Hemkommen

Idag kom jag hem från Urkult och Näsåker. Det blev inget nakenbad för mig i år, lät bli på grund av det dåliga vädret, ville inte riskera att bli förkyld. Det var nog mest därför jag åkte dit, men men, det kommer fler tillfällen. Det blev i allafall (varmt) tältsex. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tog med mig en bag-in-box, sex starköl och sex folköl. Den som spar han har alkoholen kvar.

Storsjöyran 2006 var en hit: "Bra: Att tvä män sitter i vårt tält och samtidigt tar mig på fittan.. Samtidigt börjar jag fråga dom hur stor kuk dom tre har.. Känn efter säger någon, han säger att hans kuk är 26 cm.. Då måste man känna efter 🙂 Det var kanske den största kuk jag hade sett.. Tur måste man också ha!!! Sen hade vi sex.. 🙂 […] Mitt tält var våtast vill jag lova!!!!"

Uppdaterar imorgon.

Johannornas dag

Johanna Nylander hann före. Idag är det alla Johannors dag. Igår upptäckte jag hundra kronor på mitt konto som jag inte hade väntat mig. Kära mor hade satt in dem åt mig som någon form utav namnsdagspresent upptäckte jag när jag kollade min inbox.

Johanna Kristina Sjödin heter jag och förtjänar därmed två tårtor. Ni som påstår att jag är okvinnlig kan därmed slänga er i väggen. Två namn i fruntimmersveckan, vad skulle vara mer kvinnligt?

Tänk om jag vore lesbisk!

Min mormor skrev alltid till mig och mina syskon när vi var små, varje vecka damp ett vykort ned i brevlådan. Mormors läkarhandstil gick aldrig att läsa, min mor fick uppdraget att läsa för oss. Plötsligt dök det aldrig upp några vykort förutom när någon av oss fyllde år. Det händer att mormor ringer ibland, det händer att mormor frågar mor ”har Johanna skaffat någon fästman?”. Utöver det säger hon inte alls mycket om mig, när jag var tolv frågade hon om jag hade fått mens, det hade jag men min kära mor var osäker på om hon fick föra den informationen vidare.

Fästman? Tänk om jag vore lesbisk. Redan innan jag funderade över barn och familj hade någon annan siat min framtid. Heterosexuell kvinna med man och döpta barn. Min farmor nämner ibland ”mina kommande barn” utan att jag yttrat att jag ens vill ha några. Hur talar man om för sin farmor att man föredrar att knulla runt framför ett stadigt, typiskt svenssonförhållande med trohet och allt vad det innebär? Man gör det inte alls har jag kommit fram till. Varför? För att undvika eventuella dispyter.

Min begåvade vän Jua berättade om en av hennes lärare som enligt ord inte hade några som helst problem med homosexuella. Någon frågade den tämligen obegåvade läraren om hon själv var homosexuell.”Nej, nej jag är inte homosexuell. Jag har barn”. På frågan om hur hon skulle reagera om hennes enda barn, hennes son, kom ut som homosexuell svarade hon att hon inte kunde göra någonting åt det och att det vore tråkigt om det inte blev några barnbarn för hennes del. Jag roas av alla toleranta människor som försvarar HBT-personer med orden ”man kan faktiskt inte rå för att man är……”.

Nej mormor, jag har inte skaffat någon fästman. Det blir nog varkan fästman eller barn. Jag trivs bra med att ingen annan har monopol på min kropp. Jag trivs bra med att leva ömsom ”lösaktigt”. Jag trivs i skrivande stund, men betvivlar att du läser detta.

Trivsel som garanti?

Rättvisa som trivsel. Under min uppväxt fick jag lära mig att allting skulle vara rättvist, fick jag tre skopor glass skulle min bror också ha tre skopor glass. Varken mer eller mindre. När det handlade om kläder flöt det mestadels på bra. Jag och min bror grälade aldrig om klädstorlekar. Vi insåg att det nog inte höll och att lite indivanpassning nog inte kunde skada. Problemen uppstod när vi insåg att bilen bara hade ett passagerarsäte i främre delen av bilen. Att dessa gräl äger rum antar jag är en konsekvens av det rättvisetänkandet som många föräldrar gladerligen uppmuntrar. En i alla avseende rättvis förälder är en bra förälder, är det nog inte få som tänker. Jag kan inte låta bli att undra om den rättvisa fördelningen av uppmärksamhet och materiella ting inför barnen har någon verkan om det som inte angår barnen direkt fördelas orättvist: ekonomin, fritiden och hushållsarbetet.

Rättvisan är orättvis beroende av vilken definition som gäller. Barnuppfostran brukar utgå från att rättvisa handlar om jämn fördelning. Antingen lika många skopor glass var eller resonemanget person A fick glass igår och därför ska person B få glass imorgon. Den etiska rättvisan säger att det vore rättvist om han med dålig syn och hörsel kunde sitta längre fram i biosalongen eller att personen med mest akut skada får gå före i vårdkön. Inkomst är en fråga där många upplever den jämna fördelningen (rättvisan) orättvis. Inkomstbaserade avgifter exempelvis. Person A som har långa arbetsdagar och drar in mer pengar än person B, som ligger hemma på soffan och latar sig, känner sig orättvist behandlad då det inte lönar sig att bidra med arbetskraft om det senare straffar sig i och med högre avgifter. Vad det gäller barnuppfostran skulle rättvisan som ord gott kunna bytas ut mot konsekvent handlande.

Rättvisa är ingen garant för trivsel. Den förälder som gör allt som står i hennes makt för att dela upp saker rättvist kommer en dag vakna upp med insikten att rättvisan är en ohållbar utopi. Det handlar inte bara om jämn fördelning och etisk rättvisa utan även om upplevelsen av att bli rättvist behandlad. Här uppstår ännu ett problem, kanske det allra största för en barnfamilj. Det finns en gammal klyscha med budskapet att personen som mår allra bäst också klagar allra mest. Ett nytt syskon brukar kunna bidra till känslan av utanförskap och orättvis behandling. Att bägge föräldrar är hemma med händerna fria behöver inte göra någon skillnad då mamma och pappa inte är samma person. Jämn fördelning räcker inte alltid, ibland måste den jämna fördelningen utgå från samma objekt eller person.

”Rättvisa för barn innebär att allting fördelas lika och om det inte går är det bättre att alla blir utan glass än att någon får lite mer”, en möjlig summering av min barndom. Rättvisetänkandet fanns med mig ännu mer på dagis, i en miljö där rättvisan blev ett ännu svårare projekt blev även kraven mer omfattande. Det slutade med kaos.

Om vi frågar tio personer vad rättvisa innebär får vi nog lika många svar. För att krångla till det hela ännu mer: rättvisa är att äta lösgodiset i samma takt, har någon mer karra är tillvaron orättvist. Resultatet blir att du sitter med din chokladboll i timmar, den smakar ingenting och tuggarna är alldeles för små för att kunna ge någon smakupplevelse. En stor tugga hade varit att föredra inser du efteråt ty det är lätt att vara efterklok. Tro mig, jag har sett dessa skådespel live. Det fanns dock nästan alltid en ”normbrytande” person som tog chokladbollen i två tuggor, vilket bidrog till en viss avundsjuka hos dem som också ville men envisades med att ”rättvisan” hade ett större värde.

Rättvisetänkandet jag förmedlades gav en otroligt skev bild av verkligheten. När jag ser tillbaka på min barndom ser jag på mig själv som ett skadat barn, varför höll jag och mina vänner på med alla dessa dumheter? För att vi uppmuntrades att ha dessa värderingar? Flera av mina vänner med syskon hade någonting vi kan kalla åldersbaserade fördelar. Person A som är äldre än person B får vara vaken längre vilket person B finner orättvisst då person B faktiskt inte kan rå för att person A ploppade ut tidigare. Vad allting blev rörigt.

Det är dags att vakna, samhället kan inte garantera oss medborgare trivsel. Vid varje tillfälle någon har ett önskemål på andra människors bekostnad som motiveras ”jag vill faktiskt inte” undrar jag hur deras uppväxt såg ut. Att lära ut att känslor aldrig kan vara fel eller att var och en har rätt att påverka sin omgivning är öppningen för att lägga ned hela trevnadsprojektet.

Mitt råd till dig som vill trivas i största möjliga mån är att bli mer tolerant. Börja ifrågasätta din rätt att kommentera andra människors prioriteringar. Varför anser du dig ha rätt att begränsa andra i förmån för din egen lycka och varför skulle en sådan reform kunna försvaras med trevnadsargument när din trivsel är beroende av någon annans missnöje? Är inte andra människors trivsel lika viktig?

Att varje individ ska ha rätt till sin egen kropp är en relativt okontroversiell åsikt. När någon förslår åtgärder för att denna rättighet skall kunna realiseras väcks ofta hetska reaktioner. Plötsligt är det inte lika självklart att varje individ borde ha kontroll över sin egen kropp. Trivsel är ett urholkat begrepp som inte sällan används felaktigt (och nej, jag menar inte moraliserande jidder som faller på att du är en intolerant idiot som borde hålla munnen stängd för allas trivsel).

Vad kan jag dra för slutsats av mina erfarenheter? Att enbarnspolitiken i Kina är en höjdare? Att jämn fördelning är av ondo? Att föräldrar som grupp är skvatt galna? Att den stereotypa bilden av hur en bra förälder är sabbar för barnen som man så fint påstår sig vilja värna om?

Sänk biljettpriserna och möjliggör för privata initiativ

Att Sundsvalls bussbolag "Din Tur" har infört en ny åldergrupp insåg jag i veckan när busschauffören frågade om jag var "ungdom". Jag fick tillbaka för lite pengar i tron om att barn och ungdom var samma åldersgrupp. Numer finns alltså kategorierna barn, ungdom och vuxen. Ett bra initiativ, i framtiden hoppas jag att det blir billigare att åka kollektivt. Mona Sahlin har föreslagit gratis kollektivtrafik men jag vågar inte lita på att hon infriar det löftet om det blir en socialdemokratisk regering 2010. Din Tur kunde gott kräva en symbolisk summa, fem kronor förslagsvis men inte mer och förlänga "bytesperioden", idag räcker en bussbiljett endast 75 minuter.

"Skolkorten" fungerar idag endast fram till klockan 18, efter det måste du betala. Förläng kortens giltighetstid åtminstone till 20 eller 21. Skolan borde inte reglera när eleverna ska vara hemma. Förutom det blir det direkt ohållbart då många vill läsa läxor tillsammans med andra elever. Den som tror att alla uppgifter blir färdiga under lektionerna saknar insyn. Min klass har grupparbeten då och då och ett omfattande samarbete kräver flera timmars pluggande, elever borde inte behöva lägga egna pengar på bussar. Tvärtom borde egna initiativ och sammankomster uppmuntras.

Förutom att skolbusskorten borde fungera efter klockan 18 borde dagens busschaufförer skolas i hur man bemöter sina medresenärer med respekt. Jag har blivit avkastad med motiveringen att jag saknar 50 öre. Mig veterligen begår dessa busschaufförer ett lagbrott om de kastar av en icke myndig person. Jag har sett hur busschaufförer kastat av sexåringar, inte bokstavligen men de har blivit bemötta med en väldigt otrevlig ton. I sådana situationer tycker jag det är min moraliska skyldighet att betala mellanskillnaden och blänga surt åt busschauffören.

Tacka vet jag invandrarna som kör buss, de är trevliga. Tillskillnad från oss svenskar vet de vad empati är och skulle aldrig straffa barn vars föräldrar inte har laddat deras busskort med kontanter.

Jag klarar mig utan Kamrat

Av någon anledning kollade jag Kamrat i förrgår, ett community jag hade för flera år sedan. Mina vänner och bekanta är idag myndiga och ungdomskulturen därmed död. Jag vill ha unga människor i mitt liv, även om mina äldre bekanta vill göra gällande att fester utan unga är roligare så håller jag verkligen inte med. Det är de unga människorna som skapar feststämning och gör iallafall mig på gott humör. Jag försöker aktivt se till att det finns unga människor i mitt liv och jag vill fortfarande vara en del av ungdomskulturen även om jag nästan bara har äldre vänner. Till skillnad från de flesta tycker jag det är väldigt intressant att lyssna på vad yngre människor har att säga.

Efter en snabbt besök på Kamrat kan jag säga att är ett stort gap mellan åldersgrupperna på Kamrat även om majoriteten är unga människor (11-16). Varje användare får ställa en fråga på presentationen, frågorna som cirkulerar på kamrat är väldigt lika. Den vanligaste frågan: "är jag snygg eller söt?". Användarna har åtminstone gott självförtroende och det är helt klart ett plus. Negativt är att det inte finns någon dagboksfunktion, öppen gästbok eller tillgång till andra medlemmars vännerlistor.

Det hela resulterade i att jag skapade en användare och redan första dagen fick jag flera meddelanden av äldre män som undrade om jag ville 1. visa mig i cam eller 2. se dessa män runka i cam. På Kamrat är dessa frågor normen insåg jag efter en stund. Kamrat har rätt få funktioner men den så kallade "lajvfunktionen" har Kamrat likt Lunarstorm. Genom att skicka in ett meddelande mobilt till ett visst nummer blir meddelandet synligt för alla användarna längst upp på skärmen under några sekunder. I "lajvfönstret" skriver män och kvinnor att de vill prata med andra och inte sällan påminner texterna om meddelandena jag fick och innehåller ofta sexuella anspelningar. Förutom de män som skriver är nästan varje kamratmedlem ute efter ett förhållande av presentationerna att döma.

Regler på kamrat (bara NÅGRA exempel):

"Syftet med Kamrat är inte att vara någon form av sexuell kontaktförmedling. Detta innefattar såväl relationer i verkliga livet som i form av cyber- och telesex."

"Vi tillåter aldrig att äldre har konversationer av sexuell karaktär med minderåriga på Kamrat. Det leder automatiskt till uteslutning och permanent spärr! Vår bedömning av vad som räknas som "sexuell karaktär" är diktatorisk, enväldig och kan ej överklagas. […]"

"Det är inte tillåtet att göra "massutskick" av meddelanden till andra användare. Detta innfattar exempelvis kedjebrev, reklamutskick eller förslag om cybersex och andra sexuella anspelningar. Det är heller inte tillåtet att skicka ut meddelanden i stil med "Har du msn?", "Har du webbcam?" eller liknande."

Det har gått så långt att yngre människor skriver ut vilken åldersgrupp som får skriva till personen ifråga. Jag har redan blockerat några män som inte slutade skriva till mig fastän att jag aldrig svarade. Det är enkelt att blockera människor. Säga vad man vill om så kallad "grooming" men dessa regler verkar inte ha någon funktion då ingen följer dem.

Vad som förvånar mig mest är att männen fortsätter skriva till mig fastän att jag inte svarar. Tror de att de kan övertyga mig genom tjat eller vad handlar det om? Männen som skriver verkar ha noll engagemang. Det vanligaste är att någon okänd person frågar vad jag gör eller bara skriver hej (se bifogad bild). Varför skulle någon bli intresserad av ett så intetsägande mail undrar jag. Alltid när jag får dessa mail undrar jag om dessa män någonsin får någon utdelning. Jag tänker mig att det borde vara så, annars skulle de väl ge upp eller är de så desperata att logik inte existerar?

Jag tyckte Kamrat var en väldigt charmig community på grund av alla unga människor men jag funderar verkligen på att ta bort mitt konto. Det verkar inte finnas något värdefullt meningsutbyte på Kamrat. Läskiga män klarar jag mig utan.

Välgörenhet och bandtrenden

Rosa bandet var en trendkampanj under 2005 och 2006, att klädbutikerna sålde banden i kassan säger väl tillräckligt? Trenden höll i sig och banden kom i två upplagor om jag minns helt rätt. Under tiden banden fortfarande var en trend pendlade jag mellan att vara både positiv och negativ till rosa bandet. Det positiva vägde tyngre än de negativa aspekterna. Idag såg jag en kvinna med rosa bandet och reagerade över det, det hade jag inte gjort för ett halvår sedan då bar de flesta rosa band på ytterjackan. Lika starkt reagerade jag när såg en man med ett rosa bandet under tiden det var trendigt. Jag funderade om kvinnan med det rosa bandet inte hänger med i modeutvecklingen eller är hon en av de människor som bryr sig även nu när trenden är helt död?

Jag blir gladare när människor är vegetarianer för att de argumenterar utifrån att människan inte har någon rätt att döda något levande för att själv känna sig mätt än om vegetarian påstår sig älska djur. Oavsett att älska djur eller ej så anser inte jag att jag har rätt att döda en annan levande varelse. I slutändan spelar det ingen roll vad som driver människor till att välja bort köttet. Vi måste komma ihåg att vad som är den bakomliggande orsaken spelar mindre roll för oavsett vad så besparas några djurs lidande och det är ju vad vi vegetarianer strävar efter i första hand.

Bröstcancer är någon som drabbar kvinnor i större utsträckning än män men det berör många fler än den drabbade och därför tänker jag att fler män borde bry sig i frågan. Aftonbladet gjorde att rosa bandet kändes ännu mer som en kvinnofråga genom att lägga kampanjen under fliken ”Kvinna” och framställa bröstcancer som någonting som bara berör den drabbade. Blå bandet (prostacancerkampanjen) blev aldrig någon hit. Hellre en trend än inte men visst vore det positivt om dessa frågor berörde människor jämt och inte bara genom att media tillsammans med klädbutikerna skapar en trend likt de skapar dagens upplaga modekläder.

Unga människor och begåvning

Ålder är någonting jag ofta skriver om, det beror på att det så ofta pratas om åldersskillnad och dess omfattande betydelse. En annan anledning är att det rör mig som femtonåring. Satt och tänkte på saker människor har sagt under diskussioner om just åldersskillnad. Ett återkommande argument om varför man inte kan umgås med yngre människor är att yngre människor inte har någon livserfarenhet och saknar begåvning.

Det kan finns en sanning i att en trettioåttaåring har mer livserfarenhet än vad en tolvåring har under förutsättning att trettioåttaåringen har gjort något under sina trettioåtta år och inte bara suttit ensam i sin lägenhet. Det är alltså större chans att man har mer livserfarenhet om man har levt längre men det är ingenting som är helt automatiskt. Livserfarenhet kan vara kring några fåtal saker, allmänbildning är större och mer omfattande.

Många äldre människor klarar inte av när en ung människa är mer begåvad, tänk att hon den unga kvinnan eller mannen vet mer än vad du har lärt dig de senaste tjugofem åren. Det är jobbigt att ta för väldigt många äldre människor, deras avundsjuka är alltid så himla genomskinlig. Det går inte att ställa krav på att unga människor ska vara begåvade samtidigt som man själv inte kan förlika sig med att de är mer begåvade. Så länge du är lagom begåvad är du OK och allt är i sin ordning men den dag du visar att du är mer begåvad än mig säger jag adjö.