Att spela sexnegativa i händerna

Unga kvinnor som vaccinerat sig mot livmoderhalscancer är inte mer sexuellt aktiva än de ovaccinerade. Detta enligt studien Human papillomavirus vaccination and sexual behaviour: Cross-sectional and longitudinal surveys conducted in England publicerad i Vaccine.

”There have been claims recently that the HPV (Human papillomavirus) vaccination increases sexual activity in adolescent girls as it effectively gives them a ‘green light’ to have sex because of a perceived protection against sexually transmitted infections.”

”Results showed that the group of girls who had been offered the HPV vaccine were no more likely to be sexually active than the group of girls who had not yet been offered it.”

”Those who had been vaccinated (148 participants), were no more likely to have changed their condom use or increased their total number of sexual partners than the unvaccinated group (259 participants); providing evidence that neither being offered the vaccine or receiving the vaccine has an effect on the sexual behaviour of adolescent girls”

Föräldrar som oroat sig för att vaccinerade döttrar sexdebuterar tidigare kan andas ut en aning. Personligen kan jag inte låta bli att undra vilka reaktionerna hade blivit om studien hade kommit fram till att de vaccinerade sexdebuterar tidigare och har sex med fler sexpartners än de ovaccinerade. Om vi får ta del av sådana resultat i framtiden har de som delat den aktuella studien utan att stå upp för ungas rätt att också säga ja till sex krattat för att färre unga kvinnor får sina föräldrars godkännande att vaccinera sig mot livmoderhalscancer. De som stillar sexnegativa föräldrars oro av omtanke om kvinnors hälsa tar inte ansvar i händelse av ”an increase in sex” bland unga.

Hur man motiverar vaccin mot livmoderhalscancer påminner om hur man motiverar att också unga kvinnor ska ha tillgång till p-piller. Du kanske tror att p-piller är ett sexpiller, men p-piller lindrar mensvärk och kan användas till att skjuta upp mens under badsäsongen.

I jämställdhetens namn väntar jag spänt på studier som visar att hög kondomtillgänglighet inte leder till an increase in sex bland unga män och artiklar om kondomens olika användningsområden. Ge mig välvilliga vuxna som kan intyga att unga män inte har kondomer i plånboken för att skydda sig mot könssjukdomar utan i händelse av så kallad lyxrunk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Försvara ungas rättigheter även när det inte handlar om att få behålla förhuden

De flesta av oss vill inte ha våra föräldrar i sängkammaren, men av något skäl anser en del fortfarande att de ska ha rätt att bestämma hur våra (eller rättare sagt killars) könsorgan ska se ut. För mig är det en självklarhet att vara emot omskärelse på barn. Jag värnar barn och ungas rätt till sina kroppar och kroppslig integritet. Det handlar inte om vuxna som väljer att korrigera sina könsorgan, vilket man skulle kunna tro när media skriver ”manlig omskärelse” och avser avlägsnande av barns förhudar.

Det finns personer som värnar barns rättigheter, men som drar sig för att uttrycka sin mening om omskärelse på barn för att de inte vill få problem med omskurna män och deras föräldrar, muslimer och judar eller komma att förknippas med Sverigedemokraterna som motsätter sig omskärelse på barn åtminstone om den har religiösa eller kulturella förtecken. Jag har all förståelse för att man inte vill bli kallad islamofob eller antisemit utan vidare, men att inte stå upp för barn och ungas rätt till kroppslig integritet? Deras rättigheter är viktigare för mig än att jag är immun mot intellektuellt ohederliga människor som tycker om att klistra felaktiga (politiska) etiketter på andra.

Jag har undkommit både islamofob och antisemit (men inte Stalin), antagligen för att det inte är någon hemlighet att jag värnar om ungas fri- och rättigheter och vill att de ska vara friare i förhållande till sina föräldrar. De flesta liberala skribenter som vill frigöra individen från staten avser den vuxna individen. Som att den unga individen inte existerade. Innan myndigheten träder i kraft är du inte en individ enligt det synsättet, utan en del av den minsta enheten familjen. Ett kristdemokratiskt förhållningssätt med andra ord. Man talar om föräldrars frihet att begränsa sina barn och undkomma statliga pekpinnar, men knappt något alls om ungas frihet. När man är ung är staten en abstraktion, om några begränsar en är det föräldrarna. Och det finner liberaler i allmänhet helt i sin ordning.

Liberaler värnar som regel om föräldrars bestämmanderätt över sina barn även i de fall de senares frihet kommer i kläm, men det finns förstås undantag. Omskärelse på barn är ett då det är ett oåterkalleligt ingrepp. Att de i många landsting är skattefinansierade bidrar också. På den kritiken svarar de som försvarar omskärelse på barn att all barnuppfostran påverkar, att det inte finns någon vakuumförpackad barndom. Alldeles som om det vore barnuppfostran och inte medicinskt omotiverade permanenta ingrepp på försvarslösa man motsatta sig. Ja, barnuppfostran påverkar, det ligger i sakens natur och är meningen, men det ska inte tas som en förevändningen för att peka ut all påverkan som likvärdig.

Jag kan förstå att de som ser till att omskära sina barn blir förvirrade. Vi lever i ett samhälle där det är mer eller mindre okej att bestämma över sina barn. Man får inte längre slå dem, men annars är det ganska fritt fram att uppfostra dem lite hur som helst. Mot den bakgrunden är det inte underligt alls att man inte tar kritiken mot omskärelse på barn från personer som försvarar just den ordning annars på allvar. Varför skulle de ta dem på allvar när föräldrar som grupp annars inte tycks intressera sig för barn och ungas frihet från sina föräldrars godtycke?

De som vill förbjuda omskärelse på barn skulle vara mer trovärdiga och framgångsrika om de stod upp för ungas fri- och rättigheter även då det inte handlar om att få behålla sin förhud. Gör man det reducerar man också risken för att avfärdas som islamofob eller antisemit och att förknippas med personer som vill ha stängda gränser mot omvärlden.

Hur skulle det se ut om sockerknarkande 5-åringar fick rösta?

Miljöpartiets Benjamin Juhlin och Hanna Lidström argumenterar väl för ett avskaffande av rösträttsåldern på Brännpunkt. Det kan som de skriver upplevas radikalt och det är överlag talande att demokrativurmande uppfattas som radikalt i dagsläget. Jag tror inte att rösträttsåldern kommer att avskaffas inom en överskådlig framtid, men det är bra att frågan tas upp. De flesta saker vi tar för givna i dag började med en idédebatt som framstod som väl optimistisk och orealiserbar. Jag tror att det första steget är en sänkning av rösträttsåldern. Blir den 16 år kommer många vara 18 år på valdagen istället för 20 eller 21 år som många är i dag första gången de röstar. Jag kan också tänka mig att man kommer att bli röstberättigad från det år man fyller 18 år inom en snar framtid, en position det finns ett visst stöd för.

Juhlin och Lidström argumenterar inte bara för sig egen ståndpunkt, vilket är brukligt i en debatt även om åtskilliga politiker underlåter sig att debattera på debattsidor, de passar också på att bemöta de självklara invändningar mot deras resonemang. Självklara i meningen de invändningar som man av erfarenhet kan räkna med, inte självklara i meningen relevanta.

Juhlin och Lidström är väl medvetna om att deras argument är överlägsna argumenten mot att stänga ute unga från politiken, varför de inte har något att förlora på att lyfta fram motståndarsidans invändningar. De kan rada upp dem som de är just eftersom att invändningarna är undermåliga. Om man som justitieministern allt som oftast är fel ute är det till ens fördel att inte beröra meningsmotståndares mer välgenomtänkta argument. Man berättar vad på sin höjd man vill, väljer att medvetet misstolka de som tycker någonting annat, kanske insinuerar man att de gillar barnpornografi och så håller man tummarna för att ingen läser vad man replikerar. Om ingen läser debattens ursprung kan justitieministern eller motsvarande person i maktposition lyckas appellera till människors känslor och ta hem debatten den vägen.

Det svåra med att argumentera för en sänkt eller avskaffad rösträttsålder är förstås att oviljan mot att göra unga delaktiga i politiken främst handlar om en känslomässig ovilja och den är svår att övertrumfa med några argument hur bra de än är. Samma svårigheter möter man när man försöker argumentera med rasister om varför rasism är fel. Politiker bör förstås försöka behandla sakfrågan, men det är svårt när motståndet mot att göra unga delaktiga i politiken ofta grundar sig i en generellt ovilja gentemot unga, vilket man om man är politiker inte kan ge uttryck för i offentliga sammanhang ostraffat.

”En femtedel av befolkningens åsikter undanhålls den politiska makten baserat på kompetens. Ett kriterium som inte gäller någon annan grupp och som helt saknar förankring i övrig demokratisyn. På grund av godtyckligt förutfattade meningar fråntas individer från en grupp den politiska makt de förtjänar. Den makt som hade varit alldeles självklar om de inte varit ungdomar. Detta måste upphöra omedelbart genom ett avskaffande av rösträttsåldern.”

”När man lyfter upp frågan om avskaffad rösträttsålder brukar man få många kritiska frågor. En av dessa frågor är hur ett barn som är tre år ska kunna rösta. Det är inte särskilt sannolikt att det kommer att ske och det är inte heller det huvudsakliga syftet. Meningen är snarare att rösträtten ska utnyttjas när individen känner att den kan och vill påverka. Att villkora en rättighet med krav om att den ska utnyttjas är märkligt eftersom det inte görs någon skada av att man har en rättighet men inte utnyttjar den.”

”Andra menar att föräldrar kommer att styra sina barns röstande. Förutom de tabun som skulle begränsa detta kan man även ifrågasätta rimligheten i att undanhålla någons rättigheter bara för att de kan utnyttjas av någon annan.”

”En avskaffad rösträttsålder kan låta som en radikal idé. Fast om man tänker efter märker man att tanken går hand i hand med vår syn på demokrati och inflytande. Och de argument som förs fram mot idén har förts fram tidigare, till exempel i debatten om kvinnlig rösträtt. Med det i åtanke så tror vi att dagens rösträttsålder kommer avskaffas förr eller senare.”

Den moderata riksdagsledamoten Karl Sigfrid försöker sig på att bemöta ovanstående med minst sagt märkliga argument.

”Benjamin Juhlin (MP) och Hanna Lidström (MP) hävdar att avsaknaden av rösträtt för barn under 18 år strider mot vårt samhälles grundprinciper. Det är en felaktig utgångspunkt, då det finns många exempel på åldersgränser som är allmänt accepterade. Skolplikten är en lagstadgad skyldighet för barn inom ett visst åldersintervall att delta i skolundervisning. Systembolaget får inte sälja alkohol till personer under 20 år, och du får inte skaffa körkort innan du fyllt 18 år.”

Det finns en acceptans för dessa åldersgränser bland de som har rösträtt. Julin och Lidström menar att det nuvarande systemet diskriminerar unga, men eftersom att det finns ett stöd bland de som diskriminerar om att fortsätta göra det är det okej, enligt Sigfrid. Redan där framgår det med tydlighet vilka Sigfrid tycker ska vara med om forma politiken, vilkas ”acceptans” som är något värd även när den går ut över samhällsgrupper som har mycket lite att säga till om.

”Principen om att åldersgränser är diskriminering får minst sagt märkliga följder. Hävdar Miljöpartiet och Grön Ungdom att 10-åringar ska vara ute i trafiken? Eller menar de att barn visserligen saknar det omdöme som krävs för att köra bil och köpa alkohol, men att styret av Sverige är något som kan hanteras mer lättvindligt?”

Juhlin och Lidström vill prata rösträtt, men varför bemöta sakfrågan när man kan insinuera att Miljöpartiet och Grön Ungdom gärna ser 10-åringar ute i trafiken på grund av att två miljöpartister motsätter sig nuvarande rösträttsålder på Brännpunkt? Att rösta är verkligen lika farligt för Sverige som att köra bil utan körkunskaper vilket man förutsätter att 10-åringar rimligen saknar. Det låter ungefär som männen som menar att det är lika farligt att gå omkring i kort kjol som det är att använda en hoppstylta mitt i körfältet på en motorväg. Hur Sveriges styrs ska utgå från folket, men där skulle jag säga att folket har ganska lite att säga till om och ständigt körs över. Inte av 10-åringar utan av politiker.

”Myndighetsålder innebär per definition att man förväntas ta ansvar för sitt eget liv. Det ansvaret är kopplat till en rad rättigheter, så som rätten att rösta, och det är fullt rimligt.”

Det är en ganska vanlig uppfattning, att rättigheter ska infinna sig i klump på 18-årsdagen. Skyldigheter anses man däremot kunna axla tidigare. Vi har en straffmyndighetsålder som är lägre och som populistiska politiker till och med vill sänka. Vissa handlingar anses unga av någon anledning kunna ta ansvar för innan de ”förväntas ta ansvar för sitt eget liv” och innan de kan påverka den lagstiftning de kan dömas enligt redan som 15-årignar. Signaler är populära inom politiken, signalerar nuvarande straffmyndighetsålder någonting så är det att de unga som begår brott är mer mogna än de laglydiga och att de därför kan ta ansvar för sina handlingar genom att de får ta konsekvenserna av dem likt myndiga personer.

”En avskaffad åldersgräns kan tvärtemot de unga miljöpartisternas intentioner rasera viktiga demokratiska principer, som principen om att debatten måste föras på en någorlunda hög intellektuell nivå. Hur ser Miljöpartiet i ljuset av detta på politiska kampanjer riktade till sjuåringar? En politisk kampanj som lockar med godis och glada seriefigurer för att säkra röster i ett riksdagsval, är det önskvärt?”

Det är hedersvärt om Sigfrid önskar sig en ”någorlunda hög intellektuell nivå”, men på vilket sätt bidrar han till den och var ser han i övrigt tecken på att denna enligt honom viktiga demokratiska princip efterlevs? Annars är en demokratisk princip att makten ska utgå från folket och hur intellektuell nivån blir beror förstås på den intellektuella nivån hos folket. Jag kan förstå om man vill tillskriva folket intellektuell kapacitet om man företräder riksdagens största parti. Jag kan också förstå om Sigfrid tycker att han håller en hög intellektuell nivå i sin debattartikel i jämförelse med dagens haveri till debattklimat. Nej, jag tror inte att Karl Sigfrid är något intellektuellt haveri. Det är modigt av honom, det måste jag ge honom, att ge sig på att försvara något som är rätt svårt att försvara. Om någonting är svårt tenderar man för övrigt att framstå som aningen mer intellektuell genom att hålla tyst.

Vad gäller godis så lockas vuxna med vad vi kan kalla godissubstitut. Inga skulle vara gladare än de stora partierna om de räckte att dela ut Plopp, men vuxna vill hellre ha ”mer pengar i plånboken” eller subventioner. Pengar som de kan köpa Plopp eller något annat för. Jag minns när Socialdemokraterna höjde barnbidraget med 50 kronor inför valet, det var förstås godis för vuxna med barn. Jag ser inga tecken på att riksdagsledamöterna eller riksdagspartierna bryr sig om huruvida de blir valda på grund av godissubstitut eller för att de tillskrivs ett mått av intellektuell kapacitet. Eller jo, det är förstås enklare att utlova subventioner och bidrag än att leverera intellektuell heder…

”Att inte vuxna skulle dra nytta av barnens röster är en farligt naiv inställning. Avskaffad rösträttsålder skulle öppna dörren för mängder av partier, organisationer och personer som är beredda att utnyttja barns rösträtt. Se bara tillbaka på tidigare valfuskskandaler.”
Det är en befogad oro, men vad man måste göra är att skapa ett system där man försvårar för utomstående att utnyttja ungas rösträtt. Lösningen är inte att stänga ute unga från makt för att andra skulle kunna dra nytta av den. Man kan dra nytta av dementa personers rösträtt, vilket har ägt rum, men det hörs inga krav på att dementa inte ska få rösta för den sakens skull, vilket är rimligt.

”Det vore för övrigt intressant att höra vad Miljöpartiets kvinnliga sympatisörer tycker om att de unga miljöpartisterna jämför kvinnors rösträtt med rösträtt för femåringar.”

Sigfrid avslutar med att medvetet misstolka och insinuera att Juhlin och Lidström jämställer kvinnor med 5-åringar trots att han är den enda som nämnt 5-åringar och öppnat för ett sådant jämställande. Juhlin och Lidström jämställde argumenten mot att låta kvinnor rösta med argumenten mot att låta unga rösta. Några sa att kvinnor var andra klassens medborgare och några säger det om unga i dag, men framförallt pekade man på att kvinnor inte var lika mogna eller intellektuella som män då det sågs som en mer rumsren invändning. Det är inte alls olikt hur man beskriver unga personer 100 år senare. Jag förstår om Sigfrid inte är stolt över Moderaternas motstånd mot kvinnlig rösträtt när det begav sig. Sofia Arkelsten, partiets tidigare pressekreterare, påstod att partiet var med och genomförde fri och lika rösträtt för 90 år sedan. Ett uttalande hon senare fick ta tillbaka. Än är det inte för sent för Moderaterna att bli ihågkomna som en stark drivkraft för rösträtt, men jag ser tyvärr inget som tyder på att de vill bli det på egna meriter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det finns två sorters kommuner, de som har ett bra uteliv för unga och de som inte har det.

Ungdomens Nykterhetsförbund har jämfört kommunernas uteliv för unga personer mellan 16 och 19 år. Resultatet presenteras i rapporten Bra uteliv. Av landets 290 kommuner svarade 139 på enkäten som ligger till grund för resultatet. UNF:s rekommendationer för att ge unga ett bättre uteliv lyder enligt följande: Skapa nyktra mötesplatser som uttalat vänder sig till målgruppen 16-19 år, se till att fritidgårdar finns öppna sent på kvällarna under helger, ge unga reellt inflytande över sin egen fritid, satsa på extra tillsyn av alkohollagen under alkoholtäta helger för att begränsa minderårigas möjlighet att få tag i alkohol, gör en rejäl översyn av ungas uteliv i kommunen.

Det är bra rekommendationer överlag om man bortser från ”begränsa minderårigas möjlighet att få tag i alkohol” där jag inte håller med UNF. Jag tror inte att det leder till ett bättre uteliv för unga. När jag läste rapporten tänkte jag att UNF ville skapa ett bättre uteliv för unga som vill se fler nyktra miljöer, det vill säga nyktra ungdomar även om unga som dricker också kan vilja ha fler miljöer överlag. Det trodde antagligen Katarina Sjöstedt vid Extra Östergötland också när hon frågade distriktskassören Erik Levin på Ungdomens Nykterhetsförbund om ”utelivet för unga nyktra”. Alla unga dricker förstås inte, både unga nyktra och unga alkoholkonsumenter borde ha tillgång till trevliga mötesplatser om du frågar mig.

Utelivet för nyktra unga blir inte nödvändigtvis bättre av att utelivet blir sämre för unga alkoholkonsumenter, tänkte jag. Ett bra uteliv handlar inte om att nykterister ska få ett bra uteliv, utan att unga ska få det, svarade UNF på Twitter. Man behöver förstås inte hålla med om tanken att bra uteliv för unga i allmänhet betyder att de mötesplatser som finns för målgruppen är nyktra. När jag skummade igenom rapporten tänker jag att de kommuner som har dåliga eller få mötesplatser för unga alkoholkonsumenter, vilket UNF kanske finner positivt, troligen också har dåliga eller få mötesplatser för unga nyktra, att det går hand i hand.

Kronobergs län är ett av de län som gjort en kraftsatsning för att eliminera mötesplatser för unga alkoholkonsumenter. Länet har tagit fram den så kallade Kronobergsmodellen som du kan läsa mer om på Polisens hemsida. Polisen i Sundsvall, min hemkommun, har inspirerats av modellen och tillämpar den i sitt arbete. Kronobergsmodellen går i korthet ut på att polisen beslagtar och förstör alkohol från minderåriga ungdomar och kontaktar deras föräldrar. För att hitta alkoholen om den inte är uppenbar har polisen satt i system att kontrollera minderårigas väskor.

Det bästa länet fick 3,4 poäng och det sämsta 1,5 poäng av 5 möjliga. Gränsen för godkänt är 3 poäng. Kronobergs län har 8 kommuner, 4 av dem har svarat på enkäten och en av kommunerna, Växjö (3,3),  får godkänt av UNF. I mitt hemlän Västernorrlands län har 5 av 7 kommuner svarat på enkäten. 2 av dessa får godkänt, Sundsvall (3,1) och Härnösand (3,0), men det är på gränsen. Både Kronobergs län och Västernorrlands län har kommuner som arbetat aktivt med att mota ”ungdomsfylleriet” (det finns förstås fler kommuner som gör det), men de får inga 5:or av UNF för det. Det beror förstås på att UNF tar hänsyn till fler aspekter än att försvåra för unga som vill dricka alkohol.

Hårda tag mot ungas alkoholkonsumtion leder förstås inte per automatik till fler och bättre fritidsgårdar, mer inflytande för unga eller ett bättre uteliv för målgruppen generellt. Det är ändå anmärkningsvärt att många kommuner tycks lägga ner mer energi på att förmå unga att inte dricka än att unga generellt ska ha ett bra uteliv. Jag är övertygad om att kommuner som har ett bra uteliv för unga som dricker är mer sannolika att ha det också för nyktra unga. Man ska heller inte glömma bort att de som dricker, unga som vuxna, också besöker nyktra mötesplatser. Att ställa unga nykterister mot unga alkoholkonsumenter är troligen fel väg att gå om man vill skapa ett bra uteliv för UNGA.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det finns inga sena sexdebuter!

Närmare var tredje 15-åring har haft samlag, skriver Upsala Nya Tidning. Det framgår inte hur många 15-åringar som deltagit i sexuella handlingar. Sex med personer under 15 år klassas sedan 2005 som våldtäkt mot barn. Bland dessa 15-åringar finns med andra ord ett okänt antal personer som betraktas som våldtäktsoffer på grund av sin ålder då deras sexuella erfarenheter formades.

Det finns inga sexuella läggningar som garanterar sex med andra även om pedofilhysterin ibland kan få en att tro det. Det finns vuxna som saknar sexuell erfarenhet och det finns de som knullat några eller flera gånger, men som inte tycker att det motsvarar i närheten av hur mycket sex de vill ha. Att det finns vuxna som vill vara mer sexuellt aktiva är det få som förnekar, men av någon anledning föds sällan tanken att det givetvis också finns unga som vill vara det.

Istället för att enbart titta på statistik kring första gången hade det varit intressant att komplettera den med undersökningar om när unga vill ha sex. Det finns förstås unga som vill ligga, men som inte gör det av olika anledningar. Om dessa personer talar vi sällan. Vuxenvärlden är antagligen för upptagen med att utgå från att 35-åringen som vill ligga med 16-åringar naturligtvis kan välja och vraka bland dessa som om de vore smörgåsbord. Men i själva verket har han (det är alltid en han) kanske svårt att få till det ens med jämnåriga om han skulle ha några sådana önskningar.

Det hade varit intressant att se vid vilken ålder unga hade sexdebuterat om de som ville ha sex hade någon/några att ha det med. Det vore också intressant med studier om  nuvarande lagstiftning som klassar sex med personer under femton år som våldtäkt mot barn försvårar för unga som vill ha sex och redovisa eventuella konsekvenser av det.

Det har gjorts åtskilliga studier om när unga får till det första gången och med tiden har man ifrågasatt om samlag verkligen borde vara avgörande. I de sexualdebutsstudier där sex erkänns som mer än samlag brukar man vanligen låta de svarande definiera sex på egen hand. Samtidigt bör man poängtera att synen på vad sex är inte har uppstått ur ett vakuum, vi är alla i någon mån färgade av hur andra ser på saker och ting och än i dag frodas tanken att riktigt heterosexuellt sex fordrar vaginal penetration.

Flera av de 15-åringar som uppgett att de inte har haft sex torde ha deltagit i sexuella handlingar som de inte klassat som sex. Om man räknar in andra sexuella handlingar som är mindre förknippade med risker än säg heterosexuella samlag som avslutas med att mannen ejakulerar i kvinnans underliv påverkar det resultatet. Med tanke på hur mycket man officiellt oroar sig för ungas sexuella risktagande vore det högtid att säkrare sex fick sin välförtjänta ”riktig sex”-status även om jag förstås inte missunnar unga människor penetration.

Studierna om när unga ligger första gången blir vanligen underlag för artiklar om ungas sexliv vilka tenderar att fixera sig vid sexualitetens faror och risker istället för de där lustfyllda anledningarna som får människor, unga som gamla, att ha sex. På samma sätt som det skapar rubriker att endast var femte 15-åring planerar att dricka sig berusad på valborg skapar det rubriker att endast var tredje 15-åring haft samlag.

Senast kunde vi läsa att ”tidig sexdebut är kopplat till risk”. Sexdebut är i sammanhanget synonymt med samlag och tidig synonymt med erfarenhet av samlag som 15-åring. Bland de som legat är det fler som dricker och har provat narkotika (exempel på riskbeteenden enligt studien som publicerats i Scandinavian Journal of Caring Sciences) än bland de som inte legat, fick vi reda på. Det är förstås gårdagens nyheter att (unga) personer som dricker alkohol (berusning är inte ett måste) är mer sannolika att hamna i sociala miljöer där sex finns på kartan. Det intressanta är att man lägger fram det på ett sådant sätt att sex kan läsas som likställt med riskbeteende. Att de unga som har sex har det av ”fel” skäl. Det påminner om hur man problematiserar unga med självskadebeteendens sexliv. Man drar slutsatsen att eftersom att de mår dåligt och skadar sig själva måste även deras sexliv vara uttryck för deras mående i övrigt. Detta trots att rakblad och sex knappast är intimt förknippade. För att inte tala om hur dåligt man skulle kunna må om man på grund av sitt mående nekades sex eller – det kan räcka – fick hela sitt sexliv och sin sexuella identitet ifrågasatt.

Att flera riskbeteenden och problem är vanligare bland tonåringar som haft samlag innebär förstås inte att den tidiga samlagsdebuten är orsak till problemen eller att alla tonåringar med tidig samlagsdebut har ett riskbeteende – Marlene Makenzius

Att man använder alkoholen som en förevändning för att problematisera ungas sexliv eller vice versa är heller ingenting nytt. Delar av nykterhetsrörelsen pekar gärna på ett samband mellan ungdomars alkoholdrickande och sexuella aktivitet just för att det går hem hos de vuxna som varken vill att deras telningar ska dricka eller knulla.

Dagens Media, Närkes Allehanda, Johannes Forssberg, Marcus Fridholm.

Hur ser rapporteringen ut kring de unga som inte ligger då? Där skulle jag säga att fokuset hamnar mer på att bekräfta att de är okej och rentav mogna för att de avstår (märk väl) sex. Många gånger när vi läser om unga som sexdebuterar efter sin 15- eller 16-årsdag rapporteras det att de väntar med sex till skillnad från de som är tidiga med sin sexualdebut. Om du inte ligger innan 19 år för att du inte hittar någon som vill ligga med dig eller av olika skäl inte hamnar i situationer där sex är möjligt väntar du lika mycket med sex som den ofrivilligt arbetslöse går och väntar på arbetstillfällen.

Väntan indikerar ett av vuxenvärlden applåderat val som kanske inte alls är ett val. Vidare lär det finnas ett antal ungas människor där ute som gavs chansen att ligga vid något tillfälle, men erinrade sig den där vuxna rösten som kan bedyra att det aldrig för sent att säga nej och lät den fälla avgörandet. Man ska som bekant inte bara finna sig vid att man är kåt utan också analysera om man är det av rätt skäl. Åtminstone om man är ung. Det ska kännas rätt, men hur vet man han hur det känns om man aldrig haft sex? Man lägger ett stort ansvar och skuldkaptial på ungas axlar, men det tycks man inte ens vara medveten om eller så slår man aktivt bort sådana moraliskt besvärande omständigheter.

Unga tonåringar förväntas  identifiera känslor som kan vara lika tvetydiga som huruvida man träffat den rätte eller ej. Känslor som annars körs över, som när 13-åringen sitter vid matbordet och matvägrar för att det inte känns rätt att sätta i sig leverstuvningen eller vilka läckerheter det än må vara som serveras.

Flera av de som oroade sig för att de skulle komma att ha sex av ”fel” skäl och därför tackade nej när tillfälle erbjöds lär ångra sitt nej senare för nästa liggerbjudande kan dröja. Ibland veckor, ibland år. Om detta pratar vi också sällan om eller om att en del är benägna att ångra icke-händelser.

Om man är tidig om har haft samlag som 15-åring borde man rimligen vara sen om man inte har gjort det som 18-åring eller så, men tidningarna rapporterar av någon anledning inte om de sena sexdebutanterna. Ordet ”sen” kan ge vissa negativa konnotationer kanske man tänker, men då kan jag berätta att det också gäller ordet ”tidig” när det används i ett samhälle som ser tidig sexdebut och ung utlevd sexualitet överlag som synonymt med någonting negativt. Om vi ska vara ärliga är sex i 14-årsåldern knappast tidigt om man ser till de åldrar då personer som får liggerbjudanden börjar ha sex. Mens i 12-årsåldern är heller inte tidigt även om man skulle måste kalla det tidigt om man tillämpade samma logik. Tidig är subjektivt. Om du vill ha sex när du är 12 år och det inte blir av förrän två år senare innebär det uppåt två års längtan. Den 14-åringen kommer nog känna sig mer sen än tidig, men ur det vuxna perspektivet, det som räknas, finns inga sena sexdebuter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Barn gynnas knappast av vi utgår från att föräldrarna vet deras bästa!

Sju barnläkare argumenterade för en tid sedan på DN Debatt för att föräldrar skulle få rösta åt sina barn. ”Om barn fick en politisk röst via ombud, föräldrar eller vårdnadshavare, skulle man få två miljoner nya röster att kämpa om. Det är en brist i vår demokrati att dessa två miljoner medborgare saknar politisk makt”, skrev de.

De passade också på att bemöta en vanlig invändning: ”Men hur kan man veta att föräldrarna röstar som barnen skulle ha önskat? Föräldrar har redan ansvar att tillvarata sina barns intressen i alla frågor som rör dem. Man måste alltså utgå från att föräldrar vill sina barns bästa och agerar utifrån det, liksom vi gör i alla andra”.

Svaret är förstås att man inte kan veta att föräldrarna röstar i enlighet med vad barnen önskar i den mån de har några önskningar om vad deras föräldrar ska rösta på åt dem. Föräldrar har ansvar för att tillvarata sina barns intressen i frågor som rör dem, men det innebär inte att du eller jag måste utgå från att ”föräldrar vill sina barns bästa och agerar utifrån det”, men ändå påstår sju barnläkare att man måste utgå från det.

Emma Henriksson, Kristdemokraterns familjepolitiska talesperson, är inne på samma linje. ”Vi Kristdemokrater har stort förtroende för föräldrars förmåga att se till sina barns bästa” skriver hon på SVT Debatt med anledningen av debatten om genuspedagoger i förskolan. Argumentet kommer igen när Kristdemokraterna försvarar den nuvarande ordningen där föräldrarna är de som fattar beslut om hur och om föräldradagarna ska delas mellan föräldrarna. Då ska vi också utgå från att föräldrar vet sina barns bästa och agerar utifrån det. Kristdemokraterna tycker överlag att det är en bra utgångspunkt. Åtminstone så länge det rör heterosexuella föräldrapar.  Homosexuella föräldrapar, finns de ens enligt partiets definition av föräldraskap?

Andra som man inte tar för givet vet sina barns bästa är utrikesfödda föräldrar. Det är rimligt, men det är inte bara homosexuella och utrikesfödda som man inte borde utgå från att vet sina barns bästa utan föräldrar som kollektiv. Innan barnaga kriminaliserades var det mer vanligt förekommande att föräldrar fysiskt bestraffade sina barn. De gjorde de knappast för att de visste vad som var bäst för sina barn, men de som blev slagna som barn hade antagligen fört vidare den traditionen till sina egna om de inte hade varit för att samhället vågade säga att alla inte vet sina barns bästa.

Det vore förstås bra om vi kunde utgå från att alla visste sina barns bästa, mot det har jag ingenting att invända, men varken föräldrar som kollektiv eller staten har mig veterligen gjort sig förtjänt av att vi som samhälle ska utgå från att de vet vad som är bäst för barn och medborgare. Det är utopiskt, men jag tror vi kommer närmare den målsättningen genom att inte helt lämna barnuppfostran åt föräldrars godtycke, vilket man heller inte gör i dag eftersom att man vet att det kan sluta med blåmärken. Barnaga och hur föräldrar ser på att barnen kommer ut som ickeheterosexuella är förstås uttjatade exempel som används för att de är ”tillräckligt omfattande”, appellerar till människors känslor och är enkla att ta till sig. Det finns förstås baksidor som inte nödvändigtvis är kriminaliserade, men som man givetvis kan minska acceptansen kring genom att fördöma dem i största allmänhet. Undermålig kost, en intellektuellt ostimulerande tillvaro, begränsad rörelsefrihet, påtvingat fredagsmys, utegångsförbud, passiv rökning, skrikiga hemmiljöer (som inte går att ägna sig åt läxläsning i) och frånvaron av privatliv för att ge några exempel.

Vilka utgår, enligt Kristdemokraterna, från att föräldrar vet sina barns bästa i andra frågor än möjligen kring hur föräldradagarna ska fördelas? De där 4 procenten som röstar på dem? I verkligheten har människor synpunkter på andras barnuppfostran. Man går inte omkring och tror att alla är lämpade som föräldrar. Dels för att man observerat andras mindre lyckade barnuppfostran, men kanske också för att man har synpunkter på den man själv var utelämnad till. Man kanske inte ens har någon kontakt med sina föräldrar på grund av hur de behandlade en som barn. Att försöka nå ut med budskapet att föräldrar vet sina barns bästa till en befolkning som många gånger har andra erfarenheter är komplicerat med all rätt.

Att vi låter fertila människor skaffa barn gör vi inte för att de förmodligen är lämpade som föräldrar utan för att det vore omänskligt att hindra dem. Vi låter människor i någon mån fatta beslut för att vi anser att besluten har ett egenvärde. Det kan man förstås tycka utan att utgå från att intentionerna är positiva och att besluten leder till positiva utfall. Men för den sakens skull ska man inte låta bli att kritisera beslut. Vi låter knappast bli att kritisera yttranden för att de är tillåtna eller för att vi fått för oss att vi ska måste utgå från att yttranden är rimliga eftersom att de yttras.

Medan röstberättigade gemensamt kan välja vilka som ska representera dem i den lagstiftande församlingen har barn inga möjligheter att välja sina representanter.  Det – barnperspektivet – är alltid viktigt att ha i åtanke och inte enbart när föräldrar har andra uppfattningar än Kristdemokraterna eller den svenskfödda majoriteten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om barnminister Maria Larsson bryr sig om några alls får de rösta!

Kristdemokraternas beslutade under rikstinget 2011 att partiets fokus ska vara barn och unga. Om barnminister Maria Larssons senaste förslag är talande för detta fokus föreslår jag att KD lämnar barn och unga därhän.

Kvinnan på bilden ovan föreslår att anställda vid statliga institutioner som vårdar unga ska kunna kroppsvisitera de omhändertagna utan någon särskild misstanke och utan att det behöver dokumenteras i journalerna. Ministern nöjer sig inte med oönskad kroppslig beröring av omyndiga, hon vill också ge personalen befogenheter att rota i deras rum. De kommer inte ha någon möjlighet att överklaga visitationerna om förslaget, som fördöms av bland annat barnombudsmannen Fredrik Malmberg, går i genom.

Larsson medger att visitationer av det här slaget har ägt rum tidigare, och då kan man förstås tänka sig att hon borde vara kritisk till detta, men nej. Istället för att kritisera att personalen inte agerat utifrån sina befogenheter vill Larsson komma runt problemet genom att tillåta dem att handla på ett sätt som tidigare varit orättfärdigat. Självfallet är oproportionerliga befogenheter effektiviserande för personer i maktposition, det är nog få som ifrågasätter det, men vad ska vi med effektivisering som drabbar personer som i princip inte kan kräva sina rättigheter till?

Det är symptomatiskt att man inte vill samla in dokumentation som kan vara osmickrande för  personer med maktövertag. Det kan ha ”ha praktiska problem att göra mycket utav dokumentation”

menar barnministern som förstås inte talar utifrån ett barnperspektiv för då hade hon insett hur opraktiskt det är att påvisa missförhållanden om det inte finns någon som helst dokumentation som styrker dessa.

Det finns saker ska med fördel inte ska vara främst praktiska och effektiva. Rättsprocesser och överväganden om huruvida det är motiverat att kränka någons personliga integritet får gärna ta sin tid om man är någorlunda demokratiskt sinnad. När krav om att skälig misstanke ska föreligga vid ingripanden ses som ineffektiva snarare än en viktig grund att stå på är det viktigare än någonsin att skälig misstanke får stå kvar i dammiga dokument. Damma av dokumenten och kräv av anställda på ungdomshem att de måste ha på fötterna när de agerar istället för att försämra ungas rättssäkerhet och förtroende för rättsväsendet av effektivitetsskäl.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Hemligheter är en sexuellt aktiv minderårigs bästa vän!

Som sexuellt aktiv 14-åring hade jag koll på sexualbrottslagstiftningen och den del som kunde påverka mina önskade och ömsesidiga sexuella förbindelser. Jag var medveten om att personer som kände till mina sexuella relationer kunde komma att anmäla mina äldre sexpartners varför jag inte pratade om mitt sexliv med personer jag saknade förtroende för. Några män var det uppenbart att jag hade sex med, men det fick inga negativa konsekvenser för dem i någon juridisk mening då jag inte omgav mig med personer som aktivt ville försvåra för eller förhindra mitt sexliv. Lagstiftningen gjorde däremot att personer som ville ha sex med mig, varav några hade hånglat med mig och tagit på mig, inte vågade ha sex med mig när de förstod att jag var under 15 år. Min ålder var ingenting jag skyltade med, för jag var väl medveten om att den kunde utgöra ett hinder för mig, men ibland frågade personer hur gammal jag var och då svarade jag.

Lagstiftningen som klassade allt sex jag hade som 14-åring som våldtäkt skulle skydda mig, men jag kände mig inte skyddad när sex som hade jag hade tagit del av om jag bara hade varit ett halvår till ett år äldre aldrig ägde rum. För personer som inte värderar sex eller vill hålla sig till en person sexuellt är det kanske inget hinder, men jag värderade sex och jag ville ha sex med flera.

Samtidigt hade jag tur som  fick växa upp i ett sammanhang där det varken var problematiskt att jag hade sex eller med olika personer. Alla har inte den turen. Jag förstod ganska tidigt att jag hade en del friheter som många av mina jämnåriga inte hade. Jag vågade därför skriva ganska detaljerat om sexuella erfarenheter och nämna namn. Det är värdefullt för mig att kunna läsa om mitt sexliv som minderårig i efterhand. Om jag ångrar något är det att jag inte skrev mer och tog fler bilder. Kan man skriva om sitt sexliv i den åldern utan att risken att skildringarna hamnar i orätta händer är överhängande kan jag verkligen rekommendera det, men förvara dokumentationen säkert.

Allt detta tänker jag på när jag läser minderårigas funderingar till personer som håller i sexspalter om hur det ligger till med sex innan 15. Det sägs ibland att minderåriga inte ska ha sex för att de inte kan bedöma konsekvenserna av sitt handlande, då brukar man inte syfta på juridiska konsekvenser, vilket man kanske borde med tanke på de felaktiga föreställningar om vad får och inte får göra som florerar parallellt.

Det går inte att förmedla till personer under 15 år vad som gäller i praktiken utan att det framgår att är okontroversiellt för dem att ha sex OM de har någonstans att ha det och OM vuxna som kan lägga näsan i blöt inte får reda på det och redan där faller väl alla sådana förhoppningar. Då man inte bistår unga den informationen försöker en del att söka upp den på egen hand. Några undrar om de är brottslingar om de har sex. Några sexuellt aktiva är övertygade om att de är brottslingar och vill veta vad det kan får för konsekvenser för dem och deras sexpartner. Ytterligare några är kåta, men tvivlar på om de borde få utlopp för det tillsammans med andra, lagen är ju ändå lagen.

Man väljer inte sina föräldrars klasstillhörighet eller sexualmoral och man kan inte välja om man vill ha bra och uttömmande svar av experterna eller svar mer baserade på deras magkänsla. Jag är glad att jag inte behövde fråga någon sexspaltsperson om villkoren för mitt sexliv, men jag hoppas att de som inte känner att de har något annat val förstår att det kan finnas en poäng med att fråga flera vuxna och inte nöja sig med ett svar. De som svarar vill vanligen inte stöta sig med det vuxna majoritetssamhället så de trycker vanligen hellre på rätten att säga nej till sex är rätten att säga ja. De har hellre fel om hur få friheter unga personer har än om hur omfattande de är. De svarar på frågor som inte nödvändigtvis har entydiga svar och det hoppas jag att de som frågar är medvetna om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012: Bodström inser att kriminalisering av sex kan förhindra sex!

Tidigare justitieministern Thomas Bodström och Åsa Regnér, RFSU, kritiserar tillämpningen av sexualbrottslagstiftningen från 2005 på Brännpunkt. De ser en oroande utveckling där personer som har ömsesidigt sex med personer under 15 år ses som brottslingar. Oron är förstås befogad, de inte bara ses som brottslingar, de är brottslingar enligt lagens mening. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att debattartikeln är undertecknad av den person som är ansvarig för nuvarande lagstiftning och att människor sitter inlåsta på grund av önskade och ömsesidiga sexuella handlingar med minderåriga. Jag talar förstås om Thomas Bodström. Om det slagit Bodström att det inte åligger samhället att diktera villkoren för ungas sexliv är det förstås av godo, men det är svårt att inte se utspelet som ett slag i ansiktet.

Den som har samlag med ett barn under femton år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år.

Lagstiftningen är glasklar med att minderåriga inte kan samtycka till sex i någon juridisk mening. Det har hela tiden funnits utrymme för att döma unga personer som har sex med personer under 15 år och det vet Bodström, men av någon anledning kommer kritiken först nu. Bodström och Regnér är framförallt kritiska till att unga som är nära varandra i ålder och har ömsesidigt sex blir föremål för rättegångar. Meningen med lagstiftningen var aldrig att förhindra eller försvåra för unga att ha sex, skriver de.

Verkligheten är en annan. Lagstiftningen har förhindrat och försvårat för unga att ha sex. Bra personer drar sig för att ha sex med unga som vill ha sex med dem för att de inte vill riskera att fel personer får kännedom om det och anmäler. Det är förståeligt att de inte vill ta den risken, men det skyddar inte unga personer från sexuella övergrepp. Det bidrar snarare till att göra deras sexliv fattigare, vilket inte var meningen med lagändringen.

Att föräldrar kan förhindra och försvåra för sina barn att ha sex är ett problem sedan tidigare, men i och med den nuvarande lagstiftningen har de samhällets stöd när de förhindrar och försvårar. Det är vanligen en förälder som får kännedom om att deras barn  har en sexuell historik  och mot barnets vilja anmäler. Sexet var för all del frivilligt, dottern eller sonen kanske till och med var pådrivande, men det rubriceras som ”våldtäkt mot barn”. Som förälder kan man med fog känna sig oansvarig om man inte anmäler. Sedan finns det förstås de som erkänner att unga vill ha sex av samma skäl som vuxna, men som inte vill veta av att unga har sex av olika anledningar och därför gör allt för att försvåra för det att äga rum. Dessa personer kan man med fördel ignorera.

RFSU verkar för allas frihet att vara, välja och njuta. ”Alla” är värdelöst som begrepp om det exkluderar unga personer. Unga ska förstås också ha rätt att välja med vilka, hur och när de vill ha sex.

Relaterat: Lagstiftarna förstår inte vad sexuella övergrepp handlar om, Det finns ingen lag som reglerar personer ej fyllda 15 års rätt att knulla, 16-årig kvinna åtalas för sex med två 14-åriga män, Varför försvarar ni sexualbrottslagstiftningen när den inte tjänar sitt syfte?, Försvar av ömsesidigt sex bemöts med kritik mot sexuella övergrepp, Moralpaniken kring Nemos kärleksliv skadar oss unga kvinnor, Sexualbrottslagstiftningen och föräldrar som försvårar för sina döttrar att ha sex, Hur ser din våldtäktsstatistik ut?, Alla lagar som var viktiga att bryta emot har avskaffats, Kriminaliserat tonårssex, Unga har sex oavsett lagstiftning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skulle du verka för en fullgod sexualundervisning om den gjorde föräldrars påträngande sexsamtal överflödiga?

Det föregående blogginlägget ”Föräldravärderingar som kan söva björnar, någon?” får ses som ett bidrag till debatten om huruvida föräldrar bör prata sex med och sexualundervisa sina barn. Det kastar ljus på och ger sin syn på benägenheten att betona att sexualundervisning inte väcker björnen som sover. Detta sker för att blidka föräldrar som oroar sig för att sexualundervisning gör unga uppmärksamma på att de inte bara har en sexualitet utan att den också kan inspirera dem till att få utlopp för sin sexualitet tillsammans med andra.

Det räcker att ge exempel på värderingar gällande sex som vissa föräldrar har för att illustrera att det inte alltid är friktionsfritt när de förmedlar dessa till sina barn. De homofoba föräldrarnas värderingar är antagligen den främsta farhågan. Samhället har blivit mer öppet, men det finns fortfarande föräldrar som bryter kontakten med sina barn för att de inte är heterosexuella. Oron för vad andra ska tycka illustreras väl av att vi fortfarande pratar om att ”komma ut” och att dessa ”processer” fortfarande renderar reportage i livsstilsmagasin.

Sexualiteten är mycket mer än vilka kön man attraheras av. Det mest utmärkande för min sexualitet är inte att jag huvudsakligen ligger med män utan vad jag vill göra med de män jag ligger med. Vad som får mig att lubricera. Heterosexuell är en stor etikett. Heterosexuell innebär inte att jag vill ligga med alla män även om jag skulle önska att alla män var av det virket att jag ville det. De flesta av oss behöver underetiketter för att positionera oss på den sexuella kartan. Det är viktigt att komma ihåg att föräldrars värderingarna om våra underetiketter också kan vara problematiska.

Det är i dag mindre okej att uttrycka att man inte vill att ens barn ska ligga med personer av det egna könet än det är att ge uttryckt för att man inte vill att ens barn ska ligga på/med/om [någonting annat som inte har med könet på ens sexpartner(s) att göra]. Det är förstås positivt att det inte längre anses okej att uttrycka att det vore en tragedi om ens barn inte vore heterosexuella. Samtidigt är samhället är alldeles för slapphänt mot de föräldrar som värderar vad deras barn gör i praktisk sexuell handling oberoende av vem eller vilka de gör det med.

De flesta förstår mina invändningar och är helt på det klara med att föräldrars värderingar kan begränsa avkommorna. Det är viktigt att komma ihåg att det inte handlar om övergripande samhälleliga värderingar som går att förbise utan om värderingar som innehas av personer som kan dra in ditt lördagsgodis om du inte uppför dig.

Flera av de som förstår mig kan ändå inte komma över att föräldrarna borde prata om något sexrelaterat med sina barn. Det handlar inte om föräldrar som dagligen pratar om sex, för dem kommer det antagligen naturligt att prata sex med mer eller mindre vem som helst, utan om föräldrar som ska skapa situationer avsedda för sexsamtal. Det är dåligt om föräldrar ger uttryck för att homosexuella är cancer på samhällskroppen, det inser de flesta, men preventivmedel och kondomer måste föräldrarna få prata med sina barn om, invänder de. Det är som att världen går under om föräldrar inte får föreläsa om sex inför sina barn.

Föräldrar som känner att de bara måste prata sex med sina barn kan med fördel börja med att besvara deras frågor om varför de finns till. Det får du reda på när du blir äldre, kvalar inte som svar. Men frågan är om det är av intresse för berörda föräldrar. När barn undrar varför de existerar (en mycket begåvad fundering) initierar de ett indirekt samtal om sex. De sexsamtal som är tillfredsställande för den kategori föräldrar som bara måste prata sex med sina barn måste komma ovanifrån om jag förstått saken rätt och vara av mer förhörsliknande karaktär. Samtalen ska påminna om det påtvingade fredagsmyset som en del barn och unga måste ställa upp på för att deras föräldrar så gärna vill det.

Till det viktiga. Om unga personer saknar kunskap om preventivmedel, sexuellt överförbara könssjukdomar och säkrare sex är det problemet, inte att deras föräldrar inte lärt dem allt de behöver veta på det området. Det är inte det i sig som är problemet utan det där andra, är en lika vanlig som obegåvad inställning till det mesta, men på riktigt, det är kunskap alla sexuellt utlevande människor bör ha oavsett om de har föräldrar som kan allt om säkrare sex eller inte. Jag förmodar att de flesta föräldrar inte har den kunskapen, att de inte kan gradera riskerna för olika sorters sex. Jag skulle inte slå vad om mina tillgångar på att de kan vara något annat än heteronormativa. Och om de vill vara något annat nämner de garanterat att kvinnor som har sex med kvinnor kan använda sönderklippta kondomer (slicklappar) och tycker att det räcker.

Målet måste förstås vara att föräldrar kan räkna med att deras barn får den kunskap om säkrare sex som de behöver även om de inte står för kunskapsöverföringen. Där kommer samhället in för oss som tror på det. Men med tanke på hur vissa föräldrar agerar börjar jag så smått undra om de inte är mer intresserade av att kunna motivera sina påträngande sexsamtal än av samhället agerar ansvarsfullt och bistår unga en sexualundervisning som skulle göra de påträngande samtalen omöjliga att motivera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,