Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Cykelkultur eller kanske snarare bristen på den

Det har sagts att det inte finns någon cykelkultur i Sverige. Vad innebär då avsaknaden av en cykelkultur? Det varierar beroende på vem du frågar. Det kan innebära att cykeln inte är ett självklart alternativ när personer ska transportera sig själva kortare sträckor, exempelvis när de lämnar och hämtar sina barn på skolan. Enligt Trafikverket är ungefär hälften av det totala antalet bilresor kortare än 5 kilometer och i tätort är runt 80 procent av bilresorna kortare än 3-4 kilometer.

Föräldrar som tar bilen till skolan bidrar till trafiksäkerhetsrisker för andra skolbarn. Det har vid flera tillfällen uppmärksammats att bilister är dåliga på att hålla hastigheten vid skolor. Det leder till att en del föräldrar inte vågar låta sina barn cykla till skolan på egen hand. Ett annat uttryck för avsaknaden av en cykelkultur, eller kanske snarare den rådande bilkulturen, är bilister som har svårt att acceptera det faktum att en del av oss inte har körkort. Bilister som bara måste påpeka att det kan vara bra att ha körkort. Det kan vara bra att ha en miljon kronor på banken också.

Frågar du en bilist eller en fotgängare kanske avsaknaden av en cykelkultur handlar om bristen på kultur bland cyklister. Cykelkultur skulle kunna handla om hur cyklister bör förhålla sig till varandra, men också till fotgängare och bilister. Cykelkultur kan också handla om hur bilister borde föra sig för att en sådan ska kunna ta form.

Cykelkultur handlar också om kommunikation. Vare sig den är reglerad (tänk blinkers) eller inte kan man kommunicera för att underlätta för sin omgivning. I brist på ord får man med hjälp av till buds stående medel försöka kommunicera vad man har för avsikt att göra. Ögonkontakt kan underlätta. Det händer att jag söker ögonkontakt och säger ”tack” när bilister väjer för mig. Inte för att jag borde förvänta mig något annat i de fall de har väjningsplikt utan för att även människor i privatägda stålbunkers på hjul behöver bli sedda emellanåt.

Det är hänsynsfullt att visa om man tänker bromsa in på cykelbanan för att kliva av åt sidan, att i vart fall kolla att man inte har någon cyklist precis bakom sig. När jag cyklade i Köpenhamn i somras sträckte man upp en hand innan man stannade. Ska du svänga underlättar det om du sträcker ut en hand istället för att bara cykla på som om andra trafikanter vore tankeläsare. Det är särskilt viktigt om du ska svänga vänster och korsa körbanan.

Hänsyn borde vara A och O inom alla mellanmänskliga relationer, det gäller även på vägarna. Man gör inte som vissa och trakasserar trafikvakter.  Ingen ska behöva gå till arbete och bli kallad fitta eller hora.

Cykelkultur handlar inte bara om att bilister måste visa cyklister mer hänsyn utan också om att inte alla cyklister måste sluta se fotgängare som levande väghinder. De hade kunnat vara bilister. Det är bilister som måste visa mer hänsyn, menar en del cyklister. Det måste de i och för sig men det måste även vi som cyklar när gående väjer för cyklister vid övergångsställen. Samtidigt är det svårt att klandra dem, en del cyklister kan vara fullkomligt oberäkneliga.

Alla trafikanter kommer inte titta sig för. En del fotgängare kommer att gå ut i cykelbanan rätt vad det är utan att se sig för. Antingen för att de lever efter devisen ”lev farligt dö ung” eller för att det inte finns någon cykelkultur; med en sådan hade tysta fordons framfart varit en självklarhet.

Den som är en del av trafiken har ett ansvar för att inte utsätta andra för onödiga risker. Det gäller att anpassa sin körning efter trafiken i övrigt. Som bilist parkerar man inte på trottoarer eller cykelbanor och tvingar ut fotgängare och cyklister i körbanan. Som cyklist upptar man inte hela cykelbanan, man håller till höger för att underlätta för personer att kunna köra om. Som fotgängare går man inte på cykelbanan. Man tar det försiktigare i närheten av skolor samt små cyklister och fotgängare.

Vi måste göra upp med idén om att störst går först och att vissa trafikanters tid är viktigare än andras. Det är snarare så att vi kan ställa högre krav på trafikanter som riskerar att utsätta sin omgivning för allvarligare risker. Cykelkultur eller inte, det saknas en kultur av att visa varandra grundläggande hänsyn.

Synka sexuellt med yngre man

Suzann Larsdotter tog upp en sak i Kropp & Själ i P1 om fördelen med åldersskillnad i relationer som jag aldrig tänkt på. Nämligen att det kan vara fördelaktig för kvinnor som når sin sexuella peak när de närmar sig 35-40 år att träffa yngre män som når sin när de är runt 20-25 år. För kvinnor kan en något yngre man innebära någon de kan hålla jämna steg med sexuellt. Detta kan säkert göra en del kvinnor som lever med jämnåriga manliga partners och där sexlivet inte påminner om vad det en gång var avundsjuka, menade Larsdotter.

Det var en intressant aspekt av sexlustasymmetri som jag inte tänkt på tidigare. Jag har bara tänkt att de flesta relationer ”lider” av asymmetri i sexlust efter att den inledande förälskelsefasen lagt sig och att vem som vill mer kan variera övertid. Däremot har jag tänkt massor på personers benägenhet att förhålla sig till vad andra gör och jämföra sig med dem snarare än att fundera på vad de själva vill med sina liv åt och fokusera på det.

perfect-mothers_461399_31542

Denna filmhatare såg Perfect Mothers nyligen

Sexuell läggning är ingen sexgaranti eller sexjournal

Under en diskussion om polyamorösitet är en sexuell läggning var det en person som pratade om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik (pip). Det gäller att skilja dessa beståndsdelar åt när man pratar om sexuell läggning. Alla som varit med ett tag torde veta att sexuella läggningar och relationer inte är någon sexgaranti eller sexjournal men det är som att personer är mer benägna att ta till sig det när det gäller heterosexuella personer.

Generellt anses man vara heterosexuell genom att idenitifiera sig som det eller oberoende av sexuell identitet leva med någon av ett annat kön. För personer som bryter mot heteronormen kan det krävas mer för att få sin sexuella läggning accepterad. Om bisexuella ”praktiserat” sin sexuella läggning med kvinnor och män eller om homosexuella haft sex med någon av samma kön blir ett ämne för personer som anser att andras sexuella läggning angår dem. Få bryr sig om heterosexuella haft sex med någon av ett annat kön.

Att prata om män som har sex med män (msm) eller kvinnor som har sex med kvinnor (ksk) snarare än homo- och bisexuella är en del av pip-tänket. Räcker det inte att bara säga homosexuella män undrar en del när man pratar om män som har sex med män. Om ”homosexuella män” räcker beror på vad man pratar om.

Menar man homosexuella män är det vanskligt att skriva män som har sex med män då alla homosexuella män inte har sex med män och alla män som har sex med män inte är homosexuella.

Män som har sex med män kan vara heterosexuella, bisexuella, homosexuella eller någonting annat-sexuella. Detsamma gäller åt andra hållet. Det blir felaktigt att prata om homo- eller bisexuella män om man menar män som någon gång har haft sex med män.

Varför är det relevant att göra denna distinktion? Utöver att män som har sex med män inte är lika med homosexuella män är det relevant vid exempelvis blodgivning (det finns särskilda regler för män som har haft sexuellt umgänge med män) eller när man gör sexualvaneundersökningar och intresserar sig för personers sexuella erfarenheter snarare än deras identiteter.

Sexlusten, tröttheten och jämförelsepersonerna

Personer som mår bra av sina p-piller kan fortsätta använda dem var ett av råden efter att den första vetenskapliga studien om p-pillers påverkan på sexualiteten presenterades. Studien från Karolinska institutet visar att p-piller i vissa fall kan ha en negativ inverkan på åtrå, upphetsning och tillfredsställelse.

Jag har ingen erfarenhet av p-piller och vet inte om jag skulle må bra av sådana, men alldeles oavsett är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till sin egen sexlust. (Personer som inte tycker att hög sexlust har ett egenvärde kan sluta läsa.)

Sexlusten är liksom lust till andra saker inte av eller på. Frågan är vad personer som undrar om deras sexlust är lägre än vad den ”borde” vara  (eller om de ”mår bra” av sina p-piller) har att jämföra med. Jag kan relatera det till trötthet även om jag inte har någon aning om hur man ska tänka kring hur trött man ”borde” vara, för det är trots allt en del av livet att känna sig trött emellanåt, eller hur ens sexlust ”borde” vara beskaffad.

Min trötthet i samband med mens är påtaglig för att det är som natt och dag mot hur jag upplever trötthet annars. Regelbundenheten i kombination med att menströttheten bara håller i sig några dagar gör den svår att missa. Samtidigt går det inte att bortse från att det faktum att jag vet att det är ”normalt” att känna sig trött under menstruationen kan bidra till att jag är mer benägen att notera uttryck för trötthet när jag har mens. Uttryck som inte ens behöver vara ”mensrelaterade”. Jag vet att jag ”borde” känna mig tröttare än vanligt och till skillnad från andra saker som jag vet kan trötta ut en är mensen bokstavligt talat en blodig påminnelse varje gång för tröttheten byggs trots allt upp redan innan jag får den rött på vitt. Utan blodet hade jag inte haft några konkret att haka upp tröttheten på. Jämför med personer som är gravida utan att veta om det och inte har reflekterat över om de är tröttare än vanligt.

Medveten om min menströtthet sträcker sig dock inte längre än att jag kan känna att jag är tröttare i dag än vad jag var i går, men be mig inte gradera menströttheten månad efter månad för jag har ingen aning. Det påminner en del om variation i sexlust. I dag var min orgasm starkare än i går, den här gången lubricerade jag mer än förra gången jag hade sex med den personen, i dag kände jag mig mer motiverad att ha sex, etc. Från den ena dagen till den andra tror jag mig kunna säga något om variation i sexlust, men med vem eller under vilken period i sexlivet jag haft de kraftigaste orgasmerna, ingen aning.

Vad var det som fick mig att kontaka vården den där gången för flera år sedan när jag kände mig ovanligt trött och det kunde konstateras att jag hade lågt blodvärde? Det var framförallt att jag hade någonting att jämföra med. Jag hade ett kroppsarbete, det torde kunna trötta ut vem som helst, men majoriteten av mina arbetskamrater som arbetade heltid och hade tidigare arbetsdagar än mig, framstod inte alls som lika trötta.  Flera av dem var dessutom småbarnsföräldrar.

Jag var helt slut efter en arbetsvecka och innan jag accepterade att jag inte kunde boka in några aktiviteter på fredagar för att jag behövde den dagen för återhämtning för att över huvud taget orka göra någonting lördagar och söndagar blev jag tvungen att ställa in inplanerade aktiviteter.

Mina arbetskamrater var också trötta och stressade emellanåt, men de orkade göra saker under fredagarna och verkade vara mer alerta överlag. Det fick mig att uppsöka vården trots att det tar emot. En annan bidragande orsak är nog att jag under denna period faktiskt blev tröttare även om jag inte registrerade den utdragna stegvisa förändringen. Det hade inte hjälpt mig att enbart lyssna på kroppen. Min kropp hade antagligen bara svarat att det är en del av livet att vara trött.

Varför jag relaterar trötthet till ”sexlust” är att vi pratar om det som någonting absolut som är enkelt att ta på. Det påminner lite om när man på en skala från ett till fem ska uppskatta hur man känner sig. Det är en omöjlig uppgift. Var den senaste nattens sömnen en fyra eller en trea? Jämfört med vad? Hur känns en femma? Vet man kanske om man upplevt det?

Det är svårt att ens säga någonting precist om vad sexlust är. Kanske är det faktum att vi inte har någon ”normal” sexlust att jämföra med ett mindre bekymmer i sammanhanget, men det ligger närmare till hands att försöka betrakta sin trötthet utifrån när man kan skanna av sin omgivning och sociala medier efter personer, framförallt småbarnsföräldrar, som är öppna med hur trötta de är. En del minns knappt när de vaknade utsövda senast. Berättelser som kan få vem som helst att reflektera över hur trötta de är och rimligheten i det. Ingångarna till att reflektera över sin sexlust är betydligt färre. Det kanske måste till en studie om p-pillers påverkan på sexualiteten i det här översexualiserade jävla landet.

Okommenterat användande av ord

img_5200Ottar # 2 2016

Leder språket tanken eller är det tvärtom?

Har det någon betydelse för barnnormen om vi använder ordet barnfria eller barnlösa om personer som valt bort barn? Spelar det någon roll om vi säger IS eller Daesh, socialbidrag eller ekonomiskt bistånd? Kan hiv med små bokstäver bidra till att minska stigmatiseringen av hivpositiva? Har det någon betydelse om vaginala samlag beskrivs som omslutande eller penetrerande?

”De flesta sansade debattörer menar nog att det är själva diskussionen kring ord som möjligen kan förvandla samhället, orden i sig påverkar inte mycket.” skriver Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen.

I våras skrev jag om att vi borde sluta använda oskuldsbegreppet på Metros debattsida och diskuterade varför ordet är olämpligt.

”Oskuldsbegreppet antyder att den som haft sex bär skuld, men man är inte skyldig för att man har haft sex. Det finns ingenting att känna skuld för. […] Oskuldsbegreppet är främst förknippat med ”det enda riktiga” sexet, vaginala samlag. I många mänskliga kulturer har idén om mödomshinnan som spricker första gången någon har omslutande sex och som lämnar spår i form av blodfläckar, varit central i synen på sexuell oskuld. Det är bara det att mödomshinnan är en myt. Det går inte att se på personer om de har haft sex. […] För att ge en mer verklighetsnära bild av hur personer har sex och inte spä på patriarkala föreställningar som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet kan man prata om sexdebut istället.”

Vänjer personer vid laddade ord gör du genom att använda dem. Får personer att se saker från nya perspektiv gör du genom att bara presentera dem. Istället för att göra en grej av att man använder ett visst ord kan man bara använda det. Ungefär så har jag resonerat.

Ibland tar jag diskussionen om vilka ord och uttryckssätt jag använder, ibland låter jag bli för att diskussionen inte ska förta innehållet. Någonstans har jag haft en förhoppning om att mottagaren kan föra en inre diskussion med sig själv, men kanske är det att hoppas på mycket att okommenterat användande av ord skulle vara tillräckligt för att få personer ska se saker från nya perspektiv. Jag vet inte.

Regeringen vill med razzior avvisa personer som sökt skydd

Regeringen vill avvisa fler papperslösa. I dag presenterade justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och inrikesminister Anders Ygeman ”Nio åtgärder för ett bättre återvändande”. Bättre återvändande för vem kan man fråga sig. Knappast för de papperslösa som lever gömda just för att de av olika skäl inte kan eller vill ”återvända”.

Regeringen föreslår bland annat polisen ska få göra razzior på arbetsplatser utan att det föreligger någon brottsmisstanke för att fler personer som fått avslag på sina asylansökningar ska kunna avvisas.

Statsminister Stefan Löfven kommenterade förslaget och menade att man vill avvisa fler som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd, men framhöll också att arbetsplatsinspektioner ska användas för att komma åt arbetsgivare som utnyttjar papperslösa arbetstagare.

En fråga som infinner sig är om polisens resurser ska läggas på arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och/eller på att avvisa/utvisa papperslösa som ibland utnyttjas. För oss som är för fri rörlighet är frågan felställd.

Det är viktigt att ha i åtanke att alla papperslösa som arbetar inte blir utnyttjade. Ur den papperslöses perspektiv kan arbetet vara ett sätt att försörja sig precis som för personer som har papper men också ett sätt att lära sig svenska och komma in i det svenska samhället.

Om regeringens inre utlänningskontroller blir verklighet lär det även drabba papperslösa som inte utnyttjas på jobbet. Regeringens mål med den tillfälliga asyllagstiftningen var att kraftigt minska antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd. I brist på förslag för att stärka papperslösas ställning på den svenska arbetsmarknaden får man sluta sig till att regeringen i första hand är ute efter förvärra redan utsatta personers livssituation. I annat fall borde regeringen överväga avkriminalisering  av arbete utan arbetstillstånd.  Då skulle arbetsgivarna få bära ansvaret för att ett anställningsförhållande föreligger då de utnyttjar papperlösa.

Fristående skolor med konfessionell inriktning och föräldrars fria skolval

Varför vill inte liberalerna följa internationella konventioner? Det frågar sig en insändarskribent i Sundsvalls Tidning med anledning av att flera företrädare för Liberalerna vill förhindra fler “religiösa friskolor” (DN Debatt).

Insändarskribenten menar att ”Föräldrar har rätt att välja vilken sorts undervisning deras barn ska få.” Tydligen har föräldrar en sådan rätt enligt den lättlästa versionen av förklaringen.

Huvudregeln är att utbildningen och undervisningen ska vara icke-konfessionell (frånvaro av religiösa inslag). Däremot kan fristående skolor få tillstånd att bedriva utbildning med konfessionell inriktning av Skolinspektionen. Det är den tillståndsgivningen Jan Björklund vill sätta stopp för. Men även med ett sådant tillstånd måste själva undervisningen när läraren förklarar hur det ligger till vara icke-konfessionell. Deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Utbildning är ett bredare begrepp än undervisning. Utbildning omfattar till exempel vad som sker på raster, under skolutflykter och vad som händer på ett internat medan undervisning tar sikte på det lärarledda, tänk vanliga lektioner.

“De allra flesta av de religiösa friskolor som finns i dag är kristna. Enligt utbildningsdepartementet finns 54 kristna friskolor, elva muslimska och en judisk.”

Att undervisningen ska vara icke-konfessionell innebär inget hinder för skolor att besöka kyrkor, moskéer och synagogor och andra religiösa lokaler eller att ta emot företrädare för religiösa samfund som en del av religionsundervisningen. Sådana besök kan utgöra ett inslag i undervisningen men tanken är inte att de ska ersätta den lärarledda religionsundervisningen.

I FN:s allmänna förklaring kan man också läsa att ”[r]ätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Det förutsätter förstås att det finns något att välja mellan. (Där jag växte upp fanns en skola för låg- och mellanstadiet, Söråkers skola, och en annan för högstadiet, Ala skola. I Timrå kommun fanns en gymnasieskola, Timrå Gymnasium.)

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundar inte någon rätt att studera vid en skola med konfessionell inriktning. Däremot måste det finnas skolor av något slag då var och en har rätt till utbildning och det är kommunernas ansvar. Det fria skolvalet innebär dock en valfrihet där det finns flera skolor att välja mellan men det har mer med dåvarande skolminister Beatrice Ask att göra än några internationella konventioner.

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995)

Frågan om varför vissa partiföreträdare tycks strunta i internationella konventioner är motiverad. Jan Björklund är medveten om andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen och har tidigare betonat att Sverige måste följa sina åtaganden. Frågan är vad  som har hänt sedan dess och vad Jan Björklund är ute efter.

janbjorklund