Ta de strukturella problemen med de ansvariga

Du kan inte rädda världen en man i taget, skriver Laurie Penny i Sex, lögner & revolution. Det är överlag trevligare att ha sex än att skriva om det, men för den som vill förändra samhället torde det skrivna ordet vara mer effektivt.

Den vanligaste kommentaren när jag påtalar felaktigheter och orättvisor är att de ansvariga tycker jag borde ta saken direkt med dem i stället för att skriva artiklar eller blogga om det eller ens skriva om det på Facebook. Tyvärr tror jag inte det skulle ge mer effekt än ett ”Jaha, vi tar det med oss.” skriver Lisa Förare Winbladh som vid flera tillfällen skrivit om bristande jämställdhet i krogbranschen.

Individuella problem kan tjäna som exempel på strukturella problem. Det är ofta mer effektivt att ge exempel än att bara påstå saker. För att ta ett exempel: Det kan vara mer effektivt att beskriva vilka uttryck det tar sig att preventivmedel ses som kvinnors ansvar än att bara konstatera att så är fallet. Det händer att jag inte ger exempel i tron att personer är förmögna till abstrakt tänkande, men det enda som händer då är att personer efterfrågar dem.

Det går att ta upp individuella problem med ansvariga och samtidigt låta dem tjäna som exempel på strukturella problem. Det är inte antingen eller om någon trodde det och det händer att personer verkar utan att synas.

Jag skriver om sex bland annat utifrån tidigare erfarenheter av sex. Det behöver inte vara mina egna erfarenheter. Jag skriver framförallt om hur vi pratar om sex och hur det skildras. Flera har skrivit om att sex är mer än vaginala samlag, om klitorisstimulansens betydelse för att minska orgasmgapet mellan fittpersoner och kukpersoner, om att man inte kan utgå från att kvinnor använder hormonella preventivmedel. Jag har kritiserat män som ejakulerar i kvinnor utan samtycke.

Det handlar inte bara om sex, jag tar det bara som exempel för att sex är mitt huvudsakliga intresse, både att ha och skriva om. Det kan handla om näthat. Tänk om personer som blev utsatta för näthat förväntades ta det med varje individuell näthatare. För kännedom, jag föredrar att inte bli näthatad. Då ser jag hellre att personer – inte bara de som utsätts – pratar om näthat som det strukturella problem det är. Det gör nog de allra flesta.

Det är bara ibland som vi förväntas ta saker direkt med de berörda. Inte sällan är det kvinnor som lyfter strukturella problem som uppmanas ligga lågt. Till exempel när personer känner sig påhoppade för att något de gjort får figurera som exempel på något man inte borde göra. Låt personer få göra dåliga saker utan att de dåliga sakerna blir omskrivna. Ta det med de ansvariga istället.

Porr som inspirationskälla till sex

Jag saknar förslag om tänkbara inspirationskällor till sex. Behöver vi en litterär kanon på tema sex? Kan vi tänka oss att unga får läsa sexnoveller under skoltid? Okej, jag raljerar, men faktum är att det är svårt att komma på realistiska alternativ till porrfilmer som inspiration. De som kritiserar porrens ställning borde därför visa ett visst mått av ödmjukhet inför svårigheten att hitta källor till upphetsning och inspiration som kan konkurrera med porren. Pornografin är åtminstone en möjlighet att se andra ha sex, något som många inte skulle kunna hitta utanför porren.

Om vi antar att porren är den enda inspirationskällan till sex och att sex förtjänar en mångfald av inspirationskällor är frågan vad som skulle kunna samsas med porrens påverkan på vår sexualitet och/eller sexualvanor. Porren verkar av allt att döma vara här för att stanna.

De som kritiserar porren för att vara den enda inspirationskällan föreslår sällan några andra tänkbara inspirationskällor eller vad, om något, porrbranschen borde göra för att motarbeta sin särställning. Är det rimligt att kräva att porren ska agera som någon slags public service och förmedla att det även finns annan inspiration att tillgå?

Många gör sin porrkonsumtionsdebut innan de sexdebuterar tillsammans med någon annan. Få är de som ifrågasätter att de bilder av sex som ”porren” förmedlar i någon mån påverkar betraktaren, men det är tvära kast mellan att konstatera att det vi tar del av påverkar oss till att det skulle fungera som en instruktionsmanual och påverka oss negativt.

Sexualundervisning brukar lyftas fram som ett viktigt komplement till pornografin och den medialiserade sexualiteten, men då handlar det främst om hur den kan problematisera ”porrsex” snarare än om undervisning som sexuell inspirationskälla. Ett argument för sexualundervisning har till och med varit att den inte ”väcker den björn som sover”.

Samtal om stereotypa bilder som pornografiskt material kan förmedla och hur porren kan påverka våra sexliv, både positivt och negativt, fyller för all den en funktion, men det är någonting annat jag ser framför mig när någon är kritisk till att porren är den enda inspirationskällan. Jag ser inte en person som är emot sådant som kan inspirera människor till att ha sex framför mig – tvärtom. Jag föreställer mig snarare någon som inte nöjer sig med vad pornografiskt eller annat material borde låta bli att förmedla, någon som också associerar inspiration med något framåtblickande och lustfyllt.

Prata gärna om vad sex kan vara, men se upp med vuxna som när de oroar sig för ungas övergång från barndom till sexuella varelser inte kan låta bli att moralisera. Föräldrar som kanske snarare menar att unga över huvud taget inte borde ha några inspirationskällor till sex. För det går inte att ha det på både sätten samtidigt utan att det enda alternativ som står till buds blir allmän sexnegativitet. Jag tror mer om de som vänder sig emot stereotypa bilder i pornografi. För faktum kvarstår. Förr eller senare har de flesta unga sex och någonstans kommer inspirationen ifrån. Frågan är var och vad de kan söka upp när den egna fantasin inte räcker.

Sexuella mönster

Att människor har en tendens att falla in i sexuella mönster är i sig ingenting konstigt. Det konstiga är vi verkar vara mindre benägna att förändra sexuella mönster i jämförelse med andra mönster. I andra sammanhang upplever jag att vi är bättre på att reflektera över att vi har vissa vanor och ifrågasätta om de fortfarande fyller den funktion de en gång fyllde.

Kanske reflekterar personer kring sexuella mönster i det tysta, sex är trots allt inte ett samtalsämne vilket som helst. Människor kanske avger sexuella nyårslöften som de håller för sig själva, vad vet jag. Mer troligt är att personer är mer benägna att försöka förändra sådant som det finns en levande diskussion om att man kan förändra.

Det finns visserligen personer, däribland sexualupplysare, som pratar om att man kan ha ett mer varierat sexliv, men det blir enkelt en abstraktion. Jämför med gymmet där det inte går att undgå variationsmöjligheterna, det blir mer konkret och rätt vad det är slår det en att man kan prova sig fram och göra saker annorlunda.

Någon sexpositiv person pratade om att det går att ha sex på olika sätt, men är inte det bara någonting man säger för att det förväntas av en när normkritik är på allas läppar? Har inte personer sitt schematiska sex i slutändan?

Inga jämförelser i övrigt, men personer provar alla möjliga dieter för att hitta någon som passar dem. Varför inte prova på att vara en sexuell periodare och ha olika sorters sex i kortare perioder och utvärdera det på egen hand eller tillsammans med någon annan? Det verkar i alla fall betydligt mer givande att utforska olika sätt att tömma kroppen på orgasmvätska än att försöka ”rensa kroppen” med flytande föda.

För små skor

Att vara kvinna är att ständigt gå omkring i för små skor. Att vara feminist är att inse att det inte är fötterna som är för stora, utan skorna som är för små.

20140225164701889

En vän undrade hur man blir med större skor. Vad kan man som feminist göra för att töja ut skorna om man inte har råd att köpa ett par i rätt storlek? Svaret känns inte lika givet som frågan. Och jag vet inte om jag är rätt person att besvara den.

Sedan några år tillbaka bor jag själv. Jag vill inte vara jämställd någon man. Jag vill heller inte ha barn då jag inte tror att det går att leva jämställt med en person man har barn med. Jag är för ointresserad av projektet visa att det går att leva jämställt med man och barn. Andra som känner sig manade får gärna försöka.

Kritiserar du ojämställdhet där du möter den får du vara beredd på att bli sedd som ”den jobbiga”. Genom att göra personen som säger ifrån när ojämställdhet, härskartekniker eller vad det månde vara uppdagas till den jobbiga kan man minimera risken för att fler sluter upp bakom kritiken. Genom att ”straffa ut” den jobbiga statuerar man ett exempel. Såhär kan det gå om du är jobbig, var inte jobbig.

Bland alla som inte tar till orda finns som regel de som tycker att den jobbiga är rätt ute utan att själva vara beredda på att förpassas till de jobbiga. Ibland får man sig en tankeställare flera år senare när den jobbiga personen gör sig påmind. För att inte tala om de som inte kan sluta upp bakom en utan att de tvingas outa sig själva.

Se till att ha dina bubblor där du tillåts vara ditt jobbiga jag. Bubblorna inom vilka du bara är en jobbig person i mängden. Utan dem kan det bli ganska ensamt emellanåt. Och se till att ha på fötterna.

8 anledningar att dejta en singelpappa

En dejtingsajt ger dig 8 anledningar att dejta en singelpappa:

1. Det uppenbara – han gillar barn. Han är bra med barn.

Jag vet inte hur många föräldrar jag följer som tycker om sina egna barn, men har svårt för andras barn. Jag har inte sett något som tyder på att föräldrar tycker om andras barn mer än vad icke-föräldrar gör.

2. Han kan förmodligen visa sina mjuka egenskaper. Om han har en dotter, kan du ge dig på att han har spenderat en eller flera eftermiddagar med att få sina naglar målade.

Jag är för målade naglar. Tråkigt om han inte skulle ha målat sina naglar tillsammans med en son. Om en mans erfarenhet av ha målat sina barns naglar har något att tillföra andra relationer låter jag vara osagt.

3. Han har tålamod. Det är en del av att vara förälder.

Han kanske har tålamod vad gäller föräldraskapet, men i övrigt då? Personligen brukar jag ha mer tålamod med saker jag själv har ”ställt till med” än sådant andra ställer till med. Är det annorlunda för föräldrar som grupp? Har de tålamod när pendeltåget står stilla, när de ska lämna och hämta barnen på förskolan (nu ska ni tänka på alla föräldrar som kör för fort utanför förskolor och utsätter barn för trafiksäkerhetsrisker), eller när de befinner sig i telefonkö och ”du behåller din plats i kön”?

4. En singelpappa är händig. Han löser allt från att skruva ihop studsmattor, laga leksaker och sno ihop en pannkakstårta.

Det är bra om personer är skickliga när det gäller praktiska sysslor, men det är inget som kommer med föräldraskapet. Det finns pappor som propsar på att få laga saker som har gått sönder, men där det stjälper mer än det hjälper. Dejta någon som har ett arbete med praktiska arbetsuppgifter, en snickare till exempel, men utgå inte från att han vill ta med sina arbetsuppgifter hem eller ägna sommaren åt att visa sig från sin händiga sida.

5. Han är osjälvisk. Det finns alltid någon eller några som går före.

Ja, barnet? Räkna med att barnet går före dig om det inte är vuxet.

6. En singelpappa har humor, är lekfull och lättsam.

Återigen, föräldrar är individer.

7. Killar med barn har ofta landat i livet och är seriösa i sitt sökande efter en ny partner.

Till skillnad från jämnåriga utan barn? Min erfarenhet är att äldre personer med eller utan barn har mer realistiska förväntningar på vad livet har att erbjuda, antagligen för att de lärt sig den hårda vägen. De har blivit besvikna både en och två gånger.

8. Du kanske kommer finna mer än en person att förälska dig i…

Ett alternativ är förstås att träffa fler personer man tycker om vare sig de är pappor, barnfria eller ”fristående” barn som inte är knutna till någon förälder man har en relation till.

Tänk om någon hade ont i fittan

Om män hade fött barn hade förlossningsvården sett annorlunda ut. Om män hade så ont i sina könsorgan att de inte kunde bära tajta jeans eller ha samlag hade det blivit ramaskri. De insinuanta påståendena om att det minsann hade sett annorlunda ut om sådant som främst drabbar kvinnor istället hade drabbat män kan inte ha undgått någon.

Att ställa kvinnor som grupp mot män som grupp ger för all del klick, men till vilken nytta? Risken är att du hamnar i en meningslös diskussion där någon bemöter en anekdot med en annan.

Vill du att vulvasmärtor ska få en högre prioritet i vården och höja kunskapen om hur det är att leva med fittont? Konstatera att personer med vulvasmärtor inte är någon prioriterad patientgrupp, att besvären inte tas på det allvar de förtjänar. Prata om hur vulvasmärtor kan påverka den drabbades livskvalitet negativt.

Vill du helst av allt hamna i en diskussion om kvinnor eller män har det värst kan du för all del roa dig med att byta ut ”kvinna” mot ”man” och se vad som händer.

Det måste gå att prata om att det är ett problem i sig att fittpersoner får dålig vård. Hade kukpersoner fått dålig vård hade det inte varit bättre.

Den som inte övertygad får stå ut med:

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen. Tänk om prostatacancer vore en kvinnosjukdom. Män är överrepresenterade bland de som begår självmord. Tänk om kvinnor svarade för 70 procent av alla självmord, då hade vi minsann sett rikstäckande kampanjer för suicidprevention. Män dör oftare på jobbet, tänk om det var kvinnor som gick till jobbet och dog.

 

Alla som håller med förstår

Du hade förstått om du hade varit förälder, säger man till barn när de har andra åsikter om barnuppfostran eller till vuxna som ger uttryck för att de hade uppfostrat sina fiktiva barn annorlunda. Man säger det också till barnfria som inte förstått att de borde skaffa barn. Skaffa barn du också och du kommer att förstå varför man gör det.

Finns det någon som uppskattar den sortens kommentarer förutom de som fäller dem? Vissa saker kan för all del vara svåra att förstå bara med hjälp av förnuftet, men därmed inte sagt att det finns någon gemensam förståelse av vad det innebär att vara förälder. Fundera på vad, om något, ”låt föräldrar vara föräldrar” skulle förmedla.

Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska ärftlighetsläran? Den som säger: Har du rika föräldrar finns det saker du aldrig förstår (Doktor Kosmos – Å vem fan e du?)

När föräldrar talar om för sina barn att de hade förstått om de hade varit äldre, eller om de hade varit föräldrar själva, bör det inte förstås som något annat än ett sätt för dem att framställa en personlig åsikt som det närmaste en objektiv sanning. Som om det har någon avgörande betydelse för unga som berörs negativt av något att det finns andra som utan att direkt beröras ”förstår” varför det tillåts äga rum. Föräldrar som drar till med argumentet ”du kommer att förstå när du blir äldre” i brist på andra argument borde åtminstone ha förståelse för barn som framhärdar ”alla andra får ju”.

Det ska erkännas att jag själv har tänkt ”du hade förstått om du hade läst domen” ett antal gånger, men jag har själv gjort misstaget att diskutera domar utifrån medierapporteringen, så vem är jag att döma? För massor av år sedan, det är preskriberat, var det en jurist som snäste; ”har du läst domen?”. Mitt i all skam förstod jag någonstans att det var bra för mig. Jag vill inte veta hur okritiskt jag hade läst den fortsatta rapporteringen om rättsfall annars.

Med det sagt tror jag bara att det är i undantagsfall som ”du hade förstått om du hade x” tillför någonting. Dels för att den som gjort x inte nödvändigtvis förstår y, dels för att på individnivå spekulera i vad någon annars hade gjort känns lika meningsfullt som att försöka att bevisa icke-existerande förhållanden. Den som tror på samtalet bör ge personer en sportslig chans.

Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

Skilsmässor och sexuella relationer i storstan

”Vill du rädda ditt äktenskap? Håll dig långt från Stockholm” kan man läsa i Dagens Nyheter. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt att rent statistiskt sett rädda sitt äktenskap i Stockholm och kanske övriga Sverige med för den delen är att inte skaffa barn.

Personer i Stockholm skiljer sig antagligen mest av samma skäl som en ickemonogam person kan föredra att bo där. På en mindre ort utgår i alla fall jag från att de flesta har eller vill ha en monogam relation. Inte för att jag överlag utgår från att människor är monogama utan för att jag ser fler skäl att leva monogamt på en mindre ort. Där kan den monogama relationen vara en förutsättning för att över huvud taget kunna ha ett mer regelbundet sexliv som inte bara består av one night stands.

Det är klart att en ickemonogam kan försöka få till en sexuell relation med någon på en mindre ort, men risken att personen förr eller senare vill ha en monogam relation är överhängande. Ens utsikter att ha flera sexuella relationer på en mindre ort begränsas inte bara av utbudet på personer att ha sex med utan också att de som bor där har någorlunda koll på varandra. Det går inte att vara anonym på samma sätt. Skulle en kvinna synas med en man skulle personer utgå från att de var ett par oavsett vad de hade för relation till varandra och bara det skulle försämra framförallt hennes chanser att ha ett utåtriktat sexliv.

Personer har föreställningar om kvinnor och män inte kan vara vänner i storstan också och det är verkligen beklagligt när kvinnor och män inte kan göra saker ihop utan att passera som par. Föreställningarna har dock inte samma genomslag i en större stad där alla som tänker efter förstår att du kommer att synas med olika personer. Du kommer ofrånkomligen att bli sedd med mer än en man som kvinna och du antas inte ha en sexuell relation med alla män du lunchar med. Du kan bli sedd med olika män i Stockholm utan att det pratas om att du har ”träffat någon”.

I Stockholm är du mer av ett oskrivet blad. Personerna du springer på inte nödvändigtvis tidigare skolkamrater, du känner inte deras föräldrar. Du har inte massor av sann eller falsk bakgrundsfakta om personer du träffar om du inte aktivt har sökt upp den. Mötena blir mer förutsättningslösa. Det finns fler träffytor och du träffar fler personer totalt givet att du går utanför dörren. Du finns större möjligheter att träffa personer via Tinder och liknande. Allt detta gör att ”möjligheten eller risken att träffa någon utanför äktenskapet som man attraheras av” blir större som psykologen Anna Bennich Karlstedt uttrycker det. Jag har ibland dragit dåliga skämt om att det är lika bra att flytta ut på landet om man skulle lägra någon som man inte vill att andra ska kunna ha sex med.

På en mindre ort kan det vara svårare att lämna en längre relation utan att ha en annan relation på gång (ibland otrohet). Om du gör det och är monogamt lagd riskerar du att bli ensam. I Stockholm blir du bara en av alla singlar. I Stockholm kan man ”unna sig” en längre singelperiod. Det är roligare att leva singelliv här då det är mer accepterat att vara singel här vilket i sin tur innebär att det finns fler singlar. Alla har inte någonting inplanerat med partner eller kärnfamilj när du vill ses. Du kan träffa personer på tu man hand utan att räkna med att få en partner på köpet.

En annan fördel med att vara singel i Stockholm är att det finns fler singlar som inte har skaffat barn. Dels för att stockholmare tenderar att skaffa barn senare, men också för att storstäder drar till sig fler personer som valt bort barn. Alla singlar i Stockholm är inte frånskilda varannan vecka-föräldrar även om en del av oss har en tendens att falla för sådana. I mitt fall för att jag gång på gång blir attraherad av män som hunnit yngla av sig och separera.

Ibland när personer försöker förmå mig att flytta till någon mindre stad i Sverige brukar jag utan några förhoppningar om ett svar av något värde fråga om mitt sexliv skulle vara realistiskt i den staden. Skulle jag kunna träffa en ny storkukad person varje månad om jag kände för det? Skulle jag kunna träffa äldre personer och synas med dem på stan? Jag är inte intresserad av sexuella relationer som inte också är sociala. Skulle mitt sexliv fungera på en mindre ort där det är tillräckligt svårt att vara seriemonogam, där utsikterna för livslånga monogama relationer torde vara större? Antagligen inte.

Vill du ha sex i storstan bör du välja en stadsdel med en stor andel personer som valt bort att leva monogamt, tillfälligt eller för en längre period. Undvik miljöer där personer bara är ute efter att träffa någon för en monogam relation, personer som ofta kallas singlar. Var social och rör dig bland människor. Sitt inte hemma och förvänta dig att personer kommer att titta förbi när du minst anar det som om du bodde på en mindre ort. Räkna inte med oväntat besök.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex