Alla som håller med förstår

Du hade förstått om du hade varit förälder, säger man till barn när de har andra åsikter om barnuppfostran eller till vuxna som ger uttryck för att de hade uppfostrat sina fiktiva barn annorlunda. Man säger det också till barnfria som inte förstått att de borde skaffa barn. Skaffa barn du också och du kommer att förstå varför man gör det.

Finns det någon som uppskattar den sortens kommentarer förutom de som fäller dem? Vissa saker kan för all del vara svåra att förstå bara med hjälp av förnuftet, men därmed inte sagt att det finns någon gemensam förståelse av vad det innebär att vara förälder. Fundera på vad, om något, ”låt föräldrar vara föräldrar” skulle förmedla.

Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska ärftlighetsläran? Den som säger: Har du rika föräldrar finns det saker du aldrig förstår (Doktor Kosmos – Å vem fan e du?)

När föräldrar talar om för sina barn att de hade förstått om de hade varit äldre, eller om de hade varit föräldrar själva, bör det inte förstås som något annat än ett sätt för dem att framställa en personlig åsikt som det närmaste en objektiv sanning. Som om det har någon avgörande betydelse för unga som berörs negativt av något att det finns andra som utan att direkt beröras ”förstår” varför det tillåts äga rum. Föräldrar som drar till med argumentet ”du kommer att förstå när du blir äldre” i brist på andra argument borde åtminstone ha förståelse för barn som framhärdar ”alla andra får ju”.

Det ska erkännas att jag själv har tänkt ”du hade förstått om du hade läst domen” ett antal gånger, men jag har själv gjort misstaget att diskutera domar utifrån medierapporteringen, så vem är jag att döma? För massor av år sedan, det är preskriberat, var det en jurist som snäste; ”har du läst domen?”. Mitt i all skam förstod jag någonstans att det var bra för mig. Jag vill inte veta hur okritiskt jag hade läst den fortsatta rapporteringen om rättsfall annars.

Med det sagt tror jag bara att det är i undantagsfall som ”du hade förstått om du hade x” tillför någonting. Dels för att den som gjort x inte nödvändigtvis förstår y, dels för att på individnivå spekulera i vad någon annars hade gjort känns lika meningsfullt som att försöka att bevisa icke-existerande förhållanden. Den som tror på samtalet bör ge personer en sportslig chans.

Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

Skilsmässor och sexuella relationer i storstan

”Vill du rädda ditt äktenskap? Håll dig långt från Stockholm” kan man läsa i Dagens Nyheter. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt att rent statistiskt sett rädda sitt äktenskap i Stockholm och kanske övriga Sverige med för den delen är att inte skaffa barn.

Personer i Stockholm skiljer sig antagligen mest av samma skäl som en ickemonogam person kan föredra att bo där. På en mindre ort utgår i alla fall jag från att de flesta har eller vill ha en monogam relation. Inte för att jag överlag utgår från att människor är monogama utan för att jag ser fler skäl att leva monogamt på en mindre ort. Där kan den monogama relationen vara en förutsättning för att över huvud taget kunna ha ett mer regelbundet sexliv som inte bara består av one night stands.

Det är klart att en ickemonogam kan försöka få till en sexuell relation med någon på en mindre ort, men risken att personen förr eller senare vill ha en monogam relation är överhängande. Ens utsikter att ha flera sexuella relationer på en mindre ort begränsas inte bara av utbudet på personer att ha sex med utan också att de som bor där har någorlunda koll på varandra. Det går inte att vara anonym på samma sätt. Skulle en kvinna synas med en man skulle personer utgå från att de var ett par oavsett vad de hade för relation till varandra och bara det skulle försämra framförallt hennes chanser att ha ett utåtriktat sexliv.

Personer har föreställningar om kvinnor och män inte kan vara vänner i storstan också och det är verkligen beklagligt när kvinnor och män inte kan göra saker ihop utan att passera som par. Föreställningarna har dock inte samma genomslag i en större stad där alla som tänker efter förstår att du kommer att synas med olika personer. Du kommer ofrånkomligen att bli sedd med mer än en man som kvinna och du antas inte ha en sexuell relation med alla män du lunchar med. Du kan bli sedd med olika män i Stockholm utan att det pratas om att du har ”träffat någon”.

I Stockholm är du mer av ett oskrivet blad. Personerna du springer på inte nödvändigtvis tidigare skolkamrater, du känner inte deras föräldrar. Du har inte massor av sann eller falsk bakgrundsfakta om personer du träffar om du inte aktivt har sökt upp den. Mötena blir mer förutsättningslösa. Det finns fler träffytor och du träffar fler personer totalt givet att du går utanför dörren. Du finns större möjligheter att träffa personer via Tinder och liknande. Allt detta gör att ”möjligheten eller risken att träffa någon utanför äktenskapet som man attraheras av” blir större som psykologen Anna Bennich Karlstedt uttrycker det. Jag har ibland dragit dåliga skämt om att det är lika bra att flytta ut på landet om man skulle lägra någon som man inte vill att andra ska kunna ha sex med.

På en mindre ort kan det vara svårare att lämna en längre relation utan att ha en annan relation på gång (ibland otrohet). Om du gör det och är monogamt lagd riskerar du att bli ensam. I Stockholm blir du bara en av alla singlar. I Stockholm kan man ”unna sig” en längre singelperiod. Det är roligare att leva singelliv här då det är mer accepterat att vara singel här vilket i sin tur innebär att det finns fler singlar. Alla har inte någonting inplanerat med partner eller kärnfamilj när du vill ses. Du kan träffa personer på tu man hand utan att räkna med att få en partner på köpet.

En annan fördel med att vara singel i Stockholm är att det finns fler singlar som inte har skaffat barn. Dels för att stockholmare tenderar att skaffa barn senare, men också för att storstäder drar till sig fler personer som valt bort barn. Alla singlar i Stockholm är inte frånskilda varannan vecka-föräldrar även om en del av oss har en tendens att falla för sådana. I mitt fall för att jag gång på gång blir attraherad av män som hunnit yngla av sig och separera.

Ibland när personer försöker förmå mig att flytta till någon mindre stad i Sverige brukar jag utan några förhoppningar om ett svar av något värde fråga om mitt sexliv skulle vara realistiskt i den staden. Skulle jag kunna träffa en ny storkukad person varje månad om jag kände för det? Skulle jag kunna träffa äldre personer och synas med dem på stan? Jag är inte intresserad av sexuella relationer som inte också är sociala. Skulle mitt sexliv fungera på en mindre ort där det är tillräckligt svårt att vara seriemonogam, där utsikterna för livslånga monogama relationer torde vara större? Antagligen inte.

Vill du ha sex i storstan bör du välja en stadsdel med en stor andel personer som valt bort att leva monogamt, tillfälligt eller för en längre period. Undvik miljöer där personer bara är ute efter att träffa någon för en monogam relation, personer som ofta kallas singlar. Var social och rör dig bland människor. Sitt inte hemma och förvänta dig att personer kommer att titta förbi när du minst anar det som om du bodde på en mindre ort. Räkna inte med oväntat besök.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex

Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Cykelkultur eller kanske snarare bristen på den

Det har sagts att det inte finns någon cykelkultur i Sverige. Vad innebär då avsaknaden av en cykelkultur? Det varierar beroende på vem du frågar. Det kan innebära att cykeln inte är ett självklart alternativ när personer ska transportera sig själva kortare sträckor, exempelvis när de lämnar och hämtar sina barn på skolan. Enligt Trafikverket är ungefär hälften av det totala antalet bilresor kortare än 5 kilometer och i tätort är runt 80 procent av bilresorna kortare än 3-4 kilometer.

Föräldrar som tar bilen till skolan bidrar till trafiksäkerhetsrisker för andra skolbarn. Det har vid flera tillfällen uppmärksammats att bilister är dåliga på att hålla hastigheten vid skolor. Det leder till att en del föräldrar inte vågar låta sina barn cykla till skolan på egen hand. Ett annat uttryck för avsaknaden av en cykelkultur, eller kanske snarare den rådande bilkulturen, är bilister som har svårt att acceptera det faktum att en del av oss inte har körkort. Bilister som bara måste påpeka att det kan vara bra att ha körkort. Det kan vara bra att ha en miljon kronor på banken också.

Frågar du en bilist eller en fotgängare kanske avsaknaden av en cykelkultur handlar om bristen på kultur bland cyklister. Cykelkultur skulle kunna handla om hur cyklister bör förhålla sig till varandra, men också till fotgängare och bilister. Cykelkultur kan också handla om hur bilister borde föra sig för att en sådan ska kunna ta form.

Cykelkultur handlar också om kommunikation. Vare sig den är reglerad (tänk blinkers) eller inte kan man kommunicera för att underlätta för sin omgivning. I brist på ord får man med hjälp av till buds stående medel försöka kommunicera vad man har för avsikt att göra. Ögonkontakt kan underlätta. Det händer att jag söker ögonkontakt och säger ”tack” när bilister väjer för mig. Inte för att jag borde förvänta mig något annat i de fall de har väjningsplikt utan för att även människor i privatägda stålbunkers på hjul behöver bli sedda emellanåt.

Det är hänsynsfullt att visa om man tänker bromsa in på cykelbanan för att kliva av åt sidan, att i vart fall kolla att man inte har någon cyklist precis bakom sig. När jag cyklade i Köpenhamn i somras sträckte man upp en hand innan man stannade. Ska du svänga underlättar det om du sträcker ut en hand istället för att bara cykla på som om andra trafikanter vore tankeläsare. Det är särskilt viktigt om du ska svänga vänster och korsa körbanan.

Hänsyn borde vara A och O inom alla mellanmänskliga relationer, det gäller även på vägarna. Man gör inte som vissa och trakasserar trafikvakter.  Ingen ska behöva gå till arbete och bli kallad fitta eller hora.

Cykelkultur handlar inte bara om att bilister måste visa cyklister mer hänsyn utan också om att inte alla cyklister måste sluta se fotgängare som levande väghinder. De hade kunnat vara bilister. Det är bilister som måste visa mer hänsyn, menar en del cyklister. Det måste de i och för sig men det måste även vi som cyklar när gående väjer för cyklister vid övergångsställen. Samtidigt är det svårt att klandra dem, en del cyklister kan vara fullkomligt oberäkneliga.

Alla trafikanter kommer inte titta sig för. En del fotgängare kommer att gå ut i cykelbanan rätt vad det är utan att se sig för. Antingen för att de lever efter devisen ”lev farligt dö ung” eller för att det inte finns någon cykelkultur; med en sådan hade tysta fordons framfart varit en självklarhet.

Den som är en del av trafiken har ett ansvar för att inte utsätta andra för onödiga risker. Det gäller att anpassa sin körning efter trafiken i övrigt. Som bilist parkerar man inte på trottoarer eller cykelbanor och tvingar ut fotgängare och cyklister i körbanan. Som cyklist upptar man inte hela cykelbanan, man håller till höger för att underlätta för personer att kunna köra om. Som fotgängare går man inte på cykelbanan. Man tar det försiktigare i närheten av skolor samt små cyklister och fotgängare.

Vi måste göra upp med idén om att störst går först och att vissa trafikanters tid är viktigare än andras. Det är snarare så att vi kan ställa högre krav på trafikanter som riskerar att utsätta sin omgivning för allvarligare risker. Cykelkultur eller inte, det saknas en kultur av att visa varandra grundläggande hänsyn.

Synka sexuellt med yngre man

Suzann Larsdotter tog upp en sak i Kropp & Själ i P1 om fördelen med åldersskillnad i relationer som jag aldrig tänkt på. Nämligen att det kan vara fördelaktig för kvinnor som når sin sexuella peak när de närmar sig 35-40 år att träffa yngre män som når sin när de är runt 20-25 år. För kvinnor kan en något yngre man innebära någon de kan hålla jämna steg med sexuellt. Detta kan säkert göra en del kvinnor som lever med jämnåriga manliga partners och där sexlivet inte påminner om vad det en gång var avundsjuka, menade Larsdotter.

Det var en intressant aspekt av sexlustasymmetri som jag inte tänkt på tidigare. Jag har bara tänkt att de flesta relationer ”lider” av asymmetri i sexlust efter att den inledande förälskelsefasen lagt sig och att vem som vill mer kan variera övertid. Däremot har jag tänkt massor på personers benägenhet att förhålla sig till vad andra gör och jämföra sig med dem snarare än att fundera på vad de själva vill med sina liv åt och fokusera på det.

perfect-mothers_461399_31542

Denna filmhatare såg Perfect Mothers nyligen

Sexuell läggning är ingen sexgaranti eller sexjournal

Under en diskussion om polyamorösitet är en sexuell läggning var det en person som pratade om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik (pip). Det gäller att skilja dessa beståndsdelar åt när man pratar om sexuell läggning. Alla som varit med ett tag torde veta att sexuella läggningar och relationer inte är någon sexgaranti eller sexjournal men det är som att personer är mer benägna att ta till sig det när det gäller heterosexuella personer.

Generellt anses man vara heterosexuell genom att idenitifiera sig som det eller oberoende av sexuell identitet leva med någon av ett annat kön. För personer som bryter mot heteronormen kan det krävas mer för att få sin sexuella läggning accepterad. Om bisexuella ”praktiserat” sin sexuella läggning med kvinnor och män eller om homosexuella haft sex med någon av samma kön blir ett ämne för personer som anser att andras sexuella läggning angår dem. Få bryr sig om heterosexuella haft sex med någon av ett annat kön.

Att prata om män som har sex med män (msm) eller kvinnor som har sex med kvinnor (ksk) snarare än homo- och bisexuella är en del av pip-tänket. Räcker det inte att bara säga homosexuella män undrar en del när man pratar om män som har sex med män. Om ”homosexuella män” räcker beror på vad man pratar om.

Menar man homosexuella män är det vanskligt att skriva män som har sex med män då alla homosexuella män inte har sex med män och alla män som har sex med män inte är homosexuella.

Män som har sex med män kan vara heterosexuella, bisexuella, homosexuella eller någonting annat-sexuella. Detsamma gäller åt andra hållet. Det blir felaktigt att prata om homo- eller bisexuella män om man menar män som någon gång har haft sex med män.

Varför är det relevant att göra denna distinktion? Utöver att män som har sex med män inte är lika med homosexuella män är det relevant vid exempelvis blodgivning (det finns särskilda regler för män som har haft sexuellt umgänge med män) eller när man gör sexualvaneundersökningar och intresserar sig för personers sexuella erfarenheter snarare än deras identiteter.