Sälj grej med höhande

Visst kan man som Tomas Högström ifrågasätta statliga utredningar som framstår som beställningsjobb. Moderaten ger i en debattartikel i Svenska Dagbladet exempel på några sådana utredningar som regeringen tillsatt det senaste året.

Mest aktuell är ”utredningen” om kommande storregioner. [Utredningen] har inte varit förutsättningslös och saknar analys och konsekvensbeskrivningar. Det är ett tydligt beställningsjobb från regeringen.

Högström själv är emot att Västmanland ska bilda en ”monsterregion” tillsammans med Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas och Örebro län. Ett annat exempel är att regeringen gett  socialdemokraten Ilmar Reepalu i uppdrag att utreda frågan om vinster i välfärden. ”Det är tydligt att Reepalu handplockades av regeringen för att man ville ha en utredning som är kritisk mot alla former av valfrihet och vinster i välfärden.” Även apoteksutredningen som ska se över alliansregeringens apoteksreform beskrivs som ett beställningsjobb.

Bland alla ensidiga och politiskt laddade utredningar passar Högström på att nämna den första sexualvaneundersökningen på 20 år. ”Nyligen valde han [sjukvårdsminister Gabriel Wikström] i stället att prioritera att utreda svenska folkets sexvanor”. Varför detta över huvud taget nämns i sammanhanget kan man fråga sig då det inte rör sig om en utredning som fått kritik för att den enbart lär bekräfta beställarens världsbild vad den nu är. Utredningen har snarare fått kritik för att den över huvud taget äger rum. Högström antyder att Wikström borde prioritera annorlunda: ”Samtidigt kommer rapporter om att svenska sjukhus är de minst produktiva i Norden, men det är inget som tycks bekymra Wikström.”. Vi kan faktiskt inte utreda sexvanor medan svenska sjukhus är eftersatta.

Om man vågar sig på en gissning: Gärna statliga utredningar om de är förutsättningslösa och inte handlar om något så – i Tomas Högströms tycke – banalt som svenska folkets sexvanor. Eventuellt hade utredningarna passerat som förutsättningslösa om de hade undersökt problemen med monsterregioner.

Bostadsbristen skjuter upp separationer

Jag kan inte tänka mig annat än att både kvinnor och män är mer benägna att stanna i destruktiva samborelationer i städer med bostadsbrist, skrev jag i ett blogginlägg från 2012.

En undersökning från SBAB visar att 21 procent av de tillfrågade skjutit upp en skilsmässa eller känner någon som gjort det på grund av bostadssituationen. I Stockholm var motsvarande procentsats 29 procent av de tillfrågade. 

I en sund relation väljer man varandra varje dag. Man står inte ut med varandra. Bor man ihop gör man det för att man vill bo med varandra. Man gör det inte primärt för att minska de egna utgifterna. Att det kan vara mer ekonomiskt att dela på boendekostnaderna med någon får närmast ses som en bonus.

Vem som helst torde kunna lista ut att bostadsbristen leder till att en del samboende stannar kvar i osunda relationer för att de inte har något annat val. Det finns grader i helvetet. I mer allvarliga fall blir personer kvar i våldsamma relationer för att de annars riskerar att bli bostadslösa, något som ytterligare förstärker förövarens maktövertag.

En annan baksida med dagens bostadssituation är att personer flyttar ihop med varandra utan att säga upp sina hyreskontrakt. Den som flyttar in hos den andre behåller sin tidigare bostad som en slags trygghet och det kan man förstå för vem vill riskera att bli bostadslös i händelse av en separation? Ett annat skäl att behålla den tidigare bostaden är förstås rent ekonomiskt.

Ett förstahandskontrakt i Stockholm gör man sig inte av med i första taget. Ett kontrakt med den trygghet det innebär som hade kommit någon annan till del om personer kunde flytta ihop utan att behöva kalkylera med boende vid eventuell separation.

Passiv betalande medlem

”Vilken grupp är du aktiv i?” är det många som frågar på Amnestys årsmöte i Halmstad. De flesta här är engagerade i en eller flera grupper och har varit på årsmöten med Amnesty tidigare, men vi är några som är på vårt första årsmöte med organisationen.

Jag är inte aktiv i någon grupp, men det är möjligt att jag kommer att engagera mig i någon grupp framöver. För närvarande är jag bara en betalande medlem. Tid är alltid en bristvara. 

Majoriteten av de som åker på årsmöten är aktiva medlemmar, men det är viktigt att komma ihåg att det högsta beslutande organen är öppna för medlemmar vare sig de är aktiva eller inte. Förhoppningsvis vill fler engagera sig eller engagera sig mer efter att ha deltagit vid ett årsmöte.

Jag har varit på en del årsmöten och kongresser utan att ha varit aktiv medlem. Jag har inte tid att engagera mig i alla organisationer jag är medlem i men vill gärna ha en inblick i vad som händer i de organisationer jag är medlem i, vilka frågor de driver och tänker driva och då kan årsmöten och kongresser fylla en funktion. 

En bra sak med Amnestys årsmöte är det inte bara formalia utan även seminarier om bland annat flyktingars rättigheter och hur man kan engagera sig inom Amnesty. 

Årsmöte med Amnesty

Ska åka till Halmstad för första gången för Amnestys årsmöte. Det blir mitt första föreningsmöte med Amnesty. Jag har varit medlem ett tag men inte varit mer aktiv än att jag skrivit under blixtaktioner och uppmanat andra att göra detsamma.

Första gången jag kom i kontakt med Amnesty var på högstadiet när jag och en klasskamrat skrev en uppsats om samvetsfångar och vi hittade en del användbart källmaterial via Amnestys hemsida.

När jag bodde i Västernorrland brukade jag gå på Amnestys Sundsvalls årliga bokloppisar på Hedbergska skolan.

Rasistiska medborgargarden med kvinnors otrygghet som medel

Dags att komma ut som en ”inte alla kvinnor”-kvinna. Alla kvinnor är inte rädda. Alla kvinnor tilltalas inte av politiska rörelser som anspelar på människors rädsla och oro. När jag lyssnar på kortdokumentären Natten med Odins soldater i Tendens i P1 och det framställs som att kvinnor inte längre vågar gå ut utan att beväpna sig undrar jag var de får allt ifrån. Inte är det Nationella trygghetsundersökningen (NTU) från 2015 i alla fall.

”Det är ingen som åker hem själv i dag. Jag åker aldrig in till stan själv” säger en av kvinnorna i Odins soldater. ”Folk blir våldtagna, misshandlade och mördade överallt nu”. Orsaken? ”Kanske för mycket fel folk som kommer in i landet. Det är så jag känner.”

En annan kvinna i dokumentären som bestämt sig för att gå med i Odins soldater säger  ”Kvinnor i Sverige i dag är inte trygga. Det är så. Det finns de som till och med är rädda i sitt eget hem. Det låter helsnurrigt, men så är det. Man går inte ut på stan utan att beväpna sig, nycklar mellan fingrarna eller tårgas, alltså sån där spray, färgspray och sånt. För mig är det lite främmande, för att som sagt var jag har bott här, jag har växt upp i det här landet och jag har aldrig varit med om att man går ut och beväpnar sig på stan. Så det är en skrämmande utveckling.”

Det är ingen nyhet att det finns kvinnor som känner sig otrygga eller att kvinnor som grupp känner sig mer otrygga än män som grupp. Det har alltid funnits personer som varit otrygga, mer otrygga än andra, men det finns ingen anledning att överdriva otryggheten i samhället eller att tro att rasistiska medborgargarden skulle bidra till en ökad trygghet.

”En stor majoritet av befolkningen (85 %) i åldern 16–79 år uppger att de känner sig ganska eller mycket trygga när de går ut ensamma sent en kväll i sitt eget bostadsområde. Knappt var tionde person känner sig ganska otrygg vid sådan utevistelse (8 %). En mindre andel personer, cirka 2 procent, känner sig mycket otrygga, medan 5 procent uppger att de på grund av otrygghet låter bli att gå ut ensamma sena kvällar (se figur 4.1). Totalt uppgav följaktligen 15 procent att de var otrygga.” (NTU 2015 s. 87)

”Eventuella skillnader i otrygghet mellan olika grupper behöver inte innebära att det finns ett orsakssamband” (NTU 2015 s. 90)

Hur påverkar det kvinnor som inte känner sig särskilt otrygga att höra att kvinnor i allmänhet skulle vara rädda och inte våga gå ut nuförtiden? Jag hoppas att de tänker ”inte alla kvinnor” och funderar på om det finns något fog för den beskrivningen snarare än att de får för sig att de kanske borde vara rädda, att det skulle vara något fel på dem som inte begränsar sig själva eller har en strategi när de befinner sig utomhus.

Målet borde rimligen vara att minska otryggheten i samhället. Människors otrygghet får aldrig bli ett medel för politiska förändringar som bidrar till otrygghet och utsatthet bland nya svenskar.

Regeringen har bråttom med att skärpa asylreglerna

Regeringens förslag om att anpassa asylreglerna till EU:s miniminivå för att färre ska söka asyl i Sverige får kritik av remissinstanserna. Antalet som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige måste minska kraftigt. För att åstadkomma detta vill regeringen ersätta den tidigare huvudregeln om permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga uppehållstillstånd.

Flyktingar ska vid första prövningstillfället beviljas uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i ett år, enligt regeringens förslag.

Någon statlig utredning har inte tillsatts för att utreda regeringens förslag. Det har varit på remiss helt i enlighet med beredningskravet, men det verkar mest vara en formsak för en regering som inte kan vänta med att försvåra för människor på flykt.

Kritiken från remissinstanserna var väntad. Flera instanser menar regeringens förslag kan strida mot barnkonventionen och EU-rätt och internationella rättigheter. Om tillfälliga uppehållstillstånd försvårar för de som kommer till Sverige att etablera sig här verkar regeringen vara helt ointresserad av.

”Det som händer i Sverige får också konsekvenser i övriga Europa. Den nya asylpolitiken har haft som uttalat syfte att skicka en signal till andra länder att ta större ansvar för flyktingmottagandet. Det har dock visat sig ha snarast omvänd effekt. Sverige har tidigare setts som ett föregångsland. Opinionsbildare runt om i Europa har kunnat peka på hur ett generöst flyktingmottagande fungerat väl. Men sedan Sveriges regering bytte retorik och börjat inskränka flyktingars möjligheter, så har många länder följt vårt exempel. Till exempel Danmark och Tyskland.” DN Debatt.

Samtidigt som människor på flykt dör sneglar andra länder mot Sverige. Skriv under Folkkampanj för asylrätts upprop.

Människor på flykt ska inte hindras att nå Sverige.
Familjer ska kunna återförenas utan att riskera livet.
Därför protesterar vi mot transportöransvar och alla hinder mot familjeåterförening!

Människor som behöver skydd ska vara trygga i Sverige.
Barn ska bemötas med omsorg och framtidstro.
Därför protesterar vi mot tillfälliga uppehållstillstånd och alla åtgärder som inskränker asylrätten och som strider mot barnkonventionen!

Skriv under uppropet här och sprid ordet.

Ibland både kund och medlem

Jag är bara en passiv betalande medlem. Så har jag beskrivit en del av mina medlemskap. Jag betalar in medlemsavgiften till flera föreningar vars grundläggande värderingar jag delar utan att vara en aktiv medlem. De senaste dagarnas rojalistiska yra i public service, men också kommersiella och sociala medier, har fått mig att överväga att gå med i Republikanska Föreningen. Det är inte första gången. Jag har funderat på saken tidigare när personer som borde vetat bättre frågat mig om jag följt de TV-sända kungliga bröllopen. Jag är ointresserad av äktenskap, oförtjänta titlar, uppdrag och privilegier. När personer frågar om man följer kungliga bröllop som om det blivit en del av att vara ett med samtiden känner åtminstone jag ett behov av att ta avstånd från monarkin.

På något sätt känns passiv betalande medlem som en mer träffande beskrivning av de som är medlemmar i olika butiker eller vad det nu är man är medlem i. Samtidigt kan man fråga sig hur en aktiv betalande butiksmedlem är. Här skiljer sig visserligen medlemskap i konsumentföreningarna knutna till Kooperativa förbundet från medlemskap i andra butiker.

Hur ord används förändras övertid. Jag har vant mig vid kassörskor som frågar om man är medlem. Det är inte konstigare än att de ibland ägnar sig åt merförsäljning och frågar om man vill ha en bulle till kaffet för 5 kronor extra. Jag har vant mig, men det innebär inte att jag börjat förknippa kundskap med medlemskap.

Jag skulle inte bli medlem i en butik för att påverka butikens beslut och verksamhet eller för att jag upplever någon form av samhörighet med andra medlemmar. Jag ansökte faktiskt om medlemskap i en kommersiell aktör för att de hade ett riktigt bra erbjudande en gång. Då pratar jag inte några kronor utan hundralappar.

Vi som förknippar medlemskap med någon form av ställningstagande kanske får acceptera att man kan vara kund och medlem samtidigt. Det handlar trots allt bara om hur ett ord används i en del butiker. Svårare att acceptera vore om personers enda engagemang bestod av styrelsearbete i bostadsrättsföreningar och konsumtion.

Bara för att butikerna vill att jag ska bli medlem behöver jag förstås inte bli det. För det första tycker jag inte om att få post.
För det andra vill jag inte lämna mer spår än nödvändigt efter mig. Det gör jag i och för sig redan. Den som finns till har inget riktigt val. Kan jag undvika att vara en del av kundregister och att mitt köpbeteende kartläggs gör jag det. Jag har ingen kontroll över den informationen, var den hamnar och hur den används.

Jag är inte medlem, men förstår om du måste fråga för din arbetsgivare. Jag tänker fortsätta betala in medlemsavgiften till olika föreningar, man jag tänker inte bli någon bonuskund som aktivt samlar bonuspoäng. Jag vill inte ha några kundkort som tynger min plånbok.

Jernhusen fortsätter att exkludera hemlösa

Tågstationen är inget härbärge. Det ska Leif Svensson, säkerhetsansvarig hos fastighetsägaren Jernhusen, ha sagt i samband med att det så kallade sittförbudet på tågstationen i Linköping uppmärksammades. Jernhusen hade försett sittplatserna med budskapet: ”Sittplatserna är avsedda för resenärer med giltigt färdbevis”. Detta för att inte hemlösa skulle använda sig av dem. Tanken var att flera av Jernhusens tågstationer runt om i Sverige skulle förses med likalydande skyltar, men i och med all kritik togs skyltarna ned efter bara några dagar.

”Det blev fel. Vi kommer inte sätta upp fler skyltar på stationer i den här frågan – det är ett samhällsproblem som inte Jernhusen ensamt kan lösa, säger Cecilia Granath, pressansvarig hos fastighetsägaren Jernhusen.” (SvD 7/11-14)

original (1)

Därför är det med förvåning som jag läser om Jernhusens nya exkluderande design på Stockholms centralstation. Den sattes upp för några dagar sedan. Ännu har jag bara sett den på bild.

”Det har varit stora grupperingar människor som samlas där som inte är resenärer. Den information jag har fått är att de bråkar med varandra och skapar en otrygg miljö för resenärerna, säger Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen. Stationerna är till för resenärerna. Vi tar till åtgärder om det är något som gör miljön otrygg. Det är människor i en utsatt situation som vill ha tak över huvudet som kommer dit.”

De nya metallrören exkluderar även människor, resenärer så väl som ickeresenärer, som varken bråkar eller skapar en otrygg miljö för resenärer. Ibland undrar jag om de där människorna som känner sig otrygga av att se människor som har det sämre ställt finns på riktigt, men det gör de säkert även om jag har svårt att relatera till dem.

skylt-0-jpg

Tänk om samhället hade mindre överseende med människor som känner sig otrygga av utsatta människors närvaro. Tänk om vi ifrågasatte deras upplevelse av otrygghet i de fall den används för att rättfärdiga åtgärder som går ut över människor som har det sämre ställt. Åtgärder som försätter människor på samhällets botten som redan är i en otrygg situation i en allt mer otrygg sådan. Vilka har rätt till trygghet, kan man fråga sig. Bara de som har tak över huvudet?

Samtidigt fyller människorna med tak över huvudet som kan vittna om upplevd otrygghet en funktion. De är en grupp människor som politiker och andra beslutsfattare inte sällan överdriver omfattningen av när de vill driva igenom impopulära åtgärder. Kanske är det upplevelsen av otrygghet man borde hänvisa till om man vill exkludera överviktiga, ammande och barn i framtiden?

Jernhusen vill inte exkludera ickeresenärer från sina stationsbyggnader. De påstår inte ens det. Jernhusen hymlar inte med vilka metallrören ska exkludera. Frågan är vad som blir nästa steg om inte Jernhusen backar till följd av kritik, som är att vänta, även denna gång.

Jag tänker på alla gånger jag som ickeresenär spenderat tid på centralstationer och använt fritt wifi för att jag inte haft något internet i bostaden, på min dator eller telefon. Gångerna då jag bara fördrivit tid, kanske läst en bok eller skrivit ett blogginlägg medan jag druckit kaffe i timmar. Gångerna då jag laddat telefonen och/eller datorn för att vara anträffbar. Det kan vara svårt att hitta eluttag och en del av dem är inte ens aktiva (ni kan nog lista ut varför). Min närvaro har aldrig ifrågasatts, det har inte varit frågan om att jag upptagit någon resenärs plats. Men så är jag vit och har tak över huvudet också.

original

Den enes golv den andres tak

Allt fler kvinnodominerade arbetstagarorganisationer ifrågasätter det så kallade ”lönemärket”. Märket innebär att löneökningarna – räknade i procent och inte i kronor -inom industrin ska vara en norm för arbetsmarknaden i övrigt. (Mer om detta i Medlingsinstitutets årsrapport från 2012 för den som är intresserad.)

”Kvinnor som har en yrkesutbildning och som arbetar i branscher som är kvinnodominerade måste få lite mer än det så kallade märket under de kommande avtalsrörelserna tills de har kommit i fatt männen i de mandominerade områdena”, menar Kommunals ordförande Annelie Nordström.

IF Metalls ordförande Anders Ferbe varnar ”för en utveckling där många ropar efter högre lön”. Han tycker det är oansvarigt och verkligen att leka med elden att tro att de som finns inom industrin ska acceptera att andra använder oss dem trampolin för att lyfta sina löner. (Sveriges Radio)

Vad betyder det att använda någon som trampolin, undrade jag. Och uttryckte sig inte Ferbe oförsiktigt? Googlade hans efternamn och ordet ”trampolin” och fann att Ferbe har uttryckt sig snarlikt vid flera tillfällen tidigare. Någon oförsiktighet kan inte läggas honom till last. Uppenbarligen tycker han att trampolinliknelsen är användbar  och det är den i och för sig i den mening att media gärna återger det.

Använder kvinnor inom kvinnodominerande yrken som tjänar mindre än män inom mansdominerande och vill utmana svensk löneutbildning industrimännen som trampolin? Vad används då inte kvinnor som av personer som inte bara ser upp för avståndet mellan kvinno- och mansdominerade yrken utan också vill behålla det? Vad är det som är oansvarigt? Vad innebär den där leken med elden? Jag tror inte att det är menat som ett förtäckt hot, men det kan uppfattas så.

”Industrifacken är rädda för att deras norm för löneökningarna ska bli ett golv för andra”. Industrifacken har däremot inga problem med att lönenivåer under industriarbetares utgör ett tak för arbetare som inte arbetar inom industrin.

”Så länge som Medlingsinstitutet har huvuddirektiv om att upprätthålla industrin som löneledande kommer lönegapet aldrig att minska. Det kommer snarare att öka. En procentuell ökning av lönerna ger anställda i lågbetalda yrken mycket lägre löneökning än det man till exempel får inom industrin, som har högre löner från början.” skrev Anneli Nordström och Gudrun Schyman i en gemensam debattartikel 2012. (Aftonbladet)

”Idén med sifferlösa avtal som den har formulerats bygger på att vi är några som sätter en siffra som man sedan ska ta rygg på och använda som trampolin, och det tycker inte jag är sjyst”. Anders Ferbe 2013. (Sveriges Radio)

Begriper ni trampolinsnacket?