Den andra revolten

Har tänkt en del på den andra revolten, om man nu kan kalla det en revolt. Vuxenrevolten. När vuxna kommer på att de borde ta avstånd från sina ungdomsjag för att markera någon slags övergång från ungdom till vuxen. Vuxenrevolten hade varit alldeles utmärkt om den hade varit en uppgradering av ungdomsrevolten, men tyvärr innehåller den sällan några beståndsdelar av den sortens ålderskrisande som gör tråkiga människor lite mindre tråkiga.

Vuxenrevolten återställer istället alla de positiva saker man ägnade sin ungdom åt sig. Den som genomgår en vuxenrevolt tar avstånd sin bild av ungdomsjaget för att hen föreställer sig att det är så man blir insläppt i vuxenvärlden. Att utvecklas som människa är mycket begärt när det är så mycket enklare att bara ta avstånd från sitt tidigare jag och låta påskina att man blivit en annan, mer utvecklad, version av sig själv.

När ålderskrisande människor blickar framåt tror vuxenrevoltörerna att de har någonting att tjäna på att blicka bakåt och ta avstånd från sitt ungdomsjag och ungdomar i allmänhet. Det finns ingenting så andefattigt som att ta avstånd från sitt ungdomsjag och saker man gjorde när man var ung. Det är enkelt att ursäkta någonting som varit och inte kan göras ogjort. Självfallet hade jag lekt med kottar och tittat på tecknade barnprogram längre upp i åldern om jag fick en ny chans.

Varför du bör besöka krogar med 18-årsgräns

Under rubriken 18-åringar oroar krögare skriver Dagens Nyheter: ”Snart kan 18-årsgräns på krogen vara det enda som gäller. Åtminstone i praktiken. De krögare som i framtiden vill stänga vissa åldersgrupper ute riskerar att anmälas till Diskrimineringsombudsmannen, DO.” Artikeln publicerades 2010.

Det är inte längre tillåtet att ha separata åldersgränser för kvinnor och män på krogen, men en del menar att krogar med en högre åldersgräns ägnar sig åt indirekt åldersdiskriminering, att de är mer överseende med 18-åriga kvinnor på krogen än 18-åriga män.

Åldersgränserna blev kvar på krogen. ”Unga människor orsakar oftare ordningsproblem. Det är inte rimligt att den som driver en verksamhet som har utskänkningstillstånd ska fråntas möjligheten att själv bestämma en åldersgräns för inträde.” skrev dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag i en debattartikel.

En del krögare menade att 18-årsgräns på krogen skulle riskera att skrämma bort äldre personer. Ullenhag var inne på samma linje: ”Det viktiga för mig i diskussionerna kring ett breddat förbud mot åldersdiskrimineringen är att regeringens förslag ska vara ett tydligt steg mot ett samhälle som är mer anpassat för den befolkning som vi faktiskt har. Ett samhälle där äldre inte ska uppfatta att de utestängs på grund av sitt födelseår.”

På vilket sätt skrämmer 18-årsgränser bort äldre personer om inte 23-årsgränser gör det, kan man fråga sig. Ser de ens skillnad på 18-åringar och 23-åringar? Reflekterar personer som inte visat legitimation på krogen de senaste decennierna ens över åldersgränser? Det ska väl vara de som absolut inte vill dricka alkohol bland 18-åringar då.

Jag tror snarare att krögare är oroliga för att en 18-årsgräns på krogen skulle kunna skrämma bort unga vuxna som kommer in på ställen med högre åldersgränser. Personer mellan 20 och 23 år. I Dagens Nyheters pappersupplaga gav man utrymme åt fem personer mellan 18 och 23 år som fick svara på vad de tycker om lagstadgad 18-årsgräns på krogar. Tre av dem var negativa. En var osäker. Den enda som var positiv var 18-åringen, men hen var å andra sidan tydlig med att hen nog inte skulle uppskatta 18-åringar på krogen när hen själv fyllt 23 år.

”Generellt har jag uppfattat att de flesta själva är positiva till högre åldersgränser. För de som är oförstående kan jag bara peppa dem och säga att ungdomen gudskelov är något man växer ifrån.” (DN Sthlm)

Att en del unga vuxna har svårt för tonåringar är ingenting de bara kommer på en dag. Fråga runt och du lär märka att en del 18-åringar vill se 20-årsgränser för att de är övertygade om att de kommer att vilja ha det så när de själva fyllt 20 år. Motståndet mot att beblanda sig med yngre är ingenting som plötsligt drabbar personer, det är ofta något personer räknar med. Det är ingenting konstigt när vi lever i ett ålderssegregerat samhälle där vi tidigt får lära oss att människor ska hållas åtskilda utifrån ålder. Jag hade åtminstone förmånen att få gå i en klass för personer i årskurs 1 till 3 och sedan en för personer i årskurs 4 till 5 på låg- och mellanstadiet.

En jämnårig person som jag umgicks med i 15-årsåldern sa att hon uppskattade att umgås med äldre personer, men tyckte samtidigt att de var omogna som umgicks med personer i vår ålder. Hon menade att hon inte skulle kunna tänka sig att umgås med personer i 15-årsåldern som 20-åring. Jag har ingen aning om hon har sociala relationer med yngre personer i dag, men där och då förlorade jag all respekt för henne. Att ha sociala relationer med personer som kalkylerar med att de kommer att sortera bort personer på grund av deras ålder är inte för mig. Risken att råka ut för sådana personer torde vara lägre om man vänder sig till krogar med 18-årsgräns även om jag skulle föredra om åldersgränser var frivilliga för krögare att ha.

Ny lag i Malawi för att stoppa barnäktenskap

Malawi har flest så kallade barnäktenskap i världen. ”I Malawi gifter sig 50 procent av flickorna innan sin 18-årsdag. Motsvarande siffra för pojkarna är 6,4 procent. Målsmän arrangerar de flesta barnäktenskapen.” kan man läsa i en artikel av Emma Sundelin i senaste numret av Amnesty Press.

Åldersgränsen för att ingå äktenskap har höjts till 18 år, men Malawis konstitution tillåter att personer som fyllt 15 år men inte 18 gifter sig om föräldrarna samtycker. Det är med andra ord fortfarande möjligt att gifta bort sina barn, tvångsäktenskap. Tycka vad man vill om äktenskap, men de bör ingås frivilligt.

Sveriges radios Afrikakorrespondent Richard Myrenberg gjorde nyligen ett reportage från Malawi om barnäktenskap och tvångsäktenskap. ”2015 kom det en ny lag i Malawi som förbjöd flickor under 18 år att gifta sig. Tusentals äktenskap har upplösts i landet sedan dess, men fortfarande gifts unga flickor bort. Den enorma fattigdomen är en orsak till varför det fortgår – flickans familj får pengar, getter eller kor i brudpris och det blir en mun mindre att mätta i familjen.”

Tillräckligt politiskt insatt och engagerad

Demokratiutredningen har föreslagit att Sverige bör införa rösträtt för 16-åringar i kommun och landsting. Det finns flera argument mot en sänkning av rösträttsåldern. Ett vanligt argument är att unga inte är tillräckligt politiskt insatta eller engagerade för att få rösta. Inte tillräckligt politiskt insatta och engagerade jämfört med vadå? Om det ligger någonting i det kan man fråga sig om en bidragande orsak är att de saknar rösträtt.

Det sägs ibland att den som inte röstar inte har någon rätt att klaga på den förda politiken. Det utesluter med andra ord alla som inte är röstberättigade. Det är som om inget annat politiskt engagemang än att gå och rösta var fjärde år och vara medlem i ett politiskt parti räknas.  Jag blir fortfarande förvånad när personer undrar vilket parti jag är medlem i när jag berättar att jag är politiskt engagerad.

Jag kan inte svara på om röstberättigade är mer politiskt engagerade och politiskt insatta än unga icke röstberättigade, eller om unga inte är tillräckligt engagerade och insatta för att det skulle motivera en sänkning av rösträttsåldern, men det är uppenbart att allt politiskt engagemang inte räknas. Då har jag inte ens berört argumentet som sådant, men det går inte att bortse från att det inte ställs några motsvarande krav på att personer som fyllt 18 år. Svensk rösträtt är inte villkorad på det sättet. Den som avtjänar ett fängelsestraff förlorar inte rösträtten under tiden.

Om man tänker sig politiskt engagemang som partipolitiska krav på lagstiftning missar man stora delar av civilsamhället. Unga som engagerar sig utomparlamentariskt hade antagligen passerat som mer politiskt engagerade om de hade åkt till Almedalsveckan och tilldelats en partitröja för att företräda ett politiskt parti. Helst ett riksdagsparti.

”I dag är det de unga som driver på. Det minsta man kan begära då är att de inte ska viftas undan som okunniga och oansvariga” skriver straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud i Svensk sexualbrottslag : en framåtsyftande tillbakablick med anledning av ungas engagemang i jämställdhets- och sexualitetsfrågor. Leijonhufvud beskriver ett engagemang som hade varit mer synligt om det inte vore för att vi lever i ett ålderssegregerat samhälle där unga ifrågasätts till engagemang och person.

Politiker uttrycker emellanåt missnöje över att unga inte är mer engagerade i partipolitik när det kanske snarare är så att de unga som är politiskt intresserade inte engageras av partierna. 

Minderårigas bristande tillgång till p-piller

År 2009 förklarande en vice chefsåklagare att han inte skulle tveka att åtala den som skrev ut p-piller till någon under 15 år. Uttalandet bidrog inte helt oväntat till oro bland barnmorskor på ungdomsmottagningarna runt om i landet. Under de senaste åren har det framkommit att flera mottagningar inte längre skriver ut p-piller till minderåriga på grund av det ”oklara rättsläget”. Hur många unga som nekats p-piller är svårt att svara på.

Trots kritik mot den tidigare vice chefsåklagarens tolkning av lagen och trots de orimliga konsekvenser en sådan skulle få för sexuellt aktiva unga, så är det som att uttalandet etsat sig fast i vårt kollektiva medvetande. Den felaktiga föreställningen att personer under 15 år inte får ha sex påverkar i dag mer än någonsin ungas tillgång till preventivmedel och i praktiken därmed också risken för oönskade graviditeter.

Minderårigas tillgång till p-piller beror dels på vilket landsting de tillhör, men också vilka riktlinjer ungdomsmottagningarna har. För att inte tala om hur varje enskild barnmorskas inställning till minderåriga som har sex kan bli avgörande. Det går inte att säga något generellt om mottagningarnas riktlinjer, men en sak är säker. En minderårig person som behöver p-piller kan inte längre räkna med att få sådana utskrivna.

För unga som överväger p-piller är ungdomsmottagningarnas riktlinjer svåröverskådliga. Det är tillräckligt svårt som utomstående att få en bild av dem. En del mottagningar skriver ut p-piller till minderåriga, andra har som utgångspunkt att inte göra det. Vissa mottagningar gör det endast med föräldrarnas kännedom. Det påstås att en del ungdomsmottagningar kräver intyg från vårdnadshavare eller helt enkelt anmäler till socialtjänsten om en person under 15 år efterfrågar p-piller.

Även om nu ungdomsmottagningen skriver ut p-piller till minderåriga år är det för den skull inte någon garanti för att de kan hämta ut dem, då det förekommer att apotekspersonal i sin tur nekar dem. Allt enligt en artikel i RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar (31/3-15).

”Det började hända något när sexualbrottslagen skärptes. Det skapades ett utrymme för att ha åsikter i moraliska frågor, kring vem som ska ha sex och inte, vilket är problematiskt. Jag tycker man kan se en våg av nymoralism i samhället”, menar barnmorskan Marta Hansson Bocangel.

I verkligheten går det inte att ”hjälpa” sig själv eller någon annan att bli våldtagen. Varken juridiskt eller moraliskt. Den vice chefsåklagarens tolkning; att p-piller till en person under 15 år skulle utgöra medhjälp till brott är absurd och kan bara förstås mot bakgrund av att vi lever i ett samhälle där offer för sexualbrott tillskrivs ett ansvar för de övergrepp de utsatts för.

För varken preventivmedel som bara skyddar mot graviditeter eller kondomer – som också skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar – är några förutsättningar för sex eller sexualbrott. Att ta ansvar för sin reproduktion, reglera sin mens, försöka lindra mensvärk och vad helst man kan tänkas använda p-piller till är inte något brott.

Det är inte rimligt att en felaktig men allmänt spridd föreställning om att minderåriga inte får ha sex tillsammans med den lokala ungdomsmottagningens praxis tillåts påverka ungas tillgång till p-piller. Det måste därför bli tydligt för barnmorskor att de inte bara kan och får utan också bör skriva ut till behövande under 15 år. Kanske behövs till och med en rättighetsbaserad lagstiftning som fastslår ungas rätt till p-piller?

Sållande respekt för unga

Flera som kritiserat könsstympning den senaste tiden har lite i förbifarten konstaterat att det inte är rasistiska tankegångar som ligger till grund för deras kritik av ingreppet, eller övergreppet om man så vill. Varför konstatera det om man vill ha en diskussion om könsstympning som sådan och inte en diskussion om “vad man får säga i det här landet”?

Jag föreställer mig att du är emot könsstympning och vill stärka barns rättigheter överlag. Jag föreställer mig också att du har ett barnperspektiv i den mån det går utan att själv vara ett barn, och det vare sig det gäller ingrepp på barns könsdelar eller något annat som de kan tänkas utsättas för. Om det stämmer lär du inte bli anklagad för att vara rasist eller spela sådana i händerna i första taget.

Om du däremot enbart värnar om barns rättigheter när media rapporterar om könsstympning kanske du inte ska bli förvånad om en del får intrycket av att ditt engagemang bottnar i obehag för andra kulturers kulturella uttryck mer än någonting annat. Samma tankegångar som får en del att vara emot månggifte för att det skulle vara främmande.

Bryr du dig enbart om att stärka barns rättigheter när det handlar om att inte tvingas bära slöja eller få sina könsdelar lämnade i fred borde du fundera på varför det är så. Och även om du bara bryr dig om barns rättigheter i ett fåtal frågor och har förståelse för föräldrar som ger barn utegångsförbud, förbjuder dem att klä sig och se ut på ett visst sätt eller liknande, borde du fundera på varför personer som inte respekterar barn annars skulle göra det om det rör något som engagerar just dig.

Menar man allvar med att det är eftersträvansvärt att barn och unga har rätt till sina kroppar är det också eftersträvansvärt inte enbart när det rör sådant som du inte utsätter andra människor för. Det går inte att ha en ordning där barn och unga inte blir tagna på allvar. Där man kan kan uttala sig nedsättande om dem offentligt utan att det får konsekvenser eller styra och ställa över dem lite hur som helst och samtidigt förvänta sig att personer ska lämna deras underliv i fred. Där barn och unga respekteras för vilka de är lär de också få sin kroppsliga integritet respekterad.

Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.

Mata inte moralismen

Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé vill ha ett ”handslag med alla föräldrar” om att begränsa ungas spelvanor. Efter moderatens utspel om att föräldrar måste begränsa sina barns datorspelande för att förbättra deras skolresultat har flera personer varit ute och försvarat datorspelen med argumentet att de kan bidra till att skjuta upp alkoholdebuten.

Unga som spelar datorspel dricker mindre alkohol. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det vid det här laget och jag kan inte låta bli att tänka på alla andra debuter som spelandet också kan tänkas skjuta upp.

Flera av de som har anklagat Tobé för att moralisera har själva varit ute och gjort det när det kommer till ungas alkoholkonsumtion. Vissa saker är det fritt fram att moralisera kring. Johanna Nylander som har skrivit den av Swedish Match finansierade boken Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar nämner särskilt att spelande barn och ungdomar börjar dricka alkohol senare i livet.

Varför är personer som annars är kritiska till moralism ute och moraliserar över unga som dricker alkohol? Jag tror att två saker bidrar. För det första fungerar det. Flera av de som annars hade varit kritiska till datorspel kan ursäkta dem om de bidrar till att unga inte dricker alkohol. För det andra går det att komma undan med utan att själv bli anklagad för att moralisera. Tobé eller någon annan vuxen behöver knappast efterlysa ett handslag med alla föräldrar om att skjuta upp ungas alkoholdebut.

Det går alldeles utmärkt att vara liberal och kritisera moral förklädd till skolpolitik utan att falla i fällan att själv moralisera. Johan Norberg skriver ”Dataspelen är en tacksam syndabock. Det förlägger skulden långt bortom politiken, skolan och de pedagogiska modellerna, och till en ny teknik som föräldrar och sistagångsväljare inte alltid begriper, precis som när de en gång skyllde ungdomarnas förvildning på dansbanor, serietidningar och videofilmer”.

Alkoholen är också en tacksam syndabock. Istället för att ta en omväg när du ska försvara datorspelen går det alldeles utmärkt att försvara dem för vad de är. Om de som spelar får ut någonting av det räcker det för mig.

Jag kan förstå varför föräldrar som själva inte spelar motiverar sina söners intressen med yttre omständigheter som att de kan bidra till att skjuta upp deras flytt hemifrån och alkoholdebut, men något har gått snett när även de som spelar känner sig tvugna att göra det. Detta beror nog dels på hur impopulärt det har blivit att försvara någonting rent principiellt, men det är precis vad de som är kritiska till moralism borde göra.

Vuxna lutar sig mot Barnkonventionen när de trycker till unga

Alla människor under 18 år är barn enligt Barnkonventionen har en del svarat när jag ifrågasatt personer som benämner tonåringar som barn. Inte för att jag har någonting emot barn utan på grund av den allmänna benägenheten att klistra på unga – utan någon som helst egen barnidentitet – etiketten barn. På grund av denna barnetikett ska de sedan förvägras att ta del av allt det som vuxna kan ta för givet. De ska inte räkna med att bli tagna på allvar just eftersom att de är barn och det är något man ger uttryck för väl medveten om hur många unga efterfrågar mer frihet och ett ökat självbestämmande.

Fram till den dag då de fyllt 18 år räknas mycket riktigt tonåringar som barn enligt bland annat Barnkonventionen, frågan är dock på vilket sätt detta skulle vara det minsta relevant för människor i allmänhets tolkning av begreppet ”barn”? Barnpornografi är sedan några år tillbaka pornografi där barn i just meningen personer under 18 år deltar, men hur många tänker på sexuella skildringar av byxmyndiga när de hör ordet ”barnpornografi”?

Jag har mycket svårt att föreställa mig annat än att även de som envisas med kalla personer under 18 år barn nog främst tänker på de yngre inom åldersspannet när barn kommer på tal. De som hänvisar till Barnkonventionen utgår sannolikt från att matvarubutiker som bjuder barn på frukt medan deras föräldrar handlar vänder sig till alla under 18 år. De är antagligen lika övertygade om att dessa tonåringar inte är välkomna på barnfria kaféer.

Personer under 18 år får barnstämpeln när vuxna vill hålla dem på avstånd eller möjligen samla in pengar till förmån för unga som fallit offer för krig och konflikter. De kan däremot inte räkna med att få betraktas som barn i sammanhang där de skulle kunna tänkas tjäna något på det, i de sammanhang där ”barn” ges särskilda förmåner. ”Barn upp till 12 år” och snarlika formuleringar är inte alls ovanliga.

17-åringar kan inte räkna med någon barnklippning till barnpris, inte heller i de fall där barn inte uttryckligen definieras som personer upp till 12 år eller liknande. Det skulle förstås inte skada att se om det går att få klippa sig billigare med hänvisning till Barnkonventionen.

Det finns inget givet svar på vem som är ett barn även om en del vill göra det enkelt för sig själva genom att hänvisa till Barnkonventionen. Vem som är ett barn beror på vem du frågar och vilket sammanhanget är. Drar någon fram kuken kan du få vara barn ganska länge, men ”barnen på gården” är på sin höjd mellan 8 och 12 år. Som ung kan man använda denna ovisshet till sin fördel. Man kan gå in för att passera som barn när det är fördelaktigt, avstå när det inte är det.

I tider då vi förväntas respektera människors könsidentiteter och använda rätt pronomen borde det inte vara mycket begärt att respekten för olika identiteter också skulle gälla de som av somliga avfärdas som barn. Så är det inte, människor som aldrig skulle drömma om att kalla personer med en kvinnlig könsidentitet män genom att hänvisa till att det faktiskt står ”man” i deras papper har sällan några större problem med att tala om för unga som lämnat sin barnidentitet bakom sig att de minsann är barn och för säkerhets skull dra till med Barnkonventionen. Om de istället hade intresserat sig för traktatets innehåll så hade de kanske insett att det inte är ett verktyg avsett för att trycka till unga människor och försvaga deras rättigheter ytterligare.

Föräldrar sluta bete er som svartsjuka partners

Tonårsföräldrar får höra att en god förälder håller koll på sina barns förehavanden och vem vill inte vara en sådan? Sällan är det någon som ifrågasätter om föräldrar verkligen ska det. Hålla koll förutsätter här en intressekonflikt. Någon vill ha koll på något som inte är avsett för dennes ögon eller öron. Varför ska föräldrar kontrollera sina tonåringar på ett sätt som de aldrig skulle kontrollera andra personer eller acceptera om det drabbade dem själva? Har det sedan länge betraktats som en självklar del i föräldrauppdraget att lägga näsan i blöt eller är det bara en självklarhet för medelklassen som är rädd för sin egen skugga?

Föräldrarna ska veta vilka deras tonåringar har sociala relationer till, och gärna ockå ha tillgång till deras och/eller deras föräldrars telefonnummer. De ska ringa flera gånger under kvällen om tonåringen är på fest. De ska ha koll på var de uppehåller sig om dagarna när de inte är i skolan eller i föräldrahemmet och vad de gör då. De ska veta vilka sidor de besöker på nätet och vad de skriver på sociala medier. Vilken information har föräldrar inte rätt till dessa dar?

Medan kontrollerande föräldrar motiverar varandra och byter erfarenheter tänker jag på dem som drabbas av det. Föräldrar kan vittna om hur bra det har varit för dem att hålla koll. De känner sig mindre oroliga och att det är bra för deras välbefinnande. Sällan förs det någon diskussion om det moraliska i att hålla koll på någon för att må bättre själv eller hur det påverkar den kontrollerades välbefinnande.

Man väljer inte sina föräldrar, men däremot väljer man att skaffa barn och en chans, eller risk beroende på hur man ser det, är att barnen inte växer upp individer utan integritet som gör som de blir tillsagda.

Det angår inte dig, var mitt standarsvar när någon av mina föräldrar ställde frågor jag inte ville besvara. Det rörde sig i stort sett alltid om frågor om mig eller andra personer. Frågor om allmänna saker hade jag inga principiella problem med att besvara.

Jag frågade inte om lov om jag ville göra något som bara angick mig. Genom att fråga om lov legitimerar man en ordning där andra tycker att de har rätt att ha sista ordet om vad man vill göra med sitt liv. Jag behöver inte ert godkännande tänkte jag och lät bli att fråga om lov trots att jag visste att många av mina jämnåriga gjorde det även när det gällde saker som inte på något sätt krävde deras föräldrars delaktighet. Jag förstod inte vad mina jämnåriga höll på med.

Dela bara med dig av information du vill dela med dig av och du väljer själv vilka personer som ska få ta del av den. Dina föräldrar kommer antagligen att fortsätta att ställa frågor frågor som du inte alltid vill besvara oavsett om du besvarar dem eller inte, och visst har de rätt att ställa frågor, men du har ingen skyldighet att svara.

Det kan ha ett pris att lägga sig i, men det tänker man antagligen inte på när man gör det vare sig om man snokar på sina tonåringar eller läser en partners privata meddelanden. Plötsligt kanske du sitter där utan att få veta någonting om ditt vuxna barns liv för att du rollspelade som förhörsledare när det var yngre.

Prova att svara ”Det angår inte dig” nästa gång någon ställer en fråga du inte vill svara på och se vad som händer. Många gånger svarar man på frågor utan att tänka, men sluta med det. Tänk och öppna inga dörrar i onödan. Problemet med att ge människor information om ens privatliv är att de riskerar att vänja sig vid att få tillgång till den och på sikt till och med tycka att de har rätt till den, vilket drabbat en del föräldrar. Låt de påträngande människorna försvara sig själva istället för att låta dem försätta dig i en situation där du förväntas försvara din rätt till ett privatliv.

Dina föräldrar må ha satt dig till världen och visst är det roligt att finnas till, men de äger inte dig.