Kontrollbehov är kärlek

Ett ganska vanligt fenomen är tonårsföräldrar (läs: mödrar) som bloggar om sina tonåringar och livet som tonårsförälder. Personligen tycker jag det är tragiskt när personer i första hand identifierar sig själva som föräldrar. Även om du har barn har du rätt till fritid. Din enda uppgift är inte att föda barn för att sedan uppfostra dem. Vi har en konstig syn på att människor som skaffat barn har förbrukat sin rätt att ha roligt, nu har de gjort sitt och är därmed dömda till ett fortsatt liv utan livskvalité. Det enda som finns kvar är artonårigt ansvar.

Vi uppmuntras skaffa barn när vi gjort allting roligt vi vill göra, om det är vad som gäller vill jag aldrig skaffa barn. Jag vill ha roligt. Det är kanske inte realistiskt att ha det jämt, men åtminstone ett bra riktmärke.

Det är nog inte roligt att vara förälder idag, jag tänker inte på själva föräldrarskapet utan bemötandet från omgivningen och all ryktesspridning. Visar du att du litar på ditt barns omdöme får du höra att du är en dålig förälder för att du inte alltid finns där som en övervakningskamera. Är du ute och har roligt en kväll varje månad är du självisk. Ingen vill beskyllas för att vara en dålig förälder och tänker man bemöta dessa människors vilja blir barnen i värsta fall lidande. Mindre frihet och fler skyldigheter enbart för att föräldrarna ska kunna framställa sig själva i bättre dager inför grannarna.

Ringer du inte bryr du dig inte är ett vanligt påstående som så väl föräldrar och barnen till dessa föräldrar gömmer sig bakom. I barnens fall undrar jag om det bara inte är ett sätt att se positivt på sin egen tillvaro. Kanske är det på riktigt, någonting jag känner igen från riktigt dåliga förhållanden. Pojk- eller flickvännen som är helt förtjust över att partnern sitter hemma och oroar sig vid telefonen. Personligen ser jag inget egenvärde i att mina föräldrar sitter hemma och oroar sig och jag hoppas att jag aldrig varit delaktigt till något sådant.

Det är inte bara för min egen skull jag tänker ha roligt om jag någon gång blir förälder, även för mitt eventuella barns skull. Under hela min uppväxt har jag varit positiv till att min mor har gjort roliga saker och alltid varit rädd att kommentera mina föräldrar och deras sysslor då jag aldrig haft någon önskan om att framstå som osympatisk. Jag vill att de ska ha roligt, jag vill inte ha på mitt samvete att jag förstörde deras liv för att de valde att skaffa barn.

Det är tragiskt att måttstocken vad det gäller kärlek och omtanke består i hur mycket tid du ägnar dig åt att kontrollera de människor du älskar.

Dumma frågor förtjänar dumma svar

När vuxna umgås med varandra ses det som en självklarhet att de faktiskt gör det av den anledning att de har ett utbyte av varandra. En anledning att vuxna umgås med personer i sin egen ålder är att då slipper de sneda ögon från omgivningen.

Väldigt ofta när man nämner en person i något sammanhang så kommer ofta frågan ”hur gammal är personen?”. Med en trött röst brukar jag svara i de fall jag vet. När du slutat värdera människor som ett tal på ett papper så inser du att du längre inte har någon vidare koll på hur gamla personerna i din omgivning faktiskt är. I bästa fall vet du åldern på de du umgås ganska ofta med.

De gånger jag berättar att personen är minst tio år äldre än mig så kommer genast den andra (ännu jobbigare) klassiska frågan ”vad får personen ut av att umgås med människor i din ålder?”. Här försvinner hela min motivation att tala med personen. Men ännu tröttare röst frågar jag varför personen överhuvudtaget ställer frågan.

Mina relationer till människor blir vad jag gör dem till. Vill jag behandla människor olika på grund av ålder eller hårfärg eller någonting annat som inte spelar någon egentlig roll så fungerar det. Frågan är bara vad jag får ut av att se mig själv som en bättre människa? Förutsättningen för att jag ska kunna ha en social relation med någon är att jag inte ser ner på den jag umgås med, den dagen jag gör det kommer det inte kunna fungera.

Frågan är inte bara lite dum, den utgår från att människor i en viss ålder är likadana. Så klart finns de människor som är väldigt lika varandra, människor som har liknande intressen. Dessa människor hittar du inte i en enda årskull, du får leta bättre. Vill du inte hitta likasinnade människor i andra åldrar så kommer du heller aldrig göra det. Du kommer fortsätta leva i okunskap om hur människor fungerar i sociala relationer.