Men and women can be just friends

Häromveckan uppmärksammade jag ett klipp där en man frågar kvinnor och män i Utah: ”Can men and women be just friends?”. De tillfrågade svarar tvärsäkert på frågan, men ger olika svar beroende på om kön. Jag kom och tänka på klippet när jag berättade för en person att jag inte kan säga att jag ska träffa en vän eller att jag bor med en vän utan att de flesta utgår från att jag avser en kvinnlig vän. Vanligtvis menar jag en man med ”en vän” vilket gör att jag ser ut som ett frågetecken när jag får följdfrågor som indikerar att personerna utgår från att det är en hon. ”Vad heter hon?”, ”hur gammal är hon?” och ”vad studerar hon?” är några vanliga följdfrågor. Den som känner sig manad får ta tillfället i akt att kritisera hur torra frågorna indikerar att människor är.

Det finns två sorters manliga vänner, de man haft sex med och de som vill ha sex med en, läste jag någonstans och nickade instämmande. Det finns alltid undantag, det lärde jag mig i första klass och det hoppas jag att ni också gjorde, men det är åtminstone min erfarenhet att det är så. De som har en annan bild av kvinnors och mäns relationer och vill slå ett slag för alla där ute som inte har några sexuella tankar om sina vänner har jag ett förslag till. Använd könsneutrala frågor fortsättningsvis. Utgå inte från att min vän är en hon om du menar allvar med att kvinnor och män ”can be just friends”.

Vän i meningen sexuellt avståndstagande person

Det finns två sorters manliga vänner, de man haft sex med och de som vill ha sex med en, läste jag någonstans och nickade instämmande. Detta med anledning av ett briljant klipp på Youtube där en amerikan frågar unga kvinnor och män om de tror att kvinnor och kan vara bara vänner. Du kan se det här.

Jag som har sex med mina vänner kan inte med ”bara vänner”-terminologin och tror att det är en nödvändighet att vi slutar tala i sådana termer om vi vill skapa ett bredare utrymme för vänner att ha sex med varandra. Den synen på vänskapsrelationer leder till att vänner som ”råkar” ha sex med varandra antingen måste säga upp bekantskapen, fortsätta vara vänner (inget sex i fortsättningen) eller gå in i en monogam relation och fortsätta ha sex. Det finns givetvis de som fortsätter vara vänner och ha sex, men de står nog inte alls i relation till hur många som skulle vilja få en sådan modell att fungera.

Utan en tydlig uppdelning mellan vänner och ickevänner baserad på vilka du har sex med kommer man inte längre kunna förmedla att det inte blir något sexuellt med kommentarer av slaget ”Vi är vänner” eller ”Vi ska bara vara vänner”. Det finns någonting inneboende vackert i ordet vän, det är synd att smutsa ner det med sexuellt avståndstagande. De som under inga omständigheter vill ligga med sina vänner kan gott få ta att de måste hitta andra sätt att kommunicera det på i framtiden.

I klippet uppger i alla fall männen att det inte går att bara vara vänner, medan kvinnorna är snabba med att det går alldeles utmärkt…tills de får motfrågor och det visar sig att de är högst medvetna om att deras manliga vänner vill ligga med dem. De framstår som bekväma (de fnittrar) med att det finns personer som gärna skulle ligga med dem, men som aldrig kommer ha något för det.

När jag ser klippet tänker jag på hur jag själv skulle må om jag umgicks med män som alla visste att jag ville ligga med dem, men som aldrig hade sex med mig. De kunde prata öppenhjärtigt om sex inför mig, om hur mycket det betydde för mig, men utan att någonsin ligga med mig. Hur skulle jag må om de var bekväma med att det fanns en kvinna i deras miljö som ville ligga med dem utan att någonsin ”släppa till”? Inte särskilt bra alls förmodar jag. Förhoppningsvis skulle jag i en sådan teoretisk situation ha vett nog att sluta umgås med dem. Hur skulle du själv må?

Fredrik Strage skriver bra om omskärelse på barn i Dagens Nyheter.

Vänner med förmåner

Utan att kunna relatera till sex med vänner som en förmån tilltalas jag av uttrycket ”friends with benefits” eller ”vänner med förmåner”. Det sätter fingret på att det är någonting alla inte kan räkna med samtidigt som det ger en positiv bild av sex mellan vänner. Jag hade kanske sett det som en förmån om det inte hade varit standard för mig att ha sex med personer jag betraktar som vänner. Jag kan inte minnas att jag kommit någon man nära som var monogam när vi träffades för första gången, men vem vet, det har kanske hänt?

Sex med någon regelbundenhet gör att jag kommer människor närmare och för mig som inte ser några problem med att vara nära flera personer så är det heller inget problem att ha sex med flera. Vill jag sätta en relation på piedestal av någon anledning får jag ordna det på något annat sätt.

Går män jag lärt känna som praktiserande ickemonogama senare in en monogam relation, det får man nästan räkna med, lär vi fortsätta behålla kontakten i någon mån, men inte alls i samma utsträckning som tidigare eftersom att det i sådana fall blir det ett fortsatt umgänge utan sex och då kommer åtminstone jag uppleva att någonting fattas. Att sluta ha sex med någon är lite mer dramatiskt än att sluta dricka kaffe på ett särskilt fik med någon. Tidigare kunde vi kanske ses en halvdag och bland annat ha sex, men om vi därefter måste ses utan att ha sex finns ju inte lika mycket tid över för att ses om man också vill hinna med att ha sex den dagen och det vill jag. I den bästa av världar har jag nämligen sex dagligen.

Oavsett om man har en idé om att ligga med sina vänner eller ej så kan det vara svårt att umgås med nyförälskade personer och att få ut någonting av umgänget. Inte helt ovanligt är att de drar sig tillbaka och bara ägnar sin tid och energi åt den de är förälskade i för att någon gång ibland föreslå en fika och inte prata om någonting annat än den de är förälskade i. Ja, jag har jag själv varit nyförälskad och det har gått ut över mina andra umgängen och det sex jag haft vid sidan om den person jag varit förälskad i. Det var säkert logiskt utifrån vad förälskelser gör med människor, men det faktumet gjorde mig knappast till en roligare person att umgås med.

Men vad händer med monogamin om personer skulle börja ha mer sex med sina vänner och se det som ett självklart alternativ till att inte ha sex med dem? Låt mig anta att färre skulle ingå monogama relationer av nödtvungenhet a la ”någonstans måste jag få sex i från” (och priset är att jag lovar att vara någon trogen) om det vore så. För personer som vill se att en kraftigt majoritet av befolkningen lever i monogama förhållanden vore det säkerligen inte önskvärt alls om sex mellan vänner avdramatiserades och det fanns villiga vänner lite varstans.

Ännu en Googleträff om våld

När ska personer som kommenterar tryckta åsikter i media lära sig att det sällan är skribenterna som sätter rubrikerna? Pär Ström har återigen hakat upp sig på en rubrik. Denna gång lyder den: ”Våga tala om våldet mot kvinnor”. Hur kan Elin Grelsson ställa sig bakom ett sådant budskap när vi enligt Ström redan talar mycket om det våld kvinnor drabbas av?

Om Ström menar att vi pratar tillräckligt mycket om det våld kvinnor faller offer för framgår inte av hans blogginlägg, men att han anser att vi gör det ”väldigt mycket” framgår med all tydlighet. Hur kommer det sig att vi gör det? Jo, enligt Ströms logik pratar vi mycket om det våld som drabbar kvinnor eftersom att vi pratar mindre om det som drabbar män. En alternativ bedömning av huruvida vi pratar mycket eller lite om (relations)våld är att vi varken pratar mycket om det våld som kvinnor faller offer för eller det våld som förekommer inom nära relationer.

Säg att vi kan slå fast att vi pratar mycket om våld, räcker det? Om man inte är särskilt resultatorienterad kanske man kan känna sig tillfreds med ”tillräckligt” många träffar om våld på Google, annars kanske man inte tar ordet ”mycket” i munnen så länge våld är en realitet för många människor.

Vi pratar alltså mer om det våld som drabbar kvinnor än det våld som drabbar män, enligt Ström. Inom relationer är det också min bedömning. Gällande våld i utomhusmiljöer är min uppfattningen att vi pratar mer om våld (av män) mot män och det är inte särskilt underligt heller då män i högre grad riskerar att bli utsatta för våld i sådana miljöer. Att vi pratar mer om det våld kvinnor drabbas av, och att vi gör det mycket, bevisar Ström genom att nämna hur många träffar Google får fram om man söker på ”våld mot kvinnor” respektive ”våld mot män”. Den förstnämnda sökkombinationen ger fler träffar.

Får jag våga mig på en gissning så förknippar nog flertalet våld med män och ser inte något behov av att förtydliga att det rör sig om män i sammanhang där man inte understryker att det rör sig om manliga våldsutövare eller brottsoffer. Mannen är normen och förhåller det sig annorlunda är man mer benägen att nämna (kvinnans) kön. Med andra ord är ”våld” många gånger synonymt med ”våld mot män”. Sopar man verkligen det våld män drabbas av under mattan om man när man pratar om våld inte nämner att alla inblandade var män eftersom att man undermedvetet tycker att det säger sig självt? Vill man att mannen ska tydliggöras när man rätt och slätt pratar om våld, och där det är underförstått att man avser män, får man vara beredd på att också få den manliga förövaren på köpet, vilket flera av de som kommenterar Ströms blogg skulle kunna se som ett uttryck för att skildra män som inte bara sannolika brottsoffer utan också sannolika gärningsmän.

”Våld mot kvinnor” ger sju gånger så många träffar som ”våld mot män”. Är det då sju gånger så många texter om hur förfärligt allt våld som drabbar kvinnor är? Knappast! En stor del av dem handlar om att vi pratar för mycket om våld mot kvinnor, att problemet överdrivs och om att vi istället för att prata om våld mot kvinnor borde prata om våld mot människor eller våld inom relationer. Pär Ström och andra som antar sig veta hur feminister vill tala om våld borde veta att man knappast efterfrågar ett samtal med premissen att vi pratar för mycket om det. Det intressanta borde vara i vilket sammanhang man pratar om våld. Hur många gånger ordet ”våld” förekommer är inte särskilt relevant om det förekommer i texter som vill göra gällande att kvinnor eller män borde lära sig att ta mer av den varan. Då pratar man förvisso om våld, men utifrån en helt annan utgångspunkt än den de som uttrycker att vi borde mer om våld vill ska ligga till grund för ett samtal om våld.

På Facebook har man många vänner

Måste en relation offentliggöras på Facebook för att finnas? (Om du svarar ja på den frågan, har jag då 159 vänner?) Räcker det att man uppger sitt civilstånd eller måste man också namnge sin partner? Det är klart att man inte behöver det, är mitt omedelbara svar, men jag får känslan av att det inte handlar om vad jag tycker utan om vad folk i allmänhet tycker. Folk i allmänhet är monogama och det gör nog sitt till. Folk i allmänhet brukar enligt min erfarenhet inte gilla när man svarar svävande på vilken sorts civilstånd man har eller om man är tillsammans med en viss person. Är ni tillsammans? Den frågan har jag fått åtskilliga gånger. Vi har en social och sexuell relation, brukar jag svara. Jag tycker att det är ett tydligt svar. Man kan vara tillsammans med någon utan att man har en social eller sexuell relation med personen i fråga, men jag talar faktiskt om att jag har det med personen. Innehållet är viktigare än vad vi kallar relationen eller oss, menar jag. Svarar jag nej på den frågan får jag en rad följdfrågor. ”Man skulle väl kunna säga att ni är tillsammans bara det att ni inte säger att ni är det?” är en återkommande invändning. Vad svarar man på det? Om vi har en social och sexuell relation med varandra eller om vi har det och vi kallar den för någonting – borde inte det vara rätt ovidkommande för utomstående?

Det är inte sällan som personer kritiserar ”etiketter” och ”att placera människor i fack”. Mot den bakgrunden kan jag tycka att förväntningen på en att man ska etikettera sina relationer, eftersträva en hierarkisk rangordning och offentliggöra namnen och ordningen är något absurd.

Personligen är jag en varm vän av etiketter och fack. Varför vill inte en person som är det etikettera och rangordna sina relationer för offentligheten? Varför borde jag? För det första är det inte givet att jag som ickemonogam omfamnar monogama normer om hur man ska framställa sina relationer och de som ingår dessa. För det andra vill jag som ickemonogam komma ifrån tanken att jag tillhör någon annan. Istället vill jag vara tydlig med att mig äger ingen. För det tredje tror jag inte att sådana markeringar medför någonting positivt för mitt sätt att leva. Jag gillar etiketter med uppenbara poänger, jag kan inte se de uppenbara fördelarna med offentliga rangordningar och etiketter gällande mina sociala och sexuella relationer. Jag kan däremot föreställa mig en rad nackdelar med ett sådant förfarande. Jag tror att signaler om till och med ljummet ”ägande” avskräcker personer från att ta kontakt med en. Vågar man verkligen ta sociala eller sexuella initiativ om man vet att den man är intresserad av har en ”öppen” partner om hörnet? Personen kanske får svara positivt på sådana inviter i enlighet med det mer öppna regelverket (i förhållande till monogamins regelverk), men även mer eller mindre öppna personer kan drabbas av svartsjuka. Vill den ”utomstående” verkligen ta initiativ som riskerar att skapa ett svartsjukescenario? Att ett sådant scenario ska uppstå behöver inte vara sannolikt för att få någon att avstå sådana inviter. Blotta tanken på att det skulle kunna hända kan räcka för vissa.

Det finns också en annan aspekt som jag har berört tidigare, men som man sällan pratar om när man diskuterar existensen av så kallade ”öppna förhållanden”. Det finns – vilket inte borde komma som någon chock – personer som är måna om sitt sexuella privatliv. Alla vill inte ligga med öppna personer som får ligga med flera mot att de berättar om sitt sexliv med de andra i detalj för deras primära partner. Det spelar ganska liten roll vad man får göra om man skapat en situation där få vill göra allt det där man får göra med en.

De som läst nutida skildringar av ickemonogami vet att ickemonogama är svartsjuka i stort sett hela tiden. Varför skulle de annars få svara på en rad frågor om svartsjuka vid varje intervjutillfälle? Folk i allmänhet kan drabbas av svartsjuka, men det skulle inte förvåna mig om ickemonogama i allmänhet är mindre svartsjuka än monogama i allmänhet. En avgörande skillnad mellan de två är hur man ser på svartsjuka och vad som skapar den. Om det är andra personers ”fel” att jag blir svartsjuk kan jag lägga ansvaret på dem och föreslå att de begränsar sig själva för att jag ska må bra (att det sedan inte brukar ha den effekten i verkligheten är en annan diskussion). Om det är mitt eget ”fel” att jag blir svartsjuk måste jag själv hantera det, vilket gör att svartsjukan inte behöver bli ett problem för andra. Extremt förenklat givetvis, men jag tror att vem man skuldbelägger är ganska avgörande för om svartsjukan spårar ur eller om den kan hålla sig på en nivå där den enbart besvärar den som känner den, och att den är av övergående karaktär. En annan skillnad är att jag inte träffat någon ickemonogam som beskrivit svartsjuka som ett eftersträvansvärt tillstånd eller ett bevis för att äkta kärlek föreligger. Menar man tvärtom att frånvaro av svartsjuka är frånvaro av kärlek är nog risken betydligt större att man bejakar den känslan. Hur en monogam person som lever med någon som har det synsättet ska agera kan man verkligen fråga sig.

Jag har sociala och sexuella relationer, de som ingår dessa vet vilka de är då jag inte brukar droga personer innan jag umgås eller ligger med dem. De har aldrig uttryckt att de känner sig åsidosatta och betydelselösa på grund av att jag inte har uppgett ett visst civilstånd eller skyltat med vad de heter. Men vem vet, det kanske de gör. Måste jag kalla mig något kallar jag mig ickemonogam eller singel, men inte den sorten som är på jakt efter ett monogamt förhållande eller Den Rätte, förstås.

Har man lämnat den normativa monogamin bakom sig kan man gott och väl också lämna monogama sätt att bevisa relationers existens åt de som har den sortens relationer. Vi som inte har sådana är mer fria att välja om och hur vi vill manifestera våra relationer. Hårdnackat monogama personer kommer inte att ställa några seriositetskrav på oss gällande hur vi framställer våra relationer. För dem har vi redan visat oss vara oseriösa i och med att vi valt bort monogamin till förmån för någon annan relationsform.

Harlekinskadade relationer

Dagens Nyheter har en underhållande artikel om hur ”Kärleksromaner av Harlekin-typen” skadar ”verkliga relationer” utifrån en rapport av relationspsykologen Susan Quilliam. Det är underhållande när en viss sorts böcker som anses vara skräplitteratur tillskrivs en sådan makt, men trots det ligger det kanske en del i det artikeln tar upp. Om det är frågan om en ”Harlekinskada” eller inte kan förstås diskutera, men ta den diskussionen med någon som läst sådan litteratur. Det vill säga inte undertecknad, och där fick ni också svaret på varför jag inte är skadad och drömmer om ”den rätte” (som inte finns).

”Enligt rapporten utgör den här typen av böcker nästan hälften av all såld skönlitteratur i vissa länder. Vissa inbitna fans kan läsa 30 böcker i månaden. Quilliam jämför det med de få timmar av sexualundervisning som läsarna kan ha fått under sin livstid. Den här obalansen bäddar för förvridna förväntningar för de kvinnor – för det handlar om en nästintill uteslutande kvinnlig läsekrets – som konsumerar böckerna i fråga.”

Pornografi ger oss möjligheten att se andra ha sex. Sex anses som bekant vara något privat så det är rätt unikt att vi genom porren kan få se det tillgjorda, men privata. Personligen har jag vistats i samma rum som personer som haft sex åtskilliga gånger. Med andra ord har jag fått intryck av ”riktigt” sex också (och jag inbillar mig att personer anstränger sig för att vara roligare sexuellt när någon annan är i samma rum). Den bild av sex pornografin ger tvingas man att förhålla sig till. Läser man Harlekinböcker så ger de också en bild av sex att förhålla sig till. Ingen förnekar att pornografin påverkar vår syn på sex, men vad den påverkar och i hur stor utsträckning råder det blandade uppfattningar om. Det är knappast oviktigt att studera textmässiga sexuella skildringar heller i de fall där de utgör den huvudsakliga bildskaparen av hur sex är och borde vara. Jag är dock glad att det inte lär hamna på mitt bord att studera nämnda typ av litteratur även om det säkert vore bra för allmänbildningen.

”Romanerna skapar också orealistiska förväntningar om ett sexliv med ständigt multipla orgasmer och okomplicerade barnafödanden.” menar Quilliam. Jag upplever ibland upprepade orgasmer och att göra det kan skapa orealistiska idéer om hur andra har sex. Om jag har det borde väl många andra kvinnor också ha det, kan det vara enkelt att tänka tills man läser statistik som visar att en del aldrig upplever singelorgasmer. Att något kan skapa orealistiska förväntningar behöver inte nödvändigtvis vara negativt. Jag minns en moder som ringde in till något radioprogram och var arg på pornografin för att den enligt henne förmedlade till unga män att män kunde ha sex länge. Det fick mig att dra slutsatsen att hon hade legat med män som inte kunde hålla ut längre än några minuter och att hon var oförmögen att se ens egna sexuella erfarenheter (snittmänniskan ligger med omkring sju personer under hela sitt liv) inte nödvändigtvis säger något om merparten av kvinnors eller mäns sexuella prestationer. Modern hade inte ramlat över några filmer i vilka aktörerna höll på i flera timmar, utan vanligt pornografiskt sex som håller på omkring tjugo till fyrtio minuter (oftast tjugo minuter om det är två och fyrtio om det är gruppsex).

Det som beskrivs som orealistiskt är inte alltid det. Jag har svårt att föreställa mig den sortens kritik mot filmer i vilka kvinnorna blev slickade i minst en halvtimma, men vem vet, jämställdheten kommer ju nästan alltid från fel håll. Det skulle ge en orealistisk bild av hur de flesta har sex, men pornografin har väl inte gjort anspråk på att vara realistisk i den meningen? Om sanningen ska fram, hur många skulle titta om de visade åtta minuter långa ”klassiska” samlag?

”Enligt en färsk kartläggning av böcker i genren nämns kondomer bara i en av tio romaner. Och när de nämns så är det oftast för att huvudrollsinnehaverskan vill avstå användandet för att ”inget ska komma emellan” henne och hjälten. Enligt Susan Quilliam finns klara tecken på att frekventa läsare är negativt inställda till att själva använda kondom.”

Hur kärleksfullt sex framställs tror jag – på riktigt – är en av förklaringarna till det låga kondomanvändandet bland såväl yngre som äldre. Kondomer är något många förknippar med one night stands. Tvåsamma ska inte behöva kondomer eftersom att de ska vara trogna och inte ha några könssjukdomar att dölja för varandra. Det intressanta med one night stands är att det finns heteromän som vill använda kondom med sådana för att de har en bild av kvinnor som kan tänka sig att ha one night stands som äckliga. Man vill att något ”ska komma emellan” kuken och (den äckliga) fittan, som är de enda kroppsdelar som ska beröra varandra, i övrigt ska sexet vara mekaniskt. Det finns också män som inte vill använda kondom med kvinnor de finner äckliga. Varför göra sig det besväret med någon som är äcklig och kommer att vara historia efteråt, ungefär.

Något Harlekinböckerna skulle kunna ifrågasätta är hur kärleksfullt det är att uppmana kvinnor att använda hormoner och utsätta sig för en rad olika biverkningar för att män ska kunna ejakulera i deras underliv. Spermans inneboende kärlek – jag tror inte på den.

Tvåsamhet mer än bara sex med en person

Monogama förhållanden tenderar att reduceras till enbart en fråga om sexuell exklusivitet, men monogami och tvåsamhet innebär i praktiken så mycket mer att reduceringen många gånger är snudd på verklighetsförfalskning. För att ta några exempel finns det monogama heteropersoner som inte får sova över hos och dela säng med vem de vill av motsatt kön. Det finns monogama heteropersoner som inte får spendera mycket tid med personer av motsatt kön, eller något kön för den delen. En del saker har de blivit tillsagda att de inte får ägna sig åt, andra har de kommit överens om och några saker upplyses de om i efterhand som om att det vore en självklarhet att den ena parten har rätt att efterkonstruera det gemensamma avtalet som man brukar mena att monogamin är.

Monogamin har många gånger ett inbyggt ”fråga om lov”-system som kan göra monogama personer osäkra i vissa situationer. ”Får jag verkligen resa med en eller flera personer utan att först fråga min partner om det är okej?”. Genom att fastna i sådana tankebanor sätter man upp hinder för sig själv och förminskar sitt handlingsutrymme. För mig är det helt fjärran att utgå från att saker som angår mig är otillåtna. För mig är det en självklarhet att det är den som vill begränsa någon annan som måste kunna motivera begränsningen och inte den som inte vill begränsas som måste motivera varför. Ett nej ska räcka gott och väl i sexuella sammanhang, ingen ska krävas på en hållbar motivering till varför den inte vill ha sex för att få sitt nej respekterat.

Med det sagt finns det även polypersoner som gillar regelverk och hårda, om än kanske inte lika hårda, tyglar. De vill ta tillbaka otrohetsbegreppet och låta var och en fylla trohetsbegreppet med vad de vill, medan jag brukar framhålla att jag varken kan vara otrogen eller bli bedragen. Det är klart att det finns beteenden och handlingar som jag inte accepterar, men det gäller alla och inte några särskilda. Ett ”regelverk” som en del skulle kalla vanligt hyfs och sunt förnuft. Läs inte mina privata mejl, svara inte i min telefon när någon ringer till mig och så vidare.

När jag varit på samtal av och med polypersoner om polyamori har jag många gånger lämnat samtalen med en känsla av att mina vänskapliga och sexuella relationer är förhållandevis okomplicerade. Jag delar inte upp mina relationer i vänskapsrelationer, sexuella relationer och kärleksrelationer och sitter aldrig hemma och funderar ”Är detta en sexuell relation eller en vänskapsrelation?”. Om någonting är en kärleksrelation är ännu mindre intressant för mig då jag knappt har en kärleksdefinition. Jag kan nöja mig med att konstatera att jag tycker mycket om en del personer och att det vore mycket sorgligt om de försvann ur mitt liv.

På sociala sajter står jag som singel. Det händer att jag kallar jag mig poly (även om relationsanarkist kanske är en mer korrekt beskrivning) eller ickemonogam. Poly eller ickemonogam för att understryka jag inte är ute efter ett monogamt förhållande och att jag finner att ligga med flera är betydligt mer tilltalande än sexuell exklusivitet. Jag använder sällan polytermer och känner ganska lite samröre med en del polypersoner och polyaktivister jag läst och lyssnat på. Flera av dem har varit inne på att det är viktigt att definiera varje relation. Flera har pratat om sina primära och sekundära partners. De har berättat om överenskommelser om att redogöra för sina sexliv för en eller flera personer. Hur mycket de måste berätta om sina sexuella utsvävanden har varierat. Några jag läst måste dessutom fråga om lov innan de ligger med någon ”utomstående”. Personligen har jag inga sådana överenskommelser.

Jag ligger med merparten av de män jag umgås och de jag inte ligger med träffar jag ytterst sällan. Det förekommer att jag återger sexuella förlopp för personer jag känner, men det är inte märkligare än att vänner ”knullrecenserar” personer de legat med (namn är sällan relevant) inför varandra. Jag har inga krav på mig om att redogöra för vilka jag legat med om vad vi gjorde. Kort och gott kan man säga att jag får ligga med vem jag vill och att det inte angår någon annan vad jag gör med min kropp.

Säg nej till informationssnyltande i god tid!

Denna månad har jag hittills gjort av med femtio kronor på mitt kontantkort. Summan härrör till stor del från ofrivilligt långa telefonköer. Den som tycker om att prata i telefon anmärker nog på den låga summa. Personligen tycker jag inte om att prata i telefon och jag försöker hålla nere mina telefonkostnader. Jag föredrar att skicka och ta emot textmeddelanden av personer för då kan besvara dem när jag känner för det. Om någon ringer måste jag lägga allting jag håller på med åt sidan och det är måttligt frustrerande.

Ett orosmoment när man nyss stiftat bekantskap med någon är att man inte vet hur personen kommer att hantera ens telefonnummer. Om han eller hon kommer ringa flera gånger i veckan, vilja prata länge, skicka flera textmeddelanden om dagen, bli arg när man inte svarar eller ifrågasätta att man inte alltid svara när andra personer ringer. Orosmoment nummer två är vad han eller hon kommer att vilja prata om. En del personer klarar nämligen inte av att vara sociala utan att ställa frågor rörande andras privatliv.

Låt oss konstatera någonting grundläggande. Att någon har en telefon innebär inte att personen har någon slags skyldighet att alltid vara anträffbar. En mobiltelefon är någonting man har för sin egen skull såvida man inte har föräldrar som givit en den för att de vill kunna hålla koll på en eller om man har en jobbrelation som kräver det.

En bra grundregel är att om du ställer fem frågor och personen svarar ja, ja, ja, ja, ja eller nej, nej, nej, nej, nej så är personen förmodligen rätt ointresserad av att prata med dig. Han eller hon tycker antingen att du lägger dig i eller ödslar dennes tid. På intressanta frågor brukar de flesta brodera ut sina svar. Av tidspraktiska skäl kan även jag ibland svara ja, ja, ja, ja, ja men det händer ganska sällan att jag svarar så på motiverade frågor. De gånger jag svarar kort beror det som regel på att jag svarar på frågor som aldrig borde ha ställts.

Det svåraste i mitt tycke är att förklara för personer som lägger sig i att de gör det och att det är oönskat. Jag tror inte att alla personer som ringer och frågar var jag är, med vem jag är, vad vi gör, vad vi ska göra, vad jag planerar att göra hela nästa vecka och så vidare vet hur grovt etikettsbrott jag tycker att det är. Värst är Varför?-följdfrågorna. Jag inbillar mig att jag tillhör en ovanlig falang som har låg tolerans för illa motiverade frågor gällande mitt privatliv. Med det sagt är jag väl medveten om att bollen ligger hos mig att vara tydlig med mina ovanliga gränser. Jag kan inte räkna med att personer med andra gränser, om några alls, kommer att kunna läsa mina tankar.

Jag kan ändå inte komma ifrån att det är jobbigt att säga ”Det angår inte dig”. Det är en svår sak att säga utan att uppfattas som otrevlig, men det är ändå en sak som måste sägas om man vill vårda relationen och inte förvandla den andre till ett vandrande irritationsobjekt. Samtidigt tycker jag inte att personer som är vana att ständigt redogöra för sina privatliv och be andra att göra detsamma ska räkna med att alla är lika pigga på att göra det.

De gånger jag inte berättat var mina gränser går för personer som föredragit att kommunicera med hjälp av frågor om mitt privatliv (undrade de aldrig varför jag inte ställde motsvarande frågor om deras?) har det i de flesta fall slutat med att jag inte längre svarar när de ringer. För att jag är ganska dålig på att hantera påträngande förhörsfrågor.

Någonting jag lärt mig med tiden är att man måste vara tydlig tidigt. Säger man inte ”Det angår inte dig” så fort behovet av den kommentaren tydliggörs så tolkas det enkelt som att man välkomnar sådant beteende och då är man passivt delaktigt till att uppmuntra det. Samma sak gäller om din partner en dag vill ha tillgång till delar av din privata information. Om du inte sätter ned foten där och då kommer det med största sannolikhet att eskalera (framförallt om svartsjuka ligger till grund) och din partner kommer att komma med fler förslag på information den skulle vilja ta del av utan någon riktig anledning. Information som personen till en början var ointresserad av, men som intresset för ökade på grund av att annan information denne fick tillgång till triggade det. I värsta fall har du bidragit till att göda en persons svartsjuka. En person som inledningsvis inte visade just några tecken på svartsjuka.

Att inte låta sig själv ha något privatliv har sina uppenbara nackdelar och det är svårt att kräva respekt för gränser som finns i ens huvud, men som aldrig formulerats inför ens omgivning. Det är mycket bättre och mer effektivt att säga nej till informationssnyltande på en gång än att strypa tillgången i efterhand har jag lärt mig den hårda vägen.

Sambo och otrohet

För mig har ordet sambo alltid betytt någon man bor med och vill bo med. Det har varit det centrala för mig. Jag gillar ordet sambo och använder det ibland, men jag märker att många andra läser in monogami i det. Det finns så många ord för att markera monogami om man vill göra det att vore märkligt om inte sambo också kunde få inkludera personer som bor ihop och tycker om varandra utan att vilja ha sexuellt monopol på varandra. Det finns mig veterligen inget annat bra ord för att beskriva boende med någon man tycker om men inte lever monogamt med. Rumskompis och inneboende har andra innebörder även om man givetvis kan tycka om sin rumskompis och inneboende med, det är nog till och med ett plus om man gör det.

Den jag bor med kan man säga om man vill det och det gör en del, men det blir krångligt i sociala sammanhang om man ska berätta någonting om den man bor med. ”Hen jag bor med…”. Jag vill inte göra det krångligare än nödvändigt och jag tycker att sambo är ett bra ord så jag tänker fortsätta använda det (parallellt med att tjata om att jag inte är monogam) tills någon kommer på något bättre ord. För mig som har växt upp med att heteromän som bor ihop och tycker om varandra kallar varandra sambo utan att försöka vara roliga är det självklart att samboende inte kräver monogami.

Ibland har jag legat med personer som har varit monogama på pappret utan att jag vetat om det, hur många kan jag omöjligen veta, och några gånger har jag vetat om det. I en del fall har jag vetat att personen har varit tillsammans med någon, men det finns personer som har förhållanden utan trohetskrav och jag tycker inte att det är min sak att reda ut vad andra har för regler inom ramen för sina relationer. Hur som helst förekommer det att personer som är monogama på pappret ljuger och säger att de är singlar. Jag har ”råkat ut” för att personer jag dragit hem för att ligga med tror att jag ljuger om att jag är singel när de inser att jag inte bor själv. En del blir oroliga och vill veta att vi kommer att kunna ligga ostört och andra börjar att förhöra mig om hur jag lever. Jag får förklara gång på gång att jag ser mig som singel och att det inte spelar någon roll om någon/några tittar förbi, men det märks att min förklaring inte alltid går hem. De brukar ändå ligga med mig, antagligen med en förhoppning om att ingen ska knacka på dörren när det händer.

Riktigt komplicerat kan det bli för personer som bor ihop med någon och är öppna med att de ligger med sin sambo och med andra. ”Ni får med andra ord vara otrogna mot varandra?” kan någon undra. Det borde vara ganska grundläggande att man kan ha en relation som inte är sexuellt exklusiv men för personer som har monogaminormen i ryggen kan det ibland vara svårt att ta till sig att det finns personer som får göra vad de vill med sina kroppar.

Töm och glöm!

Det vanliga är att monogama relationer tar slut och ersätts med ingenting, men det finns undantag. Det finns personer som öppnar upp relationen och en del fortsätter att ha sex med varandra som singlar.

Det finns en hel del praktiska detaljer, men en av de största utmaningarna måste vara att lägga korten på bordet och säga att man vill öppna upp sin relation. Svårt för att mononormen som genomsyrar vår syn på kärleksrelationer är tydlig med att man bara kan älska en person åt gången. Den man älskar är den enda man sex med, vill man ha sex med flera älskar man inte. De som vill ha sex med flera är till skillnad från personer som vill ha flera vänner inga ”relationsmaterial”. De ser inte allvarligt på relationer eftersom att de inte kan nöja sig med en person. Har man matats med den definitionen av kärlek är det klart att man kan känna tvivel om ens partner plötsligt också vill dela sitt liv med någon annan.

Jag kan anpassa mig inom rimlighetens gränser om någon har önskemål för hur vår relation kan förändras/förbättras om det står mellan det och relationens upplösning.

Om det står mellan att dumpa och gå vidare och att flagga för att man skulle kunna öppna upp den redan etablerade relationen skulle de flesta ge dig rådet att dumpa. Med risk för krångel och att personen blir sårad och läser in att den inte är omtyckt är längre är det bättre att göra slut med honom eller henne. Är inte det ett märkligt resonemang?