Bara måste bete mig respektlös

Jag var trött på personer som inte kunde läsa innantill innan juristprogrammet och det har inte blivit bättre. Juriststudenter studerar rekvisit hela dagarna. Googlar man rekvisit får man upp förklaringar som ”Rekvisit är en nödvändig förutsättning för att ett visst förhållande eller en viss konsekvens ska inträda” (Nationalencyklopedin) och ”Ett rekvisit är en förutsättning för att viss rättsföljd skall inträda”.

Studerar man rekvisit förstår man att vilka ord som används och hur de kan tolkas är viktigt. Det går inte att läsa förbi raderna och medvetet misstolka när det passar en.

Exempel: Otaliga gånger har jag skrivit att jag inte vill ha kommentarer om mitt utseende av okända personer och då undrar en del om jag inte ens vill ha positiva kommentarer. Personer som kan läsa innantill hade inte behövt ställa den frågan. 

Vad är det med ”jag vill inte ha några kommentarer om mitt utseende” som är svårt att förstå? Kommentarer är nyckelordet. Det är ett neutralt ord. Min aversion mot kommentarer om mitt utseende är inte ett försök att föregå personer som Kerstin Weigl utan en reaktion mot att i synnerhet kvinnor ideligen blir påminda om att de bedöms och värderas utifrån hur de ser ut.

Du måste inte kommentera andras utseende. Nu vet jag att du kan läsa innantill men bara som ett exempel ifall det hade förhållit sig annorlunda: Du måste inte kommentera andras utseende ens i positiva ordalag.

Om någon varit tydlig med att den inte vill få sitt utseende kommenterat och du ändå kommenterar det borde du kanske gå till botten med varför du ”bara måste” bete dig respektlöst.

Passiv betalande medlem

”Vilken grupp är du aktiv i?” är det många som frågar på Amnestys årsmöte i Halmstad. De flesta här är engagerade i en eller flera grupper och har varit på årsmöten med Amnesty tidigare, men vi är några som är på vårt första årsmöte med organisationen.

Jag är inte aktiv i någon grupp, men det är möjligt att jag kommer att engagera mig i någon grupp framöver. För närvarande är jag bara en betalande medlem. Tid är alltid en bristvara. 

Majoriteten av de som åker på årsmöten är aktiva medlemmar, men det är viktigt att komma ihåg att det högsta beslutande organen är öppna för medlemmar vare sig de är aktiva eller inte. Förhoppningsvis vill fler engagera sig eller engagera sig mer efter att ha deltagit vid ett årsmöte.

Jag har varit på en del årsmöten och kongresser utan att ha varit aktiv medlem. Jag har inte tid att engagera mig i alla organisationer jag är medlem i men vill gärna ha en inblick i vad som händer i de organisationer jag är medlem i, vilka frågor de driver och tänker driva och då kan årsmöten och kongresser fylla en funktion. 

En bra sak med Amnestys årsmöte är det inte bara formalia utan även seminarier om bland annat flyktingars rättigheter och hur man kan engagera sig inom Amnesty. 

Årsmöte med Amnesty

Ska åka till Halmstad för första gången för Amnestys årsmöte. Det blir mitt första föreningsmöte med Amnesty. Jag har varit medlem ett tag men inte varit mer aktiv än att jag skrivit under blixtaktioner och uppmanat andra att göra detsamma.

Första gången jag kom i kontakt med Amnesty var på högstadiet när jag och en klasskamrat skrev en uppsats om samvetsfångar och vi hittade en del användbart källmaterial via Amnestys hemsida.

När jag bodde i Västernorrland brukade jag gå på Amnestys Sundsvalls årliga bokloppisar på Hedbergska skolan.

Vi som lagar mat med eller utan mikrovågsugn

Häromdagen överhörde jag ett samtal om mikrovågsugnar på ett café. En person i sällskapet hade ingen mikrovågsugn och menade att det kan bidra till att man äter mer näringsriktig mat. En annan menade att det förhöll sig tvärtom, att man lagar mer mat om man har en mikrovågsugn och enkelt kan värma upp den.

Det finns nog inget rätt eller fel här, men det finns människor som använder sina hushållsapparater och de som inte gör det samt de som åtminstone använder en hushållsapparat flitigt, mikrovågsugnen. Jag tillhör de som använder mina hushållsapparater regelbundet. Jag använder min hushållsassistent, min stavmixer, min matberedare, min vattenkokare och min blandare. Elvispen har hamnat lite utanför då jag sällan vispar saker.

Till vissas förvåning har jag ingen mikrovågsugn. Det handlar inte om att en sådan kostar pengar vilket brukar vara det vanliga skälet till att jag avstår från saker. Jag har tackat nej när personer haft en mikro över. De tar ganska stor plats och jag har inte något behov av en hemmavid. Av samma skäl vill jag inte ha en tvättmaskin, diskmaskin eller TV i mitt hushåll. Det är möjligt att jag skaffar en mikro när jag bor större, om inte annat brukar de ingå när man flyttar ihop med personer. När det funnits mikro i mitt hushåll har jag främst gjort havregrynsgröt och värmt mat i den. Annat var det när jag var barn och förtärde o’boy, popcorn och Gorby’s-piroger.

Det ska sägas att jag inte har något emot mikrovågsugnar. Det handlar inte om någon inbillad elöverkänslighet eller om att jag tror att näring i mat går förlorad vid uppvärmning i mikro. Jag använder universitetets mikrovågsugnar och åt mikrouppvärmd mat på min tidigare arbetsplats. Jag tror inte att jag skulle äta onyttigare om jag hade en mikro, men jag tror heller inte att jag äter nyttigare för att jag inte har en mikro. Jag slutade med popcorn och köpepiroger av andra skäl. Antingen är man en sån som lagar mat eller så är man inte det oavsett om man har en mikro eller inte, föreställer jag mig. Det var flera som åt snabbmat på min tidigare arbetsplats och det är inte helt ovanligt att studenter hoppar matlådan och köper mat på universitetet.

I mitt hem finns inga rester bara mat som lagats någon annan dag. Jag värmer min mat på spisen eller i ugnen. Bulgur och sådant som kan vara svårt att värma upp äter jag ibland kallt eller så gör jag matlådor av det som jag äter det på universitetet där jag har tillgång till mikro.

Vad man kan göra och vad man faktiskt gör är som bekant olika saker. Jag vill att det jag äger blir använt. Jag kommer inte skaffa ett hemmagym i tron att man använder det man har i hemmet. Personer har inte per automatik sex med varandra för att de bor ihop. Gymmet fyller flera funktioner för mig. Jag tycker om att träna bland andra personer. Jag går på café för att jag tycker om att cafémiljön. Hade jag inte brytt mig hade jag kunnat dricka kaffe hemma. Det hade varit mer ekonomiskt om inte annat.

Jag vet att jag är en sådan som lagar mat. Jag hämmas inte av att ”bara” ha en kokvrå, jag har vant mig vid att arbeta vid ganska små ytor. Det är bara att lägga en skärbräda över vasken. Jag äter havregrynsgröt som vanligt. Jag har märkt att det är smidigare att tillaga gröt på spis än i mikro även om man bara gör gröt till en person. Viss mat hade förstås varit smidigare att värma upp om jag hade haft en mikro, men det är överkomligt.

Är det något jag inte vill vara utan är det en vanlig ugn. De som känner mig vet hur ogärna jag ringer telefonsamtal, men jag ringde faktiskt min nuvarande hyresvärd och frågade om det fanns ugn i den lägenhet jag var intresserad av. Hyresvärden kunde inte garantera något över telefon men sa att det fanns ugnar i de flesta studentlägenheter i området. Jag ville inte vara till besvär och nöjde mig med det. Till min glädje fanns en ugn. Några månader efter inflytt skaffade jag en frys efter att ha levt med ett isfyllt frysfack i närmare två år. Jag klarade mig utan frys också, men det underlättar om man vill göra storkok och baka bröd. Inte minst om man bor själv och mår psykiskt dåligt av att slänga mat.

Konflikträdd ute och cyklar

Jag är lite konflikträdd. Du tror att du förstår vad det betyder men det gör du nog inte. Så inleder Andrev Walden en kolumn om konflikträdsla. Jag nickar instämmande när jag läser den. Jag kan inte heller “föreställa mig ett vin som är så äckligt att jag skulle besvära servitören om ett nytt. Eller mat som är så dålig att jag inte skulle tvinga ner den för att slippa oroa serveringspersonalen.”. De gånger jag varit ute med personer som klagat på servicepersonal har jag försökt se oförstående ut.

Jag sa till om att tevattnet var ljummet på ett konditori jag var stammis på för massor av år sedan.  Det har var innan jag blev en vanlig kaffeberoende genomsnittlig svensk som dricker 3,5 koppar kaffe per dag. Vatten hade varit hett tidigare, men de hade bytt termos. Den andra gången jag beställde te och vattnet var ljummet förstod jag att det inte bara var en tillfällighet, det var också då jag sa till. Deras nya termos höll uppenbarligen inte värmen ordentligt. Jag sa mest till för konditoriets egen skull, men det satt långt inne. Mitt i mitt tycke vänliga påpekande uppskattades inte, i vart fall inte där och då, men det var ungefär vad jag hade förväntat mig.

Jag skulle aldrig be en granne som spelade hög musik att sänka ljudet för min skull. Jag skulle aldrig be en rökare gå undan och röka mer avskilt. Istället skulle jag flytta på mig. Jag vet för jag gjorde det senast i torsdags på universitetet när jag satt ute och läste och några personer som satt vid bordet intill började röka. Jag satte mig på en annan stol dit tobaksröken inte nådde, men ganska snart började några som satt bakom mig röka. Det kom nya personer hela tiden varav flera rökte. Jag flyttade fram och tillbaka tills jag gav upp. Jag klarar verkligen inte av cigarettrök, jag blir illamående och får huvudvärk.

Jag må vara konflikträdd men inte fullt så konflikträdd som Walden verkar vara. Det ska sägas att jag blivit bättre på att säga till om personer passerar mina gränser i min bostad men det kommer inte lätt och jag ser det inte ens nödvändigtvis som någonting negativt. Jag vill inte att det ska komma naturligt att tillrättavisa personer. Nackdelen är att det leder till att jag slutar träffa personer för att undvika konflikter.

Tidigare var det vanligaste skälet att jag slutade ha kontakt med män att de hörde av sig för ofta med mina mått mätt eller att de hade ställt för många i mitt tycke obekväma frågor om mitt privatliv. För inte så länge sedan sa jag faktiskt till när en person hade ställt för många närgångna frågor och personen bad om ursäkt, gott så. Telefonbiten har jag löst genom att sluta ge mitt telefonnummer till män. Jag har längre inga illusioner om att det går att ge en man sitt nummer utan att han hör av sig för ofta. Jag har försökt med att personer som bett om mitt telefonnummer kan få det om de inte missbrukar det och då har jag understrukit att det inte varit något personligt. Det är något jag säger till alla. Men det fungerar inte på personer som har en annan definition av vad det innebär att missbruka någons telefonnummer. Det vill säga alla. Numer säger jag som det är, att jag inte vill lämna ut mitt nummer för att personer har missbrukat det. Då säger de att de inte kommer att göra det och då svarar jag ”det säger alla”.

Jag skulle inte ha några problem med att tacka nej till en granne som ville sälja sin cykel, men det kanske främst har med min snålhet att göra. Apropå konflikträdsla och cykel påminner det mig om när jag sov över hos en person och min cykel blev stulen. Jag fick låna en cykel av personen, en som hen ändå aldrig använde. Jag cyklade hem och efter det sågs vi inte på ett tag. Jag hade mycket i skolan, hen hade mycket på jobbet. Jag föreslog något tillfälle vi kunde ses, men det fungerade inte. Veckorna gick och blev till månader. Jag skaffade en begagnad cykel under tiden och jag glömde bort den lånade som stod i mitt förråd. En dag får jag ett textmeddelande av personen. Hen har klamydia och vill förvarna mig om att jag kommer att få ett brev om att gå och testa mig. Jag har varit noga med att använda kondom, men blir ändå orolig för jag vet vad en antibiotikabehandling gör med mig. Då vi inte har setts på länge frågar jag om hen haft oskyddat sex sedan vi sågs för att kunna göra någon slags riskbedömning. Jag får inget riktigt svar. Personen vill ha det till att sjukdomen lika gärna kan komma från mig.

Jag går och testar mig, jag har inte klamydia. Personen påminner mig om att hen vill ha tillbaka sin cykel. Just ja, cykeln. Jag måste absolut lämna tillbaka cykeln men jag vill inte ha mer med utlånaren att göra av olika skäl. Jag föreslår en dag då vi kan ses. Jag vill bara få det överstökat. Jag skakar på gatan utanför hens bostad. Jag har förberett mig på vad jag ska svara om personen – som är under antibiotikabehandling – frågar om jag vill följa med hen upp på kaffe eller liknande. Hen kommenterar att jag verkar stressad. Jag säger något om att jag har en tid att passa. Jag nämner att jag inte hade klamydia, hen säger något i stil med att det ändå är en bagatell. Det är bara att ta antibiotika under några dagar och avstå alkohol. Jag förklarar att jag är noggrann med att skydda mig, att jag inte använder antibiotika vid halsfluss då underlivssvamp kommer som ett brev på posten om jag gör det. Jag går därifrån och är lättad över att personen inte längre har någon “hållhake” på mig. Några månader senare får jag ett meddelande av personen som jag inte besvarar.

Vad gör ni för att spara pengar?

Jag läste någon artikel på temat ”så klarar du årets fattigaste månad” i januari. Så här lever jag varje månad, tänkte jag. Artikeln gav ingenting med andra ord.

Jag gör en budget varje månad och har det i flera år nu. Det gör det enklare att lägga undan pengar till sommarhyrorna.

Jag lagar olika maträtter på söndagarna och gör matlådor som jag fryser in. Det fungerade inget vidare innan jag blev med frys och bara hade ett litet frysfack. Då fick jag laga mindre mängder mat. Oftare. Skaffa en frys om det inte ingår i bostaden. Det brukar gå att få tag i begagnade frysar.

Jag cyklar, men det beror på att jag bara har några kilometer till universitetet. När jag hade längre avstånd hade jag månadskort. Jag försöker promenera istället för att åka kollektivt om det rör sig om kortare sträckor.

Jag köper kort datum-varor till nedsatt pris när det finns.

Jag använder menskopp. Det borde jag spara en del pengar på. Jag är osäker på hur länge jag haft min, men 7 år åtminstone.

Jag klipper mig hemma, har inte varit hos frisören sedan 2005.

Jag använder inte smink. Jag vet inte hur mycket smink kostar och vill antagligen inte veta det. Undviker över huvud taget hudprodukter och sådant.

Släng inte mat med utgånget bäst före-datum utan att ha kollat att den är okej först. Det borde vara grundläggande, men det är inte ovanligt att personer slänger mat på grund av datummärkningar. Om du ofta måste slänga mat för att den hinner bli dålig borde du kanske överväga att handla mindre mängder färskvaror. Har du en frys går det mesta att frysa in innan det blivit dåligt.

Var inte lojal mot något matvarubutik. Ofta kostar likvärdig mat olika mycket på olika butiker. Köp det som är billigt där det är billigt. Kolla jämförelsepris, räkna på vad det kostar. Gå inte till kassan och få en chock för att det blev mer än vad du hade tänkt dig.

Jag har inte gjort det till någon vana att äta ute. Jag sparar det till särskilda tillfällen och blir därför imponerad av vilken buffé som helst. Jag har – som om jag vore en småbarnsförälder – nästan alltid med mig någonting att äta ute ifall jag skulle bli hungrig.

Jag använder inte sköljmedel och har aldrig gjort. Det kostar pengar, sliter på tvätten och innehåller ämnen som är svårnedbrytbara.

Jag försöker handla begagnade saker om jag  behöver något. Byt saker med varandra. Låna saker av varandra.

Använd biblioteken. De har inte bara böcker utan även dagstidningar och tidskrifter.

Ibland brygger jag kaffe hemma och tar med det i en termos istället för att köpa kaffe på universitetet.

Ibland sambeställer jag saker tillsammans med andra och delar på frakten. Det kan vara rätt billig mat, gluten eller sojagranulat från Tyskland till exempel, till en rätt hög fraktkostnad. Antingen det eller att man måste beställa för minst 500 kronor eller liknande, det kan bli rätt svårt att komma upp i den summan själv, inte minst om man inte har råd.

Jag gör också massor av saker som gör att jag inte sparar pengar, men då är det ett medvetet val. Jag dricker hellre öl ute än hemma, men brukar hålla mig till en eller två öl och se till att ha ätit ordentligt innan så att jag inte får för mig att köpa mat ute. Jag dricker hellre kaffe på café än hemma. Jag använder glidmedel när jag har sex. Jag köper hela kaffebönor. Jag tränar inte på det billigaste gymmet. Plus massor av saker som jag inte ens kommer på i skrivande stund.

Vad gör ni för att spara pengar?

Bevare mig för räkningar och snabbmakaroner

”Ansvaret att städa upp föll på Cristina Stenbeck, då 24 år gammal. Det är en ålder då många vanliga människor är fullt sysselsatta med koka snabbmakaroner i studentlägenhetens Ikeakastrull eller lära sig betala räkningar på egen hand. Cristina Stenbecks tillvaro blev lite mer komplicerad än så, för att uttrycka sig milt. Saker på agendan: rädda sfärbolag från konkurs, hålla sams i familjen och hantera den lilla nyheten att det fanns ytterligare en arvinge, Cristinas dittills okände halvbror.”

Andreas Cervenka låter Stenbeck illustrera fenomenet kvinnor måste vara dubbelt så bra som män för att anses bra: ”Jan Stenbeck anses som ett av de främsta genierna i svensk näringslivshistoria. Frågan är om inte dottern Cristina är snäppet vassare.”

Cervenkas beskrivning av vanliga 24-åringar framstår däremot som helt tagen ur luften. I den åldern har många antingen samlat på sig några års arbetslivserfarenhet och/eller en examen från universitetet.

Bland dem som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar efter gymnasiet, antingen på grund av bostadsbristen eller för att de föredrar att föräldrarna betalar för deras uppehälle, finns en del som även förväntar sig att de ska förse dem med mat, tvätta deras tvätt och så vidare. Den där sortens personer som inte blir självständiga alls eller först långt senare i livet. De finns och jag föreställer mig att bostadsbristen senarelägger ungas utveckling och självständighetsprocess – där har ni en viktig fråga – men att 24-åringar skulle vara fullt sysselsatta med att koka snabbmakaroner och knappt vet hur man betalar räkningar tror jag när jag ser det.

Cervenka avslutar sin artikel med orden: ”Men på en punkt visar exemplet Cristina Stenbeck faktiskt att gubbarna har haft rätt hela tiden: Det är inte alltid näringslivets kvinnor är lika duktiga som männen. De är inte sällan minst dubbelt så bra.”

En annan intressant fråga i sammanhanget är om unga måste vara dubbelt så bra som äldre för att anses bra. Undergräver inte Cervenkas beskrivning av 24-åringar artikelns budskap? Stenbeck hade en mer komplicerad tillvaro än andra 24-åringar, men inte på grund av frånvaron av snabbmakaroner. Tillvaron var gissningsvis mer komplicerad än personers tillvaro överlag. Det är inte alla som behöver rädda ett sfärbolag från konkurs.

Budskapet, att Cristina Stenbeck var kompetent i jämförelse med andra personer inom näringslivet, framförallt män, får sig en törn när artikeln i övrigt ger intryck av att det är snudd på en bedrift om en 24-åring inte är kompetent ”för att vara 24 år”. Åtminstone mot bakgrund av Cervenkas till synes obefintliga förväntningar på 24-åringar. En 8-åring borde klara av att koka makaroner.

Var noga när du återger vad någon annan tycker

Bemöt de goda argumenten. De allra flesta har några goda argument, bemöt dem. Det finns personer som har gjort det till sin grej att bemöta dåliga argument. Det kan för all del vara underhållande emellanåt, men minsta möjliga motstånd för inte diskussionen framåt.

Använd hållbara argument. Om inte ens du själv anser att dina argument är hållbara, strunta i dem. Ibland kan man komma undan med ohållbara argument och förenklingar för att den man diskutera med saknar grundläggande kunskaper om ämnet och/eller inte är van att diskutera. Fall inte för den frestelsen.

Lyssna på personen. Det borde vara grundläggande, men ibland har personer redan bestämt sig för att vad andra tycker så till den grad att de knappt bryr sig om lyssna. 

Tolka inte in saker. Något jag ser ganska ofta är att personer försöker tolka in vad som kan tolkas in, det vill säga vad de kan komma undan med utan att den de pratar med, eller framförallt utomstående (om diskussionen är offentlig), reagerar och påpekar att något inte står rätt till. Om du är osäker på vad någon menar går det bra att fråga. Be personen utveckla. 

Var noga när du återger vad någon annan tycker. Du har säkert egna erfarenheter av att någon försökt återge vad du tyckt i någon fråga och hur fel det kan bli, särskilt om personen inte är intellektuellt hederlig och inte ens försöker återge vad du menat, än mindre vad du faktiskt sagt. Om en person har en poäng kan man medge det. 

Skriv! Bra att tänka på även om man inte skriver domskäl: ”Att en dom förses med utförliga domskäl har även andra fördelar än de ovan anförda. När domaren författar domskälen kan han eller hon själv kontrollera riktigheten av sina tankegångar. Det händer ofta att man inser ohållbarheten i ett resonemang först då man nedtecknat det i skrift.” (Ekelöf, V, s. 272)

Sommarjobb vore något!

Får man använda sin blogg till att söka sommarjobb? Jag chansar!

Då jag bor i Stockholm söker jag främst jobb i Stockholm med omnejd eller någonstans där jag har möjlighet att jobba hemifrån.

För närvarande läser jag förvaltningsrätt. Jag kommer att vara klar med termin 6 till sommaren. Jag arbetar gärna med någonting juridiskt, på någon byrå eller så, men kan också tänka mig att skriva eller arbeta med någonting helt annat. Jag är bland annat intresserad av civilrätt, statsrätt, arbetsrätt, förvaltningsrätt, europarätt, migrationsrätt och processrätt.

Om någon som läser detta vet något eller vet någon som vet något blir jag cirka jätteglad.

Det går bra att mejla mig på johannasjdin@gmail.com.

Ibland både kund och medlem

Jag är bara en passiv betalande medlem. Så har jag beskrivit en del av mina medlemskap. Jag betalar in medlemsavgiften till flera föreningar vars grundläggande värderingar jag delar utan att vara en aktiv medlem. De senaste dagarnas rojalistiska yra i public service, men också kommersiella och sociala medier, har fått mig att överväga att gå med i Republikanska Föreningen. Det är inte första gången. Jag har funderat på saken tidigare när personer som borde vetat bättre frågat mig om jag följt de TV-sända kungliga bröllopen. Jag är ointresserad av äktenskap, oförtjänta titlar, uppdrag och privilegier. När personer frågar om man följer kungliga bröllop som om det blivit en del av att vara ett med samtiden känner åtminstone jag ett behov av att ta avstånd från monarkin.

På något sätt känns passiv betalande medlem som en mer träffande beskrivning av de som är medlemmar i olika butiker eller vad det nu är man är medlem i. Samtidigt kan man fråga sig hur en aktiv betalande butiksmedlem är. Här skiljer sig visserligen medlemskap i konsumentföreningarna knutna till Kooperativa förbundet från medlemskap i andra butiker.

Hur ord används förändras övertid. Jag har vant mig vid kassörskor som frågar om man är medlem. Det är inte konstigare än att de ibland ägnar sig åt merförsäljning och frågar om man vill ha en bulle till kaffet för 5 kronor extra. Jag har vant mig, men det innebär inte att jag börjat förknippa kundskap med medlemskap.

Jag skulle inte bli medlem i en butik för att påverka butikens beslut och verksamhet eller för att jag upplever någon form av samhörighet med andra medlemmar. Jag ansökte faktiskt om medlemskap i en kommersiell aktör för att de hade ett riktigt bra erbjudande en gång. Då pratar jag inte några kronor utan hundralappar.

Vi som förknippar medlemskap med någon form av ställningstagande kanske får acceptera att man kan vara kund och medlem samtidigt. Det handlar trots allt bara om hur ett ord används i en del butiker. Svårare att acceptera vore om personers enda engagemang bestod av styrelsearbete i bostadsrättsföreningar och konsumtion.

Bara för att butikerna vill att jag ska bli medlem behöver jag förstås inte bli det. För det första tycker jag inte om att få post.
För det andra vill jag inte lämna mer spår än nödvändigt efter mig. Det gör jag i och för sig redan. Den som finns till har inget riktigt val. Kan jag undvika att vara en del av kundregister och att mitt köpbeteende kartläggs gör jag det. Jag har ingen kontroll över den informationen, var den hamnar och hur den används.

Jag är inte medlem, men förstår om du måste fråga för din arbetsgivare. Jag tänker fortsätta betala in medlemsavgiften till olika föreningar, man jag tänker inte bli någon bonuskund som aktivt samlar bonuspoäng. Jag vill inte ha några kundkort som tynger min plånbok.