationer. Jag har ingen aning om det stämmer, men det vore orimligt om den som inte skulle bära och föda barnet i sådana fall vore den pådrivande. Därmed inte sagt att det någonsin är rimligt att försöka övertala någon att skaffa barn med eller åt en.

Den andra saken jag har svårt för är föräldrar som argumenterar mot surrogatmödraskap med att barn och föräldraskap inte är någon mänsklig rättighet. Argumentet kanske går hem hos andra föräldrar, men det kan knappast syfta till att övertyga personer som inte har barn. Det är en annan sak som präglar diskussionen om surrogatmödraskap. Att de som deltar verkar vara mer intresserade av att nå ut till sina egna än personer som kan komma att överväga surrogatmödraskap. Om du talar om för personer som inte kan få barn att det inte är någon mänsklig rättighet framstår du enbart som osympatisk. Men du kanske brukar tala om för kvinnor som beklagar sig över att de aldrig får orgasm vid sex med andra att det inte är någon mänsklig rättighet heller, vad vet jag.

Posted in Sex | Tagged , , , , , , , | 1 Comment

Barnförbudsförespråkare som inte röstade med fötterna

Kommer ni ihåg när alla pratade om ett café i Stockholm som hade infört barnförbud? På dörren hade man satt upp en skylt med budskapet ”För allas trevnad råder barnförbud i lokalen”.

Efter att flera tidningar hade skrivit om barnförbudet, det hade diskuterats i debattprogram och självaste Diskrimineringsombudsmannen hade uttalat sig om det – åldersdiskriminering är förbjudet sedan 2009 – togs skylten ned.

barnfördbud

Caféet hade knappast fått någon uppmärksamhet om det istället hade satt upp en skylt som angav en maxgräns för antalet barnvagnar i lokalen, vilket jag sett på flera caféer i Stockholm. Det kan exempelvis handla om brandsäkerhet eller att begränsa antalet barn i lokalen.

Reaktionerna på Nelly’s barnförbud var blandade. Jag skrev ett kort blogginlägg med rubriken ”Kungsholmens tråkigaste café portar barn”. Flera personer försvarade caféet på Kungsholmen och passade på att efterlysa fler barnfria arenor. På Cafekartan gav flera personer Nelly’s 5 stjärnor i betyg utan att ha varit där, detta enbart på grund av barnförbudet. Andra uttryckte att de inte skulle sätta sin fot på caféet (igen), med eller utan barn.nellys

Sedan en tid tillbaka är caféet i fråga nedlagt. Jag har knappt sett någon uppmärksamma nedläggningen, vilket förvånar mig med tanke på tidigare skriverierna om Nelly’s. Inom kort tar Sveriges största cafékedja plats i lokalen. Det är sannolikt en uppgraderingen, men jag lär inte märka av den. Lokalen är bra, men Kungsholmen har lite för många trevliga caféer för att jag skulle inta mitt kaffe på ett café som har en negativ inställning till barn i cafémiljö eller tillhör en kedja.

Att förbjuda barn att vistas i lokalen verkar inte ha varit någon succé. När jag såg att caféet hade stängt för några veckor sedan undrade jag var alla som uppskattade barnfria miljöer hade varit det senaste året. Borde inte de ha fikat där? Det har trots allt gått bra för cafébranschen de senaste åren.

Caféet drog visserligen tillbaka barnförbudet efter all kritik, men jag har som sagt knappt sett några reaktioner på att caféet är nedlagt. Kanske hade fler sörjt om caféet hade stått på sig? Mer troligt är att de som försvarade Nelly’s barnförbud inte ens har någon aning om att caféet slagit igen eftersom att de ändå aldrig fikade där.

nellyskomNågra kommentarer från Cafekartan.

Det sägs ofta att man ska rösta med fötterna. Det har inte de som ogillar att vistas bland barn gjort i det här fallet och då är det väl klädsamt om de inte beklagar sig över att caféet fått stänga igen, kan man tycka.

Jag vet inte hur många gånger jag beklagat mig över att ställen fått stänga igen. Den feministiska HBTQ-bokhandeln Hallongrottan till exempel. Jag handlade där några gånger innan jag flyttade till Stockholm och även några gånger som Stockholmsbo, men vi var på det hela taget för få som gjorde det för att bokhandeln skulle klara sig. Jag har inte alltid råd att stödja bra projekt, men jag har åtminstone en idé om att göra det när jag kan.

Relaterat: SR, Expressen, Expressen, Mitt i, Aftonbladet, DN,

Posted in 40 skäl att inte skaffa barn | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.

Posted in Normer, Ungdomars rättigheter | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Telefonsamtal i nära relationer

För närvarande omger jag mig med personer som respekterar mitt förhållande till telefoner som ringer och telefonsamtal. Det har hänt att jag har träffat personer som ringt mig flera gånger i veckan. Några få har ringt dagligen. Kategorin personer som ringer tills de får svar och behandlar dagens telefoner som om de vore hemtelefoner har jag varit hyfsat förskonad från.

Det finns någonting konfrontativt över telefonsamtal. Oavsett vem som ringer. Bara en sådan sak som hur en person har fått tag i ens nummer kan bidra till det. Hur många har inte övervägt att uppge fel nummer när någon efterfrågat det istället för att säga att de inte vill lämna ut sitt nummer?

Telefonsamtal kan vara att föredra framför att skicka textmeddelanden fram och tillbaka när man ska bestämma var man ska ses. Men de praktiska fördelarna kan enkelt bli en förevändning för att få prata i telefon. Jag förstår också att det kan vara praktiskt att få återkoppling, men det kan endast väga upp nackdelarna om samtalet är avklarat på 2 minuter som jag ser det. Om informationen gått fram spelar det för övrigt ingen roll om personer glömmer bort den. Skriftlig information har den fördelen att man kan gå tillbaka till den.

Unga personer får inte sällan sin första telefon av föräldrar som vill kunna nå dem. Telefonen gör att de när som helst (de tycker inte sällan att de har rätt att ringa när som helst) kan ringa till sina barn och fråga var de är och vad de gör. Barnen förväntas förstås också svara när som helst eftersom att de i huvudsak har fått en telefon för att vara tillgängliga för sina föräldrar. Vem är telefonen till för när det ställs sådana krav kan man fråga sig. Jag har frågat mig själv det när min telefon ringt och okända personer i kollektivtrafiken har ifrågasatt det faktum att jag inte har svarat. Som om man hade en sådan skyldighet för att man har en telefon.

Jag ser min telefon som en möjlighet att hålla kontakten med personer. Och nej, då tänker jag inte på telefonsamtal utan på all annan kommunikation som går att ägna sig åt med en smart telefon. Telefonnumret är enbart en adress som jag ser det och som sådan behöver den inte missbrukas. På samma sätt som ens postadress inte behöver missbrukas. Möjlighet att hålla kontakten, inte möjlighet att kontrollera eller bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag har ett kontrollbehov eller för att jag vill bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag vill ha telefonkontakt dagligen med flera personer.

Personer som utsatts för våld i nära relationer kan berätta om upptrappad kontroll innan första slaget. Kontrollen inleds inte sällan med telefonsamtal. Personen vill veta var du är, vad du gör och om du är med någon och i sådana fall vem. För en sådan misstänksam person (eller en misstänksam förälder) är det inte lika fördelaktigt att skicka ett textmeddelande. Personen vill ha snabba oförberedda svar. För henom är det konfrontativa telefonsamtalet mer praktiskt.

Jag hörde en sådan berättelse för några dagar sedan i Sveriges Radio som har haft en programserie om våld i nära relationer den senaste veckan. En kvinna berättade om en man hon träffade som inledningsvis kunde ringa femton gånger om dagen. Han ska ha avslutat samtalen med att fråga om hon var med någon. Då såg hon inga varningstecknen.

Det som utifrån ser ut som svartsjuka kan se ut som kärlek för den berörda, särskilt med tanke på att kärlek förknippas med ett mått av svartsjuka i vår seriemonogama kultur. Vi förväntas inte se på svartsjuka som ett varningstecken.

Jag ser säkert varningstecknen där de inte finns, men det kan jag leva med. Jag känner ett obehag när någon jag nyss träffat (kanske har vi setts en gång) skriver och skriver, ringer och ringer. Jag har låtit flera “tillfälliga” kontakter rinna ut i sanden för att de hört av sig för ofta. Andra kanske skulle kalla det ”känslomässigt arbete”, men att förväntas vara tillgänglig på det sättet är bara obehagligt enligt mig.

Jag tror inte att alla som ringer personer de träffat någon gång med jämna mellanrum är benägna att använda våld eller nödvändigtvis är kontrollerande eller svartsjuka i sina relationer, men för mig är det ett varningstecken. Jag förknippar det med ett monogamt kontrollbehov som jag inte vill befatta mig med. Då föredrar jag att träffa personer som redan är införstådda med att man inte måste ha kontakt med varandra flera gånger i veckan för att man haft sex någon gång. Om inte annat brukar det kunna bli sex fler gånger om man fattar det.

Posted in Monogami | Tagged , , , , , | Leave a comment

Kommer Moderaternas agerande på tentan?

Äkta Moderaterna delade ut flygblad vid valstugorna i centrala Stockholm inför Europarlamentsvalet. På flygbladen fanns citat hämtade från Fredrik Reinfeldts böcker ”Det sovande folket” och ”Stenen i handen på den starke”. Det hade jag ingen aning om när jag passerade deras tält. Jag trodde att var Nya Moderaterna själva som delade ut flygbladen (de har ändrat i sin partibeteckning tidigare) och visade prov på självdistans (att “äkta” någon kan också ses som en uppmaning) eller att det var något studentikost och sådant har jag svårt fört. Det var en teatergrupp.

Nya Moderaterna uppskattade inte Äkta Moderaternas satir och anmälde teatergruppen som stod bakom den för att ha ”tagit” deras logga.

Jag har ingen aning om det var bra satir, men Reinfeldt har onekligen bidragit till den genom att påstå att han inte har skrivit några böcker och Moderaterna genom att visa att de inte har någon koll på immaterialrätt.

Jag läser immaterialrätt för närvarande och har tentamen på måndag. Med största sannolikhet kommer tentan inte innehålla någon fråga om vad ett politiskt parti kan vidta för åtgärder mot en aktör som använt delar av deras partibeteckning inom ramen för opinionsbildning eller satir, men det hade kunnat vara en tentafråga.

Har Äkta Moderaterna gjort sig skyldiga till varumärkesintrång?

Låt mig citera ur varumärkeslagen.

1 kap. 1 § “I denna lag finns bestämmelser om varumärken och andra varukännetecken för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet och som var och en kan förvärva ensamrätt till.”

Nya Moderaterna är ingen näringsverksamhet.

1 kap. 10 § ”Ensamrätten till ett varukännetecken […] innebär att ingen annan än innehavaren, utan dennes tillstånd, i näringsverksamhet får använda ett tecken som är…”

Äkta Moderaterna är mig veterligen ingen näringsverksamhet.

Kan Moderaterna åberopa någon bestämmelse i marknadsföringslagen?

Låt mig citera ur marknadsföringslagen.

2 § ”Lagen tillämpas […] då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet”

Marknadsföring definieras i 3 § som ”reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare”.

Äkta Moderaterna är inte en näringsidkare och det enda Äkta Moderaterna möjligen har gjort ”reklam” för (tänk talspråk) är några böcker som författaren inte vill kännas vid.

Moderaterna kan inte anmäla Äkta Moderaterna för förtal med någon framgång då det inte går att förtala politiska partier enligt svensk lag. Hur valrörelser hade sett ut om det hade varit möjligt kan man verkligen fråga sig.

Det är en sak att ha rätt och en annan sak att få rätt, brukar man säga. Det är en annan sak att tro sig ha rätt och varken ha rätt eller få rätt. Jag tänker på när en lärare hittade på en tvist mellan två grannar som vi skulle lösa. Läraren undrade hur vi hade löst tvisten om vi hade varit den drabbade grannen och vi hade haft rätten på vår sidan. Hade vi anmält grannen och riskerat de sociala konsekvenserna? Sannolikt inte. Det var åtminstone ingen i klassrummet som ville ta på sig rollen som rättshaverist.

Samtidigt. Den egyptiska komikern Bassem Youssef har beslutat att lägga ned sitt satirprogram. “Egypten lämpar sig inte längre för Satir. Jag är trött på att behöva oroa mig för min och min familjs säkerhet”.

Posted in Politik | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Idéprogramsfeminism

Ska organisationen skriva in feminismen i idéprogrammet var en fråga som diskuterades på ett medlemsmöte nyligen. Jag närvarade inte, men det har varit på förslag tidigare. Då röstade jag emot av den enkla anledningen att jag inte kan se att det skulle tillföra något att skriva in feminismen i idéprogrammet. Jag tror varken att det skulle leda till att fler feminister engagerar sig i organisationen eller att medlemmar skulle lämna den eller låta bli att förnya sitt medlemskap. De som röstat emot har inte gjort det för att de är antifeminister utan snarare för att de inte sett värdet av att skriva in olika ismer i idéprogrammet. Ismer som kan betyda olika saker för olika personer.

Samtidigt. Organisationen är feministisk i någon mening och det skulle inte förvåna mig om de flesta medlemmar identifierar sig som feminister. Det vore ingen stor sak att skriva in det i idéprogrammet. Det skulle sannolikt inte förändra organisationen. I en annan organisation hade jag kanske sett en fara med att det skulle leda till mindre feminism i praktiken. Jag tänker främst på uttalat feministiska politiska partier inom vilka feminismen och de jämställdhetspolitiska förslagen lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det var mer feministiska innan de ”antog” feminismen, men det spelar egentligen ingen roll, organisationer som gjort det borde åtminstone vara feministiska i praktiken, vad nu det innebär.

Att jag som själv kallar mig feminist är tveksam till att skriva in feminismen har nog till stor del att göra med att jag har svårt för personer som kräver att organisationer ska skriva under på exempelvis liberalismens eller socialismens grunder för att det överensstämmer med just deras politiska åskådning. Jag kan sällan se vad det tillför bortom att en del kan säga att de är med i en uttalat liberal eller socialistisk organisation.

Om man ska skriva in en ism eller inte beror helt på sammanhanget skulle jag säga. I ett liberalt parti kan det vara helt rimligt att skriva in liberalismen i partiprogrammet, men kanske inte i en miljöorganisation som vill samla klimataktivister i första hand, bara för att ta ett påhittat exempel.

Läs också RFSU-bloggen.

Posted in Feminism, RFSU | Tagged , , , , , | 2 Comments

Ekologiska bananer en relevant marknad

Inom konkurrensrätten talar man om relevant marknad. Innan man kan ta ställning till om en åtgärd är konkurrensbegränsande måste man först avgränsa den marknad som berörs av åtgärden. Med andra ord på vilken marknad det ska prövas om åtgärden begränsar konkurrensen. Ju snävare marknaden är desto större är sannolikheten att en åtgärd kan anses konkurrensbegränsande eller “Det är lättare att rubba marknadsjämvikten på marknader som saknar substitut än på sådana som har varor som kan ersättas” som det står i min lärobok om marknadsrätt (Marknadsrätten av Per Jonas Nordell).

Den relevanta marknaden delar man i sin tur upp i produktmarknad och geografisk marknad. För att komma fram till den relevanta produktmarknaden tittar man bland annat på produkters utbytbarhet. Om priset på en produkt höjs väljer du då en annan? Om du och tillräckligt många med dig inte gör det kan det vara en indikation på att produkten tillhör en ”egen” marknad. Pris är inte det enda som ska beaktas, det kan finnas andra saker som avgör vad vi handlar som måste tas med i beräkningen.

Det finns ett klassiskt konkurrensavgörande från EU-domstolen om bananer (Mål 27/76). I målet kom man fram till att bananer var en del av bananmarknaden och inte – som den ena parten i målet hävdade – en del av fruktmarknaden. I sin marknadsföring skulle ett bananföretag framhålla att det är något alldeles extra med bananer och särskilt deras bananer. I ett konkurrensmål är det snarare till ett bananföretags nackdel att göra gällande att bananer är oersättliga för det skulle riskera att snäva in den relevanta marknaden.

getimage.aspx

För några dagar sedan läste jag att ekologiska bananer utgör nästan en tredje del av den totala banankonsumtionen i Sverige. Det förvånade mig trots att bananer är en av få produkter som jag enbart köper om de är ekologiska. Finns inte ekologiska bananer köper jag över huvud taget inte bananer. Den relevanta marknaden för min och många andras banankonsumtion utgörs av ekologiska bananer. Ibland kostar ekobananerna mer än vad de smakar och då blir det inga av den anledningen, men oftast ligger priset runt 20 kronor för ett kilo och det är ett helt okej pris för min ekonomi någon gång ibland.

Posted in Juridik | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Politiskt omogna får en andra chans inom Sverigedemokraterna

Pavel Gamov står på plats 7 på Sverigedemokraternas lista till valet till Europaparlamentet och på plats 27 på listan till riksdagsvalet. Det rapporterades för några dagar sedan att Gamov har haft kontakt med Nationaldemokraterna, beklagat sig över att varken SD eller ND vill återinföra dödsstraffet och kallat Mona Sahlins dotters äktenskap med en ickevit man för en ”fadäs”.

Gamov som är född 1989 menar att han ”gjorde de här sakerna” innan han blev aktiv inom Sverigedemokraterna och att han då var ”väldigt vilsen och omogen” och ”väldigt ung”. De här sakerna ska ha ägt rumt 2010. Sedan dess och i och med sitt engagemang inom SD har Gamov åtminstone enligt honom själv ”mognat som person och politiker”. Agerandet som ”visar på en stor politisk omognad” vill han helst bara glömma.

Om bortförklaringen låter bekant har det sin naturliga förklaring. Jonas Åkerlund, född 1949 och riksdagsledamot för SD, var också ”politiskt omogen” i början av 2000-talet då han uttryckte rasistiska åsikter i närradio. ”Partiet i sig var också omoget. I en mening var vi kanske omogna allihop. Men sedan har det hänt väldigt mycket. Det som hände för elva, tolv år sedan, för oss i partiet är det helt överspelat.”

Gamov och Åkerlund vill komma undan med att de var politiskt omogna när de uttryckte sig rasistiskt. Gamov hoppas också att det faktum att han var och fortfarande är ung ska ursäkta honom. Jag tänker inte ifrågasätta huruvida det går att mogna politiskt på 4 år efter 16-årsåldern eller påpeka att det motsvarar en mandatperiod i riksdagen och knappt en i Europaparlamentet. Jag undrar dock varför Gamov och Åkerlund har valt att engagera sig i Sverigedemokraterna. Ett parti som antagit ett kriminalpolitiskt program som inte tar någon hänsyn till några förmildrande omständigheter och varken glömmer eller ger människor en andra chans värd namnet.

Sverigedemokraterna har åtminstone en uttalad nolltolerans mot rasism och de vill sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Partiet eftersträvar också att ”livstid ska vara livstid på riktigt”.

Vill man som Gamov och Åkerlund komma undan med att man var antingen ung, politiskt omogen eller att det var en sak som hände för flera år borde man snarare motarbeta Sverigedemokraternas kriminalpolitik som genomsyras av en radikalt annan syn på människan och hennes gärningar.

Posted in Politik | Tagged , , , , , , , , | 2 Comments

Monogami som utväg vid obehagliga sexuella närmanden

Det händer att personer inte förstår när andra är socialt och sexuellt ointresserade av dem. Det är egentligen inte konstigare än när personer missar att någon är intresserad av dem.

Det är en sak att inte förstå att en person är ointresserad och en annan att inte respektera en persons ointresse. Vid några tillfällen har jag känt mig så trängd när personer visat intresse (eller vad man ska kalla det) att jag uttryckt att jag är ”upptagen” för att de ska låta mig vara. Det har tagit emot, men det har fungerat.

Det finns personer som inte kommer att respektera dina ”Nej tack, jag är inte intresserad”, men som skulle respektera ett ”Nej tack, jag är upptagen”. De respekterar inte det faktum att du inte vill ha kontakt. De respekterar att någon annan ”äger” dig.

Det måste gå att avvisa personer med framgång utan att anspela på monogam äganderätt. För den som blir avvisad är det kanske enklare att ta det av någon som inte “får” besvara visat intresse än att bli avvisad av en person som varken är ”upptagen” eller intresserad. Jag har all förståelse för det och tycker generellt att det är rimligt att avvisa trevliga personer på ett trevligt sätt.

En annan sida av respekten för ”Nej tack, jag är upptagen” är att få frågan om man är upptagen av någon innan man hunnit bekanta sig med personen ifråga.

De bara måste veta om de ska förhålla sig till en som någon annans ägodel eller inte. Svarar du “nej” på den frågan inledningsvis kan du vara förhindrad att ta den “utvägen” senare vid behov och det är du förstås medveten om.

Jag brukar svara att jag inte är upptagen väl medveten om att det kanske bara är början på ett trängt läge, men jag vill inte påstå att jag är upptagen utan vidare.

Kanske borde jag göra personerna obekväma tillbaka och ställa en motfråga. ”Varför undrar du?”. Jag har nog lite för mycket anständighet i kroppen för att kunna göra det, men det hade säkert besparat mig en del obehag.

Påstådd eller faktisk monogami kan vara en tillfällig utväg vid obehagliga närmanden, men det är knappats hållbart i längden.

Posted in Monogami, Sex, Sexuella övergrepp | Tagged | 2 Comments