Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Sök inte förmildrande omständigheter

Min erfarenhet av att prata om egna erfarenheter av sexuella övergrepp med personer är att jag gjort dem obekväma, vilket i sin tur gjort mig obekväm. Det har främst rört sig om män jag har haft sexuella relationer med då det framförallt är sådana jag tagit upp det inför i samband med att vi pratat om skuldbeläggande av sexualbrottsoffer, rättsväsendet eller sexualbrott i allmänhet. Det finns inget skäl att bli obekväm så jag hoppas att jag läst av dem fel.

Det viktigaste för mig har inte varit att andra på ett korrekt sätt ska bekräfta att jag varit med om något otillbörligt. Det har inte varit särskilt viktigt alls eftersom att erfarenheterna har så många år på nacken att jag knappt tänker på dem. Som i de flesta sammanhang när någon nämner någon erfarenhet de helst hade varit utan handlar det mer om att inte säga fel saker än att säga rätt saker.

Om jag berättar om att någon närstående gått bort vill jag inte höra att alla ska vi dö eller genast få frågor om hur gammal personen blev, underförstått att om personen var gammal var det inte mer än vad man kan förvänta sig och därför inte så allvarligt. Jag vet att människor ska dö, det behöver ingen upplysa mig om. Om jag berättar om en relation som tagit slut vill jag inte höra att så kan det gå om man lever ickemonogamt eller att det kanske var lika bra att det tog slut.

Berättar någon om egna erfarenheter av sexuella övergrepp – fråga inte personen om hen var berusad vid tillfället eller om denne i övrigt hade gjort något som kan förklara eller försvara det otillbörliga. Tro inte att du är någon domare som förväntas ”ta ställning” till erfarenheter som andra uppger att de varit med om. Låt bara bli att insinuera att personer som varit mer om betungande erfarenheter har sig själva att skylla så ska det nog gå bra.

Preventiva åtgärder mot våldtäkt är sällan preventiva

Det finns två sorters människor, de som kan tänka sig att förgripa sig sexuellt på andra och de som inte kan det. Det finns inga belägg för att kvinnor som klär sig på ett visst sätt löper en större risk att bli våldtagna än andra kvinnor, men trots det framställs det som en sanning. Senast på Svenska Dagbladets Ledarbloggen.

En person som kan tänka sig att utsätta en annan person för ett sexuellt övergrepp kan säkert föreställa sig (det går att föreställa sig i stort sett vad som helst) att det är enklare att utsätta en person med mindre kläder för ett påtvingat samlag. Men det kräver att personen är kapabel att förgripa sig på en annan människa från första början, något som lite kläder hit eller dit knappast förändrar.

Att kvinnor ska tänka på hur de klär sig handlar nästan alltid om överfallsvåldtäkter trots att sexuella övergrepp där förövaren är bekant med offret är betydligt vanligare. Det enda man åstadkommer genom att framställa val av klädsel som en preventiv åtgärd mot sexuella övergrepp är att tala om för personer som kan tänka sig att förgripa sig på någon att välja ut offer som klär sig på ett visst sätt så att de kan ursäkta övergreppen inför sig själv och eventuellt också inför andra som kan tala om ”förmildrandrande omständigheter”.

En annan risk med tugget om kvinnors klädsel är att kvinnor som klär sig ”oförsiktigt” tänker att det är deras fel om de blir våldtagna och låter bli att anmäla. Flera som tillhör det så kallade mörkertalet som det talats om de senaste dagarna har känt skuld inför vad de blivit utsatta och det bottnar dels i de preventiva åtgärder mot våldtäkt som ständigt kommer på tal utan att de är det minsta preventiva.

Kvinnor som är tillsammans med män löper antagligen en mindre risk att bli våldtagna av andra män de känner eftersom att en förövare som våldtar en upptagen kvinnan riskerar att få hennes partner på halsen. Kategorin män som kan tänka sig att våldta kan se kvinnor som allmängods om de inte ”tillhör” någon man. Ett illustrativt exempel på en del mäns respekt för mäns äganderätt till ”sina” kvinnor är att det som kvinna kan det vara enklare att avvisa sexuella förslag från män genom att hänvisa till sin (ibland uppdiktade) partner än att visa sig ointresserad eller säga nej.

Vidare löper kvinnor som har sociala relationer med män antagligen en större risk att bli våldtagna (av män) än de som inte har det. Frågan är vad vi ska med den informationen till? Ingen aning. Det skulle aldrig falla mig in att uppmana kvinnor att antingen vara märkbart monogama eller att helt och håller bryta med män. De flesta personer våldtar inte personer i sin omgivning så varför vidta sådana oproportionerliga åtgärder? Ingen aning. De enda åtgärder jag har ett större moraliskt problem med är de som framställs som sådana utan att vara det – att klä sig på ett visst sätt är inte en preventiv åtgärd mot att bli utsatt för sexuella övergrepp hur gärna en del än vill tro det.

Om åklagaren inte väckte åtal var det väl okej det som hände

Om inte åklagaren väckte åtal, då var det väl okej, det som hände? Hur vanlig den tanken är har jag ingen aning om, men jag oroar mig för att den är ganska vanlig. Som en person som själv har trott att man kan dra en del slutsatser om en åklagares inställning till målsäganden eller det anmälda om åtal inte väckts kan jag inte låta bli att oroa mig för vad det får för konsekvenser för brottsoffers syn på sig själva och rättsväsendet samt omgivningens syn på dem om “tillräckligt” många tänker så.

Att de flesta våldtäktsanmälningar inte ledertill åtal vet vi, men vet vi varför det ser ut så utöver att sexualbrott är svåra att bevisa, att ord som regel står mot ord? Personer som arbetar inom rättsväsendet borde vara tydligare med varför åtal antingen inte väcks eller ogillas. Inte bara i sitt möte med personer som har anmält brott utan också inför allmänheten.

Att det förekommer att personer drar slutsatser av att åklagare inte väcker åtal eller domstolar ogillar åtal som det inte finns någon täckning för kan man skaka på huvudet åt eller så kan de som tycker sig ha någorlunda koll ta på sig en del av ansvaret för att sådana föreställningar kan fortsätta cirkulera och försöka göra något åt det. Konsekvenserna av dem är svåra att uppskatta, men det finns exempel på när de har använts emot kvinnor som anmält sexualbrott. Till de mest extrema hör slutsatser om att målsäganden måste ha ljugit när en domstol inte kunnat bevisa att ett sexuellt övergrepp ägt rum. Hade det målsägande påstår ha hänt ägt rum hade åklagaren väckt åtal är också en variant. Som om ett inte väckt åtal bevisade något. Någon motsvarighet gällande andra sorters brott har åtminstone jag svårt att se.

De felaktiga föreställningarna om vad ett inte väckt åtal ”bevisar” är rätt enkla att bemöta för den som känner sig manad. Det räcker långt att förklara att en åklagare inte får väcka åtal om hen inte har objektiva skäl att förvänta sig en fällande dom. (Här kan man fråga sig om inte statistiken över lagförda sexualbrottslingar ibland vägs in till målsägandens nackdel) Ändå nämns detta förvånansvärt sällan i den offentliga debatten när statistik över antalet anmälningar om sexualbrott som leder till åtal redovisas.

Jourer som ska fungera som stöd för personer som utsatts för sexuella övergrepp försöker motverka detta. Våldtäktsjouren: ”För att åtal skall ske måste bevisningen vara tillräckligt stark för att åklagaren objektivt skall kunna förvänta sig en fällande dom. Det betyder att en åklagare inte får åtala en misstänkt om det saknas bevis. Att gärningsmannen inte kan åtalas betyder alltså inte att polis eller åklagare inte tror på att en våldtäkt har skett, utan att de bara inte kan bevisa det.”

Hur tillgänglig är den informationen för personer som inte är engagerade i de här frågorna?
Om inte åklagaren väckte åtal var det väl okej det som hände. Om personer som utsatts för brott känner så och betrakar nedlagda förundersökningar eller ogillade åtal som personliga nederlag har vi ett stort problem. Att det var okej det man utsattes för är det sista ett brottsoffer behöver ett kvitto på. Särskilt när det inte finns underlag för något sådant ”kvitto” utöver de felaktiga föreställningar vi tillsammans bidrar till och upprätthåller.

Sexuella övergrepp med normala sexuella inslag

Vad vi betraktar som sexuella övergrepp handlar i någon mening om vad vi betraktar som normalt och onormalt. Om en 17-åring och en betydligt äldre person har analsex med varandra skulle en del mena på att det utgör någon form av övergrepp då de ser analsex och stor åldersskillnad mellan en relativt ung och äldre person separat som något onormalt. Vad som anses normalt handlar inte så mycket om hur vanligt analsex eller stor åldersskilnad är utan mer om våra egna känslor. Om en övervägande majoritet av 14-åringar hade oralsex efter skolan skulle vi inte få höra att det är normalt att vara sexuellt aktiv som 14-åring.

Vad som ses som onormalt handlar också om oss själva. Skulle jag ha velat haft analsex alls eller med en betydligt äldre person när jag var 17 år? Svarar man nej på den frågan är det enkelt för en del att dra den felaktiga slutsatsen att det inte ligger i någon 17-årings intresse att ha det.

Vi är mer benägna att känna med personer som faller offer för sexuella övergrepp med ”onormala” inslag. Om en sexuellt övergrepp innehåller sådant som vi tänker oss att önskat och ömsesidigt sex vanligen innehåller och som vi själva får ut någonting av ser vi många gånger förmildrande omständigheter och urskuldar gärningsmannen. Var det verkligen så farligt med påtvingad vaginal penetration? Vaginal penetration är sådant som normala människor ägnar sig åt när de har sex, hur skulle han kunna förstå att du inte ville det? Om det handlade om en batong i underlivet skulle jag kunna förstå, men nu var det en alldeles normal kuk.

Den stora utmaningen som jag ser det är INTE att få människor att förstå det allvarliga i att överfalla människor eller att stoppa upp föremål på personer som inte vill. Sådana övergrepp förekommer och är förkastliga, men de flesta är överens om att de är – just det – övergrepp. Människor som blir utsatta för sådana övergrepp kommer inte i alls lika höga grad få höra att de har sig själva att skylla då människor i allmänhet känner obehag inför för dem.

Den stora utmaningen handlar om att få människor att se det allvarliga i att tvinga sig på människor och göra saker som i önskade och ömsesidiga sammanhang ses som helt normala. Tar de schablonbilden av en våldtäkt ur sitt sammanhang ser de bara vaginal penetration med ejakulation i kvinnans underliv, och det är ju sådant som normala människor ägnar sig åt under lördagskvällarna, hur skulle det kunna vara fel i något sammanhang om alla inblandade är över 15 år?

Vi måste sluta ta sexuella handlingar ur sitt sammanhang. Sexuella övergrepp är en fråga om sammanhang och inte om de sexuella praktikerna. Enskilda handlingar utgör inte seuxella övergrepp. Att inte uttala sig tvärsäkert om vad ingen kvinna eller man vill baserat sådant som man själv inte vill ägna sig eller aldrig har ägnat sig åt är en bra början.

Prata om vad sexuella övergrepp är. Ingen ska inbilla sig att sex per automatik är önskat och ömsesidigt för alla inblandade om det sker mellan jämnåriga och innehåller praktiker som man tänker sig är ”normala”.

Samtyckeskultur nu!

Sexuella övergrepp är ofrånkomliga om man får lära sig att det är okej att initiera sex med någon som inte samtyckt till det. Om du inte försäkrar dig om att samtycke föreligger kan det på goda grunder framstå som att du inte är intresserad av om det sex du har är ömsesidigt och önskat. Jag tänker inte säga att alla som inte försäkrar sig om att samtycke föreligger är ointresserade av att samtycke. Om man får lära sig att personer som inte säger nej vill ha sex kommer en del förstås agera på det och inte ens överväga att personen som inte säger nej inte vill ha sex.

Låt oss vända på det och skapa en samtyckeskultur. Försäkra dig om att personen vill ha sex med dig. Om det inte går för att du inte har personens samtycke finns det bara en sak att göra. Låt bli att ha sex med personen.

Samtyckeskultur är orealistiskt menar en del. Det finns kvinnor som vill ha sex, men som inte klarar av att visa det, är en vanlig invändning mot en samtyckeskultur. Det är klart att det finns sådana kvinnor då det är förenat med skuld och skam att vara en sexuellt utåtriktad kvinna som tar för sig. Så länge det är så kommer en del kvinnor låta bli att kommunicera att de vill för att legitimera det sex de har inför sig själva och sin omgivning. Jag tänker inte sticka under stol med att det finns personer som säger nej, men menar ja, eller att det finns de som inte klarar av att ge sitt samtycke till sex de vill ha eller ta sexuella initiativ. En samtyckeskultur belönar inte den sortens oförmåga att kommunicera vad man vill. Med en samtyckeskultur blir personer som vill ha sex men inte klarar av att kommunicera det utan sex.

En samtyckeskultur ställer krav på oss som vill ha sex att visa det. Förhoppningsvis kan det bidra till att minska stigmatiseringen av sexuellt utåtrikade kvinnor. Om normerna förändrades och en samtyckekultur blev självklar skulle det antagligen inte vara nära till hands att baktala de som spelar med öppna kort, de kvinnor som med all tydlighet visar att de vill ha sex.

Det ligger i mitt intresse att de som har sex med mig vet att jag vill ha sex med dem. De jag har sex med ska inte behöva tro att de utsätter mig för någonting otillbörligt om de inte gör det. Samtyck till sex du vill ha och försäkra dig om att samtycke föreligger innan du har sex med någon. Samtyckeskultur nu!

Frivilligt sex var inte våldtäkt

24-åring som legat med en 14-åring döms inte för våldtäkt mot barn då samlagen varit helt frivilliga, skriver Sveriges Radio. ”Tingsrätten bedömer strafflängden till fyra månaders fängelse, men 24-åringen får alltså villkorlig dom med samhällstjänst istället.”

Jag tänker tillbaka på det sex jag hade som 14-åring. De flesta jag hade sex med då var betydligt äldre än mig. Jag har utgått från  att den 25-åring som jag sexdebuterade med i 14-årsåldern hade blivit dömd för våldtäkt mot barn om någon utomstående hade anmält honom. Utgått från att de hade sett till åldersskillnaden och bortsett från frivilligheten och omständigheterna. Om jag hade fått rätt i mina farhågor får jag aldrig veta.

Min sexdebut var riktigt trevlig och antagligen inte så som vuxenvärlden föreställer sig att sex mellan en 25-åring och en 14-åring kan se ut.  Jag undrar om inte den innehållsmässigt skulle göra sig ganska väl som feministisk pornografi?

I korthet: Jag och 25-åringen hade sex upprepade gånger. Vi hånglade i timmar. 25-åringen tog på hela min kropp och slickade min fitta medan jag låg på rygg, Sexet var helt på mina villkor. Vid det laget hade jag ingen aning om hur hans kuk såg ut.

Relaterat: Hur ser din våldtäktsstatistik ut?

Dubbelstandard om kvinnors sexuella utrymme

De är rädda för mig också om jag inte har högklackade skor, sa Tanja Suhinina. Vi pratade om män som besväras av att kvinnor är rädda för dem när de rör sig utomhus kvällstid. Kvinnorna ökar enligt dem tempot om en man är inom synhåll.

Kvinnorna är rädda för oss också innan de förstår att vi är kvinnor. Jag använder inte skor med klack och på långt håll kan så väl kvinnor som män se en man bakom sig när jag kommer där i mörkret med min rakade skalle.

Jag har all förståelse för att det är obekvämt för så väl män som kvinnor när kvinnor blir obekväma i deras närvaro, men jag har också förståelse för kvinnors rädsla. Hur skulle jag inte kunna ha det när kvinnor i tidig ålder får lära sig att det är rationellt att vara rädd för män utomhus om man är kvinna? Att de ska ”ta vara på sig” för att undvika våldtäkt.

Hur betraktar vi de kvinnor som tar vara på sig och tar till de där vanliga föreslagna säkerhetsåtgärderna? Säkerhetsåtgärder som inte tar någon större hänsyn till de vanligast förekommande sexuella övergreppen som kanske vore de mest angelägna att förebygga, men som trots det framställts som adekvata om man vill undkomma sexuella övergrepp.

De får knappast beröm för att de undviker situationer som fått ryktet om sig att vara till våldtäktsmäns fördel och potentiella våldtäktsoffers (underförstått kvinnors) nackedel. Tvärtom kan de få klagomål av män för att de indirekt ”pekar ut” oskyldiga män som potentiella våldtäktsmän.

Hur vill de män som berörs av detta ha det? Är kvinnor som undviker sex med okända män ansvarsfulla eller är de fördomsfulla? Tar de det säkra före det osäkra eller tryggar de kvinnors ”sexuella makt”?

Många gånger har jag tänkt att män uppträder lojalt mot varandra, lojalt över generationerna. Men den lojaliteten lyser med sin frånvaro när män som individer behandlar kvinnor illa i sexuella sammanhang. De blundar för vilka konsekvenser det får för män som kollektiv.

Kvinnor pratar med varandra om sina erfarenheter, både positiva och negativa. Alla som vill ligga torde gynnas av att kvinnor kan dela med sig av positiva erfarenheter.

Kvinnor kommer ibland att ta det säkra före det osäkra och stå över sex. Vissa någon gång ibland, andra i stort sett varje gång de ges tillfälle att ha sex med nya personer. De kommer förstås att ångra att de inte tog chansen emellanåt, men det sägs ju vara ett pris man ska betala för att undkomma våldtäkt eller för att få någon social upprättelse (ska inte undervärderas) i händelse av sexuellt övergrepp.

De som önskar kvinnor och män bättre sex behandlar sexpartners väl. Det slår tillbaka på en själv förr eller senare att behandla sexpartners som lägre stående. Innan du vet ordet av det sitter du kanske där och baktalar en grupp människor för att den är svår att få till det med och undrar varför.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag söker boende i Stockholm.

Ta din stat och försvinn, attitydförändring pågår!

Föreställ dig personer som förespråkar en minimal stat. Personer som rutinmässigt svarar ”Det är fel väg att gå” när någon vill reglera någonting. Inte sällan utan att berätta vilken väg som vore rätt att gå. De kanske också ser problemen som vissa bara tror går att reglera bort, men vad som vore än mer problematiskt från deras horisont vore statlig inblandning.  I den mån de presenterar någtra förslag på ”åtgärder” alls nämner de attitydförändring.

Föreställ dig de där personerna igen. Hur kommer det sig att de är överrepresenterade bland personer som stör samtal, många gånger kvinnor emellan, om vikten av samtycke i sexuella sammanhang? Utan att någon av samtalets parter föreslagit någon samtyckeslag domderar de utan att luta sig mot något konkret lagförslag att en samtyckeslag inte hör hemma i en rättsstat som om det skulle tillföra så mycket att de kunde få sätta punkt för samtalet.

Samtal om samtycke borde gå hem hos de som inte ens vill att staten ska lämna några garantier för att de är fel att ha sex med personer som inte samtyckt till det. Det finns massor av personer i detta land som bevisligen inte tycker att samtycke är viktigt. Antingen förgriper de sig på nej-sägare eller så menar de på att allt är okej innan nej-ordet yttrats. Jag vet inte hur ni fungerar, men personligen går jag inte till sängs med människor för att de inte sagt nej utan för att de kommunicerat OCH kommuicerar ja under tiden.

Jag och många andra vägrar tro att personerna som inte skriver under på att samtycke är grundläggande inte kan reduceras till antalet. Därför pratar vi om vikten av samtycke när ni stormar in i våra diskussionskanaler med ert sedvanliga prat om att staten ska hålla sig undan. Det var du och ingen annan som nämnde staten.

Det finns förstås de som menar att en samtyckeslag vore rätt väg att gå, men ta diskussionen om en samtyckeslag med de som diskuterar saken. Och det oavsett om du är för, mot eller inte vet var du står i frågan.

Det viktigaste är att vi kommer till en punkt där det anses moraliskt fel att ha sex med personer som inte givit sitt samtycke till det. Samtycke kan man visa på många olika sätt och det viktiga med samtyckesdiskussionen är att den tar fasta på att samtycke till sex inte är ett övergripande samtycke till alla tänkbara sexuella handlingar. Ta din stat och försvinn, attitydförändring pågår!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sex med sovande

Varje gång ofrivilligt sex med sovande uppmärksammas känner några ett behov av att understryka att det finns de som i vaket tillstånd samtyckt till att bli penetrerade i sömnen. Det är förstås korrekt i sak, men jag kan sällan se behovet av det understryks. Det påminner en del om när jag förklarar att det är fel att svara i telefon när man har sex och någon alltid ska flika in att det är okej om man förvarnat sin sexpartner innan och denne är med på noterna.

Nu när jag erkänt sovsexarnas existens kan vi gå vidare. Dagens Juridik skriver om en man som ”haft analt samlag med flickvännen” trots att han var ”medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag”. Mannen dömdes till våldtäkt av tingsrätten, men friades i hovrätten, då ”det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade ”träffat fel” och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag”.

Det framgår inte av artikeln om kvinnan hade samtyckt till vagnial penetration i sovande tillstånd, men man kan få det intrycket av formuleringen om att mannen ”träffat fel”. Annars kommer jag osökt att tänka på det nyligen uppmärksammade fallet med mannen som friades från misstankar om våldtäktsförsök för att det inte slutade riktigt som han hade tänkt sig.

Givet att samtycke föreligger så är man förstås försiktig utöver det vanliga när man har sex med en sovande då denne inte kan ge någon respons. Jag kan inte utesluta att man kan ”träffa fel” på en vaken person då jag själv varit med om det. Samtidigt tänker jag inte låtsas bort de som ”råkar” träffa fel.

Träffar man fel legitimt märker man rimligen mer eller mindre direkt att man rör ollonet kring kvinnans analöppning och man kommer knappt in innan man märker att man rör sig i fel trakter. Är man försiktig med den sovande torde risken att ”träffa fel” vara utesluten. Den som är försiktig förväntar sig inte något vagnialt ”motstånd” och förstår det olämpliga i att ha penetrerande sex med den sovande om det kräver att man pressar in kuken.

Alla som har erfarenhet av sex med sovande har förstås inte varit ansvarsfulla. När jag läser artikeln i Dagens Juridik får åtminstone jag intrycket av att hovrätten finner att ansvarslöshet i sådana sammanhang är i sin ordning så länge den inte är…avsiktlig?!