Förmedla vikten av sexuell integritet och sexuellt självbestämmande

När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp, skrev jag om i ett tidigare blogginlägg.

Gudrun Nordborg, ordförande Kvinnohusföreningen i Umeå, menar att beteckningen sexuella övergrepp ”förminskar brottet och den maktutövning som brottet är uttryck för”. Kvinnohusföreningen vill ”markera våldtäkt som ett relevant begrepp för det allvarliga sexuella våld som brottet innebär även om fysiskt våld inte används eller krävs i lagen”.

Nordborg skriver: ”Huvudargumentet mot att fortsatt kalla brottet för våldtäkt är att det ”skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld.” Andra argument är att begreppet våldtäkt skulle kunna avhålla misstänkta från att erkänna och offer från att anmäla. Vår erfarenhet är dock att många ansett sig utsatta för våldtäkt också när inget fysiskt våld utövats och att de har upplevt sig svikna när juridiken inte har täckt in deras utsatthet.”

morkertal

Samtidigt finns ett mörkertal. Utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den inte är lika snäv som våldtäkt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – det kan röra sig om personer som tagit initiativ till sex som fått en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de blivit våldtagna givet alla föreställningar om våldtäkt som florerar. Föreställningar som sannolikt påverkar förståelsen av det juridiska våldtäktsbegreppet.

Synen på våldtäkt varierar. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013 som även omfattar passiva offer har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppets laddning gör det till ett användbart begrepp. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver en sådan är det inte säkert att personer tänker våldtäkt.

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp då jag menar att övergrepp, inte bara i rättssak, är en kraftig markering.

Förhoppningsvis kan vi bara genom att beskriva sexuella övergrepp frammana en bild av något otillbörligt på sikt. Det är de sexuella övergreppen som borde vara laddade. Om orden med vilka vi beskriver dem är laddade har ingen självständig betydelse om vi inte pratar om vad som gömmer sig bakom dem. Vi behöver prata mer om vad sexuella övergrepp kan vara, vad som kännetecknar dem, och där kan fokus på frivilligt deltagande vara en bra ingång.

Språkligt lättillgängligt skydd för den sexuella integriteten

Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.

”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.

Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att  brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.

För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”

Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.

”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”

”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:

”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.

Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.

Sexualbrottskommittén skriver vidare:

”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex

Våldtäkt på färjor

Jag har aldrig haft sex med någon jag inte känt sedan tidigare ombord på en färja. Det finns något obehagligt över färjor och då tänker jag inte på Estoniakatastrofen. Det har hänt att okända män har skrivit till mig och frågat om jag vill åka på kryssning med dem. Varför föreslår de en sådan plats? Det kanske inte är något fel på dem, men försök att inte se rubrikerna om sexuella övergrepp på färjor framför dig.

Om man ska träffa någon man aldrig har träffat tidigare är rekommendationen att man träffar personen på en offentlig plats. Jag har aldrig brytt mig om den rekommendationen. Det är klart att det händer att jag träffat personer på en offentlig plats första gången men då har det oftast varit för att de föreslagit att ses ute och inte på grund av något säkerhetstänk från min sida. Jag tycker om att gå ut. Jag har hälsat på personer jag aldrig har träffat tidigare eller bjudit hem dem till mig. Jag blir ofta mer avslappnad i hemmiljö, men det beror förstås också på vem jag träffar. I en del personer sällskap är jag mer avslappnad utan att kunna sätta ord på varför. Det där som brukar kallas personkemi. Andra skulle aldrig bjuda hem någon okänd, men för mig är det ganska odramatiskt. Däremot skulle jag inte åka på kryssning med någon som jag inte känner sedan tidigare. Föreslå inte en plats där jag inte kan dra mig undan vid behov, okej?

Att jag inte skulle åka på kryssning med någon jag inte känner sedan tidigare handlar inte bara om våldtäkter ombord på färjor utan också om att jag riskerar att bli uttråkad. Vad händer om vi inte har någonting att prata om och vi måste stå ut med varandra under hela kryssningen? Kallprat är inte för mig. Jag är dålig på att låtsas vara intresserad av saker som inte engagerar mig och bra på att inte ens försöka. Det är en sak att sitta av en middag med en person du inte har någonting gemensamt med, men en kryssning?

Öde värre än döden

Kommer ni ihåg när feminister ifrågasatte att våldtäkt framställdes som ett öde värre än döden? Våldtäkten som ett öde värre än döden användes inte minst för att motivera hårdare tag mot sexualbrottslingar. Det här var innan man talade om tolkningsföreträde.

Personer som hade erfarenhet av våldtäkt skrev om hur de hade gått vidare och lagt de sexuella övergreppen bakom sig. De ifrågasatte de som talade om våldtäktsoffers liv i termer av före och efter våldtäkten. De menade att föreställningen om våldtäkt som ett öde värre än döden bidrog till att våldtäktsoffer som ville leva vidare inte sågs som riktiga våldtäktsoffer.

Det ska sägas att jag delade sådana texter ibland utan att ens fundera på om jag inte sparkade in öppna dörrar. Sedan dess har framställningen av våldtäkt genomgått en förändring.

Jag ser sällan personer tala om våldtäkt som ett öde värre än döden längre. Våldtäktsoffer beskrivs sällan som överlevare. Men av någon anledning publiceras det fortfarande texter om hur våldtäkt jämt och ständigt utmålas som ett öde värre än döden. Och av någon anledning delas de.

”Vi måste sluta förutsätta att alla våldtäktsoffer är ärrade för livet. Vi måste sluta snacka om hur någon måste vara ”helt förstörd”. Media måste sluta reproducera bilden av att ett våldtäktsoffer för alltid kommer gräma sig över våldtäkten.” (Moralfjant)

”Våldtäkt är som sagt något som alla icke-män tidigt får lära sig att de måste förhålla sig till som en högst påtaglig realitet, samtidigt som vi får lära oss att det är ett öde som nästan är värre än döden.” (Arbetaren)

”Vi matas ständigt med att det är det absolut värsta som kan hända oss. Ibland sägs det till och med att det är ett öde värre än döden, eftersom en behöver leva med sviterna efter en våldtäkt.” (ETC)

”En våldtagen kvinna är förstörd, allt som var hennes har tagits ifrån henne, för alltid. Som om en våldtäkt kommer åt kvinnans kärna, smular sönder den, trampar på den. Som om det vore bättre att vara död än att vara våldtagen.” (Sydsvenskan)

”Med tanke på den roll sexuella övergrepp spelar i vår kultur är det lätt att förstå den som drabbas av panik när en älskad vän, en partner, ett barn eller en bekant drabbas. Men ett övergrepp behöver inte förstöra livet för den som utsatts.” (Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson)

Jag vet inte om det är jag som lever i en trygg miljö eller något, men jag måste vända mig till Familjeliv för att hitta sådana beskrivningar av våldtäkt nuförtiden. Feminister och andra som varit tongivande i debatten tar inte längre våldtäktsoffers tolkningsföreträde.

Kanske har man några personer som kommenterar på Familjeliv i åtanke, men det är nog inte de som tar del av texter om att våldtäkt inte alls är ett öde värre än döden. Det är nog främst personer som alltid har läst dem som läser och delar dem. Kanske mest av gammal vana. Att våldtäkt är ett öde värre än döden verkar vara en älskad figur att kritisera, men ibland kan det vara klokt att stanna upp och fundera över om ens tidigare iakttagelser fortfarande äger giltighet.

Kvinnor som begränsar sig själva är ingen lösning på det sexuella våldet

Du verkar inte vara rädd för män. Jag vet inte om de män som gjort den bedömningen menat att jag borde vara rädd eller att det skulle vara utmärkande för mig på något sätt att jag inte är rädd för män, men de har alldeles rätt. För ett tag sedan när jag var hemma hos en man och skulle promenera hem till mig sa han att det nog inte var någon fara då jag skulle promenera mellan två relativt lugna stadsdelar. Jag är inte rädd, sa jag. Det handlar inte om att vara rädd utan om att vara klok, sa han. Då är jag väl inte klok då, svarade jag för att byta ämne. Jag har svårt för den sortens budskap. Jag dömer inte personer som känner sig rädda, men jag tänker inte vara delaktig i att frammana rädsla hos andra eller ge några välmenande råd.

Jag har aldrig placerat en nyckel mellan knogarna, varit utrustad med pepparsprej eller gått någon kurs i feministiskt självförsvar. Det har aldrig ens föresvävat mig. Det har ett pris att inte vara rädd. Om du inte är rädd menar en del att du inte tar vara på dig själv. Den som inte tar vara på sig själv anses i någon mån ha sig själv att skylla om något händer. Men om en rädd person ”tar vara på sig själv” och något ändå händer? Den personen, i den mån hen blir identifierad som en ansvarsfull person som tagit vara på sig själv, är knappast fredad från påståenden om egen skuld, men även om det vore så förändrar inte det faktum.

Tar du vara på dig själv och agerar som om alla män vore potentiella våldtäktsmän är det också fel. Helst ska du vara rädd för inte alla män och ta vara på dig själv utan att trampa männen som aldrig skulle våldta dig på tårna.

Samlagsbegreppet i brottsbalken

Under dagens föreläsning om sexualbrott tog föreläsaren upp en sak som jag inte kände till men borde ha känt till i och med att jag är intresserad av sexualpolitik.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Endast samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag kan utgöra en våldtäkt, enligt brottsbalken. Vad jag inte hade någon aning om är att samlag endast avser en sorts samlag. Samlag enligt brottsbalken innebär kuk i fittan. Jag har antagligen utgått från att samlag omfattar anala och orala samlag då det överensstämmer med mitt språkbruk. Att samlag kan vara anala är lika givet som att oralsex är sex.

Våldtäktsbegreppet omfattar även sexuella handlingar jämförliga med samlag och dit räknas till exempel anala och orala samlag. Det nuvarande samlagsbegreppet har fått kritik för att vara heteronormativt, men det är endast heteronormativt i den mån det är cisnormativt, vilket det verkar vara. Det förutsätter samlag mellan en kvinna och en man där kvinnan har en fitta och mannen har en kuk. Antagligen skulle ett samlag mellan en person med kuk och en person med fitta räknas som samlag enligt brottsbalken oavsett deras juridiska kön, men helt säker kan man inte vara när förarbetena talar om ”mannens och kvinnans könsdelar” och det inte har prövats i domstol.

I praktiken saknar det snäva samlagsbegreppet betydelse för själva våldtäktsbegreppet om de sexuella handlingarna är jämförliga med samlag, vilket de är om de rör sig om exempelvis anala eller orala samlag.  Samtidigt kan jag inte komma på något godtagbart skäl att behålla ett heteronormativt och cisnormativt samlagsbegrepp som med lätthet kan ersättas med ett mer inkluderande begrepp.

När sexualbrottslagstiftningen förändras nästa gång får lagstiftaren gärna passa på att utvidga samlagsbegreppet i den mån det över huvud taget är relevant. Är det relevant av pedagogiska skäl? ”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till en sexuell handling döms för våldtäkt till…” kanske räcker? Lagstiftaren får gärna också se över formuleringar som antyder att alla kvinnor har en fitta och liknande.

Låt mig citera ur Prop. 2004/05:45.

”Tillämpningsområdet för våldtäkt omfattar inte allt slags sexuellt umgänge. Detta följer av att det skall vara frågan om samlag eller annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Således omfattar våldtäktsbrottet samlag. Med samlag avses endast vaginala samlag. Det finns inget krav på att samlaget skall vara fullbordat, d.v.s. att sädesavgång eller inträngande har skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i beröring med varandra.”

”Till handlingar som innebär en kränkning som är jämförbar med den som uppkommer vid påtvingat samlag räknas regelmässigt sådant handlande som att föra in ett föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv. Det skall vara fråga om en objektiv bedömning om handlingen typiskt sett innebär en så allvarlig kränkning som den som uppkommer vid ett påtvingat samlag. På det sättet har man velat lyfta fram kränkningens art i stället för sexualhandlingen som sådan”.

Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.

Fiktiva pojkvänner är en påminnelse om att man inte har rätt till sin kropp

Pratade med en vän om att ickemonogama kvinnor löper en större risk att bli utsatta för sexuella övergrepp eller sexuella gråzoner än monogama kvinnor. Utomrelationella övergrepp och gråzoner det vill säga. Monogama kvinnor riskerar främst att utsättas för övergrepp och gråzoner inom ramen för sin relation givet att deras omgivning känner till att de har en relation. Ickemonogama kvinnor måste se upp med betydligt fler män. Det beror på att ickemonogama kvinnor inte kan ta skydd bakom att de ”tillhör” en annan man.

Bros before hoes. En del män respekterar inte kvinnors vilja, om de vill ha sex med dem eller inte. Däremot kan de respektera andra mäns ”äganderätt” till kvinnors kroppar. Det är klart att man med all rätt kan få problem om man har sex med personer som inte samtycker. Deras upplevelser av de sexuella övergreppen ses nog inte som ett bekymmer, då hade man gissningsvis inte begått dem, men de skulle kunna bli ett om de anmäls.

Ickemonogama kvinnor kan förstås påstå att de har ett förhållande om de känner sig trängda, men de borde inte behöva hitta på. Att de inte samtycker till sex, att de inte ger någon respons när en man visar sexuellt intresse, borde räcka.

Fiktiva partners är en absurd påminnelse om att man inte har rätt till sin egen kropp. Någonting har gått sönder när en del kvinnor inte ser någon annan utväg undkomma påträngande män än att indirekt påstå att någon annan, en man, har ensamrätt till ens kropp, och inte är det patriarkatet.

Personer som begår sexuella övergrepp har ett ansvar för sina handlingar även om en del vill frånta dem det och fördela det på kvinnor som grupp. Min medvetenhet om att ickemonogama kvinnor riskerar att bli utsatta av fler potentiella gärningsmän än monogama innebär inte att jag tycker att kvinnor borde vara monogama. Det är upp till var och en att bestämma om de vill ha en monogam relation eller inte. Jag är mer intresserad av varför man vill vara monogam.

Det är inte kvinnor som ska anpassa sig efter hittepået att män i plural eller singular har rätt till deras kroppar. Det är samhället som måste anpassas. Kvinnor ska inte behöva vara beroende av en man får att vara skyddade från utomrelationella sexuella övergrepp och påträngande sexuella närmanden.

En annan anledning till att det är mindre riskfritt att förgripa sig på ickemonogama kvinnor är att en del tycker att de får tåla sexuella övergrepp. Hade ickemonogama kvinnor varit intresserade av att inte bli knullade mot sin vilja hade de inte haft ÖNSKAT och ÖMSESIDIGT sex med olika personer, ungefär. Man kan knappast beskylla de sexuella övergreppens försvarare för att vara logiska.

Monogami som utväg vid obehagliga sexuella närmanden

Det händer att personer inte förstår när andra är socialt och sexuellt ointresserade av dem. Det är egentligen inte konstigare än när personer missar att någon är intresserad av dem.

Det är en sak att inte förstå att en person är ointresserad och en annan att inte respektera en persons ointresse. Vid några tillfällen har jag känt mig så trängd när personer visat intresse (eller vad man ska kalla det) att jag uttryckt att jag är ”upptagen” för att de ska låta mig vara. Det har tagit emot, men det har fungerat.

Det finns personer som inte kommer att respektera dina ”Nej tack, jag är inte intresserad”, men som skulle respektera ett ”Nej tack, jag är upptagen”. De respekterar inte det faktum att du inte vill ha kontakt. De respekterar att någon annan ”äger” dig.

Det måste gå att avvisa personer med framgång utan att anspela på monogam äganderätt. För den som blir avvisad är det kanske enklare att ta det av någon som inte ”får” besvara visat intresse än att bli avvisad av en person som varken är ”upptagen” eller intresserad. Jag har all förståelse för det och tycker generellt att det är rimligt att avvisa trevliga personer på ett trevligt sätt.

En annan sida av respekten för ”Nej tack, jag är upptagen” är att få frågan om man är upptagen av någon innan man hunnit bekanta sig med personen ifråga.

De bara måste veta om de ska förhålla sig till en som någon annans ägodel eller inte. Svarar du ”nej” på den frågan inledningsvis kan du vara förhindrad att ta den ”utvägen” senare vid behov och det är du förstås medveten om.

Jag brukar svara att jag inte är upptagen väl medveten om att det kanske bara är början på ett trängt läge, men jag vill inte påstå att jag är upptagen utan vidare.

Kanske borde jag göra personerna obekväma tillbaka och ställa en motfråga. ”Varför undrar du?”. Jag har nog lite för mycket anständighet i kroppen för att kunna göra det, men det hade säkert besparat mig en del obehag.

Påstådd eller faktisk monogami kan vara en tillfällig utväg vid obehagliga närmanden, men det är knappats hållbart i längden.