Sexuell läggning är ingen sexgaranti eller sexjournal

Under en diskussion om polyamorösitet är en sexuell läggning var det en person som pratade om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik (pip). Det gäller att skilja dessa beståndsdelar åt när man pratar om sexuell läggning. Alla som varit med ett tag torde veta att sexuella läggningar och relationer inte är någon sexgaranti eller sexjournal men det är som att personer är mer benägna att ta till sig det när det gäller heterosexuella personer.

Generellt anses man vara heterosexuell genom att idenitifiera sig som det eller oberoende av sexuell identitet leva med någon av ett annat kön. För personer som bryter mot heteronormen kan det krävas mer för att få sin sexuella läggning accepterad. Om bisexuella ”praktiserat” sin sexuella läggning med kvinnor och män eller om homosexuella haft sex med någon av samma kön blir ett ämne för personer som anser att andras sexuella läggning angår dem. Få bryr sig om heterosexuella haft sex med någon av ett annat kön.

Att prata om män som har sex med män (msm) eller kvinnor som har sex med kvinnor (ksk) snarare än homo- och bisexuella är en del av pip-tänket. Räcker det inte att bara säga homosexuella män undrar en del när man pratar om män som har sex med män. Om ”homosexuella män” räcker beror på vad man pratar om.

Menar man homosexuella män är det vanskligt att skriva män som har sex med män då alla homosexuella män inte har sex med män och alla män som har sex med män inte är homosexuella.

Män som har sex med män kan vara heterosexuella, bisexuella, homosexuella eller någonting annat-sexuella. Detsamma gäller åt andra hållet. Det blir felaktigt att prata om homo- eller bisexuella män om man menar män som någon gång har haft sex med män.

Varför är det relevant att göra denna distinktion? Utöver att män som har sex med män inte är lika med homosexuella män är det relevant vid exempelvis blodgivning (det finns särskilda regler för män som har haft sexuellt umgänge med män) eller när man gör sexualvaneundersökningar och intresserar sig för personers sexuella erfarenheter snarare än deras identiteter.

Sälj grej med höhande

Visst kan man som Tomas Högström ifrågasätta statliga utredningar som framstår som beställningsjobb. Moderaten ger i en debattartikel i Svenska Dagbladet exempel på några sådana utredningar som regeringen tillsatt det senaste året.

Mest aktuell är ”utredningen” om kommande storregioner. [Utredningen] har inte varit förutsättningslös och saknar analys och konsekvensbeskrivningar. Det är ett tydligt beställningsjobb från regeringen.

Högström själv är emot att Västmanland ska bilda en ”monsterregion” tillsammans med Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas och Örebro län. Ett annat exempel är att regeringen gett  socialdemokraten Ilmar Reepalu i uppdrag att utreda frågan om vinster i välfärden. ”Det är tydligt att Reepalu handplockades av regeringen för att man ville ha en utredning som är kritisk mot alla former av valfrihet och vinster i välfärden.” Även apoteksutredningen som ska se över alliansregeringens apoteksreform beskrivs som ett beställningsjobb.

Bland alla ensidiga och politiskt laddade utredningar passar Högström på att nämna den första sexualvaneundersökningen på 20 år. ”Nyligen valde han [sjukvårdsminister Gabriel Wikström] i stället att prioritera att utreda svenska folkets sexvanor”. Varför detta över huvud taget nämns i sammanhanget kan man fråga sig då det inte rör sig om en utredning som fått kritik för att den enbart lär bekräfta beställarens världsbild vad den nu är. Utredningen har snarare fått kritik för att den över huvud taget äger rum. Högström antyder att Wikström borde prioritera annorlunda: ”Samtidigt kommer rapporter om att svenska sjukhus är de minst produktiva i Norden, men det är inget som tycks bekymra Wikström.”. Vi kan faktiskt inte utreda sexvanor medan svenska sjukhus är eftersatta.

Om man vågar sig på en gissning: Gärna statliga utredningar om de är förutsättningslösa och inte handlar om något så – i Tomas Högströms tycke – banalt som svenska folkets sexvanor. Eventuellt hade utredningarna passerat som förutsättningslösa om de hade undersökt problemen med monsterregioner.

Transpersoner kan vara heterosexuella

I går medverkade Moa-Lina Olbers Croall som skrivit boken ”I mitt namn – en bok om att vara trans” i P1. Det handlade om hur språket påverkar hur vi ser på saker och ting och betydelsen av ett inkluderande språkbruk. I boken finns en begreppsordlista för den som inte är bekant med begrepp som ”köna” och ”könsdysfori”.

Det tar tid att lära ut nya ord och för den som hör dem för första gången är de nya även om du och dina gelikar har använt dem de senaste tio åren. Jag minns när jag var 15 år och ny medlem i RFSU och inte förstod vad det där SRHR och SRHR-frågor som RFSU:are pratade om var för något. Det var på den tiden då personer sällan läste ut vad förkortningen stod för, sexuell och reproduktiv hälsa (översättning av sexual and reproductive health and rights), men inte ens när någon gjorde det utan att närmare förklara begreppets innebörd blev jag särskilt mycket klokare. Hur kan hälsa vara reproduktiv och vadå reproduktiva rättigheter? Jag blev tvungen att läsa på.

Fortfarande får man förklara för cispersoner att transpersoner kan vara heterosexuella. En del tror att transpersoner har någon särskild sexuell läggning eller att de i vart fall inte är heterosexuella. Då får man förklara för dem att transpersoner precis som cispersoner (personer som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet) kan ha vilken sexuell läggning som helst, att cis och trans har med kön och inte med sexualitet att göra.

HBT-begreppet som står för homosexuella, bisexuella och transpersoner kan ha bidragit till att personer tror att trans har med sexuell läggning att göra. Om H:et och B:et representerar olika sexuella läggningar borde rimligen också T:et göra det kan man få för sig. Särskilt om personer tror att T:et står för transsexuella och inte transpersoner.

För övrigt väntar jag fortfarande på att de som tror att transsexualism och sexism har med sex att göra ska ta till sig att oralsex är sex.

Irland folkomröstar om definitionen av äktenskap

I dag hålls en folkomröstning på Irland om definitionen av äktenskap enligt konstitutionen. Irrländarna ska rösta ja eller nej till tillägget ”äktenskap kan ingås mellan två personer oavsett kön”. Att ordet ”två” tas med kan man ha synpunkter på, men om Irland röstar ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning är det förstås ett steg i rätt riktning.

Utan att ha varit på Irland och utan att ha någon aning om en folkomröstning egentligen behövs för att ändra konstitutionen tar det emot att det ordnas folkomröstningar om rättigheter. Saknas juridiska hinder borde lagstiftaren se till att personer som lever med varandra har samma möjligheter till juridiskt skydd oavsett kön. Kanske låter det sig inte göras på Irland. Kanske är frågan för känslig för att parlamentet ska våga köra över den konservativa delen av befolkningen. Jag har som sagt ingen aning.

Folkomröstar Irland om en rättighet? Europakonventionen innehåller en artikel om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Bestämmelsen är könsneutral, men tidigare praxis från Europadomstolen, som inte gäller längre, uteslöt samkönade familjer. Det kan ifrågasättas, men får förstås mot bakgrund av en annan artikel i konventionen: ”Giftasvuxna män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.”

Konventionsstaterna måste inte tillåta samkönade äktenskap på det sätt de måste tillåta äktenskap mellan personer av olika kön. Samkönade par har hittills utan framgång åberopat artikeln om rätt till äktenskap inför Europadomstolen. Domstolen har menat att frågan är en nationell angelägenhet.

EU:s rättighetsstadga som EU:s medlemsstater är bundna av innehåller också en artikel om familjebildning och äktenskap, men den har tillskillnad från konventionen en könsneutral formulering: ”Rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.” Märk väl att stadgan är ett betydligt modernare rättighetsdokument. Den trädde i kraft 2008.

I EU-domstolen vore det kanske enklare att driva frågan om samkönade pars rättigheter med någon framgång. Det skulle – åtminstone i teorin – påverka samtliga medlemsstaters lagstiftning i den mån den inte redan lever upp till de krav som följer av rättighetsstadgan. I praktiken vet vi att ett land som Sverige struntat i att ändra sin lagstiftning trots att EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt.

Domstolsvägen är ett alternativ, men det kan ta flera år att få upp ett ärende. Samtidigt kan det fungera som ett påtryckningsmedel om ett medlemsland tror att det riskerar att bli fällt i någon av domstolarna som ska vaka över våra fri- och rättigheter. Innan så sker finns ett utrymme att ändra lagstiftningen som kanske inte hade använts annars.

Betydligt rimligare vore om lagstiftaren såg till att personer oavsett kön har rätt att ingå äktenskap med varandra. Irland är trots allt det första landet i världen som folkomröstar om frågan. För samkönade par känns det kanske bättre om de ges samma rättigheter som olikkönade genom ett politiskt beslut snarare än ett domstolsavgörande som underkänner nationell lagstiftning. Det skulle också kunna vara ett argument för en folkomröstning om samkönade äktenskap givet att folket röstar ”rätt”.

Om Irland istället folkomröstade om abort hade det varit svårt att resonera likadant. Det går nog inte att underskatta vikten av omgivningens stöd om man behöver genomgå en abort, men i det läget gör det nog detsamma varför man har den rätten. Om det beror på att folket röstat för abort eller om lagstiftaren visat vägen.

Låt oss hoppas att Irland röstar för samkönade äktenskap och att fler länder inför en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Samlagsbegreppet i brottsbalken

Under dagens föreläsning om sexualbrott tog föreläsaren upp en sak som jag inte kände till men borde ha känt till i och med att jag är intresserad av sexualpolitik.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Endast samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag kan utgöra en våldtäkt, enligt brottsbalken. Vad jag inte hade någon aning om är att samlag endast avser en sorts samlag. Samlag enligt brottsbalken innebär kuk i fittan. Jag har antagligen utgått från att samlag omfattar anala och orala samlag då det överensstämmer med mitt språkbruk. Att samlag kan vara anala är lika givet som att oralsex är sex.

Våldtäktsbegreppet omfattar även sexuella handlingar jämförliga med samlag och dit räknas till exempel anala och orala samlag. Det nuvarande samlagsbegreppet har fått kritik för att vara heteronormativt, men det är endast heteronormativt i den mån det är cisnormativt, vilket det verkar vara. Det förutsätter samlag mellan en kvinna och en man där kvinnan har en fitta och mannen har en kuk. Antagligen skulle ett samlag mellan en person med kuk och en person med fitta räknas som samlag enligt brottsbalken oavsett deras juridiska kön, men helt säker kan man inte vara när förarbetena talar om ”mannens och kvinnans könsdelar” och det inte har prövats i domstol.

I praktiken saknar det snäva samlagsbegreppet betydelse för själva våldtäktsbegreppet om de sexuella handlingarna är jämförliga med samlag, vilket de är om de rör sig om exempelvis anala eller orala samlag.  Samtidigt kan jag inte komma på något godtagbart skäl att behålla ett heteronormativt och cisnormativt samlagsbegrepp som med lätthet kan ersättas med ett mer inkluderande begrepp.

När sexualbrottslagstiftningen förändras nästa gång får lagstiftaren gärna passa på att utvidga samlagsbegreppet i den mån det över huvud taget är relevant. Är det relevant av pedagogiska skäl? ”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till en sexuell handling döms för våldtäkt till…” kanske räcker? Lagstiftaren får gärna också se över formuleringar som antyder att alla kvinnor har en fitta och liknande.

Låt mig citera ur Prop. 2004/05:45.

”Tillämpningsområdet för våldtäkt omfattar inte allt slags sexuellt umgänge. Detta följer av att det skall vara frågan om samlag eller annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Således omfattar våldtäktsbrottet samlag. Med samlag avses endast vaginala samlag. Det finns inget krav på att samlaget skall vara fullbordat, d.v.s. att sädesavgång eller inträngande har skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i beröring med varandra.”

”Till handlingar som innebär en kränkning som är jämförbar med den som uppkommer vid påtvingat samlag räknas regelmässigt sådant handlande som att föra in ett föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv. Det skall vara fråga om en objektiv bedömning om handlingen typiskt sett innebär en så allvarlig kränkning som den som uppkommer vid ett påtvingat samlag. På det sättet har man velat lyfta fram kränkningens art i stället för sexualhandlingen som sådan”.

Alla vinner på en ökad respekt för kroppslig integritet

Salem Yohannes, som skrivit uppsatsen Don’t touch my hair, skriver i senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang om personer som tar sig friheten att ta på svartas hår.

”I Sverige förklaras fenomenet ’hair touching’ med nyfikenhet och fascination. En del menar att det beror på ignorans och fräckhet. Frågar du mig så är det ett klassiskt fall av exotifiering där ’den andre’ skapas. Andra skulle beskriva det som ett maktutövande där personer inte respekterar en annan individs personliga integritet och kropp.”

Yohannes fortsätter: ”Ibland likställs denna exotifiering till exempel med hur semestrande svenskar i Thailand bemöts, kvinnor och deras gravidmagar och ibland också vita svenskar med dreadlocks. Den typen av jämförelser slutar aldrig förvåna mig. Det är tydligt varför sammankopplingen är befängd, en behöver bara ställa sig en fråga för att förstå varför: Vilka behöver få igenom detta som en del av den strukturella diskrimineringen och rasismen på arbetsmarknaden?”

Om man enbart ser ”hair touching” som ”ett maktutövande där personer inte respekterar en annan individs personliga integritet och kropp” är det jämförbart att ta på någons mage och att ta på någons hår. Att företeelser är jämförbara innebär inte nödvändigtvis att de är jämställbara.

Jämförbara handlingar kan ha olika motiv. Det kan exempelvis vara rasistiska, sexistiska eller allmänt integritetskränkande motiv. Den senaste tiden har allt fler uppmärksammat det faktum att en del män tar på för dem okända kvinnor i kollektivtrafiken.

Jag är öppen för att motivet kan vara nyfikenhet och fascination, men att vara nyfiken och fascinerad så till den grad att man tar sig friheter på andras bekostnad är inte okej. Nyfikenhet och fascination kan vara en förklaring, men för den som får se sina gränser överträdda är det inte säkert att en ”förklaring” skulle vara en förmildrande omständighet. Och det alldeles oavsett om den stavas rasism, sexism, nyfikenhet eller fascination.

Oavsett vilka motiv som kan ligga bakom gränsöverskridande handlingar skulle de allra flesta vinna på om människors rätt till personlig integritet, rätt till sina kroppar, respekterades. Personer som har ett behov av att ta på andras hår och kroppar utan lov skulle i och för sig inte vinna något på det, med deras behov av att överskrida andras gränser är knappast något skyddsvärt intresse.

Utan att ha varit gravid kan jag inte uttala mig om hur det är när andra tar på ens gravidmage utan lov, men som med allting annat man kan utsättas för har det säkert tagits emot på olika sätt beroende på vem du frågar. Det finns inte en gravid reaktion. Det finns säkert personer som tycker att det är helt i sin ordning, allt finns, men det innebär inte att de bör vara utgångspunkten eller ska få sätta standarden för vad andra ”borde ta”.

Jag har inte afro och kan inte relatera till hur det är att bli utsatt för den ”hair touching” Yohannes beskriver. Jag kan relatera till kända och okända händer på mitt rakade huvud, oftast när det är nyrakat. Jag har bröst, men kan inte relatera till hur det är bli tafsad på brösten. Däremot kan jag relatera till att personer tar på ens kropp utan samtycke rent allmänt. Både i vaket och sovande tillstånd.

Det kan röra sig om vuxna som kramar barn utan lov. Jag hade inga problem med att vuxna släktingar ville ha kramar av mig som barn, men jag förstår att alla barn inte har samma förhållande till kramar som jag hade och respekterar det. Författaren Manne Forssberg har skrivit bra om detta: Barnkramar är inte presenter som vuxna kan dela ut till varandra.

Alla dessa exempel är olika företeelser som kan ha olika motiv, men någonstans har de också en gemensam nämnare, en uppenbar bristande respekt för andras kroppsliga integritet och det i sig är allvarligt nog.

För personer som har svårt att sätta sig in i andras situation verkar det ibland krävas att de fått sina egna gränser överträdda för att de ska kunna förstå hur det kan vara för andra. Jag skriver kan vara för att det inte är någon garanti. Det finns personer som inte alls kopplar ihop egna erfarenheter av att bli tvångskramade av vuxna som barn när det tar på andras hår utan lov. Då hade de antagligen låtit bli.

En mer allmän förståelse för kroppslig och personlig integritet skulle kunna täcka in personer som inte utsatts för sexuella övergrepp eller ser sig själva som potentiella offer för sådana att ändå se problemet med dem. Långt ifrån alla ser problemet med sexuella övergrepp.

Bristande respekt för andras kroppsliga integritet torde vara en gemensam nämnare vid gränsöverskridande handlingar, men det kan förstås finnas ”lager” ovanpå det. Det kan röra sig om rasism, sexism eller något annat. Dessa ”lager” kan inte alla relatera till. Det kan knappast begäras och ska heller inte behövas. Att inte respektera andras kroppsliga integritet är allvarligt nog och borde ”räcka”.

Jag känner mer samhörighet med en nybliven mamma i Kazakstan än med Björn Söder och hans gäng, skrev Jenny Kallur i en debattartikel för en månad sedan. Jag har en livmoder, men för den sakens skull kan jag inte relatera till hur det är att vara gravid eller hur det är att genomgå en abort. Det behövs inte för att jag ska ta ställning för aborträtten då min allmänna inställning är personer bör ha rätt till sina kroppar.

Tyvärr finns det personer som endast reagerar och tycker att kroppslig och personlig integritet ska respekteras om de kan se sig själva som potentiella offer för ett visst gränsöverskridande beteende. Gränsöverskridande handlingar är enligt ett sådant synsätt okej om de drabbar ”den andre”. Har man den inställningen står man inte upp för allas rätt till kroppslig och personlig integritet. Då är det snarare frågan om att man tycker att andra ska respektera den egna integriteten och på sin höjd personer vars kroppar och erfarenheter man kan relatera till.

Salem Yohannes uppmanar oss alla att ”stanna upp och inte dra fingrarna genom någons hår”.

Fittperson och kukperson

Den uppmärksamma läsaren har säkert lagt märke till att jag sedan en tid tillbaka använder orden ”fittperson” och ”kukperson” emellanåt när jag talar om erfarenheter eller exempelvis sexuella praktiker som enbart rör personer med fitta eller kuk. Några har undrat varför jag inte skriver kvinna eller man i tron att det är synonymer. Jag hade förstått invändningen om orden hade varit synonyma, men det är de inte.

De som använder ett mer inkluderande språk måste förstå att det inte är tillgängligt för alla. Att alla inte förstår att det syftar till att inkludera fler, bortom tvåkönsmodellen där mannen och kvinnan är varandras motsatser till könsorgan och könsroll. Ett inkluderande språkbruk riskerar annars att exkludera personer som inte följer det politiska samtalet.

Det går att ha en fitta utan att vara kvinna. Det går att ha en kuk utan att identifiera sig som varken kvinna eller man. Detta borde språket återspegla, en del av oss låter det ske genom att använda ord som kukperson och fittperson. Gäller det abort kan man istället tala om personer med livmödrar då det går att födas med fitta men utan livmoder, även om det är ovanligt.

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägg från en person om mitt användande av orden. Personen undrade om jag kunde skriva någonting om dem. Som personen skriver kan det vara bra att ”kunna prata om villkor och upplevelser för folk med specifika könsorgan utan att automatiskt koppla ihop det med könsidentitet”. Men, undrar personen, kan det inte få motsatt effekt om man skriver kukperson istället för person med kuk exempelvis?

”Jag är transperson, född med fitta, och för mig känns det olustigt att identifiera mig med ordet ‘fittperson’. Det är liksom det sista jag är. ‘person som har en fitta’ är jag ju däremot, det är ett anatomiskt faktum. Jag talar bara för mig själv här, och undrar mest om du har tänkt något på det?”

När jag för första gången hörde orden kukperson och fittperson under en RFSU-kongress i Uppsala för flera år sedan var min omedelbara reaktion – tänk om personer inte vill identifiera sig med sina könsorgan? Då hade jag inte förstått syftet med orden. Det gör att jag har en viss förståelse för personer som inte förstår syftet med dem i dag trots att det gått flera år sedan dess. Det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är nya ord för en del. Andra har inte kommit i kontakt med dem ännu.

Jag har tänkte på att en del varken vill identifiera sig med sitt kön eller sitt könsorgan. Jag har en kvinnlig könsidentitet, men jag vill inte bli könad i sammanhang där det inte är relevant. Ännu mindre vill jag bli felkönad. Det är inte min avsikt att reducera personer till sina könsorgan. Fittperson bör inte användas slentrianmässigt. Skriver jag om en kvinnlig författare är det inte relevant att nämna hennes könsorgan om jag inte ska referera till något hon skrivit om det förstås. Allt beror på sammanhanget.

Det är som sagt relativt nyligen som jag började använda orden kukperson och fittperson och jag gör det inte konsekvent. Det beror på sammanhanget. Jag kan uttrycka mig mer fritt på min blogg än på universitetet. I mina äldre blogginlägg är det fullt av ”kvinna” och ”man” både när det är relevant och när det inte är det.

Jag har tänkt på att det finns personer som inte vill identifieras med sitt könsorgan, tänkt på att kukperson och fittperson inte är några ultimata ord i den mån sådana finns. Samtidigt har en del problem med orden ”fitta” och ”kuk” i sig, men de bryr jag mig inte om. Jag tänker på personer som tycker att fittcupcakes är för mycket och liknande. Jag kommer inte anpassa mig efter de personer som menar att kuk, fitta och knulla är ”fula” ord när jag bloggar. Jag delar helt enkelt inte den uppfattningen.

Som personen kommenterade är det visserligen enklare att skriva ”kukperson” istället för ”person med kuk”. Jag håller med om det, men att någonting är enkelt är ett ganska svagt argument. Att kukperson ger ett bättre språkligt flyt är ett bättre argument.

Det finns andra ord också. Jag tänker framförallt på fittbärare och kukbärare. Det låter som att man går omkring och bär på sitt könsorgan. Jag har ingenting emot om andra använder orden, men för mig är de ungefär lika främmande som fittinnehavare, fittägare, fittkvinna eller kukkvinna.

Jag ser fram emot nya ord för att beskriva personer med livmödrars erfarenheter och är säker på att de kommer, men i nuläget ser jag inget bättre alternativ än att använda ”fittperson” eller ”person med fitta”. Rätta mig gärna om jag har fel.

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Amnesty har inte tagit ställning för prostitution

I likhet med många andra trodde jag framtill nyligen att Amnesty International hade tagit ställning för en avkriminalisering av prostitution. Varken Amnesty International eller Amnesty i Sverige har emellertid gjort det. Vad som orsakat uppståndelsen är ett förslag från det internationella sekretariatet som de nationella organisationer ska ta ställning till. I Sverige kommer detta att ske på årsmötet 9-11 maj i Malmö.

Amnesty International har framställts som en organisation som är för prostitution, och någon i organisationen är säkert det, men om man tar del av bakgrunden till förslaget framgår det med all tydlighet att det inte är frågan om att vara för eller emot prostitution.

Fokus har varit prostituerades rättigheter och hur man ska se på en kriminalisering av prostitution OM den bidrar till att försvaga prostituerades rättigheter och försätta prostituerade i ett utanförskap. Oavsett om man tror att en kriminalisering av sexsäljande och/eller sexköp slår fel eller inte borde de prostituerades rättigheter vara i fokus, men de blir sällan det när diskussionen kommer att handla om för eller emot prostitution.

Lena Sommestad som är positiv till svenska sexköpslagen och vill exportera den har skrivit om prostitution som skäl för avvisning. Stater som kriminaliserar prostitution kan använda det som en förevändning för att avvisa prostituerade beroende på varför de kriminaliserar prostitution.

Det uttalade syftet med sexköpslagen är inte att straffa människor utan att skydda dem. Stater som varken kriminaliserar prostituerade eller sexköpare kan hävda att prostituerade försörjer sig oärligen och ändå avvisa dem. Oavsett om man är positiv till en kriminalisering eller inte bör man vara tydlig med att prostitution inte ska vara ett skäl för avvisning.

Amnesty International skriver med anledning av den senaste tidens reaktioner på den föreslagna prostitutionspolicyn att ”No decisions about Amnesty International’s position have been made yet”.

Amnesty International is currently consulting on a draft policy proposing the decriminalisation of sex work. We initiated the policy consultation process because we have seen evidence to suggest that the criminalisation of sex work leads to social marginalisation and an increased risk of human rights abuses against sex workers. The evidence also suggests that decriminalisation could be the best means to protect the rights of sex workers and ensure that these individuals receive adequate medical care, legal assistance and police protection.

I Sverige har flera kvinnoorganisationer kritiserat Amnestys ”ställningstagande” i tron att det var ett ställningstagande. Historien påminner om när Centerpartiet skulle ta fram ett nytt idéprogram och medierna återgav två meningar ur förslaget: ”Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.” Plötsligt var Centerpartiet för månggifte.

Som en liberalt sinnad person anser inte jag att det är lagstiftarens sak att bestämma hur många personer man har rätt att ingå äktenskap med åt gången och uppskattade därför den delen av förslaget, men den blev det ingenting av. Inte så förvånande med tanke på det mediala fokuset på månggifte, vilket förknippas med äldre män som gifter sig med flera unga kvinnor mot deras vilja. Om fokuset hade varit ett annat hade det kanske haft en chans.

Även om de som reagerat på Amnestys förslag hade varit medvetna om att det enbart var ett förslag är det ofrånkomligen mer taktiskt att framställa det som att man reagerar på ett ställningstagande. Alternativt framställa det som självklart att förslaget i sig tyder på ett ställningstagande, att själva godkännandet av det mer är en formsak än något annat. Att gå ut och kritisera ett förslag från några medlemmar inom en organisation skapar inte i närheten av lika mycket diskussion som ett påstående om vad en organisation vill. Kan man få det till att organisationen är för någonting som allmänheten fördömer är det ännu bättre.

Amnestys förslag till en ny policy om prostitution har mig veterligen inte bidragit till någon debatt om prostituerades villkor i Sverige och hur man konkret kan förbättra dem, men de båda sidorna har kunnat flytta fram sina positioner ytterligare och fått beskylla varandra för den ena och det andra. Utan att de prostituerade har fått det bättre.

Informationsplikten

Bloggade om informationsplikten och hiv på Juridikbloggen för några dagar sedan.

”Den som vet att han eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittospridning kan uppkomma.”

Frågan är om det finns en beaktansvärd risk för att smittospridning kan uppkomma om det är som Smittskyddsinstitutet skrev i en rapport som publicerades för några månader sedan:

”Utifrån det rådande kunskapsläget görs bedömningen att smittrisken vid vaginala och anala samlag där kondom används är minimal om den hivinfekterade personen uppfyller kriterierna för välinställd behandling. Detta gäller sannolikt även vid samlag där inte kondom används under förutsättning att inga andra sexuellt överförda infektioner föreligger, även om en sådan slutsats för närvarande inte går att vetenskapligt belägga.”

Det är positiva nyheter att behandlingen av hiv fungerar så väl, att risken att hiv överförs är minimal om man skyddar sig. Om det utifrån dagens kunskapsläge är en brottslig underlåtenhet att låta bli att informera om sin hivpositiva status om det inte finns en beaktansvärd risk för att överföring kan uppkomma får praxis utvisa.

Viktigt att komma ihåg att syftet med informationsplikten är att förhindra överföring av sjukdomar som hiv, inte att personer ska kunna säga att de inte har haft sex med någon som var hivpositiv.