Hög nivå i politiska debatter är heller inte en mänsklig rättighet

Amnesty Sverige hade årsmöte i helgen och det hade inkommit en motion om att konkretisera begreppet mänsklig rättighet. Det är ganska många som inte vet vad det innebär att något är en mänsklig rättighet. Därför är det intressant att argumentet ”det är inte en mänsklig rättighet” används så flitigt i den politiska debatten. Föga förvånande är det många gånger enklare att bena ut vad som inte är en mänsklig rättighet än vad som är det, men frågan är om, och i sådana fall vad, ett sådant konstaterande tillför det politiska samtalet.

Att varken sex, barn eller att få arbeta som barnmorska är mänskliga rättigheter enligt några konventioner över vilka rättigheter människor har vet vi. Det är inte så att staten går in som garant för att människor ska kunna ha ett sexliv. Men det är knappast så att det konstaterandet – att något inte är en mänsklig rättighet – kommer att bidra till att personer slutar att diskutera hur man bör se på och eventuellt reglera köp av sexuella tjänster, värdgraviditet eller samvetsfrihet (som faktiskt är en mänsklig rättighet). Det är en betydligt mer intressant fråga (i den mån man över huvud taget tycker att det är intressant) än vad som är en mänsklig rättighet. Slå i en konvention kan vem som helst göra.

Högtider mot rasism

Prata inte politik under middagar är något som aldrig följts på de tillställningar jag har varit. Inför thanksgiving och i samband med att Donald Trump valdes gjordes en undersökning bland amerikaner om deras planer på att prata politik under Thanksgiving Day. Utan att överdriva omfattningen var det några medier skrev om familjer som inte skulle fira thanksgiving med varandra på grund av politiska oenigheter.

Jag vet inte hur det är här, om personer låter bli att fira högtider med släkten på grund av politiska oegentligheter, men jag är tacksam för att inte är amerikan och behöver förhålla mig till personer i min närhet som röstade på Trump.

I Sverige har vi istället Sverigedemokraterna. Ett parti som delar människor mer än något annat i riksdagen. Det är andra eller tredje största parti om man ska tro opinionsundersökningarna. Det är med andra ord inte omöjligt att någon eller några släktingar lägger sin röst på det. Kring senaste riksdagsvalet var det flera som pratade om att ta bort personer som vän på Facebook om de hade röstat på partiet. Hur hanterar de släktingar som gjort det, kan man fråga sig. Tänker till exempel på en tidigare klasskamrats förälder som har en bild från Sverigedemokraterna som omslagsbild på Facebook. Det är inte alla som har släktingar som är så öppna med sina politiska sympatier och jag vill inte ens föreställa mig hur det är att ha en mor som har en sådan bild som bakgrundsbild på Facebook. Vågar man bjuda hem vänner och partners med utländsk bakgrund? Så många frågor.

Har ni någon gång funderat på vilka av era släktingar ni hade känt om det inte vore för att ni var släkt? I gårdagens Babel pratade Elsie Johansson och Augustin Erba om grannen med anledning av den nya novellsamlingen Grannar. Att vara granne är något som är ofrivilligt, säger Erba. Detsamma kan man säga om att vara släkt. Med undantag för de som med berått mod skaffar barn förstås.

Sparkar in några öppna dörrar: Släkten kan vara en brokig skara av människor. Att man är släkt behöver inte innebära att man har särskilt mycket gemensamt.

Släkten kan bestå av släktingar som knappt bryr sig om politik, men också av politiska korrekta sådana och släktingar som inte missar en chans att uttrycka sig rasistiskt och gärna vill ha sista ordet. Frågan är varför någon som är engagerad i Ingen människa är illegal, är god man åt ensamkommande barn eller argumenterar för en generös migrationspolitik på fritiden skulle lägga några av årets lediga dagar på personer som ifrågasätter asylrätten eller misstänkliggör personer som tigger.

Gömmer man flyktingar på fritiden har jag all förståelse för om man hellre firar högtider i politiskt korrekta vänners lag än bland släktingar som får sina nyheter från Avpixlat. De högtider jag känner till går ut på att ha det trevligt ihop. Ramarna för det kan se olika ut men de går aldrig ut på att behöva folkbilda om rasism.

Hyresvärdarnas rigida inkomstkrav

På pendeltåget var det en hemlös man som frågade sina medresenärer om de hade några kronor att avvara. Jag sa att jag inte hade några kronor. De enkronor jag hade hade jag gett bort till en annan hemlös man några timmar tidigare. När jag ska gå av tåget hör jag ett barn fundera över om personen verkligen är hemlös. Han snusade och han hade en väska. Kan man vara hemlös om man snusar och har en väska? Föräldern tittar otålmodigt på sitt barn. Men han låter som en hemlös fortsatte barnet, något som talade för att han faktiskt var det. Hur låter man hemlös, undrade föräldern. En motiverad fråga.

Det är förstås dumt att tro att snusande säger någonting om en människas boendesituation. Av någon anledning blev jag mer förvånad än när vuxna resonerat på detta vis. Någonstans trodde jag att barn var klokare än vuxna. Samtidigt är det på detta vis ett inte obetydligt antal vuxna resonerar. Vuxna som ibland ifrågasätter om personer som har mobiltelefoner är fattiga på riktigt. Det skulle inte förvåna mig om barnet någonstans har snappat upp att man kanske inte är hemlös om man har vanor, personliga tillhörigheter och annat som gör oss mänskliga. Att de som har det kanske rent av luras som barnet uttryckte det.

Hemlösa personer kan förstås ha telefoner och andra tillhörigheter. Faktum är att man kan ha ett arbete och vara hemlös. Det räcker inte att det finns bostäder om hyresvärdarna antingen kräver att man ska ha en månatlig inkomst som motsvarar tre månadshyror eller mer eller att man ska att man ska ”ha 4.679 kronor kvar när hyran är betald”. När jag inte hade någonstans att bo var inte hyrorna det huvudsakliga problemet utan bristen på ett rum och kök i kombination med hyresvärdarnas inkomstkrav.

Jag bevakar hyreslägenheter med en viss maxhyra på olika bostadsförmedlingssajter. De flesta ettor som matchar mina bevakningar kan jag inte ens anmäla mig intresserad av då min inkomst inte anses tillräcklig. Uppbär man studiemedel utan att ha något arbete vid sidan av studierna kan man många gånger inte hyra sin bostad. Till och med den så kallade allmännyttan har orimliga inkomstkrav på människor som vill hyra sitt boende. Det lönar sig inte att vara en Spara som kan hushålla med sina pengar.

Utöver det kräver de flesta hyresvärdar goda referenser från tidigare hyresvärdar och det är inte säkert att unga personer och nya svenska har referenser från tidigare boenden. Hur det är för personer som har erfarenhet av missbruk eller tidigare blivit vräkta att skrapa ihop goda referenser kan jag bara gissa.

Tidningen Hem & Hyra skriver att regeringen har gett Boverket i uppdrag att sammanställa vilka krav som fastighetsägare och hyresvärdar runt om i landet ställer på sina blivande hyresgäster. Utifrån kartläggningen ska Boverket sedan ge förslag på hur man kan underlätta för människor att skaffa en bostad. Det är på tiden. Bostäder och rimliga krav, ja tack!

Antal rum: 1 rum Yta: 46 kvm Hyra: 4441 kr/mån

Plastpåsebanta

Vi måste prata om plastpåsarna i haven. Det vanligaste skräpet i havet är plast. I en del länder får matvarubutikerna inte längre ge bort plastbärkassar. I Sverige tar de flesta matvarubutiker betalt för dem. Naturvårdsverket har tidigare föreslagit att plastbärkassar ska kosta minst fem kronor, men det blir inget av när regeringen beslutar om åtgärder för att minska användandet av plastbärkassar i enlighet med ett EU-direktiv på samma tema. Det blir nationella minskningsmål och saluföringsrestriktioner. ”Den som i en yrkesmässig verksamhet tillhandahåller plastbärkassar till konsumenter ska informera om plastbärkassars miljöpåverkan och fördelarna med en minskad förbrukning av plastbärkassar, och åtgärder som kan vidtas för att minska förbrukningen.” En form av reglerad nudging.

Det är utmärkt att allt fler butiker inom detaljhandeln på frivillig väg försöker bidra till att minska användningen av plastpåsar. I en del butiker frågar de om man behöver en plastkasse. Det får en att tänka till och jag kan inte tänka mig annat än att det bidrar till att man tackar nej till plastpåsar. 

Under 2010 använde varje EU-medborgare uppskattningsvis 198 plastbärkassar, varav omkring 90 % uppskattades vara tunna påsar. I Sverige förbrukar varje person ungefär 80 plastbärkassar årligen, enligt Naturvårdsverket. Myndigheten ska bevaka att förbrukningen av plastbärkassar minskar och att den inte överskrider 90 kassar per person och år senast den 31 december 2019 och 40 kassar per person och år senast den 31 december 2025. Klarar du målen? Jag gör det då jag knappt köper plastbärkassar.

Tygkassar är något jag använt sedan innan det blev coolt. Jag har alltid haft en förkärlek för de beige tygkassarna med korta handtag som man förvarade skridskor i. Tygkassar är dock inte oproblematiska. I en studie om olika kassars miljöpåverkan av den brittiska myndigheten Environment Agency kan man läsa: ”Whatever type of bag is used, the key to reducing the impacts is to reuse it as many times as possible and where reuse for shopping is not practicable, other reuse, e.g. to replace bin liners, is beneficial.”

Tygkassar måste användas 131 gånger för att väga upp miljöpåverkan för att använda en tygkasse istället för en plastpåse som används en gång:

The paper, LDPE, non-woven PP and cotton bags should be reused at least 3, 4, 11 and 131 times respectively to ensur e that they have lower global warming potential than conventional HDPE carrier bag s that are not reused.”

Utan att ha räknat på det har jag några tygkassar som definitivt använts tillräckligt många gånger. Jag använder tygkassar i princip dagligen och precis som med klädesplagg har jag några favoriter som används mer. Flera tygkassar har endast använts ett fåtal gånger, främst ”giveaways” med olika budskap som jag inte vill bära med mig.

Plastpåsebanta! Det är bara att minska användandet av plastpåsar. De enda plastpåsar jag har svårt att komma ifrån är de särskilda avfallspåsar jag använder till mitt matavfall och de jag använder till mina matlådor (i plast). Jag brukar använda sådana där fruktpåsar (behövs inte när du köper apelsiner och bananer) och återanvänder dem om det går.

Ha tygkassar framme så kommer du lättare ihåg att använda dem och du behöver inte göra det särskilt många gånger för att det ska bli en vana. Det är med kondomer som med tygkassar, ha alltid med en, du vet aldrig när du kan behöva en, men där slutar också likheterna. Oavsett vilken sorts kasse du använder se till att den verkligen används och återvinn den när den gjort sitt.

Familjefientlig politik som dödar

Kommer ni ihåg när några kristna hade en debattartikel i Dagens Nyheter och i och med det ansåg sig ha startat en tankesmedja? Artikeln handlade om familjen som ”samhällets naturliga och grundläggande enhet”. Det konstaterades att den är berättigad till ”samhällets och statens skydd” enligt FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

Trots att det endast är den mänskliga individen som har rättigheter menade de att familjen är samhällets minsta enhet eftersom att familjen är den enda mänskliga gemenskap som är berättigad till det allmännas skydd.

För egen del är jag ganska ointresserad av familjen som utgångspunkt för politiska beslut. Jag tror i och för sig att politiska beslut som gynnar familjen också kan gynna individen, men det är individen politiker bör utgå från när de fattar – eller kanske snarare avstår från att fatta – beslut. Individen, med eller utan familj, är trots allt samhällets minsta enhet. Om det som är bra för individen också är bra för familjen beror på hurdan familjen är och hur individen värderar familjegemenskapen.

Om vi inte bara ska se till vuxnas intressen kan vi konstatera att familjen knappast är en frivillig gemenskap, men om vi medger att familjen är viktig för många och antar att den bör kunna vara utgångspunkt för politiska beslut som särskilt gynnar den blir frågan hur en familjevänlig politik skulle kunna se ut. En bra början kan vara att ange hur den inte ser ut.

Den enda politik jag kan komma på som på allvar undergräver familjens betydelse är den migrationspolitik som försvårar för familjemedlemmar att återförenas. Jag antar att det var den politiken artikelförfattarna hade i åtanke när de skrev: ”Det är hög tid att vända de trender som underminerar och försvagar familjen. Den familjevänliga riktning som finns i Sverige behöver stärkas och ges understöd. Den familjefientliga riktningen måste möta hårdare motstånd. Slagordet ”död åt familjen” måste bemötas med ”liv åt familjen.” Det är hög tid att vi vänder de politiska trender som bokstavligen innebär döden på Medelhavet. Om svenska familjer hade splittrats på detta vis hade vi med rätta talat om en familjefientlig politik.

Det sägs att julen är familjens högtid. Jag kan inte låta bli att tänka på de som hade gjort allt för att få vara med sin familj men är förhindrade därtill. Om detta handlar Juluppropet, en namninsamling som pågår fram till den 31 januari 2017. Uppropet uppmanar regeringen att ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro, ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv samt undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening. Skriv gärna under uppropet.

Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Regeringen vill med razzior avvisa personer som sökt skydd

Regeringen vill avvisa fler papperslösa. I dag presenterade justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och inrikesminister Anders Ygeman ”Nio åtgärder för ett bättre återvändande”. Bättre återvändande för vem kan man fråga sig. Knappast för de papperslösa som lever gömda just för att de av olika skäl inte kan eller vill ”återvända”.

Regeringen föreslår bland annat polisen ska få göra razzior på arbetsplatser utan att det föreligger någon brottsmisstanke för att fler personer som fått avslag på sina asylansökningar ska kunna avvisas.

Statsminister Stefan Löfven kommenterade förslaget och menade att man vill avvisa fler som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd, men framhöll också att arbetsplatsinspektioner ska användas för att komma åt arbetsgivare som utnyttjar papperslösa arbetstagare.

En fråga som infinner sig är om polisens resurser ska läggas på arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och/eller på att avvisa/utvisa papperslösa som ibland utnyttjas. För oss som är för fri rörlighet är frågan felställd.

Det är viktigt att ha i åtanke att alla papperslösa som arbetar inte blir utnyttjade. Ur den papperslöses perspektiv kan arbetet vara ett sätt att försörja sig precis som för personer som har papper men också ett sätt att lära sig svenska och komma in i det svenska samhället.

Om regeringens inre utlänningskontroller blir verklighet lär det även drabba papperslösa som inte utnyttjas på jobbet. Regeringens mål med den tillfälliga asyllagstiftningen var att kraftigt minska antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd. I brist på förslag för att stärka papperslösas ställning på den svenska arbetsmarknaden får man sluta sig till att regeringen i första hand är ute efter förvärra redan utsatta personers livssituation. I annat fall borde regeringen överväga avkriminalisering  av arbete utan arbetstillstånd.  Då skulle arbetsgivarna få bära ansvaret för att ett anställningsförhållande föreligger då de utnyttjar papperlösa.

Fristående skolor med konfessionell inriktning och föräldrars fria skolval

Varför vill inte liberalerna följa internationella konventioner? Det frågar sig en insändarskribent i Sundsvalls Tidning med anledning av att flera företrädare för Liberalerna vill förhindra fler “religiösa friskolor” (DN Debatt).

Insändarskribenten menar att ”Föräldrar har rätt att välja vilken sorts undervisning deras barn ska få.” Tydligen har föräldrar en sådan rätt enligt den lättlästa versionen av förklaringen.

Huvudregeln är att utbildningen och undervisningen ska vara icke-konfessionell (frånvaro av religiösa inslag). Däremot kan fristående skolor få tillstånd att bedriva utbildning med konfessionell inriktning av Skolinspektionen. Det är den tillståndsgivningen Jan Björklund vill sätta stopp för. Men även med ett sådant tillstånd måste själva undervisningen när läraren förklarar hur det ligger till vara icke-konfessionell. Deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Utbildning är ett bredare begrepp än undervisning. Utbildning omfattar till exempel vad som sker på raster, under skolutflykter och vad som händer på ett internat medan undervisning tar sikte på det lärarledda, tänk vanliga lektioner.

“De allra flesta av de religiösa friskolor som finns i dag är kristna. Enligt utbildningsdepartementet finns 54 kristna friskolor, elva muslimska och en judisk.”

Att undervisningen ska vara icke-konfessionell innebär inget hinder för skolor att besöka kyrkor, moskéer och synagogor och andra religiösa lokaler eller att ta emot företrädare för religiösa samfund som en del av religionsundervisningen. Sådana besök kan utgöra ett inslag i undervisningen men tanken är inte att de ska ersätta den lärarledda religionsundervisningen.

I FN:s allmänna förklaring kan man också läsa att ”[r]ätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Det förutsätter förstås att det finns något att välja mellan. (Där jag växte upp fanns en skola för låg- och mellanstadiet, Söråkers skola, och en annan för högstadiet, Ala skola. I Timrå kommun fanns en gymnasieskola, Timrå Gymnasium.)

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundar inte någon rätt att studera vid en skola med konfessionell inriktning. Däremot måste det finnas skolor av något slag då var och en har rätt till utbildning och det är kommunernas ansvar. Det fria skolvalet innebär dock en valfrihet där det finns flera skolor att välja mellan men det har mer med dåvarande skolminister Beatrice Ask att göra än några internationella konventioner.

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (andra artikeln i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995)

Frågan om varför vissa partiföreträdare tycks strunta i internationella konventioner är motiverad. Jan Björklund är medveten om andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen och har tidigare betonat att Sverige måste följa sina åtaganden. Frågan är vad  som har hänt sedan dess och vad Jan Björklund är ute efter.

janbjorklund

Äkta liberal™

Expressens ledarsida påminner mig om de liberala lackmustesten från förrförra mellanvalsperioden.

”Vi har fått en grund och vulgär debatt om vem som är en äkta liberal och inte. Få utomstående har några synpunkter på hur en riktig socialist ska låta eller vad en äkta konservativ får tycka. Men när det kommer till just liberalerna – både med stort och litet l – är engagemanget gränslöst. Otaliga artiklar skrivs på temat att X eller Y minsann är en oäkting i den liberala familjen.” skriver Anna Dahlberg.

Perioden då vad liberaler tyckte i ett fåtal sakfrågor blev avgörande för om de var ”äkta” eller inte. Frågor som sex mot ersättning och avkriminalisering av droger för eget bruk. Då var och varannan självutnämnd liberal (det är trots allt ingen skyddad titel) delade sina liberala Political Compass-resultat på bloggar och sociala medier. Jag minns liberaler som försökte övertyga andra om att någon inte var liberal, men också de som var mer liberala än alla andra. Så liberala att något politiskt parti inte var litet nog åt dem.

political_chart-svgJag förstår om klubben för inbördes beundran intresserar sig för vem som är liberal på riktigt men för de allra flesta torde det te sig ganska märkligt. Alldeles som om det fanns någon konsensus bland gemene man om att liberalism är grejen, vilket de heller inte menade i och med all energi de ägnade åt den kompakta frånvaron av äkta liberaler, det fåtal som klarade deras hemmasnickrade liberala lackmustest.

Därmed inte sagt att inte Birgitta Ohlsson med flera har en poäng när de menar att namnbytet till Liberalerna förpliktigar. Annars blir det bara idéprogramsliberalism av alltihopa. Ett parti byter rimligen inte namn till liberalerna i bestämd form om det inte har någon som helst ambition om att bedriva en liberal politik kan man tycka, men namnbytet kan också förstås som ett sätt för partiet att passera som liberalt eller i vart fall mer liberalt än andra. Partiet hette i och för sig Folkpartiet liberalerna tidigare även om man sa (och fortfarande säger) Folkpartiet.

fp

Debatten om vad som är liberalt är inte ny. Kanske är det nya att utomstående icke-liberaler lägger sig i och till skillnad från tidigare vill snäva in vad det innebär att vara liberal. Tidigare har liberal och inte minst nyliberal slarvigt använts om personer som tycker annorlunda. Kanske också som i det aktuella fallet att utomstående till både ideologi och parti försöker frammana folkpartistens inre liberala kompass i sin kritik av partiet.

EPSON MFP image

Sälj grej med höhande

Visst kan man som Tomas Högström ifrågasätta statliga utredningar som framstår som beställningsjobb. Moderaten ger i en debattartikel i Svenska Dagbladet exempel på några sådana utredningar som regeringen tillsatt det senaste året.

Mest aktuell är ”utredningen” om kommande storregioner. [Utredningen] har inte varit förutsättningslös och saknar analys och konsekvensbeskrivningar. Det är ett tydligt beställningsjobb från regeringen.

Högström själv är emot att Västmanland ska bilda en ”monsterregion” tillsammans med Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas och Örebro län. Ett annat exempel är att regeringen gett  socialdemokraten Ilmar Reepalu i uppdrag att utreda frågan om vinster i välfärden. ”Det är tydligt att Reepalu handplockades av regeringen för att man ville ha en utredning som är kritisk mot alla former av valfrihet och vinster i välfärden.” Även apoteksutredningen som ska se över alliansregeringens apoteksreform beskrivs som ett beställningsjobb.

Bland alla ensidiga och politiskt laddade utredningar passar Högström på att nämna den första sexualvaneundersökningen på 20 år. ”Nyligen valde han [sjukvårdsminister Gabriel Wikström] i stället att prioritera att utreda svenska folkets sexvanor”. Varför detta över huvud taget nämns i sammanhanget kan man fråga sig då det inte rör sig om en utredning som fått kritik för att den enbart lär bekräfta beställarens världsbild vad den nu är. Utredningen har snarare fått kritik för att den över huvud taget äger rum. Högström antyder att Wikström borde prioritera annorlunda: ”Samtidigt kommer rapporter om att svenska sjukhus är de minst produktiva i Norden, men det är inget som tycks bekymra Wikström.”. Vi kan faktiskt inte utreda sexvanor medan svenska sjukhus är eftersatta.

Om man vågar sig på en gissning: Gärna statliga utredningar om de är förutsättningslösa och inte handlar om något så – i Tomas Högströms tycke – banalt som svenska folkets sexvanor. Eventuellt hade utredningarna passerat som förutsättningslösa om de hade undersökt problemen med monsterregioner.