Hur visar vi att vi bryr oss?

Att vi bryr oss är en ursäkt vi människor använder för att komma undan med någonting utan att behöva ifrågasättas. Tänker även på alla de föräldrar som tror att de bryr sig och visar det på rätt sätt och faktiskt inte förstår bättre på grund ut av bristande kunskap.

En förälder som bryr sig sätter gränser heter det, förlängningen blir ständigt kontroll och många telefonsamtal, alternativt utegångsförbud. Är utegångsförbud lagligt, borde det inte ses som frihetsberövande?

Vi människor vill smälta in och leva som dussinmänniskor, å ena sidan vill vi synas å andra vill vi inte uppmärksammas för att vi är annorlunda. Du som förälder vill troligt inte vara en dålig sådan och tyvärr arbetar socialtjänsten utifrån samhällets normer för vad som är en bra förälder. Att vara närvarande behöver inte innebära att du själv tar några initiativ, det är mycket enklare att kräva att ens barn är hemma och på så sätt vara närvarande. Roligt om någon kunde reda ut alla oklara begrepp.

Av intresse brukar jag läsa böcker som vänder sig till tonårsföräldrar med råd och tips, de flesta påminner väldigt mycket om varandra. Ofta är det en eller två psykologer som står bakom böckerna. Naturligtvis propagerar de för ordning och reda – kontroll och förbud. Det är nämligen din rätt som förälder att sätta gränser menar man. Ett annat skäl som brukar nämnas är att tonåringarna själva känner sig trygga med föräldrar som visar att de bryr sig – sätter upp regler och kontrollerar.

Vilka är dessa tonåringar som påstår detta, de som inte kan relatera till motsatsen? Mina föräldrar har aldrig riktigt gillat idéen om regler och förbud. När jag har berättat det för vänner och bekanta som haft föräldrar som är raka motsatsen har de många gånger velat ge mig dåligt självförtroende. Mina föräldrar bryr sig inte har det hetat. Det är rätt lustigt hur någon kan påstå något sådant om två personer de aldrig har träffat. Jag minns att socialtjänsten frågade mig en gång om mina föräldrar hade sagt att de älskade mig. Jag svarade att jag inte visste. Jag fick veta att jag vara oälskad därför, har föräldrar sagt något sådant minns man det helt enkelt.

Det finns alltså två alternativ, antingen gillar du regler eller så talar du om för dina barn att du älskar dem. Att det känns otroligt billigt att säga detta till sina barn spelar ingen roll, det är ett måste. Detta är någonting jag känner igen från förhållande, människor som ständigt hugger varandra i ryggen men kommer undan på grund av att de kan säga de tre fina orden.

Hur lyder ordspråket, dem vi älskar sätter vi fria?

Jag är övertygad om att någon kommer kontra med att mitt tankesätt är konstlat på grund av mig egen uppväxt. Naturligtvis har jag blivit påverkad av min egen uppväxt, det är liksom själva poängen, men det är inget bra argument emot frihetstänkandet.

Jag minns diskussioner i väldigt unga år:

"Jag tycker blå skor är snyggare än rosa"
"Det säger du bara för att du själv har blå skor"
"Naturligtvis, annars skulle jag inte ha köpt blå skor"

Skillnaden är att jag kan relatera till hur det är att inte vara fri. Jag har umgåtts med vänner vars föräldrar har satt upp regler för hur det ska gå till hemma hos dem. Det har handlat om att vi inte fick åka och bada eller hälsa på en kompis. Vi fick inte helt enkelt, det var ingenting att diskutera. Istället skulle vi sitta hemma så att modern eller fadern enkelt kunde hålla koll på oss. Jag har umgåtts med kompisar vars föräldrar ringer hela tiden. För den som måste räkna med minst tio samtal varje gång man går ut blir det iregel inte roligt att gå ut. Är detta ett taktiskt drag eller bara brist på empati?

Den som känner sig illa behandlad bruka försöka intala sig själv att det trots allt är en kärlekshandling, en kärlekshandling tål inte att kritiseras hur dum de än må vara just för att det är en kärlekshandling. Det finns en miljon olika definitioner för vad kärlek är och därför tycker jag att det är märkligt att psykologer talar om vad som är tecken på kärlek och vad som inte är det. Hur har ni kommit fram till detta undrar jag? Klingar det snyggt med eran idé om hur förhållanden ska se ut? Ni menar alltså att monogama förhållanden egentligen är en förlängning av relationen mellan förälder och barn? Den unga familjerelationen är bara en inlärningsfas, kan du inte relatera till någonting annat behöver du heller aldrig känna att någonting fattas? Lyckligt ovetande.

Jag har tidigare skrivit om hur jobbigt lika föräldra-barnrelationer kan vara monogama relationer. Även i monogama relationer är regler och förbud ett tecken på kärlek. Ta det som en komplimang när din pojk- eller flickvän försöker begränsa dig. Hade personen inte hade velat ha dig i sitt liv hade personen rimligen inte lagt ned så mycket tid åt att försöka begränsa dig? Om inte svartsjuka vore ett sätta att bekräfta varandra tror jag vi inte lika ofta skulle få se hur personer i monogama relationer försöker hålla varandra i schack genom att spela på den andre partens svartsjuka. Varför är detta mindre oförargligt än otrohet?

Det handlar inte bara om föräldrar som bryr sig, när jag började skriva inlägget var det tänkt att handla om hur glada vi unga ska vara över att samhället bryr sig om oss. Inte nog med det, vi borde vara glada över att de vill upplysa oss om att vi faktiskt inte kan ta hand om oss själva, det kunde gå hur illa som helst om vi inte hade blivit informerade i tid. Bara det är en kärlekshandling.

Kontrollbehov är kärlek

Ett ganska vanligt fenomen är tonårsföräldrar (läs: mödrar) som bloggar om sina tonåringar och livet som tonårsförälder. Personligen tycker jag det är tragiskt när personer i första hand identifierar sig själva som föräldrar. Även om du har barn har du rätt till fritid. Din enda uppgift är inte att föda barn för att sedan uppfostra dem. Vi har en konstig syn på att människor som skaffat barn har förbrukat sin rätt att ha roligt, nu har de gjort sitt och är därmed dömda till ett fortsatt liv utan livskvalité. Det enda som finns kvar är artonårigt ansvar.

Vi uppmuntras skaffa barn när vi gjort allting roligt vi vill göra, om det är vad som gäller vill jag aldrig skaffa barn. Jag vill ha roligt. Det är kanske inte realistiskt att ha det jämt, men åtminstone ett bra riktmärke.

Det är nog inte roligt att vara förälder idag, jag tänker inte på själva föräldrarskapet utan bemötandet från omgivningen och all ryktesspridning. Visar du att du litar på ditt barns omdöme får du höra att du är en dålig förälder för att du inte alltid finns där som en övervakningskamera. Är du ute och har roligt en kväll varje månad är du självisk. Ingen vill beskyllas för att vara en dålig förälder och tänker man bemöta dessa människors vilja blir barnen i värsta fall lidande. Mindre frihet och fler skyldigheter enbart för att föräldrarna ska kunna framställa sig själva i bättre dager inför grannarna.

Ringer du inte bryr du dig inte är ett vanligt påstående som så väl föräldrar och barnen till dessa föräldrar gömmer sig bakom. I barnens fall undrar jag om det bara inte är ett sätt att se positivt på sin egen tillvaro. Kanske är det på riktigt, någonting jag känner igen från riktigt dåliga förhållanden. Pojk- eller flickvännen som är helt förtjust över att partnern sitter hemma och oroar sig vid telefonen. Personligen ser jag inget egenvärde i att mina föräldrar sitter hemma och oroar sig och jag hoppas att jag aldrig varit delaktigt till något sådant.

Det är inte bara för min egen skull jag tänker ha roligt om jag någon gång blir förälder, även för mitt eventuella barns skull. Under hela min uppväxt har jag varit positiv till att min mor har gjort roliga saker och alltid varit rädd att kommentera mina föräldrar och deras sysslor då jag aldrig haft någon önskan om att framstå som osympatisk. Jag vill att de ska ha roligt, jag vill inte ha på mitt samvete att jag förstörde deras liv för att de valde att skaffa barn.

Det är tragiskt att måttstocken vad det gäller kärlek och omtanke består i hur mycket tid du ägnar dig åt att kontrollera de människor du älskar.

Dumma frågor förtjänar dumma svar

När vuxna umgås med varandra ses det som en självklarhet att de faktiskt gör det av den anledning att de har ett utbyte av varandra. En anledning att vuxna umgås med personer i sin egen ålder är att då slipper de sneda ögon från omgivningen.

Väldigt ofta när man nämner en person i något sammanhang så kommer ofta frågan ”hur gammal är personen?”. Med en trött röst brukar jag svara i de fall jag vet. När du slutat värdera människor som ett tal på ett papper så inser du att du längre inte har någon vidare koll på hur gamla personerna i din omgivning faktiskt är. I bästa fall vet du åldern på de du umgås ganska ofta med.

De gånger jag berättar att personen är minst tio år äldre än mig så kommer genast den andra (ännu jobbigare) klassiska frågan ”vad får personen ut av att umgås med människor i din ålder?”. Här försvinner hela min motivation att tala med personen. Men ännu tröttare röst frågar jag varför personen överhuvudtaget ställer frågan.

Mina relationer till människor blir vad jag gör dem till. Vill jag behandla människor olika på grund av ålder eller hårfärg eller någonting annat som inte spelar någon egentlig roll så fungerar det. Frågan är bara vad jag får ut av att se mig själv som en bättre människa? Förutsättningen för att jag ska kunna ha en social relation med någon är att jag inte ser ner på den jag umgås med, den dagen jag gör det kommer det inte kunna fungera.

Frågan är inte bara lite dum, den utgår från att människor i en viss ålder är likadana. Så klart finns de människor som är väldigt lika varandra, människor som har liknande intressen. Dessa människor hittar du inte i en enda årskull, du får leta bättre. Vill du inte hitta likasinnade människor i andra åldrar så kommer du heller aldrig göra det. Du kommer fortsätta leva i okunskap om hur människor fungerar i sociala relationer.