Oskuldsnormer och andra antalsnormer

För några dagar sedan såg jag Mustang på bio. Spoilervarning!


Mustang är en film om barnäktenskap och tvångsäktenskap. Man får följa fem systrar som uppfostras av sin mormor i en turkisk by vid Svartahavskusten. Mormodern försöker gifta bort dem och gör allt för att de inte ska ha sex och förlora i värde på äktenskapsmarknaden. I Mustang är sex synonymt med vaginala samlag. Det förekommer oskuldskontroller, oskuldsrapporter och föreställningar om mödomshinnan. I och med att äktenskap ses som en kvinnans räddning finns någon slags svårbegriplig inbyggd omtanke i att se till att unga kvinnor håller ”mödomshinnan” intakt.


När jag såg Mustang funderade jag en del på oskuldsnormernas ursprung och kände ett närmast instinktivt behov av att ha massor av sex. Inom vissa kulturer är äktenskap fortfarande mer eller mindre en förutsättning för sex. I Sverige talar man inte längre om sex före äktenskapet eller utomäktenskapliga barn, men vi har andra normer som inte kan förstås utan att förstå oskuldsnormerna.  Det förekommer att personer kategoriseras som antingen gifta eller ogifta i olika sammanhang där det saknar juridisk betydelse, men det är inte längre en fråga om när man gifter sig utan om man över huvud taget gifter sig.

De oskuldsnormer som finns i Sverige handlar inte så mycket om att det är viktigt att unga kvinnor håller på sig för att kunna gifta sig. De handlar snarare om när och med vem man ska ha sex första gången. De utgår från att personer har sex med någon av ett annat kön första gången. Man ska inte sexdebutera för tidigt, man ska helst debutera inom ramen för en kärleksrelation och debut är liksom sex i stor utsträckning fortfarande synonymt med vaginala samlag

Om man inte tror att det går att kontrollera om någon haft vaginala samlag borde det vara fritt fram för personer med fitta att ha hur mycket eller lite sex man vill, eller hur? Inte riktigt. Det finns idéer om vad som är lagom.

Om man funderar över oskuldsnormernas ursprung har jag svårt att se hur man kan försvara föreställningar om ”lagom” antal sexpartners. Det anses okej att ha fler sexpartners än tidigare, men det är fortfarande en sexuell relation åt gången som gäller. Vad som skedde först, om personer började ha sex med fler personer eller om normerna för hur många sexpartners det är okej att ha luckrades upp, vore intressant att läsa mer om, men antagligen var det parallella processer.

Intressant nog ska man fortfarande ha så många (eller få på hur man ser det) sexpartners som andra har. Det finns ett genomsnittligt antal sexpartners per person och liv som man bör hålla sig till. Då och då skrivs artiklar om hur många sexpartners personer haft i genomsnitt och hur många sexpartners personer tycker att deras partner bör ha haft innan dem . Siffrorna brukar variera mellan 8-12 personer. Ibland är det mer okej att män haft något fler sexpartners än kvinnor, ibland är det knappt någon skillnad. Siffrorna i sig är inte särskilt intressanta, men däremot antalsnormerna som sådana.

För unga som växer upp i dag är mödomshinnan förhoppningsvis helt främmande. Men för bara ett decennium sedan beskrev biologiböcker som användes inom ramen för skolans sexualundervisning mödomshinnan som en realitet. Jag är osäkert på hur det är i dag, om mödomshinnan beskrivs som en hinna som går sönder första gången en person med fitta har vaginala samlag.

RFSU lanserade ordet slidkransen år 2009: ”Begreppet mödomshinna har gett upphov till alldeles för många myter och missförstånd. Framför allt för att det ger en bild av att en kvinnas slidmynning täcks av en hinna som spricker vid penetration. Det stämmer inte. Det finns ingen hinna. Det är en myt som tjänar på att krossas, och i stället behövs kunskap om hur det verkligen förhåller sig.”

Jag kommer ihåg när jag var i 11-årsåldern och en väns mor uppmuntrade mig och min vän att lära känna våra kroppar. Hon förklarade att det var helt okej att ta på sig själv. Halvvägs in i resonemanget log hon och hejdade sig själv. Det slog henne att vi nog inte kunde utforska allt ännu. Jag minns det inte ordagrant men kontentan var att vi eventuellt hade en hinna som kunde försvåra utforskandet. Jag minns jag det som ett positivt samtal. Det kunde vara något lustfyllt att ta på sitt underliv. Det var den första gången jag hörde en vuxen säga någonting dylikt.

I dag känns det helt främmande att lyssna på personer som tror på mödomshinnan. En vanlig kritik mot oskuldskontroller och oskuldsrapporter är att de är en del av ett system som inte kan upprätthålla sig självt. Alla blöder inte första gången de har vaginala samlag, men att systemet inte ”fungerar” är knappast det som gör det absurt. Tänk om man hade kunnat se om kvinnor hade haft vaginalsex, analsex eller andra former av sex? Tänk om det bildades sexringar på deras kroppar för varje ny sexparters? Kontrollen av personer, i synnerhet kvinnors, sexualitet hade fortfarande varit absurd. Kunskapen om att det inte går att se på personer om och med hur många de haft sex kan lika gärna bli ett incitament för att kontrollera dem än hårdare.

Istället borde man använda den kunskap som finns till att utmana de normer som begränsar människor på sexualitetens område. Jag blir frustrerad av alla som skriver under på att oskuldsnormer är absurda, men sluter upp bakom föreställningar om lagom antal sexpartners.  Det är en klen tröst för oss som uppskattar sex att man kan ha sex med något fler än tidigare utan att anses förbrukad.

Ha hur mycket eller lite sex du vill. Kan du inte förändra normerna kan du åtminstone förändra urvalet. I slutändan får män ändå acceptera kvinnor som haft för ”mycket sex” om de över huvud taget ska kunna ha relationer med kvinnor.

Kläder har ingen ålder

För lite mer än en vecka sedan bloggande jag om kravet på oss att vi ska åldras med värdighet och hur vi förväntas anpassa oss efter vad andra accepterar som värdigt. Värdighet är i själva verket någonting individuellt.

Döm om min förvåning när jag såg att Åhléns senaste reklamkampanj handlar om just detta. I sin kampanj vrider och vänder Åhléns på idén om att kläder skulle ha en övre åldersgräns. Klädföretaget lutar sig mot en undersökning där personer fått uppge vilken övre åldersgräns de upplever att olika klädesplagg har.

”I takt med att vi blir äldre utsätts vi för åsikter om vilka plagg vi bör undvika för att behålla vår värdighet. I Philip Warkanders nya forskningsrapport har 40 kvinnor och män från hela landet, i åldrarna 30 år och uppåt, intervjuats om hur de upplever normer kring sin klädstil och ålder.

Parallellt genomfördes en kvantitativ undersökning som visar vilka faktiska åldersgränser som många upplever att klädesplagg har fått.”

Det är klart att företagen vill att personer ska konsumera, att det vore negativt för dem om äldre som en del av att ”acceptera sin ålder” slutade tänka på hur de såg ut. Det spelar ingen roll vad man tycker om ytlighet och de företag som tjänar pengar vår ytlighet, varför skulle ytligheten vara förbehållen unga personer om vi godtar personer har ”rätt” att vara ytliga? Varför ska äldre gå med på att andra dikterar villkoren för hur de får se ut?

Vi uppmanas att vara oss själva. Att försöka vara någon annan – hur nu det går till – anses falskt men vem man är förändras och ska få förändras. Det är inte meningen att uppmaningen ska begränsa någon. Uppmaningen till trots riskerar man att utsättas för sociala sanktioner av olika slag om man inte anpassar sig. När man säger till äldre kvinnor att de ska åldras med värdighet påminner det om hur en del vuxna behandlar barn. Låt barn vara barn säger vuxenvärlden, men de menar inte att barn som vill ha en barnidentitet ska få den respekterad, utan att barn ska vara barn. På motsvarande sätt ska äldre vara äldre.

Det är dags att de som försöker tvinga på andra identiteter att acceptera att kläder varken har ålder, kön eller civilstånd.

Liknar inte Natalie Portman i V for Vendetta

Ni vet när personer säger att alla asiater ser likadana ut? Det stämmer inte. Alla asiater ser inte likadana ut. Det är ingen som säger att alla rakade kvinnor ser likadana ut, men ibland undrar jag om icke-rakade klarar av att skilja rakade kvinnor åt. Nej, jag pratar inte om kvinnor med rakade fittor. Jag pratar om kvinnor med rakade huvuden.

Jag fick ett mejl i dag. Det löd: ”Du åkte inte möjligtvis mellan Göteborg och Stockholm med en gullig hund, med MTR express, för ett par månader sedan? Du är verkligen sinnessjukt lik tjejen jag satt mittemot.” Jag har ingen hund och det skulle förvåna mig om jag var sinnessjukt lik den personen, tänkte jag och lät bli att svara på mejlet.

Vet ni hur många gånger personer har sett mig i städer jag aldrig satt min fot i? Nej, det är klart ni inte vet. Inte ens jag vet. Jag har tappat räkningen. De som tror sig ha sett mig har sett en rakad person som de läst som kvinna. Jag har hittills inte träffat någon person som sett ut som mig. Nej, jag är inte lik Natalie Portman i V for Vendetta eller Sinéad O’Connor. Jag har ett karaktäristiskt utseende och det hänger inte på håret. Alldeles oavsett ser inte alla rakade kvinnor likadana ut.

Inte nog med det blev jag felkönad i dag. Mitt sällskap beställde mat. Personen som tog betalt frågar mitt sällskap ”Vad ska han ha?”. ”Han” syftade på mig. ”Han? Hon!” svarade jag och personen bad så mycket om ursäkt.

Varför frågade personen inte mig vad jag ville ha? Jag är 163 cm lång och har knappt någon ansiktsbehåring. Jag är van vid att bli felkönad och inte sällan blir jag behandlad som ett barn i samband med det.

De som kommenterar andras kroppar negativt borde skämmas

Du behöver inte nöja dig med ett halvt liv bara för att du är tjock. Du behöver inte vänta med att göra saker tills du blivit smal. Dels för att du faktiskt inte behöver det, men också för du riskerar att ta med dig den väntan i graven. Det är inte säkert att du någonsin blir smal. Det är absolut inte säkert att den insats det kräver skulle vara värd det. En del av att acceptera sin kropp är att acceptera den som den är.

Måste tjocka skämmas? Frågan ställs i senaste avsnittet av Kropp & Själ i P1. Hanna Kristoffersson som skriver i FeTT Magazine medverkar och säger saker som:

Det går att leva ett fullt liv som tjock, man behöver inte vänta med saker tills man blir smal. Det är väldigt vanligt att kanske framförallt kvinnor går runt och tänker att jamen jag ska gifta mig sen när jag blir smal och då ska fjällvandra och då ska jag ta den där resan när jag blivit smal.

Kropp & Själ tar upp en del av de fördomar som finns om tjocka och tendensen att tala i termer av ”hälsa” när man i själva verket ägnar sig åt fat shaming. Jag föreställer mig att de som ger råd till tjocka för att de bryr sig om deras hälsa är i minoritet. Hur kommer det sig annars att de som talar om för tjocka att de borde gå ned i vikt klarar av att lägga band på sig själva när smala har en ohälsosam livsstil? Det är som om en smal kropp ”läker” vilken ohälsosam livsstil som helst.

Det finns tjocka som är ohälsosamma, det finns smala som är ohälsosamma. Det viktiga i sammanhanget är att personer som regel inte tar tag i sin hälsa för att deras omgivning kommer med goda råd.

Innan du ger någon som är tjock goda råd bör du fråga dig själv om personen har bett om dina råd. Har personer inte bett om dina råd? Ge inte dina råd. Chansen att du åstadkommer någon positiv förändring när du ger råd ingen bett om är försumbar. Spelar det någon roll då? För många verkar det inte göra det. Jag kanske inte kan få dig att gå ned i vikt, men du ska åtminstone inte tro att du inte borde skämmas.

Behovet av att kommentera andras kroppar borde var och en som lider av det göra upp med. Det går ut över andra. Det får personer oavsett kroppsstorlek att tvivla på sig själva och sina kroppar. Det är en oerhört krävande verksamhet som tar energi som hade kunnat läggas på någonting annat.

Åldras med värdighet

Jag har funderat på det där med värdighet då det är återkommande att personer avfärdas för att de inte åldras med värdighet. Vad lägger vi in i värdighet? Vad menar vi med att personer inte accepterar sin ålder? Det är framförallt äldre som får veta att de ska åldras med värdighet. Att åldras utan värdighet är att fortsätta som om ingenting hänt.

Äldre måste göra någonting för att åldras med värdighet. De måste visa att de accepterar sin ålder. För äldre kvinnor kan det handla om att klippa av sig håret. Låter hon håret vara långt accepterar hon inte sin ålder. Här någonstans vill jag inflika att det är ni som inte accepterar hennes hår, kamma er.

Jag har tänkt på värdighet i termer av bestämd känsla av vad som är värdigt beteende för den egna personen snarare än en fråga om anseende. De som talar om att åldras med värdighet verkar mer vara inne på att man ska försöka betrakta sig själv utifrån. Jag tänkte på det häromdagen. Hur tråkiga personer som är måna om hur de framstår ofta är. Att det borde vara tvärtom.

Värdighet är något individuellt för mig. Det är upp till individen att bedöma vad som är värdigt för henne. Hur någon annan åldras kan bara vara (o)värdigt den, inte någon annan. Om man accepterar att värdighet är något individuellt finns inte ett sätt att åldras med värdighet. Då blir ”åldras med värdighet” bara tomma ord. Tack för påminnelsen, då går jag och åldras med värdighet.

Värdighet får större betydelse när man talar om bemötande. Det talas om värdigt bemötande inom vården till exempel. Hur behandlar man en person som har svårt att kommunicera vad den vill? Här kan synen på värdighet ha betydelse för den vård personen får. När det gäller personer som kan ta hand om sig själva kan den istället begränsa en. Om man är väl medveten om att något anses synonymt med att inte acceptera sin ålder kanske man väljer någonting annat bara för den trygga normalitetens skull.

Vad menar ni med att äldre ska åldras med värdighet? Varför skulle ni vara i stånd att avgöra vad som är värdigt någon annan? Hur accepterar man inte sin ålder? Om du inte kan svara på det borde du inte uppmana andra att åldras med värdighet.

För egen del tror jag att personer har blandat ihop hur andra lever sina liv med med bemötande. Om någon lever på ett sätt som avviker från hur du vill leva kan du antingen acceptera att personen lever annorlunda eller så kan du se det som ett bemötande av din livsstil. Ser man andras sätt att leva som bemötanden av den egna personen är det enklare att intala sig själv att man borde ha synpunkter. Bemötanden angår en, det gör inte hur andra lever sina liv nödvändigtvis.

Jag föreställer mig att en del kvinnor som har långt färgat hår provocerar sådana där som tror att de är universums centrum just för att de tolkar det långa färgade håret som en kritik av deras sätt att leva. Det blir en påminnelse om att något annat än anpassning är möjligt. Sådan kritik måste de naturligtvis ha rätt att svara på. Du borde tänka på att åldras med värdighet, blir då bästa försvaret.

Värdighet för mig är tätt förknippat med integritet. Att böja sig för omgivningens nycker vore under min värdighet. Men jag ser ingen anledning att försöka definiera vad det innebär att åldras med värdighet då det betyder olika saker för olika personer. Det enda jag har åsikter om är att det inte är din sak om någon annan åldras med värdighet, accepterar sin ålder eller inte.

Exempel som utmanar snarare än befäster normer

När den uppskattade föreläsaren säger att det kan anses som misshandel att raka av en kvinna håret och du är den enda rakade kvinnan i föreläsningssalen. Vad föreläsaren sa var i sak korrekt, men det kan också anses som misshandel att raka av en person som inte är en kvinna håret. Varför inte bara säga att det kan anses som misshandel att raka av en person håret? För att det är enklare att relatera till det som misshandel om den drabbade är en kvinna, antar jag. Vad är en kvinna utan sitt hår ens?

Rubriceringen misshandel får nog de allra flesta att tänka på smärta snarare än tillfogad kroppsskada och sjukdom. Intuitivt tänker nog många att det är olagligt att ”tillfoga” någon hiv eller att klippa någon (vuxen) som inte samtyckt till det, men de flesta har nog inte rubriceringen klar för sig.

I lagkommentarerna till bestämmelsen kan man läsa ”Exempelvis att raka håret av en person (särskilt av en kvinna) kan bedömas som en kroppsskada.”. Jag vet inte varifrån ”särskilt av en kvinna” kommer. Om det är författarens egen tolkning eller om det refererar till bestämmelsens förarbeten. En annan sak jag funderat på är om det är vanligt att hota med att avslöja någons otrohet. Det har flera gånger tagit som exempel i kurslitteraturen. Kanske är det vanligt, jag har ingen aning, men det är också ett fattbart exempel. Det går att relatera till att den som hotas med att få sin otrohet avslöjad faktiskt känner sig hotad.

Ett annat exempel som inte är hämtat från juristprogrammet gäller särskrivningar. Att tala om för människor att det är fel att skriva ett sammansatt ord som två eller flera ord räcker inte, det måste ges exempel. Så långt är jag med. Men vissa exempel är tvivelaktiga. Mörk hårig kvinna till exempel.

Särskrivningar som bara gör något obegripligt är inte populära att ta som exempel. Fel meddelande till exempel. Det måste vara uppenbart att det är en särskrivning. (Ibland undrar jag om inte personer språkpolisar om just särskrivningar för att de förmår upptäcka dem.) Vad är då mer uppenbart än mörk hårig kvinna? Ingen skulle komma på tanken att skriva så om en kvinna, eller? Här är det inte särskrivningen som vi förväntas dra på munnen åt, utan tanken på en kvinna som är mörk och hårig. Hur skulle det se ut?

Jag är helt och hållet för exempel, men de får gärna utmana normer istället för att enbart befästa dem. Att det kan vara enklare för personer att relatera till en kvinna som fått sitt hår borttaget som ett misshandelsoffer innebär inte att man måste använda en kvinna i sitt exempel. Eller nämna offrets kön. Beroende på vad syftet är givetvis.

Vill man förmedla att människor har rätt till sina kroppar, juridiskt eller moraliskt, kan det vara mer värdefullt med exempel där den rätten är ett faktum, men ett ifrågasatt eller tidigare oreflekterat sådant.

Bingo för rakade kvinnor

BCW0VhzCAAE5wnF

Jag gjorde ett bingo med frågor, kommentarer och reaktioner jag fått för att jag är rakad. Jag tog medvetet med enbart negativt eller neutralt laddade frågor, kommentarer och reaktioner. En del är vanliga, andra mindre vanliga.

Berätta gärna om jag missat någon reaktion. Det ska sägas att jag får massor av positiva reaktioner för att jag är rakad också, men hur roligt hade det blivit om jag hade tagit med dem?

Sållande respekt för unga

Flera som kritiserat könsstympning den senaste tiden har lite i förbifarten konstaterat att det inte är rasistiska tankegångar som ligger till grund för deras kritik av ingreppet, eller övergreppet om man så vill. Varför konstatera det om man vill ha en diskussion om könsstympning som sådan och inte en diskussion om “vad man får säga i det här landet”?

Jag föreställer mig att du är emot könsstympning och vill stärka barns rättigheter överlag. Jag föreställer mig också att du har ett barnperspektiv i den mån det går utan att själv vara ett barn, och det vare sig det gäller ingrepp på barns könsdelar eller något annat som de kan tänkas utsättas för. Om det stämmer lär du inte bli anklagad för att vara rasist eller spela sådana i händerna i första taget.

Om du däremot enbart värnar om barns rättigheter när media rapporterar om könsstympning kanske du inte ska bli förvånad om en del får intrycket av att ditt engagemang bottnar i obehag för andra kulturers kulturella uttryck mer än någonting annat. Samma tankegångar som får en del att vara emot månggifte för att det skulle vara främmande.

Bryr du dig enbart om att stärka barns rättigheter när det handlar om att inte tvingas bära slöja eller få sina könsdelar lämnade i fred borde du fundera på varför det är så. Och även om du bara bryr dig om barns rättigheter i ett fåtal frågor och har förståelse för föräldrar som ger barn utegångsförbud, förbjuder dem att klä sig och se ut på ett visst sätt eller liknande, borde du fundera på varför personer som inte respekterar barn annars skulle göra det om det rör något som engagerar just dig.

Menar man allvar med att det är eftersträvansvärt att barn och unga har rätt till sina kroppar är det också eftersträvansvärt inte enbart när det rör sådant som du inte utsätter andra människor för. Det går inte att ha en ordning där barn och unga inte blir tagna på allvar. Där man kan kan uttala sig nedsättande om dem offentligt utan att det får konsekvenser eller styra och ställa över dem lite hur som helst och samtidigt förvänta sig att personer ska lämna deras underliv i fred. Där barn och unga respekteras för vilka de är lär de också få sin kroppsliga integritet respekterad.

Ålder är en svåruppskattad sifferkombination

Din uppskattade ålder påverkar hur du bedöms och vilket bemötande du får. Det finns uttalade och outtalade uppfattningar om hur man ska bemöta personer beroende på deras ålder. Det finns säkert tillfällen då det är helt i sin ordning att behandla en 10-åring som en 10-åring, men tillfällena då det är omotiverat torde vara fler. Hur behandlar man en 10-åring som en 10-åring ens? Det går att vara kritisk mot sådana uppfattningar i sig, särskilt med tanke på att vad som syftar till skapa ett ”enhetligt” bemötande av personer baserat på deras ålder ofta är baserat på egna åldersbedömningar. Hur ser man till exempel om en person är 17 år? Det enkla svaret är att det gör man inte även om en del har framställt åldersbedömning som någonting enkelt. Hade det varit enkelt hade vi inte behövt legitimationer för att styrka ålder. Det går säkert att utesluta att personen är 5 år eller 45 år, men det finns som regel ett åldersspann inom vilket det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra den exakta åldern. Beroende på vem man frågar kommer man att få olika svar. Annars hade inte personer roat sig med att be andra uppskatta människors ålder.

”Hur gammal tror du att hen är?” frågade en person för ett tag sedan. Jag tycker som regel att det är obekvämt att uppskatta åldern på någon i ens sällskap. Vad man än svarar riskerar det att bli fel. Jämför med frågan ”Ser jag tjock ut i den här?”. Väl medveten om att jag är dålig på att uppskatta ålder (jag tror som regel att personer är yngre än vad de är) och att jag inte tycker om den sorters frågor uppgav jag motvilligt en sifferkombination. Jag svarade fel. ”Är hen äldre än oss?” frågade jag. Jag försökte igen och svarade fel igen. Inte nog med att jag trodde att hen var några år yngre än mig och den jämnåriga som tog upp ämnet, hen var närmare 40 år.

Frågan ställdes förstås eftersom att personen i fråga oftast passerar som betydligt yngre än vad hen är. Det var för all del ett illustrativt exempel på hur svårt det kan vara att uppskatta ålder, men det fick mig att förhålla mig till henoms ålder på ett sätt som jag inte var bekväm med. Innan jag fick frågan var hen en person för mig, efteråt en person med en ålder.

Att personer bedöms och bemöts olika på grund av uppskattad ålder är förstås en sanning med modifikation. I en del sammanhang tänker vi avsevärt mindre på de inblandades ålder än i andra sammanhang. I ett kommentarsfält kanske ingen reflekterar över ”Fredriks” ålder. Fler torde i sådana fall reflektera över hens kön då Fredrik är ett manligt kodat namn. ”Agdas” kommentar lär få fler att tänka på ålder då namnet inte sällan används för att illustrera en äldre kvinna.

Det finns heller inget enhetligt sätt att behandla personer av en viss ålder på. Det finns ingen 15-åring vem som helst. 35-åringar klädda i kostym kan räkna med att få ett annat bemötande av butikspersonal än 35-åringar i ”enklare” kläder. Det finns ”markörer” som får oss att fästa oss vid andra faktorer än ålder och personer inom vissa åldersspann betraktas i högre grad som individer än representanter för en viss åldersgrupp. Nej, jag tänker inte på tonåringar eller pensionärer.

För en del är det förstås mer närvarande än för andra att förhålla sig till personers ålder. En del gör för att de måste, de kanske arbetar på Systembolaget, andra gör det för att de fått ålder på hjärnan. Medan en del av oss försöker att se människan – ursäkta uttrycket – bakom åldern ber andra människor att uppge sin ålder, ofta innan de har bekantat sig med dem. Någon som tror att det inte påverkar om de bekantar sig med varandra eller inte?

Jag frågar inte personer hur gamla de är då jag inte vill förhålla mig till människors ålder utan vidare. Det är givetvis oundvikligt att inte göra det i någon mån och det måste inte vara negativt. Jag har inga planer på att sluta gratulera personer som fyller år till exempel.

Genom att försöka motarbeta åldersrasism kommer man att förhålla sig till ålder, men det är blir ett annat förhållningssätt än det åldersrasistiska. Ett förhållningssätt som mer handlar om att se hur dagens fokus på ålder minskar människors handlingsutrymme och att försöka göra någonting åt det.

Om man går in för att undvika att reducera människor till deras (uppskattade) ålder kommer man inte att göra det i lika stor utsträckning som personer som bara måste fråga människor hur gamla de är. Det är i vart fall svårare att förhålla sig till någons ålder om man inte vet om den även om man förstås kan göra egna åldersbedömningar.

Det är inte ett måste att fokusera på någon av diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder (kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder), eller någon annan tänkbar diskrimineringsgrund för den delen, vid möten med människor. Det är inte ett måste, men i ett samhälle där vi bemöts olika beroende på vilka kategorier vi tillhör och tilldelas krävs ett viss mått av ansträngning att se människan. Vet någon ens vad det innebär att ”se människan” i ett samhälle som inte kan sägas göra det?

Åldern på ensamkommande flyktingungdomar har det pratats en del om den senaste tiden, eller närmare bestämt hur Migrationsverket bedömer åldern på dem. Är de ensamkommande flyktingbarn eller är de ensamkommande myndiga personer? Åldersbedömningarna av asylsökande ungdomar har möts av kritik för att inte leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer och för att inte vara säkra. Resultaten har åtminstone en felmarginal på mellan 2 och 4 år. För en asylsökande kan den uppskattade åldern vara avgörande för om de får asyl i Sverige eller inte.

En intressant sak med åldersbedömningarna av asylsökande är att de syftar till att avgöra åldern på unga människor. Människor som inte sällan avfärdas på grund av sin ålder i andra sammanhang. I fallen med asylsökande ungdomar handlar inte åldersbedömningarna om att ta reda på om de ska behandlas som barn i en negativ mening, utan tvärtom att avgöra om de har fler rättigheter enligt internationella konventioner – så som barnkonventionen – eller inte. I det sammanhanget är det en fördel att bli behandlad som ett barn och det är en av anledningarna till att flyktingungdomar som uppger att de är under 18 år medvetet misstros av rasister som talar om ”skäggbarn”.

Människor gör medvetna och omedvetna åldersbedömningar dagligen. Om felmarginalerna vid medicinska åldersbedömningar kan vara uppåt 4 år – hur stora är de inte då när vi gör våra egna åldersbedömningar av människor vi möter i vardagen? Felmarginalen vid mina egna åldersbedömningar kan uppenbarligen vara uppåt 20 år.

Människor är förstås medvetna om att det kan vara svårt att avgöra ålder. Ta en skolklass till exempel. Några i den klassen kommer att se yngre ut än genomsnittet utan att vara det. Väl medvetna om svårigheterna att avgöra ålder låter man fördomar om människor baserat på ålder omfatta fler än sig personer som är 14 år gamla. Man låter dem omfattar unga som grupp för då minimerar man risken att det blir ”fel”. En annan fördel med att ha fördomar om personer inom ett visst åldersspann snarare än 14-åringar att man inte behöver överge dem direkt när de fyllt 15 år. Ännu bättre är att ha fördomar om exempelvis 90-talister – de kan man behålla livet ut.

Soran Ismail skrev en sak nyligen om svenskhet och ålder som jag tänkt på. ”Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.” För min del får personer känna vad de vill. Det går förstås att ifrågasätta hur någon kan känna sig som 20 år – hur känns det? – men det är mer angeläget att ifrågasätta de som tror att en sifferkombination i passet säger något grundläggande om människan. Ålder är en siffra som anger hur många år en människa levt. Som sifferkombination säger ålder ungefär lika mycket om en person som hens BMI.

Vi måste prata om det

Som några av er kanske har märkt har jag inte bloggat på ett tag. Samtidigt pågår ett projekt som går ut på att man ska blogga varje dag i 100 dagar.  Det har inte jag gjort. Jag har fokuserat på mina studier. Några av er kanske tror att jag har bloggat nu, men det har jag inte. Det har någon annan gjort. Nedan följer ett inlägg av en gästbloggare.

Det blir säkrare och skönare, vårt förhållande blir bättre om vi pratar om det.

Det blir färre situationer där det uppstår missförstånd kring samtycke, eller där den ena parten blir utnyttjad eller tvingad, om vi bara pratar om det.

Våra förväntningar på det skulle bli rimligare. Vår kulturs falska bild av vad det är, hur det borde vara och hur det är när det är bra skulle anpassas bättre till verkligheten om vi bara pratade mer om det.

Ändå pratar vi inte om det!

Kan det vara så att vi i grunden är begränsade i vår förmåga att dela upplevelser av den här karaktären med andra via verbal kommunikation. Det är trots allt något mystiskt och upphöjt som vi inte vill kladda ner genom att sätta ord på det.

Ungefär som att man inte får säga guds namn. Något skört riskerar att gå sönder om vi öppnar munnen och låter det definieras av ord.

Jag tror det ligger mycket i det.

Mina egna erfarenheter tyder på det. Jag har haft relationer där vi inte alls har pratat om det, där det har fungerat ganska dåligt. Jag har haft relationer där vi insett att vi måste prata om det, och därmed fått det att fungera bättre. Jag har haft korta relationer eller korta perioder i relationer då det bara har fungerat av sig själv, men det har alltid varit övergående.

Ändå har jag svårt att prata om det. Jag vet att jag borde. Jag pratar med min partner om att vi borde prata om det. Men när det ska pratas så fastnar orden lätt på tvären i munnen och jag får ta rejält med sats för att verkligen kunna prata om det. Detta är både märkligt och otillfredsställande. Jag skulle ge mycket för att få förklarat varför.

Till den gåtan är löst får jag nöja mig med att jag med en viss ansträngning och en del självövervinnelse kan ha givande och utvecklande samtal om det. Och inte bara med kompisar utan också faktiskt med människor som jag gör det med.

Nu har jag skrivit hela den här texten utan att säga det.

Jag talar om sex. Att det är svårt att prata om sex. Att det är jättesvårt att använda raka, konkreta ord som refererar till sexuella aktiviteter, till våra kön, våra erogena zoner och vår lustar. Istället gör vi precis som jag gjort i denna texten. Vi ersätter med vaga referenser som vi hoppas ska gå att tolka av sammanhanget.

Kuken blir den som i ”kan du inte ta på den”. Sexet blir det som i ”det var fint igår”. Brösten blir dom som i ”var försiktig, dom är känsliga idag”. Vi kallar sexet mys eller gos eller kel. Vi kallar vår kåthet för längtan. Vi sammanfattar våra drömmar med ett ljud, en gest, en blick.

Känner du igen dig?

För den som vill läsa mer vederhäftig information om att vi inte talar om sex, varför vi inte talar om sex och hur det påverkar vårda relationer att vi inte talar om sex, så inspirerades denna text av en utmärkt artikel på Psychology Today.