Flest ANMÄLDA våldtäkter i Sverige

Flest våldtäkter begås i Sverige skriver tidningarna. Anledningen till denna orimliga slutsats är att Sverige har flest våldtäktsanmälningar i Europa. Naturligtvis måste man ta hänsyn till olika länders olika sexualbrottslagstiftning och naturligtvis finns ett varierande mörkertal i alla länder.

Jag vill bara passa på att citera Ia från Kvalitetsbloggen som skrev en klok sak i en kommentar till detta inlägg: ”Domstolsförhandlingar handlar bara om vad som går att bevisa. Inte om vad som faktiskt hänt eller vad som är rätt eller fel”. Det är ett enkelt konstaterande som så ofta glöms bort i debatten.

Skilj gärna på frivilligt sex och ofrivilligt sex. Skilj gärna också på antalet våldtäkter som ägt rum, antalet våldtäkter som anmälts och fällande våldtäktsdomar. Jag skriver detta främst för att de kvinnor jag känner som blivit våldtagna mig veterligen inte gjort någon anmälan.

Jag vaknade en gång av en okänd mans fingrar intryckta i mitt underliv (våldtäkt). I nästan två år gick jag och väntade på besked och så plötsligt en dag damp det ner i brevlådan: ”Förundersökningen läggs ned […] Det går inte att bevisa vem eller vilka som har begått gärningen. Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den som varit misstänkt har gjort sig skyldig till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt”.

Att prata är att bry sig?

Katrine Kielos uttryckte att vi måste prata om våldtäkt när hennes bok Våldtäkt och romantik släpptes. Jag har fortfarande inte läst boken men pratar gärna.

Jag vill prata om att vi ska sluta säga att allting är så himla självklart. Rubriceringen våldtäkt brukar av vissa försvaras med att det är nödvändigt med ett laddat ord för annars riskerar vi nämligen förminska sexuella övergrepp. Utan ordet våldtäkt skulle sexuella övergrepp kunna uppfattas som ett bagatellartat brott.

Det är otroligt lätt att hålla med om att det laddade ordet våldtäkt är bra om man inte ser till de uteblivna konsekvenserna av att använda det. Vad är utdelningen när vi lever i ett samhälle där alla skyr våldtäkt som pesten samtidigt som allt är undantaget? När folk får ge sin syn på vad våldtäkt är tänker de på överfallsvåldtäkter. Just överfallsvåldtäkter har vi kunnat enas om är våldtäkt. Det är få som kommer dragandes med ”kort kjol” när överfallsvåldtäkter är på dagordningen. Det där ”andra” som var så viktigt att det inte förminskades räknas inte till sexuella övergrepp utan ses som ett resultatet av kvinnors oförsiktighet. Varken mer eller mindre och skulden får kvinnorna själva ta hand om och göra vad de vill med inom ramen för att de inte försöker överlåta den till ”någon annan”.

Jag vill att vi ska prata om definitioner och om hur ord tolkas. Vad är det vi känner sådan avsky inför? Våldtäkt har blivit ett öde värre än döden som ingen vill kännas vid. Förstår folk innebörden eller har orden vi tar i mun blivit viktigare? Om snittmedborgaren inte förstår problemet med sexuella övergrepp att vi känner oss tvungna att använda negativt laddade ord har vi inte då ett stort problem?

Jag vill prata om hur vi undviker fina formuleringar och istället skapar en större förståelse för våldtäkt. Hur beskriver man en i grunden fruktansvärd företeelse utan att allt ”det andra” normaliseras och utan att vi når ett läge där vi svänger oss med fina ord och formuleringar utan en blekaste aning om vad vi pratar om?

Jag vill prata om att språkvetaren Fredrik Lindström har helt rätt i att det är viktigare att göra sig förstådd (språk segregerar) än att använda ”fina ord”. Det finns de som hävdar att ord är överflödiga och att det huvudsakliga är att lyckas göra sig förstådd, men det har de uppenbarligen inte lyckats med när de som delar synen på våldtäkt som någonting förkastligt i nästa andetag pratar om våldtagna kvinnor som ansvarslösa kvinnor som det hade kunnat slutat bättre för om det bara hade vetat sitt eget bästa. Ingen riktig våldtäkt och så vidare.

Vi måste prata om allt

"Vi måste prata om våldtäkt" sa Katrine Kielos i våras när hennes bok Våldtäkt och romantik (som jag fortfarande inte läst) uppmärksammades i media.

Peter Eriksson vill prata. Eriksson vill skärpa våldtäktslagstiftningen och införa samtyckeskrav. Jag är av åsikten att det är helt oacceptabelt att ha sex med en person som inte uppvisat något intresse av att ha sex. Jag håller alltså med Eriksson i sak, men samtycke är inte värt namnet när det finns sexuellt aktiva personer som saknar rätten att samtycka och per automatik betraktas som offer.

Jag samtyckte och tog initiativ till sex flera gånger som fjortonåring. Som fjortonåring hade jag främst sex med män i tjugofemårsåldern. I en rättengång hade mitt samtycke inte varit mycket värt då åldersskillnaden mellan mig och de jag hade sex med var "för stor" enligt lagtexten. Samma lagtext pekade ut mig som ett våldtäktsoffer.

Utgångspunkten för Miljöpartiets förslag är utopisk. Eriksson beklagar att inte fler anmälningar leder till åtal och fällande domar. Samtyckeskrav förändrar ingenting när ord står mot ord.

Våldtäkt är ingen enkel fråga skriver Rebecka Bohlin i senaste numret av Arbetaren: "Vi matas med informationen om att det inte finns några "enkla" lösningar. Men låt oss diskutera de svåra då!" Helt rätt inställning, jag är också uppgiven men det är lätt hänt att uppgivenheten blir ett svepskäl för att inte behöva ta debatten, "att göra ‘ingenting’ innebär ju, statiskt säkerställt, att antalet våldtäkter ökar".

Isobel Hadley-Kamptz vill prata om sociogrammen.

Svenska bloggar om , , , , , , ,

Internet på gott och ont

Att Internet alltjämt utmålas som en farlig "plats" för barn och ungdomar är knappast någon nyhet. Medierådet har skrivit en hel del om ungdomar och Internet och driver för närvarande "En kampanj för säkrare internet bland barn och unga". Informationen handlar främst om att unga ska vara försiktiga med att uppge sina personuppgifter eller dela med sig av personliga handlingar då de lätt kan hamna i "fel händer" och komma att användas av oädla syften.

"Man är mer utsatt framför datorn än i det offentliga rummet. Internet har blivit en arena där ungdomar utsätts för övergrepp, hot och sexuella kränkningar, säger Felipe Estrada"
SvD

Några polistjänstemän var och pratade med oss elever på skolan för några månader sedan och deras råd var nog inte nya för någon. Bland annat, om du träffar någon se till att göra det på en plats där det hela tiden finns folk i rörelse i fall att någonting skulle. De pratade om konsekvenser med ett sakta tonfall. Det kändes som att vara fem år på nytt. Internet kunde vara helt fantastiskt och samtidigt så farligt. Att dagens ungdom inte vet sitt eget bästa är en odödlig klyscha. Ungdomars bästa framställs ofta som en objektiv sanning och konstigt nog har ingenting förändrats de senaste 50 åren om vi ska tro människorna som vill oss ungdomar så väl.

Att ungdomar inte kan välja är en vanlig missuppfattning. Att ungdomar alltid påverkas av andra en annan. Märk väl att jag inte anser att påverkan är någonting negativt. Om jag gjorde det skulle jag inte uppdaterade den här bloggen. Vuxenvärlden som ställer sig på barnens sida verkar tro att dagens ungdomar är födda igår, för ungdomar väljer inte att ladda upp bilder på sig själva. Ungdomar delar heller inte frivilligt ut sin MSN-adresser, de övertalas till att göra alla dessa hemskheter.

Möjligheten till anonymitet är på gott och ont. Anonymiteten kommer missbrukas för ändamål som hot, mobbning och kränkningar. Frågan är om det går att stoppa dessa problem. Som jag ser det är det viktigt att var och en har den möjligheten – att kunna vara anonym. Jag har själv blivit utsatt för hot, kränkningar och förtal där avsändaren varit anonym, i bloggen till exempel, det är någonting jag inte kan göra så himla mycket åt. Att sluta blogga är inte ett alternativ.

Har du koll på vad ditt barn gör på Internet? – Jag är inte säker på att jag förstår frågan. Nog har jag hört ivriga föräldrar som velat kräva av sina barn deras lösenord. Hur har man koll? Förbjuder man sina barn att surfa själva? Kollar man cookies? Ställer man datorn i köket där alla kan se vad som händer på skärmen?

Innan jag hade fått min mens var jag nyfiken på hur det egentligen fungerade. Jag var tio år och ingen hade någonsin berättat för mig, med en enkel sökning fick jag fram all den information jag kunde tänkas behöva. Då tyckte jag det var pinsamt att läsa om bindor. Jag var alltid noga med att rensa historiken för att ingen skulle upptäcka mig och jag passade på när ingen var hemma.

"Vuxna är väldigt frånvarande vilket är märkligt. Många barn kollar runt på nätet när det gäller psykisk ohälsa och då finns det bara jämnåriga att fråga. Man räcker fingret åt den formella vuxenvärlden, säger Thomas Jonsland, it-samordnare och utredare på Bris"SvD

I mitt fall var det en befrielse att de vuxna var frånvarande, jag ville ta reda på någonting på egen hand. Det rörde sig aldrig om psykisk ohälsa, min poäng är att Internet är en perfekt ventil för att söka efter information som du aldrig skulle våga be om. Som grädde på moset finns möjligheten till anonymiteten runt hörnet för den som inte vill uppge din identitet.

Barn och ungdomar har rätt till ett privatliv. Frågan borde snarare vara – Hur har man koll på sina barn utan att inskränka deras rätt till privatliv?

Ibland undrar jag om Medierådet och den hysteriska vuxenvärlden förstår att de vänder sig till en generation som växt upp med Internet och är väl medvetna om att en miljon okända personen kan ta del av deras uppladdade bilder. Vi talar om ungdomar som glatt flaggar med hur många som bevakar deras bildgallerier utan att tycka det är någonting konstigt.

Visst händer det att idioter skriver, men det utmålas som ett större problem än vad det är. Blockeringsfunktionen var min bästis när jag var fjorton. Med bara ett klick var den störiga personen längre inte något problem. Jag minns att jag kollade min lista över blockerade MSN-användare och slutade räkna vid 40. Det finns idioter och ingen har heller påstått någonting annat, men det finns nog ännu fler Internetidioter som tror att de vet allting om Internet men i själva verket borde fråga dagens unga som torde vara mer kunniga på området.

"Vi ska vara där ungdomarna är"

Svenska bloggar om , , , , , , , ,

När blev potentiell sannolik?

Schablonbilden av feministen som den manshatande kvinnan är inget nytt påhitt, vad som gör den desto mer komisk, förutom att den verkligen inte står i relation till verkligheten, är att den inte sällan framförs av feminismkritiska och frihetsälskande människor som propagerar för individualism. Vad det gäller feminister är det längre inte individer vi talar om utan ett argt kollektiv med manshatande, självhatande kvinnor som fått för lite kuk.

Pinsamt många har hakat upp sig på formuleringen "alla män är potentiella våldtäktsmän". Vem som var först med att uttrycka den kan jag inte svara på, men den seglar upp ibland, inte alls lika ofta som man kan tro när den kritiseras, men visst – det händer!

Varför är det pinsamt tänker du kanske nu. Hämta en ordbok, slå upp ordet potentiell och du kommer finna synonymer som möjlig och tänkbar. Skulle det upplevas lika kontroversiellt om jag påstod att varje människa är en potentiell husvagnsägare? Knappast. Ingen skulle tjata om individen och de allra flesta skulle nog förstå min poäng. Vem som helst (nåja) kan äga en husvagn och därmed inte sagt att alla nog SANNOLIKT gör det.

Uttalandet om att alla män är potentiella våldtäktsmän har behandlats som ett bevis för att kvinnliga feminister hatar män. Att några enstaka feminister dryftat tanken hör inte dit. Ni minns väl Irene Von Wachenfeldts uppmärksammade uttalande och de fantasifulla påståendena kring det? En kvinnas ord var inte en kvinnas ord, nej nej, hela "feministrörelsen" ansåg i och med Von Wachenfeldts uttalande att män är djur. Har jag missat något, var inte individen viktigare än kollektivet alldeles nyss?

Förutom att slå upp ordet potentiell och fundera över ordets betydelse borde du som kritiserar påståendet om potentiella våldtäksmän fundera över påståendets andemening. Vad vill en person som hävdar att alla män är potentiella våldtäksmän egentligen ha sagt, vad är dennes budskap. Nej, personen vill inte hinta att nog alla män skulle våldta redan imorgon om de bara fick chansen, utan att vem som helst kan våldta. Den insikten är inte ny i våldtäktsdebatten, den har bara formulerats "snyggare" tidigare. Idéen om att vem som helst kan våldta, att det inte finns någon riktig våldtäksman håller nog de allra flesta med om. När jag skriver att vem som helst kan våldta skriver jag inte att vem skulle helst vill eller kommer göra det, innebörden är att man inte kan avgöra om en person skulle förmå våldta någon. Utseende, relation, personliga egenskaper är inte någon garanti.

Jag har funderat om formuleringen är dålig och om den borde omformuleras. Jag har till och med funderat över om den har någon relevans. Finns det någon funktion med att påstå att alla kan göra något (men därmed inte sagt att alla ägnar sig åt det)? Idéen om den stereotypa våldtäktsmannen är galen och missvisande, det finns ingen riktig våldtäksman. Vid sidan av att ett sådant påstående (vad jag vet är det inte någon som driver den linjen förutom främlingsfientliga personr som gärna vill göra livet surt för ickesvenskar) skulle kunna röra till det för kvinnor torde det vara mer kränkande än att påstå att alla män är potentiella våldtäksmän. Ordet potentiell har feltolkats, inte för att ordet är svårbegripligt utan för att man inte vill förstå innebörden i åsikter som framförts av feminister, man vill misstolka, håna och dra roliga skämt. Man vill ställa feminister till svars för andra människors sagda ord och man vill inte vara påläst. Det är uppenbarligen så att frånvaron av kunskap inte är ett hinder för att sprida ett budskap och att det som sägs tillräckligt många gånger tllslut betraktas som en sanning. Teori och handling är två skilda saker och någonstans slutar individien spela roll, när det är roligare att hata feminister exempelvis.

Svenska bloggar om

Attitydundersökning om våldtäkt

Amnesty har på sin hemsida publicerat rapporten Var går Gränsen? En attitydundersökning om våldtäkt vilken grundar sig i drygt 2600 enkätsvar. Undersökningen är inte vetenskaplig men trots detta menar Amnesty att den ger en rätt bra fingervisning om vår inställning till våldtäkt. Det är alltid med obehag som jag går igenom liknande rapporter då det fortfarande är långt ifrån självklart att vi har rätt till våra egna kroppar. Rapporten bekräftar min oro.

”Det finns stora skillnader i hur man besvarat frågorna kring kvinnans och gärningsmannens ansvar vid våldtäkt, beroende på ålder. Det vi ser som särskilt oroväckande är att den yngsta svarsgruppen, personer mellan 15-25 år, i stor utsträckning anger att kvinnan i någon grad har ett ansvar vid våldtäkt som kopplas till hennes beteende före eller under själva våldtäkten”

Rapporten berör inte en, enligt mig, viktig frågeställning, nämligen: ”Anser du att kvinnor har rätt att ångra sig eller är det lagt kort ligger som gäller?” Det är ett faktum att vi människor ångrar oss och det kan handla om i princip vad som helst. Nu tänker jag inte på kvinnor som ångrar sex efteråt. Det blir fånigt att först tacka ja och efter sexakten ångra sig för att ropa övergrepp. När jag skriver ”ångra sig” tänker jag på alla de kvinnor som tar tillbaka att de vill ha sex innan det blir av. En debatt jag saknar.

För mig är sex en social funktion vilken som helst i grunden, att jag föredrar sex framför en mängd andra saker hör inte dit. När sex kommer med in i bilden börjar ofta andra regler gälla än de vi annars tar förgivet i sociala sammanhang. Om någon inte dyker upp under vad som är tänkt att vara en filmkväll ursäktar vi sannolikt den person, tråkigt kan tyckas men det är sådant som händer. Vore det jag skulle jag ringa innan men jag blir nog till och med ursäktad om jag glömmer att ringa. Det är inte hela världen att jag inte dyker upp helt enkelt. Jag har även rätt att avboka en fika om någonting roligare skulle komma i vägen. Jag finner det beklagligt att vi inte har samma förhållande till löften om sex. Ingen har rätt att ens kräva en förklaring från den som ångrar sig, ett nej är ett nej oavsett vad. Ett nej behöver inte nödvändigtvis vara ett ordagrant nej, ett nej kan vara ”jag har inte tid just nu” eller ”någon annan gång”. På samma sätt anser jag att samtycke kan visas på annat sätt än genom att ordagrant säga ja. Det är här det problematiska uppstår säger du nu om du gillar att förenkla. Jag tror vi gör det till ett större problem än vad det är. Om du för en sekund tvekar på att personen kanske inte vill bör du fråga dig själv vad du håller på med.

Vi lever idag i ett samhälle där sex är helt i sin ordning om ingen säger ifrån. Ansvaret ligger hela tiden hos någon annan, vi förutsätter att personen är villig att ställa upp på sex om personen inte uppvisar tydlig ovilja. Jag kan inte komma på någon annan situation än i sexuella sammanhang där vi tar för givet att någonting är OK framtills någon hävdar någonting annat. Att veta om att personen man har sex är med på noterna är inte alls något orimligt krav som jag ser det. Förhoppningsvis kan denna rapport på nytt starta denna viktiga debatt.

En manlig bloggare fick ett blogginlägg raderat för att rubriken innehöll ordet ”kuk”

Aftonbladet skriver:

"Vi har tagit bort ett av dina blogginlägg på grund av att du
använder ett olämpligt rubrikord, "kuk".

Varför "kuk" anses stötande av Aftonbladets läsare är jag
inte rätt person att svara på. Olika ord har olika laddning,
och "kuk" är för många ett mycket laddat ord och det
används därför aldrig i rubriker i Aftonbladet.

Innan vi införde striktare regler för just bloggrubrikerna var
det många som hörde av sig och var upprörda för att de inte
kunde värja sig mot vad de upplevde som stötande ord.
Bloggrubrikerna syns ju i högerspalten för samtliga bloggare
och det gick alltså inte att själv välja att läsa dem eller inte
läsa dem.

För att gå dessa läsare till mötes införde vi då striktare regler
för just bloggrubrikerna, vilket innebär att rubrikerna inte ska
innehålla ord som anses för stötande för att användas i rubriker
i tidningen Aftonbladet. "Kuk" anses inte vara ett lämpligt
rubrikord i tidningen, och därmed inte heller på en bloggrubrik.
Vi fick många positiva reaktioner på denna förändring. Mycket få
av dem som hörde av sig var negativt inställda.

Det är inga problem att använda ordet "kuk" i texten i blogginlägget,
det är just rubrikerna vi har striktare regler för."


Bloggaren påpekar att det är skandalöst om inte rubriken får spegla innehållet. Aftonbladet är mästare på att använda rubriker som inte gör detta. Aftonbladet använder själva värdeladdade ord för att locka läsare. För mig personligen är inte "kuk" ett laddat ord och det förstår ni som läser min blogg. Mig veterligen har ordet funnits i SAOL så länge jag har levt, därför förvånar det mig att människor fortfarande reagerar så starkt på ordet. Efter min bildlärares utspel har jag motvilligt insett att människor är galnare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Under hela min uppväxt fick jag lära mig att det heter "samlag" och "älska" alternativt "att göra det", det var viktigt att man inte sa fula ord som "knulla" eller något annat ord som kunde tolkas "vulgärt". Det hette inte snopp eller kuk, det hette "det där" eller "underlivet". Det onämnbara.

Aftonbladet är inte konsekventa för fem öre. Det är helt OK enligt dem själva att förnedra könsmogna tonåringar som blivit våldtagna och referera till dem som barn eller pedofilens våta dröm. Att media gör allt för att måla upp våldtäktsfall som någonting spännande för att sälja sina skräptidningar är ingenting nytt. Om inte människor betalade tio kronor för att kunna frossa i andra människors olycka skulle tidningarna antagligen gett upp för länge sedan. I media kan vi läsa om den våldtagna femtonåringen och den misstänkta pedofilen. Nej jag ljuger inte, media har länge försökt urholka begreppet pedofili. Pedofiler är en av de mest hatade grupperna och därför väljer dessa skräptidningar att kalla förövarna för just pedofiler. Det säljer. Egentligen vet alla som kan tänka att pedofiler tänder på barn, femtonåringar är könsmogna utvecklade människor ofta med det vi kallar "vuxna" kroppar.

Män och kvinnor som begår övergrepp mot barn kallar media för pedofiler, även om dessa "pedofiler" har ett förhållande och/eller knullar jämnåriga. Att barn kan vara mer "tillgängliga" funderar media inte ens över. På samma sätt som hon kvinnan som somnar på fest, hon finns i närmiljön och dessutom sover hon.

En person i min klass berättade om en för mig okänd man, hur gammal han var framgick aldrig. Saken var – enligt henne – att han var pedofil då han knullade "småttingar" (fjortonåringar). Hennes absurda uttalande förvånade mig även om jag vet att sextonåringar knappt känner någon gemenskap med fjortonåringar. Jag var väl kanske naiv som inte trodde människor i min ålder lyssnade till medial hets om "pedofiler". Jag trodde de förstod lite bättre än att häva ur sig att personer som är två år yngre är barn. Borde jag bli så förvånad egentligen då jag känner personer i min egen ålder som själva definierar sig som barn?

För offrets del har jag svårt att tänka mig att det skulle ha någon betydelse vad gärningsmannen har för läggning. Vad finns det för värde i att media kallar femtonåringar barn? Media pratar inte om heterosexuella, svenska våldtäktsmän. Media pratar om homosexuella, pedofila våldtäkstmän med utländsk brytning. Ska det vara nödvändigt att behöva lägga till dessa "nyckelord" för att svenssons ska förstå problematiken med övergrepp?

In i det sista skuldbeläggs kvinnor

Läste en väldigt bra krönika idag.

"Ständigt läggs fokus på den utsatta, på offret. Vad är det som gör att hon har blivit utsatt för misshandel, varför blev just hon våldtagen, hur kunde hon skriva om eller anmäla de personer som har kränkt henne och därmed "förstöra deras liv". Det intressanta är ju givetvis att titta på förövarna, flytta fokus till de män som kränker, sexualiserar, misshandlar och/eller våldtar kvinnor i sin närhet."

Jag säger inte att det alltid är rätt att lita på människor som påstår sig ha blivit utsatta för någon form utav övergrepp men man borde verkligen fråga sig vad det egna syftet är. Att bagatellisera övergrepp eller se till verkligheten. Vi vet idag att kvinnor blir utsatta för misshandel, kränkningar, våldtäkt och annan förnedrande behandling. Vi kan inte låtsas bort det.

Varför skulle en man gör något sådant, kanske misstolkade han bara situationen? In i det sista ska kvinnan anklagas för lögn och mannen försvaras. Från antifeministiskt håll har man länge pratat om kvinnans vinst i att ljuga om övergrepp utan att ens fundera över förövarens vinst i att inte bli "upptäkt". Vill du bli misstänkliggjord och allmänt hatad av din omgivning, då borde du dela med dig av dina mindre fina historier. Nej, jag skulle inte tro det.

Vi behöver inte ta parti men om vi bara lyssnade vore det en klar förbättring. Vi vet att det finns ett stort mörkertal vad det gäller exempelvis våldtäkt. Ni som anklagar kvinnor för att ljuga när de berättar sina historier förstår ni verkligen vad ni bidrar till? Gör ni kanske det, är det därför ni fortsätter?

Det är väldigt kränkande för män att klumpas ihop med varandra, det bidrar faktiskt till att någon våldtäktsman följer med. Ingen vill förknippas med en våldtäktsman. Det är även väldigt kränkande för kvinnor att ständigt bli misstrodda, det bidrar faktiskt till att färre kvinnor vågar återge sina historier vilket i värsta fall genererar fler övergrepp. Den som alltid kommer undan behöver rimligen inte sluta, men det viktiga är att vi ser till individen, eller hur?

Det viktiga är att kvinnor klumpas ihop till ett kollektiv som utgör en grupp mytomaner, eller hur var det nu?

Man talar om hur synd det är om hon kvinnan som faktiskt inte ljuger tillskillnad från alla andra, om alla lögnaktiga kvinnor som förstör för henne som faktiskt blivit utsatt för ett övergrepp på riktigt. Det framställs från antifeministiskt håll som någon slags välvilja gentemot kvinnor men har ni någonsin betänkt att alla kvinnor inte misstror. Vi som sitter med facit i hand och faktiskt har bevittnat övergreppen tror att det är riktiga historier som inte tas på allvar. Det jobbiga är att vi har rätt.