Tänk om jag vore lesbisk!

Min mormor skrev alltid till mig och mina syskon när vi var små, varje vecka damp ett vykort ned i brevlådan. Mormors läkarhandstil gick aldrig att läsa, min mor fick uppdraget att läsa för oss. Plötsligt dök det aldrig upp några vykort förutom när någon av oss fyllde år. Det händer att mormor ringer ibland, det händer att mormor frågar mor ”har Johanna skaffat någon fästman?”. Utöver det säger hon inte alls mycket om mig, när jag var tolv frågade hon om jag hade fått mens, det hade jag men min kära mor var osäker på om hon fick föra den informationen vidare.

Fästman? Tänk om jag vore lesbisk. Redan innan jag funderade över barn och familj hade någon annan siat min framtid. Heterosexuell kvinna med man och döpta barn. Min farmor nämner ibland ”mina kommande barn” utan att jag yttrat att jag ens vill ha några. Hur talar man om för sin farmor att man föredrar att knulla runt framför ett stadigt, typiskt svenssonförhållande med trohet och allt vad det innebär? Man gör det inte alls har jag kommit fram till. Varför? För att undvika eventuella dispyter.

Min begåvade vän Jua berättade om en av hennes lärare som enligt ord inte hade några som helst problem med homosexuella. Någon frågade den tämligen obegåvade läraren om hon själv var homosexuell.”Nej, nej jag är inte homosexuell. Jag har barn”. På frågan om hur hon skulle reagera om hennes enda barn, hennes son, kom ut som homosexuell svarade hon att hon inte kunde göra någonting åt det och att det vore tråkigt om det inte blev några barnbarn för hennes del. Jag roas av alla toleranta människor som försvarar HBT-personer med orden ”man kan faktiskt inte rå för att man är……”.

Nej mormor, jag har inte skaffat någon fästman. Det blir nog varkan fästman eller barn. Jag trivs bra med att ingen annan har monopol på min kropp. Jag trivs bra med att leva ömsom ”lösaktigt”. Jag trivs i skrivande stund, men betvivlar att du läser detta.

Att ta åt sig

Flertalet gånger då jag blivit förolämpad eller otrevligt bemött och påpekat detta har jag fått kastat i ansiktet att jag tar åt mig och borde sluta med det. Att ta åt sig innebär att finna sig i förolämpningar och kunna applicera dem på sig själv. Du tycker jag är ful, då är jag väl det etc. Det är helt förbjudet att bli besviken och fundera över någons omdöme då tar du nämligen åt dig.

Slår du mig hårt i huvudet är det fel även om jag har ett huvud a la Homer Simpson och därmed inte känner någonting. Kallar du mig hora är det fel även om jag inte tar åt mig (”åh fan jag är nog en hora”) eller blir upprörd av personens bristande omdöme.

Kort om begreppet blottare

Första gången jag kom i kontakt med begreppet "blottare" var som barn när jag läste nyheterna. En man i Söråker hade blottat sig vid röda torget. Röda torget är en lekplats. Sedan den dagen var en blottare en person som fick ut någonting sexuellt av att visa upp sin nakna kropp. Att det naturligtvis skulle vara barn med i bilden får vi inte glömma. Inte bara min mor, utan alla vuxna som gillar att lura i sina barn om hemska gubbar som bjuder på godis älskar nog dessa nyheter. Så här efteråt får jag försvara min mor med att hon inte var fullt lika galen som en del människor som finns på Internet.

I sammanhang där det finns någonting som går att koppla till sex och människor under femton år handlar det om en sak, uppmuntrandet av pedofili och det digitala smörgåsbordet. Att köpa string till sina döttrar, att dela ut kondomer till elvaåringar och att överhuvudtaget applicera vad de flesta skulle kalla "vuxenkläder" på sina elvaåringar. Rätta mig om jag har fel men, äcklas inte pedofiler av bröst och allt vad det heter? Samhällets syn är att vi uppmuntrar pedofiler genom att "föråldra" barn med "vuxenassocearer", för mig går det riktigt inte ihop. Hela den här synen på att fjortonåringar skulle vara lovliga byten för pedofilen går heller inte ihop för mig riktigt. Människor med mens är väl knappast att räkna till skaran "barn"?

Den person som har sex med personer under 15 är enligt media pedofil. Media kan fortsätta förnedra trettonåringar hur de vill då jag har svårt att tänka mig att ett gäng pedofiler skulle gå ihop och bua ut mensen. Det tackar vi yttrandefriheten för. Jag skulle glädja mig så innerligt i att media fick ta den skiten. Jag vill aldrig mer höra om att trettonåringar inte vet vad de vill, eller inte kan vara kåta. Att trettonåringar är offer och ingenting annat. Att trettonåringar inte vet sitt bästa. Trettonåringar är inga "offer" för pedofiler. Vi har statistik på att majoriteten av sexuella övergrepp begås av bekant person och vad det gäller barn är det ofta förälder och styvförälder som står för övergreppen.

Idag har begreppet blottare fått en annan betydelse. Det behöver inte längre handla om att visa sin nakna kropp/blotta sig av sexuella skäl. En person som visar sitt könsorgan blottar sitt underliv. Jag har inga problem med ordet "blotta", begreppet "blottare" har jag däremot svårt att ta på allvar då "blottare" har blivit ett begrepp för naken person i det offentliga rummer. Människor blottar sig av sexuella skäl så gott som dagligen för sina sexpartners. Läste för ett tag sedan en jobbig bok om tjejjoursrörelsen på någon ort i Sverige. Vad som gjorde mig upprörd var all separatism, att kvinnor ska gå och bära på någon konstant offerroll men framförallt hatet mot människor som blottar sig. Människor som är nakna utomhus. Det behövde heller inte nödvändigtvis vara helnakna människor. Personerna som intervjuades ville få det till att de blivit utsatta för något övergrepp när de fått syn på en naken person.

För mig finns det en koppling mellan sex och nakenhet, men även mellan alkoholdrickande och nakenhet, kopplingen är ganska lös. Det är få saker som inte går att göra naken och vi är mer eller mindre nakna dygnet runt. Vi klär på oss, byter kläder, duschar, badar, knullar, klär på oss igen, klär av oss och sover. Det eviga tjatet om sexualiseringen har sexualiserat den nakna kroppen. Jag har svårt att tro att nakna kroppar eller lite urringning förr väckte ramaskri hos moralpekpinnar (vuxna och framförallt förälder). På den goda tiden badade de flesta topless och ingen höjde ögonbrynen. Att sexualisera kroppen har varit en kamp från vuxnas sida och de har vunnit den. Det är ett grövre övergrepp att be någon klä på sig anser jag. Vad jag eller andra gör så länge vi inte begränsar någon annans frihet ska ingen heller lägga sig i. Det går inte att tillmötesgå vilka dumheter som helst, det finns alltid någon som kommer känna sig kränkt. Konstigt nog funderar aldrig de som vill begränsa andra huruvida de själva bidrar till kränkandet av den egna kroppen och dess integritet.

How To Look Good Naked

Var förbi farmor i förra veckan, när jag tittar förbi sitter hon och tittar på ”How To Look Good Naked”. En brittisk serie, ett så kallat makeover-program. Kanal 5 kallar detta program för det ”snälla makeover-programmet”. I detta avsnitt är det en tjugoåttaårig kvinna som medverkar. Kvinnan berättar att hon har drömkillen och drömjobbet men att någonting ändå fattas, vad vet hon inte. Det är Stylisten Gok Wans uppgift att se till hon slutar tvivla på sig själv och sin kropp. Nästa steg är att hon ställer sig framför tre stora speglar i ett ljust rum och får frågan ”vad är du missnöjd med?”. Den frågan är lika olämplig som att påpeka för en kvinna att hon är tjock. Inför kamera talar hon om att hon inte tycker om valkarna och att hon klär sig i beige kläder för att göra sig själv osynlig för omvärlden.

Gok Wan refererar efter denna övning ständigt till hennes valkar som hennes ”problemområde”. Precis som de allra flesta så har kvinnan i programmet ingen kroppsuppfattning. Vi betraktar ju faktiskt sällan oss själva och när vi väl gör det är det i stora speglar i ljusa rum skapade för att hitta ”problem” med våra kroppar. Genom att titta i felaktiga vinklar som ingen betraktar oss i kan vi nog alla hitta en mängd problem om vi bara vill. Ständigt får hon höra att hon är vacker för att hon är smal. Under medel. Precis som i liknande program ska det inhandlas kläder, hon får lära sig vilka kläder som trycker in på rätt ställen, hur man tejpar brösten så de sitter där de ska (tillåt mig skratta) och hur man drar fokuset från ”problemområdet” till de mer välvalda delarna. Här börjar jag fundera på om programmet i stället inte borde heta ”snygg påklädd och under ett fett puderlager”. Jag har fel, efter shoppande ska de lösa det problemet för visst vore det tråkigt att marknadsföra sig som något du inte är (som en man sa)? Celluliterna ska bort, hon har inte ens nämnt att hon känner sig missnöjd med dem. Jag ser inte om hon har några men Gok Wan är noga med att tala om att de ska bort. Vilken kvinna med kroppsfett har inte celluliter, undrar jag.

Slutligen ska hon fräschas till i ansiktet med smink. På fötterna blir det pumps. Det sätts upp en gigantisk nakenbild av kvinnan på en husvägg, Gok Wan frågar random människa om hon ser bra ut. När jag ser program som detta så inser jag att det inte är så konstigt ändå att jag inte tittar på TV just.