Unga killar röstar fel

En sak som irriterad mig allra mest sedan valresultatet presenterades och som både har med kön och Socialdemokraterna att göra är Sahlins nedvärderande av hur “unga killar” röstar. Sahlin deklarerade innan valet att hon ville se ett ökat valdeltagande och när hon fick som hon ville blev hon ändå inte nöjd. De “unga killarna” röstade nämligen fel. Om jag vore ung kille (eller unga kvinna som röstade så som de unga killarna påstods göra) skulle jag aldrig ens överväga att rösta på ett parti vars partiledare viftar bort framgångarna hos de två partier som verkligen drivit EU-frågor och kämpat för den personliga integriteten med att de är någonting som “unga killar” gör. Om Sahlin har rätt är inte problemet att unga killar bryr sig utan snarare att hennes parti inte också gör det.

Kön och hudfärg i det amerikanska valet

LouiseP skriver om hur kön och hudfärg varit avgörande i det amerikanska valet. Att valet är historiskt har sagts en miljon gånger och visst finns det en sanning i det, huruvida det spelar roll i praktiken är alla inte lika eniga om.

Att folk tycker det vore häftig med en svart man har nog inte alls att göra med att de tror svarta män är mer kompetenta eller att kvinnor som vill se en jämnare könsfördelning (fler kvinnor) anser kvinnor är bättre politiker.

Att en svart man blivit vald till president är en symbol och ett tecken på att någonting har förändrats. Det är klart att man kan fundera över om sådana ”symbolhandlingar” är av godo eller om man ska satsa på den som är mer kompetent. Vad är det som säger att Obama inte kan vara både och? Ibland låter det som att det enda skälet att Obama vann sitter i hans hudfärg.

En person konstaterade igår att fler vita hade röstat på Obama än (minst) två tidigare vita presidentkandidater. Rasismen har nästan tagits för given och jag frågar mig om det är rimligt.

Att kvinnor vill se (fler) kvinnor inom politiken handlar om två saker. Allt annat vore oförenligt med demokratin och förutom det finns det kvinnor och feminister som vill ha någon som kämpar för deras intressen (jämlikhet). Ingenting konstigt i sig att du vill tillsätta någon som brinner för ”dina frågor”. Därmed inte sagt att vilken kvinna som helst kan ta den rollen som vissa vill påstå.

Vänsterpartiets kongress. Slöjförbud och tidelag.

Detta skrevs för drygt två veckor sedan.

Vänsterpariet höll kongress förra helgen. Jag var nära på att sätta kaffet i halsen när jag läste Arbetarens rapportering – ”Det blev inget krav på slöjförbud på vänsterpartiets kongress i helgen”. Naiv som jag är (ibland) blev jag en aning förvånad över att en diskussion om att införa ett sådant förbud har ägt rum inom Vänsterpartiet. Borde jag bli förvånad? Ja och nej. I och med att rätten till den egna kroppen mest är en klyscha i debatten och all islamofobi som härjar borde jag inte bli det. Snacket om kvinnoförtryck är inte unikt, det gemensamma med ”kvinnoproblemen” är att någon annan sätter sig över kvinnor och talar om vad kvinnor inte mår bra av. Den kvinna som vill bära slöja men förvägras den rätten kommer sannolikt känna sig förtryckt, spelar den kvinnans vilja igen roll?

Motionärerna skriver ”Huvudargumentet är att barn inte ska ses som sexuella bruksvaror. På samma sätt som vi motsätter oss ett sexualiserat mode för småflickors kläder ska vi skydda flickor under 15 år från att tvingas bära slöja. Ett annat viktigt argument för ett förbud är att bärandet av slöja måste vara frivilligt och barn är alltför utlämnade till sina föräldrar för att vi ska kunna veta säkert om slöjan bärs frivilligt eller med tvång”.

Vet vi om någonting är frivilligt? Vi vet att ett förbud begränsar den som vill bära slöja, men motionärernas poäng är att vi inte vet om ”småflickor” vill bära slöja. Vet vi att dessa ”småflickor” inte vill ha möjligheten att välja?

Motionen i sin helhet

Mona Sahlin uttryckte sig bra, under sin tid som Integrationsminister, beträffande slöjförbudet när ett förslag om att förbjuda religiösa symboler i franska skolor var på tapeten – ”Det betyder inte frihet från religion utan det är rätten till religion”. Tråkigt nog gör Sahlin bort sig i slutet av artikeln när hon fördömer ”stringtrosor på småflickor, bygel-behåar på tolvåringar” och porr. För henne är dessa företeelser just kvinnoförtryck. Det är beklämande hur Sahlin uttrycker sig, ”småflickor”, urk.

Trivsel som garanti?

Rättvisa som trivsel. Under min uppväxt fick jag lära mig att allting skulle vara rättvist, fick jag tre skopor glass skulle min bror också ha tre skopor glass. Varken mer eller mindre. När det handlade om kläder flöt det mestadels på bra. Jag och min bror grälade aldrig om klädstorlekar. Vi insåg att det nog inte höll och att lite indivanpassning nog inte kunde skada. Problemen uppstod när vi insåg att bilen bara hade ett passagerarsäte i främre delen av bilen. Att dessa gräl äger rum antar jag är en konsekvens av det rättvisetänkandet som många föräldrar gladerligen uppmuntrar. En i alla avseende rättvis förälder är en bra förälder, är det nog inte få som tänker. Jag kan inte låta bli att undra om den rättvisa fördelningen av uppmärksamhet och materiella ting inför barnen har någon verkan om det som inte angår barnen direkt fördelas orättvist: ekonomin, fritiden och hushållsarbetet.

Rättvisan är orättvis beroende av vilken definition som gäller. Barnuppfostran brukar utgå från att rättvisa handlar om jämn fördelning. Antingen lika många skopor glass var eller resonemanget person A fick glass igår och därför ska person B få glass imorgon. Den etiska rättvisan säger att det vore rättvist om han med dålig syn och hörsel kunde sitta längre fram i biosalongen eller att personen med mest akut skada får gå före i vårdkön. Inkomst är en fråga där många upplever den jämna fördelningen (rättvisan) orättvis. Inkomstbaserade avgifter exempelvis. Person A som har långa arbetsdagar och drar in mer pengar än person B, som ligger hemma på soffan och latar sig, känner sig orättvist behandlad då det inte lönar sig att bidra med arbetskraft om det senare straffar sig i och med högre avgifter. Vad det gäller barnuppfostran skulle rättvisan som ord gott kunna bytas ut mot konsekvent handlande.

Rättvisa är ingen garant för trivsel. Den förälder som gör allt som står i hennes makt för att dela upp saker rättvist kommer en dag vakna upp med insikten att rättvisan är en ohållbar utopi. Det handlar inte bara om jämn fördelning och etisk rättvisa utan även om upplevelsen av att bli rättvist behandlad. Här uppstår ännu ett problem, kanske det allra största för en barnfamilj. Det finns en gammal klyscha med budskapet att personen som mår allra bäst också klagar allra mest. Ett nytt syskon brukar kunna bidra till känslan av utanförskap och orättvis behandling. Att bägge föräldrar är hemma med händerna fria behöver inte göra någon skillnad då mamma och pappa inte är samma person. Jämn fördelning räcker inte alltid, ibland måste den jämna fördelningen utgå från samma objekt eller person.

”Rättvisa för barn innebär att allting fördelas lika och om det inte går är det bättre att alla blir utan glass än att någon får lite mer”, en möjlig summering av min barndom. Rättvisetänkandet fanns med mig ännu mer på dagis, i en miljö där rättvisan blev ett ännu svårare projekt blev även kraven mer omfattande. Det slutade med kaos.

Om vi frågar tio personer vad rättvisa innebär får vi nog lika många svar. För att krångla till det hela ännu mer: rättvisa är att äta lösgodiset i samma takt, har någon mer karra är tillvaron orättvist. Resultatet blir att du sitter med din chokladboll i timmar, den smakar ingenting och tuggarna är alldeles för små för att kunna ge någon smakupplevelse. En stor tugga hade varit att föredra inser du efteråt ty det är lätt att vara efterklok. Tro mig, jag har sett dessa skådespel live. Det fanns dock nästan alltid en ”normbrytande” person som tog chokladbollen i två tuggor, vilket bidrog till en viss avundsjuka hos dem som också ville men envisades med att ”rättvisan” hade ett större värde.

Rättvisetänkandet jag förmedlades gav en otroligt skev bild av verkligheten. När jag ser tillbaka på min barndom ser jag på mig själv som ett skadat barn, varför höll jag och mina vänner på med alla dessa dumheter? För att vi uppmuntrades att ha dessa värderingar? Flera av mina vänner med syskon hade någonting vi kan kalla åldersbaserade fördelar. Person A som är äldre än person B får vara vaken längre vilket person B finner orättvisst då person B faktiskt inte kan rå för att person A ploppade ut tidigare. Vad allting blev rörigt.

Det är dags att vakna, samhället kan inte garantera oss medborgare trivsel. Vid varje tillfälle någon har ett önskemål på andra människors bekostnad som motiveras ”jag vill faktiskt inte” undrar jag hur deras uppväxt såg ut. Att lära ut att känslor aldrig kan vara fel eller att var och en har rätt att påverka sin omgivning är öppningen för att lägga ned hela trevnadsprojektet.

Mitt råd till dig som vill trivas i största möjliga mån är att bli mer tolerant. Börja ifrågasätta din rätt att kommentera andra människors prioriteringar. Varför anser du dig ha rätt att begränsa andra i förmån för din egen lycka och varför skulle en sådan reform kunna försvaras med trevnadsargument när din trivsel är beroende av någon annans missnöje? Är inte andra människors trivsel lika viktig?

Att varje individ ska ha rätt till sin egen kropp är en relativt okontroversiell åsikt. När någon förslår åtgärder för att denna rättighet skall kunna realiseras väcks ofta hetska reaktioner. Plötsligt är det inte lika självklart att varje individ borde ha kontroll över sin egen kropp. Trivsel är ett urholkat begrepp som inte sällan används felaktigt (och nej, jag menar inte moraliserande jidder som faller på att du är en intolerant idiot som borde hålla munnen stängd för allas trivsel).

Vad kan jag dra för slutsats av mina erfarenheter? Att enbarnspolitiken i Kina är en höjdare? Att jämn fördelning är av ondo? Att föräldrar som grupp är skvatt galna? Att den stereotypa bilden av hur en bra förälder är sabbar för barnen som man så fint påstår sig vilja värna om?

Inför åsiktsamnesti

Snarast möjligt vill jag se en dag där människor smärtfritt tillåts lägga sina tvivelaktiga åsikter på hyllan för att kunna börja om på nytt.

Varför behövs en sådan dag?

Idag finns det en föreställning om att de vettiga åsikterna är de vi behåller livet ut, de vi inte behöver byta ut så att säga. Troligen härör idéen om den enade, lite finare, rörelsen därifrån. Det måste bli enklare att byta åsikt och sluta att vara som idag då personlig förändring riskerar att mötas av omgivningens förakt. Det är ohållbart att propagera för förändring och samtidigt mobba de människor som förändras. Här har organisationer myckat att lära, särskilt förbund med unga medlemmar då jag tragiskt nog tillhör den grupp människor som är förälskade i att dela ut wanna be-stämplar till höger och vänster.

Dagen tillägnad alla de som av princip försvarar sina galna åsikter som de egentligen vet inte håller, åsikterna som saknar argument men som ändå får hänga med för att stoltheten väger tyngre än rim och reson. Stolthet för vad, undrar jag. Jag skrattar bakom era ryggar när ingen ser, men då jag tror att samhället skulle må bättre av lite nytänkande vill jag ge er en sportslig chans. Särskilt ni som haft samma åsikt i över tjugo år och tycker det vore förfärligt pinsamt att lägga ned dumheterna. Det är här dagen för åsiktsamnesti kommer in och skyddar er från de som skrattar bakom era ryggar. För att det skall bli enkelt att ändra åsikt, för att människor skall våga, gäller det att diskussionen om att vara sig själv skruvas upp och blir en aning mer intellektuell. Inte som det är idag, otroligt flumligt och otydligt vad man egentligen menar med ”att vara sig själv”. För mig handlar det om att inte låta sig begränsas av normer, men framförallt att våga bekämpa dem.

Åsiktsamnesti, en underbar idé, eller hur?

Favoritinvändning

"Det finns faktiskt viktigare saker att bry sig om"

Det finns alltid en viktigare fråga, den frågan skiljer sig naturligtvis från person till person. Ska vi aldrig bry oss för att det finns en viktigare fråga kommer vi heller inte få någonting gjort. Det vore ju himla tråkigt.

Jag kan inte tala för hur ni känner det, men om jag blir illa behandlad eller ser någonting jag ställer mig kritisk till och inte visar vad jag tycker går jag hem och får nästan ångest. Hon som inte ens försökte. Jag får dåligt samvete för att jag inte försökte åstadkomma något när jag hade chansen. Kanske hade jag inte lyckats men det blir väldigt svårt att klaga om man inte gör någonting.

Att man inte tror att man har någonting att åstadkomma brukar vara en tanke som får människor att lägga ned allt engagemang. Det behöver inte handla om att förändra, det kan vara en så "enkel" sak som att göra en polisanmälan. Har vi inget förtroende för rättsystemet låter vi det vara kanske bara därför.

I vissa situationer är det förnedrande att ens försöka. De gånger där du måste prata med en motbjudande person som under hela tiden förlöjligar dig och din kamp och samtidigt höjer rösten för att visa sin auktoritära ställning.

Att det finns viktigare saker att bry sig om är en invändning som allt som oftast dyker upp när du ägnar dig åt en ganska enkel fråga. Enkel i jämförelse med den allra viktigaste. Varför inte förändra det som går i första hand?