Samvetsfrihet inom vården

Enligt artikel 9 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfriheten och religionsfriheten går in i varandra när personer hävdar att de inte vill utföra någonting på grund av sitt samvete och det bottnar i religiösa övertygelser. Samvetsfrihet måste förstås inte ha religiösa förtecken. Det kan handla om vårdpersonal som inte vill utföra omskärelse på barn för att det strider mot deras samvete eller om antimilitarister som inte vill göra militärtjänst.

Religionsfriheten har en vidare innebörd enligt Europakonventionen än vår nationella lagstiftning. Enligt konventionen innefattar religionsfriheten en rätt att ”byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Enligt svensk lag innebär religionsfrihet endast en ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Religionsfriheten enligt svensk lag handlar i mångt och mycket om en rätt att tro. Det ska här tilläggas att konventionen är en del av svensk lag vilket domstolarna ska beakta. Det gjorde man till exempel när man friade Åke Green, som bland annat uttalade att homosexuella var en cancersvulst på samhällskroppen i en predikan, med hänvisning till religionsfriheten så som den ska tolkas enligt konventionen.

Kristna debattörer är väl medvetna om att samvetsfriheten är en mänsklig rättighet enligt konventionen och att flera länder som anslutit sig till den har någon form av lagstadgad samvetsfrihet i sin nationella lagstiftning. De hänvisar gärna till detta när de argumenterar för att vårdpersonal i Sverige ska ha rätt att neka kvinnor abort med hänvisning till sitt samvete. Det fyller flera funktioner. De får förmedla att Sverige bryter mot en mänsklig rättighet, något man annars ser allvarligt på, och de når ut med att det finns personer vars samveten inte klarar av abort för att få oss alla att fundera över våra egna, underförstått att vi nog inte har några.

Människor och tro tog upp samvetsfrihet inom vården för några dagar sedan då Europarådets kommitté för sociala rättigheter just nu utreder det faktum att Sverige inte har lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Utan att veta hur vanligt det är att vårdpersonal som är delaktiga vid aborter har dåligt samvete över det tvivlar jag på att debattörer som är för samvetsfrihet för att de är emot abort bryr sig om deras samveten. De ser ju helst att fler har dåligt samvete över aborter då det skulle kunna minska antalet. Hur ställer de sig till läkare som genomför abort i länder där det är olagligt för att det skulle strida mot deras samvete att neka en kvinna abort?

Som vänsterpartisterna Mikael Gustavsson och Ida Legnemark är inne på är kravet på en rätt till samvetsvägran vid abort bara ”ett steg på vägen att hindra tillgång till aborter”. Abortmotståndarna manar till personer samvetens i sin opinionsbildning och det är de knappast ensamma om. Det gör de flesta av oss som ägnar oss åt politiskt påverkansarbete.

Om man verkligen är intresserad av att minska antalet aborter och oplanerade graviditeter borde man istället propagera för sexualundervisning i skolan, tillgång till preventivmedel och ett samhälle som inte tabubelägger sex och sexualitet, skriver Gustavsson och Legnemark. Jag håller verkligen med och fokus måste vara att minska antalet oplanerade graviditeter, inte antalet aborter. Personer som delar med sig av sin sperma på ett ansvarslöst sätt får gärna boka in ett möte med sina samveten och upphöra med det.

Samvetsfrihet är ingen enkel fråga då flera av oss ser positivt på att personer inte klarar av att omskära barn. Läkare kan välja en inriktning som inte inkluderar den sortens ingrepp kan man argumentera och de som inte tror sig klara av att befatta sig med aborter kanske inte ska rikta in sig på arbetsuppgifter som inkluderar kvinnors reproduktiva rättigheter då vi har en rättighetsbaserad vård i Sverige.

Det finns dock betydande skillnader mellan omskärelse på barn, abort och vapenvägran som gör att man inte utan vidare kan klumpa ihop dessa företeelser, men det har förstås inte hindrat en del abortmotståndare att göra just det. De vill gärna prata om vad samvetsfrihet kan innebära i stort för att de vet att flera av oss kanske har något område där vi kan tänkas oss att det vore bra. De om några vet också vilket påtagligt stöd rätten till abort har i Sverige varför de hellre talar om något annat. Det stödet måste vi se till att bevara. Särskilt angeläget blir det om Sverige får motta kritik för att inte ha lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Än så länge är detta en ickefråga i Sverige, men vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden.

Juridikbloggen och juristprogrammet

Mårten Schultz frågade om jag ville blogga på Juridikbloggen och jag tackade ja. Mitt första blogginlägg på Juridikbloggen handlar om något som varit omtalat den senaste tiden, så kallad “hämndporr”.

Sedan jag kom in på Juristprogrammet vid Stockholms Universitet har det kommit ett antal intressanta avgöranden och förts en hel del politiska/juridiska diskussioner som faller inom mina intresseområden. Jag tänker på diskussioner om hur vi ska förhålla oss till spridning av sex- och nakenbilder på nätet, en dom från Europadomstolen om smygfilmning i privata miljöer, lagen om kränkande fotografering som trädde i kraft den 1 juli i år, om man vid olovlig spridning av sex- och nakenbilder på nätet ska beakta hur socialt accepterat det är ”att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor” när man beslutar om skadeståndsbelopp. Hur socialt accepterat är det egentligen? Frågan om vi ska ha ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har varit mer aktuell än någonsin. De flesta riksdagspartier ställer sig bakom någon form av samtyckeslag och frågan har till och med behandlats i en partiledardebatt. Annat man pratat om är vad som skiljer ”hjälplöst tillstånd” från den nya formuleringen ”särskilt utsatt situation” i sexualbrottslagstiftningen, Skånepolisens olagliga register, avslöjanden om övervakning av vanliga medborgare, att Säpo hört sig för med olika teleoperatörer för att få direkt tillgång till vår kommunikaiton med hjälp av ett “automatiserat system” och en del annat. Mer kommer och jag har en ambition om att skriva mer om det som faller inom mina intressen utifrån ett juridiskt och inte enbart politiskt perspektiv.

Rör inte min hora

Den franska regeringen har föreslagit någon form av sexköplag. Några franska män som är kritiska till det har tagit initiativ till kampanjen ”Rör inte min hora” och hoppas samla 343 ”svins” signaturer mot lagförslaget. 343 ska föra tankarna till de ”343 kvinnor som kämpade för fri aborträtt i Frankrike” på 70-talet, skriver Svenska Dagbladet.

Det kan finnas olika skäl att vara emot en sexköpslag som kriminaliserar sexköparen. Har det någon betydelse om motståndarna till en sådan lag främst vill ha rätt ”hororna” eller om de ser andra problem med att staten kriminaliserar sexköp? Spelar det någon roll vilka man organiserar sig med mot en sexköpslag? Är inte målet – sexköpslagens avskaffande i Sverige eller sexköpslagsförslagets avslag i Frankrike – huvudsaken?

Jag vill mena att ens skäl är helt avgörande för synen på prostituerade men också vilka rättigheter de kan åtnjuta i förhållande till sexköparna och att man därför inte ska engagera sig för prostituerades rättigheter tillsammans med personer som är ganska ointresserade av att de ska ha just några, men gärna ser att de är tillgängliga för sexköpare utan att de behöver begå något lagbrott. För de förra är inte sexköpslagens avskaffande i Sverige eller sexköpslagsförslagets avslag i Frankrike målet, men det kan ses som ett medel (som måste kompletteras med andra åtgärder). För dem kan målet istället vara att ersätta förbudet mot att köpa sex med regleringar som tar fasta på prostituerades rättigheter. Detta istället för att som lagstiftare göra det enkelt för sig och förbjuda en företeelse som faktiskt rymmer en del problem och avstå från nödvändiga arbetsmiljöregleringar genom att hänvisa till att man inte kan reglera något som är kriminaliserat.

Jag minns när någon motståndare till den svenska sexköpslagen uppmanade likasinnade att gå ut och köpa sex för att göra en markering och visa upp att sexköpare också är människor. Om någon tog tag i saken och köpte sex på dennes uppmaning kan jag inte svara på, men om de hade gjort det hade de säkerligen inte gått ut och berättat om sina erfarenheter för vid sidan om det så kallade ”horstigmat” finns ett ännu mer påtagligt sexköparstigma. Bilden av den som köper sex är en man som köper sex av en kvinna för att han har svårt att få sex (om inte personen i fråga har så mycket pengar som han inte vet vad han ska göra av med och därför går till prostituerade) och det är knappast en bild (hur sann eller falsk den än är) man vill förknippas med. Kommer det fram att en man har köpt sex av en kvinna är jag inte främmande för att det kan bli svårt för den personen att få tag på sex någon annan väg efter det.

Sexköpslagen har tveklöst stärkt sexköparstigmat. Fler uppger i dag att det inte är okej att köpa sex än innan lagen trädde i kraft. Kanske har den också stärkt horstigmat, men det är jag mer osäker på då stigmat vad gäller sexköparen antagligen är kopplat till kriminaliseringen men också ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Lagen kriminaliserar inte den prostituerade, men gör däremot gällande att personen är ett offer pekar ut prostitution som ett oönskat inslag i gatubilden. Det kan förstås ha stärkt även horstigmat, men man ska inte inbilla sig att den prostituerade var en person med ett yrke vilket som helst innan sexköpslagen. Det går alldeles utmärkt att vara en ”äcklig hora” i länder där de är legalt både att köpa och sälja sex. Personer som är motståndare till sexköpslagen brukar dock göra gällande att sexköpslagen bidragit till horstigmat och emellanåt låtsas som att det inte fanns innan sexköpslagen och framställa det som att om vi bara tar bort den lag som bidrog till detta stigma kommer det att upphöra.

Vill du avskaffa sexköpslagen för att omintetgöra horstigmat (som framförallt drabbar kvinnor som säljer sex) har jag ett enklare förslag som du själv kan bidra till – motverka de attityder som stigmatiserar kvinnor som är sexuellt utåtriktade och har sex med olika män. Bidrar du inte till det gör sexköpslag eller frånvaron av den detsamma för ”horstigmat”. Det spelar ingen roll om det finns en pengatransaktion med i bilden eller inte – kvinnor ska i det så jämställda Sverige 2013 fortfarande hålla på sig.

Hur nakenbilder hamnar på den snäva kretsen internet

”Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.” Jag har tänkt en del på detta citat. Som varande inom en miljö där sexualitet inte är någonting man kan tala utan någonting man talar om har jag säkert en annan bild av vad det innebär att vara öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor än de som inte skulle säga ett ord om sex om det inte ansågs nödvändigt eller handlade om att framföra en sexualfientlig agenda. För att anses öppen på området krävs inte särskilt mycket alls av dig. Framgår det av det du pratar om skriver om att du har sex kommer du att betraktas som mer eller mindre frispråkig. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag skulle vara frispråkig. Jag kan leva med att andra har den bilden av mig, men jag har ingen sådan självbild. Inom den miljö jag har verkat sedan de nedre tonåren är man inte frispråkig för att man talar om sex. Man talar om sex, punkt. Frispråkighet ställer inga krav på att du har några sexualpolitiska ambitioner, det kan räcka att du pratar om att du är en sexuellt aktiv person. Bara att prata om sex på offentliga platser kan i och för sig ses som en sexualpolitisk handling givet vilket klimat vi har och att människor så sällan gör det, men ambitionerna får gärna vara mer långtgående än så.

Har vi som tillgängliggjort nakenbilder på oss själva bidragit till att några hovrättsdomare i Göta hovrätt upplever att det har blivit socialt accepterat att vara öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor? Inte helt osannolikt har vi det. Jag delar uppfattningen om att det är mer accepterat inom vissa kretsar, men jag skulle inte beskriva dem som ”inte alltför snäva”. Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare, menar att domen är förlegad: ”Domstolen har rätt i att det är lättare att prata om sexualitet i dag, där har vi en väldig utveckling. Men kränkningen är en helt annan sak. En sådan ung flicka kan få sitt liv förstört. Filmen går ut på worldwide och man har inte någon som helst uppfattning om var det slutar. Hon kan oroa sig enormt över i vilka sammanhang det kommer ut.”

Det är inte bara domen som är förlegad utan också domarnas syn på nätet. Forum på nätet (där en stor andel människor inte är öppna med vilka de är) kan knappast jämställas med någon snäv krets inom vilket det är socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. Alhem nämner att prata om sex, vilket är något helt annat än att spela upp en film där man har sex: ”Kolla, här tar jag den långt ner i halsen!”. Det är heller inte frågan om att en partner har låtit ett fotoalbum med sexbilder gå ”laget runt” eller att någon lagt ut hemmatillverkad så kallad ”skogsporr” som en snäv krets ramlat över utan om att en person utan lov har laddat upp en sexfilm på nätet. Vidare borde man beakta att ”kretsen” troligen kommer att utökas sedan ”sexfilmen” blivit omtalad.

Det är förstås en betydande skillnad mellan att publicera sex- och nakenbilder på sig själv och att publicera sådana bilder på någon annan utan lov. Man får leva med att grannar eller förbipasserande om man bor på bottenplan kan få insyn i ens sexliv (och de som tittar in får leva med vad de ser) om man inte drar för gardinerna, men det vore en integritetskränkning om någon granne tog sig friheten att på avstånd dokumentera en annan grannes sexliv och tillgängliggjorde dokumentationen för andra som inte tillhör den snäva kretsen grannar med insyn.

När jag hade ett Facebookkonto och publicerade nakenbilder där gjorde jag dem endast synliga för betrodda personer. Tidigare hade jag fått någon bild anmäld (på Facebook alltså) och blivit avstängd för en oförarglig nakenbild på undertecknad med ryggen vänd mot kameran vid en badplats (den sorts bild lokaltidningen använder när de vill illustrera hur en naturist ser ut). Det visade sig att de betrodda var att lita på, men på Facebook överlag är inte den sortens bilder socialt accepterade, men det är där bilder som publiceras på annat håll riskerar att hamna. Läs gärna Katarina Wennstams debattartikel där hon berör så kallad ”hämndporr”: ”Med tiden har det inom inte alltför snäva kretsar av den manliga befolkningen blivit alltmer socialt accepterat att i samband med uppbrott från flickvänner eller sexpartners publicera intima bilder på henne på nätet.”

De ”härskande etiska och sociala värderingar” som råder är avgörande för vilka konsekvenser det kan få för den enskilde om sex- eller nakenbilder hamnar på nätet. Om vi går med på att en del har blivit mer öppna och utåtriktade avseende sina sexuella vanor – vad har det med att vara öppen och utåtriktad avseende andras vanor att göra? Reaktionerna på om jag publicerar en nakenbild på mig på denna torde vara annorlunda än om någon annan publicerar nakenbilder på mig och man kan misstänka att jag inte ens känner till att bilderna. Det finns inga enhetliga reaktioner på nakenbilder.

För att förstå varför en del inte gör någon skillnad mellan att publicera en bild på sig själv och att publicera en bild på någon annan utan lov måste vi förstå att för de som aldrig ens skulle låta sig dokumenteras i en naken eller sexuell situation gör det detsamma hur en sådan bild hamnar i någon krets. Det avgörande för dem är att bilden är där. Vidare resonerar de att om man själv har publicerat sådana bilder har man visat att man är okej med att nakenbilder på en finns på nätet. Och har man skrivit om vad man gör om dagarna har man visat att det är okej om andra, till exempel staten, övervakar vad man ägnar sig åt. Det är samma sorts tänk som bortser från den helt avgörande detaljen att man inte alls har visat att det är okej att någon annan utsätter en för något. Har man tillgängliggjort nakenbilder på sig själv alternativt kan tänka ett varv extra förstår man att vad som föregår att en nakenbild hamnar på nätet är helt avgörande för hur man själv och andra ser på det.

Den här ”utvecklingen” oroar mig som tycker om att dokumentera sex och nakenhet. Jag tänker att det vore tråkigt om personer lät bli att dokumentera sådant av oro för att att bli uthängda, kanske framförallt för att jag själv haft så mycket glädje av mina egna bilder, men jag kan inte säga att jag inte förstår dem. Oavsett vad får vi räkna med att en del personer kommer att fortsätta publicera bilder på andra utan lov och då är det otroligt viktigt att vi andra som kan råka ta del av sådana bilder som inte var avsedda för oss ser till att de drabbade inte får sina liv förstörda. Det kan låta som en drastisk formulering, men den 8 mars i år begick en 13-åring självmord efter hot om att bli uthängd. ”Den 45-årige mannen ska vid flera tillfällen i början av mars i år utnyttjat flickan till sexuell posering via Skype. Efter det ska mannen som nu åtalas ha påstått att han filmade och dokumenterade det flickan gjorde. Vid flera gånger hotade mannen därefter att lägga ut den påstådda filmen och bilderna på den nakna flickan på Facebook och Instagram. Trots att flickan vädjade om att mannen skulle förstöra filmen, och att hon dessutom i chattar sa att hon ville ta sitt liv, fortsatte mannen att hota henne för att hon på nytt skulle posera naken och onanera framför honom.”

I en optimal värld skulle personer inte hänga ut varandra på detta sätt, men i en inte fullt lika optimal värld ska de drabbade i vart fall inte känna någon oro. De ska kunna forsätta leva normala liv. Där finns mycket kvar att göra.  De ansvariga måste ställas till svars för de integritetskränkningar de gjort sig skyldiga till utan att unga kvinnor som det oftast handlar om straffas dubbelt av en allmänhet som ser ner på dem för att det som var avsett att vara privat inte tilläts vara det.

Sexdebut och samlagsdebut

Genomsnittsåldern för första samlaget är 16,3 år enligt Smittskyddsinstitutets specialrapport ”Ungdomar och sexualitet 2012/2013”. Länge har man sagt att unga sexdebuterar i 16-årsåldern och jag har ställt mig frågande till om det verkligen stämmer.

”Tjejer uppger att de debuterar något tidigare än killar (viktade genomsnittet för tjejer är 16,1 år och för killar 16,6 år). […] Tjejer uppger att de har haft något fler sexpartners än killar. Sannolikt ligger en del av förklaringen i deras något lägre debutålder. ”

Jag har ingen aning om varför Smittskyddsinstitutet intresserat sig för samlag, och har inte hittat någon förklaring i rapporten, men det är knappast en tillfällighet att man frågat om samlag och inte om sex och låtit var och en definiera sex på egen hand. Ur smittskyddsperspektiv kanske samlag är mer intressant än andra former av sex, vad vet jag.

Det skulle inte förvåna mig om genomsnittsåldern för sexdebut är lägre än 16,3 år, men den informationen får man inte fram inte veta om man efterfrågar vid vilken åldern personer hade samlag för första gången. Har tjejerna som besvarat Smittskyddsinstitutets enkät haft samlag med fler personer och/eller ha de haft sex med fler personer än killarna?

”Jag vet inte. Så länge du använder skydd, vad är då skillnaden mellan att ligga en gång med tio olika personer och att ligga tio gånger med samma person?” svarar Sari Asa-Nicolaisen, sexualrådgivare för RFSU, på frågan ”Varför framställs one-night stands ofta som något dåligt?”. (One-nigt stands är okej, Corren)

Varför skulle en person som haft oralsex med tio personer ha haft mindre sex än en person som haft tio samlag med en person, kan man också fråga sig. Man måste förstås inte intressera sig för när unga blir sexuellt aktiva, men man bör vara medveten om att samlagsdebut och sexdebut kan vara två vitt skilda saker.

samlag

DN skriver tvångssteriliseringarna med stort t

Inti Chavez Perez debattartikel med fem förslag på hur man kan tillgodose transpersoners mänskliga rättigheter bemöts i dag med en osignerad ledare i DN. DN skriver: ”Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.”

Att staten inte ska komma undan med att den tvångssteriliserade människor som inte ansågs tillräkneliga under 1900-talet är en god strävan. Jag har också en förståelse för de som vill att man ska fortsätta associera tvångsteriliseringar i Sverige med dessa. ”Tvångssterilisering i Sverige förekom mellan åren 1934 och 2012 med varierande grad av frivillighet” enligt Wikipedia.

DN ser gärna att vi kommer ihåg tvångssteriseringarna av de som ansågs mindervärdiga föra människosläktet vidare, men DN lär inte bli ihågkommen för att ha fördömt dessa utan för att ha benämnt de som ägt rum i modern tid som mer eller mindre frivilliga tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Minns de tidiga tvångssteriliseringarna, men låt det inte ske på de nutida ofrivilliga steriliseringarnas bekostnad.

De som avstår från att fördöma omskärelse på barn (snopp) för att de vill markera att könsstympning av barn (snippa) är allvarligare lär heller inte bli ihågkomna för att de stod upp för kvinnors rättigheter. Jag tror att fördömande av sedvänjorna går att kombinera, men om jag skulle ha fel, om det inte går att kombinera ett fördömande av omskärelse på barn utan att ingreppen på personer med snippor blir sedda som aningen mindre allvarliga är det väl inte givet att vi borde låta bli att fördöma ingreppen på barn med snopp? Att ingreppen oavsett barnets kön ses som tillräckligt allvarliga för att få fortgå borde vara att föredra framför att det ena ses okej och det andra som mer eller mindre det värsta som kan drabba ett barn med snippa.

Fungerar det att framställa vissa övergrepp som mer allvarliga genom att framställa andra som mindre allvarliga? Med fungerar menar jag om det leder till verklig förståelse för att de förra var (mer) allvarliga eller om den effekt det får är att de förra ses som aningen allvarliga och de senare knappt allvarliga alls. Leder det inte enbart till en läpparnas bekännelse? Till att skapa en förmåga hos människor att anpassa sig efter vad man för stunden ska tycka och se allvarligt på? Kortsiktigt tyckande kan komma att betyda mycket för enskilda människor, en lagändring efter idogt kampanjande till exempel, men långsiktigt är ideologi direkt avgörande. Människor som tycker det man ska tycka för stunden kan säkert skriva historia för egen del, men de förändrar inte världen.

Jag tänker ibland på om inte hur man framställer sexuella övergrepp på unga kvinnor har varit en nackdel för äldre kvinnor som likväl kan falla offer för sådana. I och med att de övergrepp yngre utsätts för ska ha statusen som de mest fruktansvärda får de äldre utsätts för vara mindre fruktansvärda, det vill säga inte alls. Förhoppningsvis kommer man klara av att hålla flera förtryck i huvudet samtidigt i framtiden utan att ställa dem och grupper mot varandra.

Motion till RFSU:s kongress om porr, Island och censur

RFSU håller kongress vartannat år. Kommande kongress äger rum i Gävle den 17-19 maj. Det blir min fjärde RFSU-kongress. Det hade varit min sjätte om jag inte hade missat den senaste i Visby för att jag inte kunde ordna med sovplats då.

En av mina sexualpolitiska förebilder Ulf B Andersson har skrivit en politisk motion (det är alltid trevligt med politiska motioner) som kongressen ska ta ställning till och som undertecknad kan skriva under på.

th

Motionen:

RFSU:s inställning till pornografi har skiftat under årens lopp. I det idéprogram som antogs år 2008 slås dock följande fast:

”Så länge människan har varit en kulturell varelse, har hon i text och bild beskrivit sexuella handlingar. Det är en del av vår sexuella frihet att välja hur och om vi vill uppleva sexuella skildringar i text och bild.”

RFSU tar avstånd från barnpornografi och ”den pornografi där medverkan sker under tvång eller där de inblandade på något annat sätt far illa” och vill ha diskussion kring pornografi och RFSU anser att det ökade utbudet av porr på internet har både för- och nackdelar. I idéprogrammet står det så här:

”I och med att internet blir ett allt viktigare forum för pornografin ökar mångfalden. Det blir lättare att både marknadsföra och hitta mer varierad pornografi. Det finns en större variation i kroppsideal, åldersförhållanden och könsroller än vad som tidigare funnits i pornografin i videobutiken. Detta är en huvudsakligen positiv utveckling. Baksidan av teknikutvecklingen är att det är lättare att anonymt sprida pornografi som har tillkommit på ett olagligt sätt där människor tar skada.”

Att försvara friheten på internet har blivit något som Sveriges regering ofta talar om inte minst i samband med den Arabiska våren. Enigheten brukar vara stor när det gäller censur i repressiva regimer med stark internetövervakning och fördömandena blir skarpa om Kina, Iran, Saudiarabien, Egypten, Tunisien, Ryssland eller Ukraina genomför eller planerar censur av politisk-moraliska skäl av något som har med sexualitet att göra.

Tidskriften Ottar har också på ett förtjänstfullt sätt tagit upp (”Nät utan naket” i nummer 4/2010) de stora privata aktörernas sexual- och nakenfobi i de tjänster som bland annat Facebook, MySpace, Youtube och Apple tillhandahåller och som gör att till exempel Nationella Hivrådets kampanj i maj 2010 plockades bort från Youtube efter bara några timmar.

Nu är Island det första demokratiska land i Europa som är på väg att införa censur mot pornografi på internet. Internetfilter av den typ som används i Folkrepubliken Kina ska användas för att förhindra internetpornografin. Island har redan tidigare lagar där offentliggörande, import och distribution av pornografi kan ge upp till sex månaders fängelse. Inrikesminister Ögmundur Jónasson vill nu uppdatera lagen så att även internet omfattas.

Halla Gunnarsdottir, rådgivare till inrikesministern, sade den 13 februari 2013 enligt Daily Telegraph att ”Om vi kan sända en man till månen så ska det väl vara möjligt att komma åt porren på internet”. Förslaget om censur har brett stöd i Island och motiveras med att de kvinnor som medverkar i pornografi skadas och får sina medborgerliga rättigheter kränkta och att barn och ungdomar tar skada, rapporterar Daily Telegraph.

De isländska planerna på internetcensur får stöd även i Sverige. Den inflytelserika bloggaren Malin Wollin (Fotbollsfrun) skriver 8 februari under rubriken ”Låt Island visa vägen för oss” att ”det låter för bra för att vara sant”. I Aftonbladet/Wendela den 7 februari förklarar Stephanie Thögersen projektledare på Sveriges Kvinnolobby att ”Island är ett föredöme och Sverige borde följa efter”:

– Det känns lite nittiotal att hänvisa till yttrandefrihet på nätet när vi idag vet hur människor systematiskt kränks och hur rasism och sexism florerar på nätet.

Stephanie Thögersen förklarar att hon vill införa en lag som förbjuder spridning av pornografi på nätet och att det har skett en ”pornofiering” av samhället, att pornografin smyger sig in överallt i kulturen:

”Titta på vilken musikvideo, tv-serie eller film som helst så kan du se hur gränserna har flyttats fram”. Hon konstaterar också att ”snart är väl anusblekning lika vanligt som tandblekning”.

Diskussionerna i Island om att censurera internet för att stoppa sexuella skildringar väcker uppenbarligen förhoppningar i Sverige att internet ska kunna censureras även här. Internet har – liksom verkligheten – många sidor; näthat, rasism, allmän idioti, hot till och från höger och vänster och religiös fantatism och religionshat. Här finns också sexuella skildringar för och av olika läggningar, identiteter och så vidare. Många är dåliga, andra direkt osmakliga. En del upphetsande för vissa, avtändande för andra.

En censur, liksom förbud, slår dock mot allt, i detta fall alla sexuella skildringar vars syfte är att väcka upphetsning, det vill säga pornografi – det må sedan vara statsunderstödd feministisk porr som Dirty Diaries eller industriframställd kalifornisk porr med Puma Swede.

Begränsningarna av sex och naket från Facebook, Apple och Youtube har kunnat genomföras utan större protester. Nu när ett av våra nordiska grannländer vill införa internetcensur tror jag det är dags att vara vaksam.

Jag föreslår därför att

RFSU:s kongress uttalar att förbundsstyrelsen och förbundskansliet får i uppdrag att under kommande kongressperiod följa utvecklingen när det gäller censurförslag på det sexuella området och att i enlighet med andemeningen i idéprogrammets skrivningar om pornografi agera, protestera och ägna sig åt lobbyarbete när det är befogat.

Ulf B Andersson
Medlem i RFSU Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Samtyckeskultur nu!

Sexuella övergrepp är ofrånkomliga om man får lära sig att det är okej att initiera sex med någon som inte samtyckt till det. Om du inte försäkrar dig om att samtycke föreligger kan det på goda grunder framstå som att du inte är intresserad av om det sex du har är ömsesidigt och önskat. Jag tänker inte säga att alla som inte försäkrar sig om att samtycke föreligger är ointresserade av att samtycke. Om man får lära sig att personer som inte säger nej vill ha sex kommer en del förstås agera på det och inte ens överväga att personen som inte säger nej inte vill ha sex.

Låt oss vända på det och skapa en samtyckeskultur. Försäkra dig om att personen vill ha sex med dig. Om det inte går för att du inte har personens samtycke finns det bara en sak att göra. Låt bli att ha sex med personen.

Samtyckeskultur är orealistiskt menar en del. Det finns kvinnor som vill ha sex, men som inte klarar av att visa det, är en vanlig invändning mot en samtyckeskultur. Det är klart att det finns sådana kvinnor då det är förenat med skuld och skam att vara en sexuellt utåtriktad kvinna som tar för sig. Så länge det är så kommer en del kvinnor låta bli att kommunicera att de vill för att legitimera det sex de har inför sig själva och sin omgivning. Jag tänker inte sticka under stol med att det finns personer som säger nej, men menar ja, eller att det finns de som inte klarar av att ge sitt samtycke till sex de vill ha eller ta sexuella initiativ. En samtyckeskultur belönar inte den sortens oförmåga att kommunicera vad man vill. Med en samtyckeskultur blir personer som vill ha sex men inte klarar av att kommunicera det utan sex.

En samtyckeskultur ställer krav på oss som vill ha sex att visa det. Förhoppningsvis kan det bidra till att minska stigmatiseringen av sexuellt utåtrikade kvinnor. Om normerna förändrades och en samtyckekultur blev självklar skulle det antagligen inte vara nära till hands att baktala de som spelar med öppna kort, de kvinnor som med all tydlighet visar att de vill ha sex.

Det ligger i mitt intresse att de som har sex med mig vet att jag vill ha sex med dem. De jag har sex med ska inte behöva tro att de utsätter mig för någonting otillbörligt om de inte gör det. Samtyck till sex du vill ha och försäkra dig om att samtycke föreligger innan du har sex med någon. Samtyckeskultur nu!

Juridiskt skydd oavsett samlevnadsform viktigare än monogama makars självbild

Centerpartiet vill ha månggifte skriver medierna med anledning av två meningar i partiets förslag till idéprogram. Meningarna: ”Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.”

Efter Uppdrag gransknings besök hos tio av landets största moskéer rapporterade medierna att nio av dem godkänner månggifte för män (polygyni) och att deras råd många gånger strider mot svensk lagstifning. Reaktionerna emot polygami efter Uppdrag granskning kan säkert delvis förklara att en rad journalister gick igång på skrivelsen om detsamma i centerns förslag till idéprogram.

Den efterföljande debatten efter Uppdrag granskning gav åtminstone mig intrycket av att de flesta är emot polygami i betydelsen möjligheten att ingå äktenskap med flera personer. Istället för att problematisera att moskéerna tog mäns möjlighet att gifta sig med flera kvinnor i försvar utan att stå upp för möjligheten att som giftasvuxen ingå äktenskap med flera personer framställdes det som lika självklart att vara emot polygami som att vara för jämställdhet. Visserligen skulle även ett köns- och antalsneutralt råd i äktenskapsfrågan strida mot svensk lag så som den är skriven i dag.

Moskérepresentanterna är inte ensamma, de är i gott sällskap med många andra som vill reglera hur äktenskap ska se ut. Gudrun Schyman har redan sagt det mest relevanta i denna fråga. Riv upp äktenskapsbalken och anpassa juridiken efter hur människor lever.

Personligen är jag mest orolig för att motståndet mot polygami existerar för att en del monogama personer inte vill ”urvattna” äktenskapets innebörd och att det nekar den som redan lever flersamt ”skydd från att bli ekonomiskt eller på annat sätt utnyttjad” som Schyman skriver . Urvattna ytterligare om du hör dig för med konservativa som anser att äktenskapet ska vara förbehållet en man och en kvinna. Jag vet inte hur många som är förlovade eller vill förlova sig som har tillräckligt lite att göra om dagarna för att uppröras över unga som anser sig vara förlovade trots att de inte har planerat att gifta sig med varandra. Dessa unga avmystifierar förlovningen, menar de. Skaffa dig ett liv, har kristdemokraternas ungdomsförbund av alla förbund uttryckt. Ett liv som inte står och faller med vad andra fyller sina med, kan tilläggas.

Secret Love

I tisdags var jag på Östasiatiska museet för första gången och såg utställningen Secret Love. Undermedvetet har jag registrerat Secret Love-plakaten i Stockholms kollektivtrafik, men jag hade inte förstått vad det var eller handlade om innan jag fick en inbjudan till att se utställningen tillsammans med RFSU Stockholms kulturgrupp. Jag hade inga direkta förväntningar på vad vi skulle få se mer än verk som antagligen inte kan ställas ut i delar av Kina.

Söner sägs vara mer eftertraktade i Kina, medan döttrar är med eftertraktade i väst. Alla har säkert hört om foster som aborteras bort i Kina för att de inte har det eftertraktade könet. ”Enligt uppskattningar från Unicef saknas det 200 miljoner kvinnor och flickor i världen på grund av könsselektiva aborter och flickor som dödas efter födseln. Vissa experter menar att det är betydligt färre, omkring 60 miljoner. Men alla är överens om att siffran ökar.”

Kanske har ni också fått utstå dåliga skämt om att det måste vara en fördel att vara homosexuell som man i Kina när män tar över mer och mer befolkningsmässigt . Men hur stor andel av landets befolkning är homosexuella? Det nämndes en siffra på utställningen. 4 procent av Kinas befolkning är homosexuella. Vad denna siffra kom från framgick inte och det var heller inget som museet framställde som en sanning. Det var mer i stil med något man brukar säga till svenska skolelever – man kan räkna med minst en homosexuell elev i varje klass.

Det är klart att det kan vara intressant att få en bild av hur stor andel av en befolkning som definierar sig som antingen heterosexuella, homosexuella, bisexuella eller något annat. När man vill ha svar på hur människor ordnar sina relationer och hur välmående de är faller man gärna för att studera äktenskapen. De kommer med statistik. Men det blir förstås märkligt att dra slutsatsen att alla kvinnor som är gifta med män är heterosexuella eller att alla som ingår samkönade äktenskap är homosexuella. Vad vill man få ut av en procentsats av andelen homosexuella? Hur många som har samkönat sex? Hur många män som tagit den i ”tvåan”? Om heterosexualitet är en sexgaranti är manlig homosexualitet en analsexgaranti, det förstår väl vem som helst?

Oavsett vad man tror att homosexualitet säger om en människas leverne kan man inte bortse från att det finns män som har sex med män som definierar sig som heterosexuella och kvinnor som definierar sig som homosexuella och uppger att det förekommer att har sex med män. Därför är det så mycket bättre om man är intresserad av själva sexet att man talar kvinnor som har sex med kvinnor och män som har sex med män, vilket sker i en allt större utsträckning.

Det här är alldeles för komplicerat för att göra någon klockren statistik av. Men då man vill göra det enkelt för sig kan man förstås studera ingångna och avslutade äktenskap, men jag är alldeles för hemma i verkligheten för att dra slutsatsen att äkta makar har sex med varandra, att de bara ha sex med varandra eller att relationens status säger något djupare om hur den är att leva i.

Guiden som visade oss utställningen berättade om homosexuella män som är gifta med kvinnor. För att inte bli påkomna som homosexuella, men också för att det hör till att man ska få en avkomma, föra släktet vidare, och då ska man helst vara gift. Jag kom förstås att tänka på enbarnspolitiken som man använt för att det ska födas färre barn. Det vore väl utmärkt om några avstod då om man är en anhängare av den. Så att det jämnar ut sig för det är förstås så att en del får fler barn. Men det är klart, det är en enbarnspolitik, inte en nollbarnspolitik.

De verk som intresserade mig mest är de ni kan se ovan ur serien ”I Fuck Me” av den öppet homosexuelle konstnären Chi Peng. ”I Kina är det mycket ovanligt att en konstnär öppet vågar erkänna sin homosexualitet. Men genom konstnärer som Chi Peng syns ett hopp och ett kinesiskt samhälle i förändring mot större värdepluralism. I serien I Fuck Me visualiseras en ohämmad homosexuell könsakt. I kontorslandskapet finns ingen annan, toalettens dörr är öppen, det antyder att Chi Peng inte bryr sig om vad någon annan skulle tycka. Övergångsskylten vid telefonhytten har två ”gubbar”, det blir ett ifrågasättande av heteronormen.”

Det är ett begåvat grepp för att göra människor medvetna om sin syn på män som har sex med män. Det är också roliga för att hur många gånger har man inte tänkt att det vore coolt om man fanns i två exemplar och kunde ligga med sig själv?

Några av verken berättade guiden att man på vissa håll i Kina hade vägrat att ställa ut, men det var framförallt bilder som gjorde anspråk på att representera eller associeras med Kina genom exempelvis bilder av flottan eller militären eller innehöll en allt för påtaglig samhällskritik. Bilderna ur serien ”I Fuck Me” lät det mer på guiden som att de gick att ställa ut eftersom att de inte föreställde två män som hade sex med varandra utan Chi Peng som satte på sig själv och därmed var det inget att höja på ögonbrynen åt. Om det stämmer är det på något sätt ett befriande förhållningssätt bland all homofobi. Chi Peng kan utmana normerna inom ramen för det tillåtna. Ja, ni hör hur det låter.

Jag tänker på Ryssland som föreslagit att förbjuda ”homosexuell propaganda”. Sådan innefattar ”lockelser, positiva åsikter och kommentarer som främjar icke-traditionella sexuella relationer och familjeförhållanden, riktade till minderåriga”. EU-medlemmen Litauen som förbjudit positivt prat om homosexualitet i skolor och offentliga sammanhang där barn närvarar. Där ska kärleken hållas hemlig för att inte uppmuntra till mer – just det – kärlek!